Vad hade DU gjort?
Föreställ dig att du får ett riktigt bra erbjudande om att få göra det du verkligen brinner för. Det lovas guld och gröna skogar, en rad olika dörrar som skall öppnas, stora möjligheter och flera andra löften.
Du tar beslutet att gå med på erbjudandet, du behöver ju inte direkt fundera länge på saken. Det finns någon där ute som tror på det du sysslar med, som vill stötta dig och hjälpa dig. Du får verkligen känslan av att vara värdefull, hörd och respekterad.
Till en början är det spännande. Du är ivrig och förväntansfull över vad som kan hända under resans gång.
Men tiden går och du börjar känna att det bara var tomma löften. Du börjar snarare inse att du har blivit totalt lurad och utnyttjad.
Du kämpar, sliter och ger och ger men du verkar aldrig få speciellt mycket tillbaka. Dom där dörrarna som skulle öppnas står fortfarande stängda och det där guldet ekar lika tomt som innan.
Du känner dig till slut riktigt uppgiven och besviken. MEN, jobbet är ändå något som betalar dina räkningar och kläder på kroppen. Så, vad gör du? Man kan stanna kvar och trotsa magkänslan - just för att man faktiskt behöver sin inkomst. Eller så kan man ta ett annat erbjudande som inte ger lika mycket i lön, men som kan få en att må bättre inombords?
Lyckan eller pengarna? Lycka hade jag givetvis sagt, men samtidigt måste man ju alltid vara realistisk. Alla behöver pengar för att överleva.
Detta är bara en helt allmän fundering. Vad hade du gjort?
Du tar beslutet att gå med på erbjudandet, du behöver ju inte direkt fundera länge på saken. Det finns någon där ute som tror på det du sysslar med, som vill stötta dig och hjälpa dig. Du får verkligen känslan av att vara värdefull, hörd och respekterad.
Till en början är det spännande. Du är ivrig och förväntansfull över vad som kan hända under resans gång.
Men tiden går och du börjar känna att det bara var tomma löften. Du börjar snarare inse att du har blivit totalt lurad och utnyttjad.
Du kämpar, sliter och ger och ger men du verkar aldrig få speciellt mycket tillbaka. Dom där dörrarna som skulle öppnas står fortfarande stängda och det där guldet ekar lika tomt som innan.
Du känner dig till slut riktigt uppgiven och besviken. MEN, jobbet är ändå något som betalar dina räkningar och kläder på kroppen. Så, vad gör du? Man kan stanna kvar och trotsa magkänslan - just för att man faktiskt behöver sin inkomst. Eller så kan man ta ett annat erbjudande som inte ger lika mycket i lön, men som kan få en att må bättre inombords?
Lyckan eller pengarna? Lycka hade jag givetvis sagt, men samtidigt måste man ju alltid vara realistisk. Alla behöver pengar för att överleva.
Detta är bara en helt allmän fundering. Vad hade du gjort?
Bland det värsta
Ibland får jag en hel del tid över till att slösurfa runt hos en massa olika mammabloggare. Något man ser då och då är bland det sjukaste jag vet. Att folk råkar ut för elaka kommentarer riktade mot sina barn.
Jag har själv varit med om detta, skönt nog för länge sedan dock. Det har skrivits en hel del elakheter om både Emilia och Elian, utseendemässigt och annat.
Jag förstår verkligen inte hur man tänker när man yttrar sig om ett oskyldigt barn som inte kan försvara sig?
Många påstår att det är förälderns fel som "hänger ut" barnen på nätet. Men snälla? Ger det vuxna människor en anleding till att kalla ett barn fult?
Går ni fram till föräldrar på stan och säger att deras ungar är fula? Nej, det tvivlar jag verkligen på.
Detta händer ofta hos bloggare som är lite provokativa, som är lite udda och som ger folk anledningar att störa sig. Inte konstigt, men då är det bloggaren i fråga som skall stå ut med kommentarer om sig själv. Inte barnet?
Alla tycker olika och dom flesta tycker inte att alla barn är söta, det kommer jag själv aldrig säga heller. Men återigen, sådant bör man väl som vuxen hålla för sig själv? Att hacka på någons utseende är tragiskt oavsett vad men måste man så bör man väl gå på någon som kan försvara sig.
Jag har själv varit med om detta, skönt nog för länge sedan dock. Det har skrivits en hel del elakheter om både Emilia och Elian, utseendemässigt och annat.
Jag förstår verkligen inte hur man tänker när man yttrar sig om ett oskyldigt barn som inte kan försvara sig?
Många påstår att det är förälderns fel som "hänger ut" barnen på nätet. Men snälla? Ger det vuxna människor en anleding till att kalla ett barn fult?
