Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Självklart hade jag inte kapat av mig håret igår.  Det är jag alldeles för feg för.  Elian hade bara dragit fram hästsvansen i ansiktet på mig! Men jag känner mig rätt sugen på att i alla fall klippa av en bit av håret.  Det är tunt, slitet och alldeles för långt.  Men SÅ mycket som det ser ut på bilden lär det aldrig bli.

Emilia ville också ha lockar i håret idag...

Då har jag äntligen kommit till den sista delen av min sammanfattning av året som varit.  Jag hoppas att ni tyckte att det var lika kul att kika tillbaka som jag gjorde.

November och December är ju i princip nutid så jag behöver inte göra något avancerat av det hela, men jag tar med lite grann för att kunna minnas.

November var i alla fall en rekordregnig månad.  Det kändes som om ett evigt grått täcke låg över oss.  Gatorna var helt översvämmade och det var inte direkt skoj att promenera hela dagarna fram och tillbaka till Emilias skola.


Vi var även ute och åt på restaurang en kväll och efter sommarens smått kaotiska restaurangbesök med Elian så blev denna en riktig hit.  Elian hade ro till att sitta still och äta.  När servitrisen sedan kom och hämtade alla tallrikar så var han inte sen med att hjälpa till, han gav henne grejer från bordet + hans flaska... den skulle väl också diskas tyckte han? Haha.


Såhär såg morsan ut den kvällen...

Jag utvecklade även ett nytt intresse till att fotografera natur och landskap istället för bara porträtt.  Costa Blanca inspirerade mig:




Vi hängde även en del i parkerna när solen sken.



Sedan kom December, julkalendrar och adventsljusstakar skapades, hela familjen var här och samlad och Julafton blev en succé.

Nu har vi nått årets sista dag.  Nyårsafton är här.  Det har städats, maten skall förberedas och sedan blir det fest här hemma.
Tack för året som har varit, fina läsare.  Tack för att ni kikar in här dagligen, lämnar kommentarer och gör bloggen till det den är.  Gott nytt år!

I september skrev jag att vi hade upplevt en av de varmaste dagarna.  35 grader, helt vindstilla och stekande sol.  Vi satt självklart parkerade på stranden och svalkade oss i havet.




I September flyttade vi även in i våran nuvarande lägenhet.

Och njöt av den fantastiska utsikten varenda kväll då det fortfarande var varmt och behagligt även på kvällstid.



Vid den här tidpunkten var det en massa fix och strul för att få in Emilia i skolan här.  Om det är lätt att skriva in sig i Spanien? Långt ifrån.
Mitt i allt fix tog jag och Emilia en mamma-dotter-dag och åkte till Alicante för att shoppa.

Jag fick även möjligheten att prova olika kameror från Kodak och fastnade för EasyShare Sport som vi filmade och fotade en del med under vattnet.



Efter mycket kämpande så blev alla papper klara och Emilia kom in på den skolan jag ville.  Det var tufft i början, hon var ledsen och nervös men så jäkla modig.  Jag är stolt över henne att hon fixade det så pass bra, att hon kom in i det så fort.

Och så kom Juli.  En av de största månaderna, den månaden då ALLT förändrades.  Biljetter bokades, väskor packades proppfulla, vi vinkade adjö till Sverige på ett tag och åkte till Spanien.


Det började med en riktig kaosresa.  Elian var åksjuk och kräktes, vi kom fram sent på kvällen, hade varken mat eller vatten, min dator försvann på vägen osv.  Men allt löste sig efter ett par dagar och sedan levde vi verkligen livet.
Vi åt på restaurang, tog "After beach" var och varannan dag, jag festade mer än vad jag någonsin har gjort, vi sov länge på morgarna, njöt av trettio grader och sol varenda dag, solade och badade och hade allt som en semester bör ha.  Paradise.


Augusti rullade in fortare än man kunde ana och Emilia fyllde 7 år.  Efter önskemål så spenderades hennes dag på vattenlandet här i krokarna.




I Augusti förstod även Elian äntligen grejen med att gå istället för att krypa.  Bättre sent än aldrig? Han lärde sig även att simma själv med puffar i poolen.

Sommarvärmen smög sig på Nynäshamn och självklart tillkom det bubblande och lyckliga känslor då.  Allt känns så mycket lättare på sommaren.  Solen och värme ger mig så himla mycket.



Vi var ute mycket, hängde en del med mammakompisar och deras barn, åt glass nere i hamnen och mådde allmänt bra.  Vi var även på besök inne i stan och på Berns på ett roligt event för barn:



Årets skolavslutning började närma sig och Emilia hittade sin fina drömklänning:


Och så blev det helt plötsligt Juni.  Vi fick många fina sommardagar, vi var en hel del på stränderna i närheten av där vi bodde.  Emilia badade för fullt även fast det fortfarande var kallt i vattnet och Elian hängde nere vid strandkanten och plaskade i evigheter.


