Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Jag avslutar den här dagen med ett litet videoklipp på huliganen på väg till Emilias skola idag.  Hon hade glömt sin rosa necessär som hon skall ha till gympan, men Elian bar stolt omkring på den.  Om han tyckte att det var roligt att lämna över den sedan? Nja.  Han vill nog ha en likadan.

Två pyjamasklädda ungar "dansar".  Emilia leder, Elian härmar.  Precis som det alltid är när det gäller det mesta.

Emilia gjorde en egen lista på vad hon ville ha med när hon berättade om spanskan hon har lärt sig.  Här är en liten del av vad hon kan (som hon själv tycker är viktigt).

Jag kom att tänka på att ni har varit flera som har bett om bilder på hur vi bor.  Därför vill jag påminna er om den här videon från när jag filmade hela lägenheten några dagar efter att vi hade flyttat in:

Elian har gått från att ha varit en galen liten vilding till att vara rätt lugn av sig.  Han är en grabb med ett hett temperament och uppskattar inte när jag säger åt honom vad han skall göra, han svarar då med "nä" och diverse olika sätt att protestera men utomhus är han en ängel.
Han springer inte åt vilket håll som helst, han springer inte alls.  Han föredrar att hålla mig i handen när vi går, det är nästan ett måste för honom och släpper vi taget så vet jag att han går fot med mig.
Går jag en meter i förväg så ropar han högt som attan på mig så att jag stannar och väntar in honom.

Det är väl fördelen med att ha en ettåring som är rädd av sig.  Man behöver inte oroa sig lika mycket, man vet exakt var man har honom för han vill ju befinna sig inom en meters avstånd från mamma.

Videon nedanför är filmad med iPhone åt fel håll, så ni får ursäkta den lilla bilden när jag vred på filmen.

Tack vare en kommentar för ett tag sedan så kom jag ju på att jag aldrig visade resultatet av den färdiga terassen.  I videon får ni se.  Det har blivit mycket tystare och lugnare nu i alla fall, men å andra sidan har det blivit kyligare så man utnyttjar inte terassen fullt lika mycket längre.  Men visst blev det fint?

Att kommunicera med Elian börjar bli lättare och lättare.  Nu verkar han (ibland) intresserad av att lära sig ord och försöker gärna härma... även om det inte alltid blir rätt.  De senaste dagarna har han spottat ur sig nya ord eller åtminstone försök till ord så jag har inte ens koll på hur många han kan.

Han har dock länge haft sitt eget språk som jag förstår, han gör ljud, använder kroppsspråk men har sällan försökt använda riktiga ord.
I morse gjorde jag en liten film om hur han kommunicerar på "sitt" sätt.  Ordet "där" är med i varenda mening han vill säga.  Jämt.  Konstant.  Där, där, där, där, där....

Det här med att skriva/rita egna böcker tycker Emilia är skitkul.  Hon kan göra flera stycken i veckan som handlar om allt möjligt. 
I den här boken har hon hämtat inspiration från delar av livet i Spanien.  Ett roligt minne, tycker jag!
Hon ser rätt stolt ut i slutet, eller? Hehe.

Detta filmades när vi var i parken under lunchrasten. 

Hon var inte fullt lika kaxig när vi väl närmade oss skolan efter siestan.  Då kom det tårar igen, hon var nervös och rädd... även om hon bara hade 1,5 timme kvar.
Barn försökte komma fram och hjälpa henne för att visa var dom skulle ta vägen men hon ville inte släppa taget.  Detta gick dock över fort.  Rektorn kom bara fram och sa "Vamos" sedan följde hon så snällt med och sista lektionen hade gått fint.
När jag sedan hämtade henne igen så log hon till och med när hon kom ut från byggnaden.
Hon berättade om hur snälla barnen hade varit mot henne, att många försökte kommunicera med kroppsspråk och att svenska pojken hjälpte till massor men hon "kommer vara nervös i morgon igen ÄNDÅ!" (hennes ord).

Detta kommer ta tid.  Jag räknar med tårar och nervositet i ett par veckor om jag skall utgå från egna erfarenheter som liten, när jag blev flyttad från och till olika länder och nya skolor.
Men när hon väl kommer in i det så kommer hon tycka att det är kul.  Skolan verkar som sagt hur perfekt som helst.
Jag hann även prata lite med svenska grabbens mamma och hon förklarade att vi verkligen hade tur, för det här är en riktigt bra skola.

Det lustigaste är nog att lärarna har tagit fel på Emilias namn.  Dom kallar henne för 'Sara' vilket är mellannamnet.  Men jag heter ju Sara Denize och rektorn fick aldrig kläm på våra namn och blandade ihop allt.
Jag rättade honom flera gånger, men ändå fortsatte han med att kalla Emilia för Sara, haha.  Så nu har hon skrivit att hon heter EMILIA (Sara Nova) i sin läxbok på spanska.  Hoppas dom hajar.