Går ni fram till föräldrar på stan och säger att deras ungar är fula? Nej, det tvivlar jag verkligen på.
Detta händer ofta hos bloggare som är lite provokativa, som är lite udda och som ger folk anledningar att störa sig. Inte konstigt, men då är det bloggaren i fråga som skall stå ut med kommentarer om sig själv. Inte barnet?
Alla tycker olika och dom flesta tycker inte att alla barn är söta, det kommer jag själv aldrig säga heller. Men återigen, sådant bör man väl som vuxen hålla för sig själv? Att hacka på någons utseende är tragiskt oavsett vad men måste man så bör man väl gå på någon som kan försvara sig.
Jag är mänsklig
Jag kände inte för att uppdatera bloggen alls idag. Ärligt talat så kände jag inte för något alls till en början. Jag skrev ju bara för några dagar sedan om hur jag vill hålla mitt privatliv utanför bloggen, men det kan kännas så falskt att uppdatera bloggen utan att förmedla mina känslor för tillfället. Varför måste allt jämt verka perfekt? Varför skall det alltid vara underbart? Varför skall jag hävda mig oavsett vad det än gäller? Varför känner jag plötsligt ett behov av att få varenda dag att verka mysig och felfri? Oftast tänker jag positivt, men ibland mår jag såhär... och då är det bara så.
Vem vet, det kanske känns lättare om jag för första gången på länge skriver. Det VAR länge sedan jag mådde såhär, riktigt länge sedan. Jag har mått bra, jag har känt mig stark, jag har varit nöjd och lycklig men ibland rivs alla väggar ned runt omkring mig.
Jag har ett tungt bagage att leva med. Mitt förflutna trycker på ömma punkter ibland, väldigt sällan förvisso, men idag är en sådan dag.
Jag kunde inte sova i natt. Jag låg och vände och vred, en ångest spred sig inom mig och hur mycket jag än försökte förtränga alla tankar så åt dom upp mig inifrån.
Vad jag tänkte var oväsentligt, ibland behöver det inte ens vara något speciellt... jag får bara en känsla av obehag. Jag kan känna mig värdelös, orkeslös, jag kan tvivla på mig själv, jag kan ifrågesätta mig själv. Jag är bara mänsklig. Jag har känslor och ibland kan dom liksom ta över, då jag alltid har varit extremt känslig. Jag överanalyserar saker, jag bryts ned av minsta lilla och jag är inte stålmorsan som är superstark 24/7. Även jag är svag ibland.
Jag vet att detta bara är en dålig dag. I morgon är en ny dag och då tar jag nya tag, men ibland måste jag bara få känna det jag känner. Ibland måste jag släppa ut allt.
Vem vet, det kanske känns lättare om jag för första gången på länge skriver. Det VAR länge sedan jag mådde såhär, riktigt länge sedan. Jag har mått bra, jag har känt mig stark, jag har varit nöjd och lycklig men ibland rivs alla väggar ned runt omkring mig.
Jag har ett tungt bagage att leva med. Mitt förflutna trycker på ömma punkter ibland, väldigt sällan förvisso, men idag är en sådan dag.
Jag kunde inte sova i natt. Jag låg och vände och vred, en ångest spred sig inom mig och hur mycket jag än försökte förtränga alla tankar så åt dom upp mig inifrån.
Vad jag tänkte var oväsentligt, ibland behöver det inte ens vara något speciellt... jag får bara en känsla av obehag. Jag kan känna mig värdelös, orkeslös, jag kan tvivla på mig själv, jag kan ifrågesätta mig själv. Jag är bara mänsklig. Jag har känslor och ibland kan dom liksom ta över, då jag alltid har varit extremt känslig. Jag överanalyserar saker, jag bryts ned av minsta lilla och jag är inte stålmorsan som är superstark 24/7. Även jag är svag ibland.
Jag vet att detta bara är en dålig dag. I morgon är en ny dag och då tar jag nya tag, men ibland måste jag bara få känna det jag känner. Ibland måste jag släppa ut allt.
Till Morfar
För lite mer än 6 år sedan tog cancern min morfar alldeles för tidigt. Idag skulle han ha fyllt 66 år så därför vill jag avsluta den här dagen med att tillägna det här inlägget till honom. Till dig, världens bästa morfar. Vi tänker på dig hela tiden.
Mina fina barndomsminnen tillsammans med dig kommer aldrig blekna. Jag känner fortfarande doften av din lägenhet, av sängen jag sov så många nätter i när vi hälsade på i Sverige på somrarna, jag hör din röst när du pratar och skrattar. Du var tillbakadragen och tyst, men ändå förstod vi varandra.
Du var speciell på så många olika sätt, du var unik och inte som någon annan och du är så himla saknad. Det finns ingen människa i hela världen som någonsin kommer kunna ta din plats.