Elian fick äntligen klippa sin roliga frilla.  Det var inte sådär jättepopulärt...


Lite fler somriga bilder från då:




Svenska sommaren är ju inte så dum.... när den väl bestämmer sig för att dyka upp dvs.

April var en gladare månad.  Temperaturen började bli behaglig, solen sken och det blev många utflykter till skog och sjö där man fick sätta sig och njuta av att solen äntligen värmde ansiktet lite.  Underbara vår!



Men Aprils största händelse var förstås att min lilla bebis fyllde ett år.  Ett helt år hade gått sedan han kom till världen efter en galet intensiv förlossning för både honom och för mig.
Han fick provsmaka tårta och så blev det ett besök på lekland som blev riktigt lyckat.

Och sedan kom påsken.  Elian förstod inte alls grejen med att klä ut sig, men Emilia var världens sötaste lilla påskkärring.

Elian hade nu börjat med hans eviga tjat med ordet "där".  I Mars lät han dock som ett litet lamm då ordet där blev "bäh".

"- Var är mamma?
- bäääääääääh
- Var är lampan?
- 'pekar upp mot lampan' bäääääh.
- Har du bajsat?
- bäääääääh."


Emilia hade övat på en egen dans i några veckor och sedan blev det uppvisning på fritids i Mars.

"Idag var Emilia lite "pirrig i magen" som hon själv kallar det.  Hon och hennes dansgrupp skall nämligen ha uppvisning för barnen på Fritids i eftermiddag på deras "månadsfest".
När jag lämnade henne i morse så fick hon en massa beröm av sin fröken.  Hon var så imponerad över Emilias förmåga att leda dansgruppen."



I Mars förlorade jag något som betydde väldigt mycket för mig.  En vän sedan barnsben.  Min lilla kisse Jenny som jag tjatade till mig när jag var liten.

Jag skrev ett inlägg en dag, "Min katt fyller 13 år i år och nu börjar det märkas.  Hon har alltid varit frisk, pigg, tjock och glad.  Men de senaste veckorna har hon bara rasat i vikt och det går läskigt snabbt."


Och fort gick det.  Jag hann inte med, jag hann inte ta vara på allt och förstå.  Bara några få veckor senare somnade hon in för alltid och smärtan var enorm.
Det är helt otroligt hur mycket ett djur kan betyda.  Jag saknar henne än idag även om jag är glad att det ändå gick fort, att hon slapp lida för länge, att hon fick hjälpen hon förtjänade.



Man fick dagarna att gå, även om det ofta var svårt.  Emilia grät mycket första dagen men blev besvärad senare och frågade "kommer du vara ledsen i morgon igen? Kommer du sakna Jenny i morgon fortfarande?".

Men tiden gick, snön försvann och våren närmade sig...

Elian mat- och vällingvägrade.  Han tyckte att ersättning var det enda han ville ha, han dissade all välling och bara spottade ut.  Barnmat fick han kväljningar av och även om jag hade förträngt (glömt) den här biten lite så var det riktigt jobbigt.  Man var beredd att dra ut varenda hårstrå på skallen för att ungen vägrade äta.  MEN... plockmat blev nödlösningen, det funkade ibland.  Det märkte jag efter att Elian började tigga av Emilia och hon gav honom små smulor.  Då åt han!

Februari månad var fortfarande en iskall månad, snön fortsatte att falla till och från hela tiden.  Som tur var så fick vi se solen en del ändå, så det blev några utflykter.



Annars så flöt vardagen på som vanligt med sömnlösa nätter, bitterhet och annat skoj.  Emilia gick i skolan som vanligt och en händelse som jag aldrig glömmer var när hennes lärare ringde mig och berättade att det hade brunnit i skolan.  Mitt hjärta flög runt i kroppen kändes det som, men läraren var snabb med att säga att allt hade gått bra.  Det visade sig att det var ett par klasskamrater som hade tänt eld på något papper i källaren.

Februari innebar även att Emilia äääntligen fick ta hål i öronen som hon länge hade tjatat om.



Elian var jobbig, det har ingen missat.  Någonsin, haha.  Men åh, så charmig han var (är).  Jag älskade dagarna med honom, det hände så mycket nytt och även om jag kunde vara helt slut och less så visste han exakt hur han skulle få mig att le, han kunde få mig att glömma min negativitet så lätt.



Och så några vackra bilder tagna i Februari på min skönhet:

Jag tänkte göra som så många andra och skriva om år 2011 i flera inlägg och jag tar en månad i taget.  Vi börjar såklart med Januari.