Vilken skräck-blandad-förtjusning vi fick uppleva i morse.  Emilia var nervös så hon höll på att spricka.  Tårarna rann vid frukostbordet, hon var rädd och nojig, hon överanalyserade dagen utan att den ens hade börjat och mitt mammahjärta höll på att gå i bitar.
Samtidigt som jag bara ville hålla om henne och gömma oss i en garderob så fick jag spela cool, positiv och ösa på med peppande ord.  För jag vet att det kommer bli bra.  Hon behöver detta, hon behöver träffa kompisar, umgås med andra barn, lära sig nya saker i ett klassrum av en LÄRARE.
Hon kommer lära sig språket fort, hon kommer lära sig TVÅ nya språk inom kort.  Spanska och Engelska, och hon hade en sådan jäkla tur som fick gå med ytterligare ett svenskt barn.  Guds gåva till oss, minst sagt!

Men hon var så duktig.  Hon torkade tårarna utanför skolan, stod rak i ryggen och svarade på rektorns frågor när han kom.  Sedan pussade hon mig hej då och gick ned för den evighetslånga korridoren bredvid honom.
Sedan försvann hon in i ett rum och jag kände för att stå kvar där hela dagen.  Men det fick jag såklart inte.  Grinden skulle låsas, inga föräldrar får vara innanför skolans område i vanliga fall så vi gick.
Elian var mest ledsen av oss tre.  Han skrek och grät alldeles hysteriskt och hade mer än gärna hängt på Emilia in i klassrummet.

Jag är så stolt över min dotter.  Det finns inte ens ord.  Så tuff, så modig men ändå så himla nervös och blyg.
Nu skall jag förbereda en lunch, packa ned allt och gå mot skolan igen.  Sedan skall vi äta i en park och jag lovar att uppdatera senare om hur det har gått under första delen av skoldagen.
Jag skall även svara på alla frågor om skolan här så fort tankarna har slutat snurra och ensamheten lägger sig.  Så fort mammahjärtat blir som vanligt igen.  För nu kan jag inte tänka klart, allt jag kan fokusera på är att hämta Emilia och krama henne i en evighet.

Igårkväll var vi tvungna att gå ned till poolen och ta ett kvällsdopp.  Mest för att kunna testa min nya Kodak Playsport och filma under vatten.  Grejen var bara den att det var ISKALLT.  Poolen är ännu inte uppvärmd och med tanke på att vi numera har kyliga nätter så var inte vattnet alltför behagligt.
Vi stod alla tre och skaaaakade konstant, kunde knappt röra oss.  Så det var lite knepigt att klippa ihop en film med små videosnuttar på sammanlagt 3 minuter, haha. 
Emilia höll hårt i videokameran 98% av tiden, så ni får berömma henne för mästerverket.

Så fort vi får tid över (förhoppningsvis i eftermiddag, det är 32 grader och sol ute idag) skall jag ned till stranden där det är skönare i vattnet av någon anledning och filma massor och sedan göra en ordentlig underwater-movie.

Igår släpptes någon spärr inom Elian.  Helt plötsligt började han promenera genom lägenheten.  Att krypa verkade passé för han bara gick och gick och gick.
Han har ju tagit några steg då och då, här och där tidigare.  Men igår gick han verkligen på riktigt - hela kvällen.  Nu har jag en känsla av att utvecklingen bara kommer gå undan.


Ignorera att jag mutar honom lite grann där i slutet.  Men när det är så nytt så lockar man gärna på vilket sätt som helst för att få några extra steg, hehe.

Jag brukar läsa upp kommentarer som jag tycker angår Emilia ibland för se reaktionen.  Därför tillåter jag aldrig elak kritik eller mobbing mot mina barn på min blogg, men vissa är rätt roliga.
Men hur som helst så läste jag upp en för henne om att hon pratar som en tant och att jag borde flyga hem henne till Sverige nu så att hon får leka med sina kompisar, för det är tydligen inget bra att vistas utomlands för länge med barn (ja, stackars mig då som växte upp på jordens alla hörn... haha).

Elian vaknade lite på fel sida när han blev väckt av byggarbetarna strax innan sju i morse, så jag och Emilia har varit bjudna på gnällfest med andra ord.  Vi har i alla fall gjort allt för att få honom på andra tankar och här (videon nedan) försöker Emilia få honom att dansa till hans favvo låt.  Men han kände mest för att gräva ned sig i soffan... eller något? Haha, det var tydligen kul i alla fall...

"Elian, kan du stå upp?"
"Näääeee..."

Det är rätt underhållande att titta på Elian när han utforskar stranden.  Han rör sig sakta och försiktigt.  Han påminner om något djur, men jag kommer inte på vilket.  Kul ser det ut i alla fall! Men undrar varför han inte bara ställer sig upp och GÅR istället!?