Du lever vidare någon annanstans - utan smärta och utan bekymmer - du lever vidare på en bättre plats, men ändå känner jag dig här ibland. Jag får känslan av din värme när jag befinner mig i tuffa situationer och du ger mig olika tecken när jag undrar hur du har det.
Du känns så nära, när du i själva verket är så långt bort. Men borta föralltid kommer du aldrig vara, för du lever alltid vidare i mitt hjärta.
Är barn säkra på förskolan?
Jag började denna morgon med att titta på Kalla fakta på TV4 play. Det handlade om säkerheten på förskolan, såg ni avsnittet? Jag kunde inte låta bli att fälla tårar, det skar verkligen i hjärtat av att veta att så många barn skadar sig så allvarligt på dagis. Att det till och med kan gå så långt så att en treåring dör för att han blev lämnad utan uppsikt för länge får tankarna att börja snurra i huvudet ordentligt.
Det är naturligt att barn skadar sig, det sker olyckor, barn ramlar, barn slår sig. Men man skall väl känna sig trygg ändå när man lämnar ett barn på förskolan? Man skall väl känna att det är rätt logiskt att någon kommer ha koll på barnet under tiden han/hon är där?
Givetvis förstår jag att personalen inte kan titta till alla barn samtidigt, varenda sekund.
Men är det okej att lämna småbarn ute på en gård helt ensamma i flera minuter? Nej, jag tycker verkligen inte det. Någon måste alltid finnas nära till hands, för återigen: det sker olyckor. Barn är ju barn.
Usch, jag blev så illa berörd. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att antalet barn som skadar sig så pass illa så att dom behöver akutvård var så många. Alldeles, alldeles för många.
Det är naturligt att barn skadar sig, det sker olyckor, barn ramlar, barn slår sig. Men man skall väl känna sig trygg ändå när man lämnar ett barn på förskolan? Man skall väl känna att det är rätt logiskt att någon kommer ha koll på barnet under tiden han/hon är där?
Givetvis förstår jag att personalen inte kan titta till alla barn samtidigt, varenda sekund.
Men är det okej att lämna småbarn ute på en gård helt ensamma i flera minuter? Nej, jag tycker verkligen inte det. Någon måste alltid finnas nära till hands, för återigen: det sker olyckor. Barn är ju barn.
Usch, jag blev så illa berörd. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att antalet barn som skadar sig så pass illa så att dom behöver akutvård var så många. Alldeles, alldeles för många.
Livet förändras
Jag har suttit och kollat på vad jag pysslade med för ett år sedan, hur jag upplevde saker, hur jag kände, hur jag mådde, vad barnen tyckte om livet och så fann jag detta inlägg. Idag för ett år sedan hade vi snö, idag för ett år sedan kom vintern. Vi gick runt i dunjackor och täckbyxor. Vi klädde oss i stickade tröjor, vantar, mössar och halsdukar.
I år ser det smått annorlunda ut. Det har förvisso blivit kyligare här nu på morgnar och kvällar. Det har blivit tjocktröjor och leggings när vi har gått ut på morgonen och det är vårat första hösttecken.
Jag kan dessutom sova med stängda dörrar och fönster om nätterna och fortfarande behöva ha ett lakan över mig, så det har minst sagt förändrats en hel del under Oktober månad här.
Men på dagtid är det fortfarande sommarvärme. Det är mellan 22-27 grader, så man kan inte klaga.
Jag är bara så otroligt glad över hur våra liv ser ut idag. Hur saker och ting har löst sig. Jag känner mig lycklig, inte för att jag bara har två fantastiskt vackra barn som jag avgudar, men jag känner att jag lever för mig också.
Jag känner mig som en egen person igen, som om jag är värd något, som om framtiden ser ljus ut för Denize och inte bara mamma Denize. Förstår ni hur jag menar, eller är det här en massa blaha i era öron?
Jag kände bara att jag återigen behövde uttrycka lyckan i min familj. Hos mig, hos Emilia (även om det är tufft med nya skolstarten) och hos Elian. Life is good, vi lever!
I år ser det smått annorlunda ut. Det har förvisso blivit kyligare här nu på morgnar och kvällar. Det har blivit tjocktröjor och leggings när vi har gått ut på morgonen och det är vårat första hösttecken.
Jag kan dessutom sova med stängda dörrar och fönster om nätterna och fortfarande behöva ha ett lakan över mig, så det har minst sagt förändrats en hel del under Oktober månad här.
Men på dagtid är det fortfarande sommarvärme. Det är mellan 22-27 grader, så man kan inte klaga.
Jag är bara så otroligt glad över hur våra liv ser ut idag. Hur saker och ting har löst sig. Jag känner mig lycklig, inte för att jag bara har två fantastiskt vackra barn som jag avgudar, men jag känner att jag lever för mig också.