När jag kikar tillbaka i arkivet så minns jag känslostormen inom mig så väl.  Lycklig, less, uppgiven, stark, trött, trött, trött.  Elian var vaken hela nätterna och jag sov i princip ingenting.  Jag förstår inte alls nu i efterhand hur jag orkade, hur jag ens stod på benen.  Men man får någon inre kraft som mamma, man vet ju att man måste?
Jag fick nog till slut och försökte med olika sömnmetoder, men det var inget som verkade bita på Elian.  Han var som han var helt enkelt.  Nu ett år senare kan han fortfarande vakna några gånger på nätterna, han får oftast två flaskor, men det är fan INGENTING i jämförelse med då.  Jag klarade bebistiden!

Bortsett från sömnen så mådde jag inte alltför bra psykiskt heller.  Det kunde ju ha något med sömnen att göra i och för sig, det brukar väl vara så.  Men jag kände mig ofta trasig och ensam, jag hade inte riktigt kommit över vissa saker i mitt liv och det hände en rad olika saker som gjorde så att jag blev påmind.  Januari var inte min starkaste månad helt enkelt.

Någon gång i Januari skrev jag en liten lista i bloggen:

Jag vill göra något (mycket) av mitt liv.
Jag vill också finna kärleken.  Äkta, ärlig kärlek.
Jag vill bli framgångsrik inom det jag älskar.
Jag vill ge mina barn allt dom vill ha.
Jag vill flytta så jag trivs.

Jag kan ju i alla fall bocka av sista punkten på listan? Jag lyckades flytta.  Till ett annat land dessutom som antagligen räknas som att göra något av sitt liv? Resten får jag se till att fixa det här kommande året.


Emilia utanför sin skola i Sverige...

Januari var en iskall månad.  Vi var ofta insnöade och jag minns ångesten varenda morgon när man skulle dra vagnen på gator och sedan skolgården som aldrig plogades.  Snö, snö, snö.
Jag skrev ofta om min vinterångest och om hur mycket jag längtade efter våren.  Vinter är inte min grej, så är det bara.  Därför var många av mina inlägg från då gnälliga och deprimerande.  För det var just så min vardag var.

"- Emilia har spenderat 6h i skolan som vanligt.  Check.
- Elian har gnällt satan, klättrat på mig, klängt.  Check.
- Emilia har lekt med brorsan.  Han blev asglad.  Check."

En text tagen från ett av inläggen.  Haha, jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv nu.  Varför? För att det blir komiskt i efterhand.  Där och då mådde jag så ruttet.  Vintern, mörkret och kylan gjorde mig till en trist människa utan hopp.  Men jag är ändå glad att det någon gång gick över.  Att jag fortsatte att kämpa.

Annars då? Emilia började i skolan igen efter jullovet, jag själv hängde en del på Baby Cafe och öppna förskolan.  Man fick mammaledigheten att rulla så gott det gick och gjorde så mycket man pallade med med sömnlösa nätter och dagliga måsten.


Barnen för ett år sedan....


Nästa månad kommer inom kort.

Nya eller gamla.  Roliga, sorgliga, läskiga, spännande... vad som helst.  Vilka är era favoritfilmer?

Jag har haft en massa problem med både min blogg och mitt internet.  Jag har haft svårt för att publicera inlägg och nu kan jag än så länge bara publicera bildlösa inlägg.  Om detta nu ens syns för er?

Jag återkommer med bilder så fort min blogg inte känner för att leva sitt eget liv.

För att variera med något annat än våran soliga och varma vardag här i Spanien så låter jag er inspirera mig.  Önska ett inlägg eller ett speciellt videoinlägg! Vad vill ni läsa om/se just nu? Ge mig lite idéer.

Nu skapar 'Familjen Kaos' kaos på riktigt.  Våra saker får inte plats i väskorna, väskorna är redan för tunga, kl är halv elva och inte ens hälften är gjort.  Kaos.  Ändå tycker jag att jag har planerat i tid, försökt få saker gjort så det skulle slippa bli sådant här kaos i sista sekunden.  Men ja, vi kallas ju Familjen Kaos av en anledning.
Jag känner att ordet kaos användes för många gånger i dessa få meningar.

Hur som helst, vi var ju på BVC tidigare idag och det gick superbra.  Elian reagerade inte ens på sprutan.  Han satt och lekte med en leksak och helt plötsligt sa hon "sådärja, klart" och då hade jag väntat mig gap och skrik, i alla fall en tår eller åtsminstone att han skulle rycka till.  Vad som helst, någonting, men nej.
Nu får vi hoppas att det fortsätter så smidigt och att han slipper biverkningarna som kan komma om någon vecka.

Nu bör jag få det sista (halvt omöjliga) gjort.
I morgon åker vi.  I morgon väntar lugn och ro.  Det finns inte ord för hur mycket jag längtar just nu.