Jag känner mig som en egen person igen, som om jag är värd något, som om framtiden ser ljus ut för Denize och inte bara mamma Denize. Förstår ni hur jag menar, eller är det här en massa blaha i era öron?
Jag kände bara att jag återigen behövde uttrycka lyckan i min familj. Hos mig, hos Emilia (även om det är tufft med nya skolstarten) och hos Elian. Life is good, vi lever!
Nattskräck
Tack vare några "tips" om att Elian kanske upplevde nattskräck häromnatten när han var sådär hysterisk så har jag googlat och läst på ordentligt om det. Det verkar faktiskt stämma.
- Barnen ser vakna och förvirrade ut.
- Dom kan skrika hysteriskt och verka väldigt rädda - men känner i själva verkat ingenting och sover djupt.
- Dom skriker ännu mer av kroppskontakt.
osv osv...
Allt stämde in så väl på det jag upplevde med Elian.
Han såg skärrad ut, livrädd, men han skrek sig röd i ansiktet utan att lyssna till min röst, han spände sig snarare av min kontakt och vred sig i vad som liknade plågor i några minuter... och sedan, helt plötsligt... från ingenstans, förändrades hans blick och så var han sig själv igen. Han andades lugnt, kramades som vanligt, tog en vällingflaska och somnade om.
Nu när jag har läst på så tror jag även att Emilia har drabbats av detta i många år... men inte fullt lika dramatiskt.
(Detta skall tydligen vara ärftligt)
Emilia har alltid betett sig märkligt på nätterna. Hon sätter sig upp, ställer sig upp, snurrar runt, snyftar, klappar sig på huvudet, pratar, smackar och skriker ut något enstaka, mycket märkligt ord då och då.
Jag har alltid förknippat sådant här med drömmar. Jag var helt övertygad om att Elian drömde mardrömmar och var ledsen. Men det gick ju inte att få kontakt med honom och det har aldrig gått att få kontakt med Emilia när hon har suttit i sängen och stirrat rakt mot mig utan att besvara mina frågor.
Jag blev lite illa berörd när jag läste all fakta om nattskräck. Det låter så obehagligt och läskigt, men jag får trösta mig själv med att barnet inte känner något, somnar om snabbt och inte minns något dagen efter.
Nu skall jag vara noga med att inte påminna dom om det dagen efter (det skall man tydligen inte göra). Jag har alltid försökt fråga Emilia om hennes konstiga nätter och även nu med Elian.
Det viktigaste är att hålla lite koll på barnet under "attacken" så att hon/han inte gör sig illa. Men man skall inte försöka trösta eller få kontakt, för barnet sover ju egentligen. Weird.
- Barnen ser vakna och förvirrade ut.
- Dom kan skrika hysteriskt och verka väldigt rädda - men känner i själva verkat ingenting och sover djupt.
- Dom skriker ännu mer av kroppskontakt.
osv osv...
Allt stämde in så väl på det jag upplevde med Elian.
Han såg skärrad ut, livrädd, men han skrek sig röd i ansiktet utan att lyssna till min röst, han spände sig snarare av min kontakt och vred sig i vad som liknade plågor i några minuter... och sedan, helt plötsligt... från ingenstans, förändrades hans blick och så var han sig själv igen. Han andades lugnt, kramades som vanligt, tog en vällingflaska och somnade om.
Nu när jag har läst på så tror jag även att Emilia har drabbats av detta i många år... men inte fullt lika dramatiskt.
(Detta skall tydligen vara ärftligt)
Emilia har alltid betett sig märkligt på nätterna. Hon sätter sig upp, ställer sig upp, snurrar runt, snyftar, klappar sig på huvudet, pratar, smackar och skriker ut något enstaka, mycket märkligt ord då och då.
Jag har alltid förknippat sådant här med drömmar. Jag var helt övertygad om att Elian drömde mardrömmar och var ledsen. Men det gick ju inte att få kontakt med honom och det har aldrig gått att få kontakt med Emilia när hon har suttit i sängen och stirrat rakt mot mig utan att besvara mina frågor.
Jag blev lite illa berörd när jag läste all fakta om nattskräck. Det låter så obehagligt och läskigt, men jag får trösta mig själv med att barnet inte känner något, somnar om snabbt och inte minns något dagen efter.
Nu skall jag vara noga med att inte påminna dom om det dagen efter (det skall man tydligen inte göra). Jag har alltid försökt fråga Emilia om hennes konstiga nätter och även nu med Elian.
Det viktigaste är att hålla lite koll på barnet under "attacken" så att hon/han inte gör sig illa. Men man skall inte försöka trösta eller få kontakt, för barnet sover ju egentligen. Weird.
"If you can dream it, you can achieve it"
Jag vill börja med att tacka er läsare återigen för alla stöttande ord både här men även på mail. Jag har fått så många mail från singeltjejer som är bosatta i utlandet, från familjer i utlandet och från tjejer som har blivit inspirerade och vill ha tips till att bosätta sig i utlandet. Jag tycker att det är så himla roligt. Det har aldrig varit min mening att inspirera andra till detta men framför allt absolut inte att klanka ned på andra.
Jag skriver bara om mitt liv, jag ser inte ned på någon, jag vill inte vara elak mot någon, återigen... jag skriver bara om mig, om hur jag tänker och hur jag lever.
Detta har varit en av mina allra största drömmar i flera år nu. Det har känts långt bort, omöjligt, svårt och... som en dröm bara. Det tog tid, det var inte lätt, men till slut fick jag allt att gå ihop, till sist lyckades jag och till slut gick min dröm i uppfyllelse. Jag tror absolut att "vill man, så kan man" och det gäller inte bara det här.
Alla är olika, det är inte alla som vill leva som jag, det är inte alla som drömmar om att befinna sig utomlands. Det finns dom som drömmer om att renovera sitt nyinköpta hus och det finns dom som drömmer om att jobba på en specifik plats, det finns dom som drömmer om HELT andra grejer än vad jag drömmer om och jag ser inte ned på dom, återigen så är vi olika och jag tror bara på att vi alla kan få drömmar att gå i uppfyllelse. Med rätt planering, med rätt vilja och med rätt tålamod. Och så får man vara realistisk förstås (det beror ju alltid på vad man drömmer om).
Jag skriver bara om mitt liv, jag ser inte ned på någon, jag vill inte vara elak mot någon, återigen... jag skriver bara om mig, om hur jag tänker och hur jag lever.
Detta har varit en av mina allra största drömmar i flera år nu. Det har känts långt bort, omöjligt, svårt och... som en dröm bara. Det tog tid, det var inte lätt, men till slut fick jag allt att gå ihop, till sist lyckades jag och till slut gick min dröm i uppfyllelse. Jag tror absolut att "vill man, så kan man" och det gäller inte bara det här.
Alla är olika, det är inte alla som vill leva som jag, det är inte alla som drömmar om att befinna sig utomlands. Det finns dom som drömmer om att renovera sitt nyinköpta hus och det finns dom som drömmer om att jobba på en specifik plats, det finns dom som drömmer om HELT andra grejer än vad jag drömmer om och jag ser inte ned på dom, återigen så är vi olika och jag tror bara på att vi alla kan få drömmar att gå i uppfyllelse. Med rätt planering, med rätt vilja och med rätt tålamod. Och så får man vara realistisk förstås (det beror ju alltid på vad man drömmer om).
Privat vs. Personligt
Efter att ha besvarat en kommentar i förmiddags om min ekonomi så satte det fart på tankarna lite. Varför tycker människor idag att det är ok att lägga sig i andras sätt att hantera pengar? Är inte det personligt och väldigt privat? Är inte min ekonomi något som angår mig själv och ingen annan?
Varför är det ok för främmande människor att snoka i vad som ligger i mitt bankkonto?
Jag blev anklagad för att leva på mina föräldrar och att jag lurar er läsare.
Ibland läser jag kommentarer som inte stämmer och i flesta fall är dom rätt komiska, som man utan problem kan skratta bort eller besvara utan att fundera mer på saken, varför ta åt sig om det inte är sant?
Men när det gäller privata saker så kan jag inte låta bli att störa mig.
Det är väl en sak att fråga och undra, det har ni all rätt till. Men att säga hur det är och att anklaga mig för något, det är fel. Skall man anklaga någon för något så är det väl rätt viktigt att ta reda på fakta först istället för att anta och tro att man vet precis allt utan att ha en blekaste aning?
Jag är uppfostrad till att ta ansvar för mitt, jag är vuxen, jag har mina egna inkomster och sköter allt som har med mig eller mina barn att göra själv. Jag skulle aldrig, och då menar jag aldrig, påstå det om det inte vore sant. Varför skulle jag lura omvärlden?
Fick jag allt serverat, fick jag pengar av mina föräldrar så skulle jag lätt tacka och ta emot och berätta det glatt.
Men återigen så vore det fel. Jag är som sagt vuxen, jag har valt att skaffa barn - inte mina föräldrar. Mitt liv är mitt ansvar och inte deras.
Men sedan är jag väldigt nära med min familj, vi hjälps åt nu när vi bor tillsammans, dom har en nära relation till mina barn och har alltid haft det. Men när det gäller det ekonomiska så sköter jag det själv.
Nu blev det snarare ett försvarsinlägg, det inser jag. Men jag blev så paff över att människor ens kunde tänka så.
Tanken från början med inlägget var bara att det är helt sjukt i mina ögon hur främmande människor kan tro att dom har något med saken att göra.
Självfallet har ni rätt till åsikter, ni kan tänka och spekulera, jag älskar att få lite feedback här, alla frågor och alla funderingar... jag tycker att det är kul att ni är intresserade av mitt liv. Men återigen så är min ekonomi privat och så kommer det förbli.
Det finns alltid en gräns mellan en personlig blogg och privat. Jag håller mig till det personliga.
Varför är det ok för främmande människor att snoka i vad som ligger i mitt bankkonto?
Jag blev anklagad för att leva på mina föräldrar och att jag lurar er läsare.
Ibland läser jag kommentarer som inte stämmer och i flesta fall är dom rätt komiska, som man utan problem kan skratta bort eller besvara utan att fundera mer på saken, varför ta åt sig om det inte är sant?
Men när det gäller privata saker så kan jag inte låta bli att störa mig.
Det är väl en sak att fråga och undra, det har ni all rätt till. Men att säga hur det är och att anklaga mig för något, det är fel. Skall man anklaga någon för något så är det väl rätt viktigt att ta reda på fakta först istället för att anta och tro att man vet precis allt utan att ha en blekaste aning?
Jag är uppfostrad till att ta ansvar för mitt, jag är vuxen, jag har mina egna inkomster och sköter allt som har med mig eller mina barn att göra själv. Jag skulle aldrig, och då menar jag aldrig, påstå det om det inte vore sant. Varför skulle jag lura omvärlden?
Fick jag allt serverat, fick jag pengar av mina föräldrar så skulle jag lätt tacka och ta emot och berätta det glatt.
Men återigen så vore det fel. Jag är som sagt vuxen, jag har valt att skaffa barn - inte mina föräldrar. Mitt liv är mitt ansvar och inte deras.
Men sedan är jag väldigt nära med min familj, vi hjälps åt nu när vi bor tillsammans, dom har en nära relation till mina barn och har alltid haft det. Men när det gäller det ekonomiska så sköter jag det själv.
Nu blev det snarare ett försvarsinlägg, det inser jag. Men jag blev så paff över att människor ens kunde tänka så.
Tanken från början med inlägget var bara att det är helt sjukt i mina ögon hur främmande människor kan tro att dom har något med saken att göra.
Självfallet har ni rätt till åsikter, ni kan tänka och spekulera, jag älskar att få lite feedback här, alla frågor och alla funderingar... jag tycker att det är kul att ni är intresserade av mitt liv. Men återigen så är min ekonomi privat och så kommer det förbli.
Det finns alltid en gräns mellan en personlig blogg och privat. Jag håller mig till det personliga.
Det finns inget bättre
Ibland är jag frustrerad och irriterad. Ibland försvinner tålamodet lika fort som ni hinner blinka, ibland är jag orättvis och trött och ibland önskar jag bara att jag orkade mer än vad jag orkar.
Men känslorna svämmar över varenda kväll som jag lägger mig i min säng. Oavsett skrikiga Elian-nätter eller trotsiga Emilia-dagar. Min stolthet och min enorma kärlek svämmar över på exakt samma sätt varje dag, varje kväll.
Jag förstår inte hur man någonsin skulle kunna välja något annat framför er. Jag skulle aldrig klara mig utan er och jag lever för att ge er det bästa ni kan få.
Happy
Jag inser att jag har lite bloggtorka just nu. Men såhär är det; alla mina tankar kretsar kring en stor nyhet i mitt liv. Och än så länge kan jag att inte blogga detaljerat om det.
Det är stort. För mig är det stort, viktigt, spännande och underbart. Mitt liv har tagit en enorm vändning. Jag kommer äntligen lyckas med att få många pusselbitar att falla på rätt plats.
Och jag längtar efter att kunna dela med mig av detta.
Det är stort. För mig är det stort, viktigt, spännande och underbart. Mitt liv har tagit en enorm vändning. Jag kommer äntligen lyckas med att få många pusselbitar att falla på rätt plats.
Och jag längtar efter att kunna dela med mig av detta.
Mer om Emilias pappasituation
Emilias pappa flyttade in hos mig och mina föräldrar när jag var gravid. Vi var unga och naiva men kära. Jag tänkte i dom banorna att vi skulle hålla ihop för alltid, att det var han och jag... och vårat växande mirakel i magen förstås. Han + Jag = Emilia.
Men vårat förhållande skulle bli allt annat än lätt. Första veckorna efter att Emilia föddes var han faktiskt till otroligt stor hjälp och det är väl dom veckorna jag inte kan stjäla "världens bästa pappa" ifrån honom. Jag var sjuk efter förlossningen med infektioner och led av förlossningsdepression. Han ställde verkligen upp och tog hand om våran nyfödda så mycket han kunde.
Sedan började det spåra ur efter det och han bevisade gång på gång med olika saker att han verkligen inte var redo för pappalivet.
Vi gjorde slut några månader senare och han tog sitt pick och pack och flyttade hem igen.
Efter det hade han Emilia några helger här och där, oftast med hjälp av hans släkt och familj och även vänner som han bestämde sig för att lämna bort Emilia till.
Efter en incident då en familjemedlem till honom ringde mig och sa "vi tar Emilia" närmade det sig slutet av deras såkallade relation. Mitt hjärta blöder av det här minnet än idag. Dom ville inte lämna ifrån sig Emilia och jag såg min bebisflicka där bakom dörren med armarna utsträckta framför sig och hur hon ropade "mamma" men dom bara slog undan henne och stängde ut mig.
Senare samma kväll stormade en del av deras släkt in hos oss och förklarade att jag krävde för mycket av honom. Att han inte pallade trycket av att ta hand om Emilia dom helgerna.
(Jag funderar än idag på varför i helvete dom vägrade lämna ifrån henne timmarna innan då?)
Det var sista gången jag eller Emilia såg honom.
Jag tänkte att om det var så jobbigt för honom så skulle han få ta nästa steg, det var upp till honom att ringa och förklara hur han ville ha det. Men det samtalet kom aldrig... veckor blev till månader och månader blev till år.
Några år senare fick jag en chock när jag lyssnade av mina meddelanden och hörde hans röst förklara att han ville ha kontakt med Emilia igen.
Vi bestämde att vi skulle ses och prata först, planera, komma överens.
Men han dök aldrig upp, sedan skickade han något sms om att hans mobil var urladdad.
Han hörde aldrig av sig efter det.
När jag pratade med honom i telefon innan vi bestämde att vi skulle ses så undrade jag såklart varför och hur han kunde ha vänt ryggen till. Han förklarade att han inte hade något att ge Emilia, att han inte hade varit redo.
Och på ett sätt förstår jag hur han tänkte. Han visste att han inte var bra för henne, att hon skulle ha det bättre utan honom.
Men jag förstår inte nu i efterhand var det där samtalet kom ifrån om han bara skulle strunta i det igen? Insåg han att han fortfarande inte hade något vettigt att erbjuda sitt kött och blod?
Och även om jag har viss förståelse för hur han tänker så ursäktar det inte hans familj. Vuxna människor som återigen var barnvakt och skapade ett band till Emilia. Jag ser ingen vettig anledning till att dom också bestämde sig för att skita i henne. Oavsett hur jag skruvar och analyserar detta så kommer jag aldrig förstå mig på dom.
Hur som helst. Med åren som liten Emilia har hon nöjt sig med att veta att hennes pappa inte är närvarande, men att hon har en morfar som ställer upp istället.
Jag har aldrig nekat henne information hon vill ha och jag har aldrig ljugit ihop några falska historier om honom.
Vi har pratat öppet, jag har visat bilder men jag har inte berättat något detaljerat.
Vid ett tillfälle hörde jag hur hon berättade för folk att "min pappa bor i Kina". Det hela var rätt komiskt, men hon var ju så liten. Hon hade förknippat Chile med Kina och fått för sig att han bodde i det landet, inte att han kom därifrån.
Men nu är frågorna inte lika ytliga. Nu är det känslomässiga frågor. Hon är ju inte så liten längre, hon förstår mer än vad jag säkert vill och hon tänker så himla mycket och analyserar... precis som jag gör.
Efter att ha läst era kommentarer och erfarenheter så känns det bättre nu att sätta mig ned och prata med henne. Inga onödiga detaljer som i det här inlägget, det är oviktigt för henne att veta just nu. Men jag kommer inte vrida mer på sanningen, gå runt det hela så mycket som möjligt och prata bort det.
Hon förtjänar att veta vissa saker. Jag antar att hennes vänner pressar henne mycket också och att hon på så sätt är ivrig om att få reda på saker nu.
Jag kommer absolut inte svartmåla honom, säga något elakt eller berätta om några fruktansvärda minnen. Jag kommer bara säga det jag vet, vilket egentligen inte är så mycket om man tänker efter.
Jag får ju en stor lust till att ringa upp människan och säga "Du, våran dotter undrar varför hennes pappa inte vill ha henne - vad skall jag säga?".
Alkohol behöver inte betyda fylla
Då och då dyker det upp frågor här om min syn på alkohol. Jag har svarat några gånger i kommentarsfältet och även mailat tillbaka.
Igår skrev Katrin Z ett provocerande inlägg om att dricka sig berusad och leka med barn. Jag antar att hon sitter och skrattar medan folk attackerar med kommentarer om hur djävulskt dum hon är.
I samband med detta fick jag en kommentar från någon som inte ville att jag skulle publicera hennes kommentar men hon ville i alla fall att jag skulle dela med mig av mina åsikter.
Alkohol är ett så laddat ämne i Sverige. Jag tycker inte att man måste förknippa alkohol med fylla, det står jag för. Jag kan ta ett glas vin till eller efter maten på helgerna.
Men jag skulle inte dricka mig berusad på dagtid för att sedan leka med mina barn. Jag väntar oftast med mitt vinglas tills Elian har gått och lagt sig. Det känns på något sätt bättre så, men jag skulle inte dö av dåligt samvete om jag tog ett glas till middagen och han fortfarande var vaken. Som sagt, vin i mina ögon förknippas inte med att bli full.
Att dricka så jag blir berusad gör jag om jag har barnvakt - inte framför mina barn.
Men som sagt, jag är inte emot alkohol. Alls. Jag tycker bara att det är överdrivet att folk jämt höjer på ögonbrynen om man nämner att man tar ETT glas. Man känner inte av det, man blir inte påverkad av det, men jag tycker om vin och dricker för smakens skull.
Jag vet dock att alla har olika åsikter om alkohol och jag respekterar andras syn på det.
Dela gärna med er om hur ni känner!
Igår skrev Katrin Z ett provocerande inlägg om att dricka sig berusad och leka med barn. Jag antar att hon sitter och skrattar medan folk attackerar med kommentarer om hur djävulskt dum hon är.
I samband med detta fick jag en kommentar från någon som inte ville att jag skulle publicera hennes kommentar men hon ville i alla fall att jag skulle dela med mig av mina åsikter.
Alkohol är ett så laddat ämne i Sverige. Jag tycker inte att man måste förknippa alkohol med fylla, det står jag för. Jag kan ta ett glas vin till eller efter maten på helgerna.
Men jag skulle inte dricka mig berusad på dagtid för att sedan leka med mina barn. Jag väntar oftast med mitt vinglas tills Elian har gått och lagt sig. Det känns på något sätt bättre så, men jag skulle inte dö av dåligt samvete om jag tog ett glas till middagen och han fortfarande var vaken. Som sagt, vin i mina ögon förknippas inte med att bli full.
Att dricka så jag blir berusad gör jag om jag har barnvakt - inte framför mina barn.
Men som sagt, jag är inte emot alkohol. Alls. Jag tycker bara att det är överdrivet att folk jämt höjer på ögonbrynen om man nämner att man tar ETT glas. Man känner inte av det, man blir inte påverkad av det, men jag tycker om vin och dricker för smakens skull.
Jag vet dock att alla har olika åsikter om alkohol och jag respekterar andras syn på det.
Dela gärna med er om hur ni känner!
Elian vs. Emilia
Idag har jag pressat Elian till att bli intresserad av att gå. När Emilia var i hans ålder så gick hon. Hon vägrade till och med sitta i vagnen och skulle bara gå. Helst själv också. Hon var en kaxig och självsäker liten brud redan då.
Jag minns måååånga dagar efter dagis då man var trött, hon var dubbelt så trött och man bara ville sätta ned henne i vagnen och ta sig hemåt. Men ändå envisades hon med att hon skulle gå själv och försökte jag lyfta bort henne och ned i vagnen så kastade hon sig ned på marken och vrålade rakt ut.
Nu när jag har börjat tänka efter så ser jag många likheter personlighetsmässigt mellan Elian och Emilia.
Elian är ju ett riktigt charmtroll som gärna gör vad fasen som helst för att få alla att skratta... oavsett om det är hemma eller på bussen. Han flörtar hej vilt med alla.
Emilia var likadan. Jag minns första veckorna på dagis då man hämtade och personalen skrattade samtidigt som dom berättade om hur hon höll på att knasa och larva sig vid lunchbordet och ALLA garvade. Både stora och småbarn + personal.
Hon gjorde grimaser åt främlingar på bussen och det var sällan någon kunde gå förbi utan att le.
Men den stora skillnaden är att Emilia ville bli stor och självständig fort. Och Elian är så grymt jäkla feg av sig.
Hur som helst så lär han väl börja gå när han är typ tre år. Om ens då. För nu tvärvägrar han verkligen.
Det funkar om han får bestämma själv, t ex som på videon igår då han gav Emilia skjuts... och så går han runt soffbordet och mellan möbler. Men att hålla mig i handen och gå är han riktigt rädd för.
Hur som helst... det är roligt att tänka tillbaka och försöka minnas Emilias första år i livet. Man glömmer så lätt, tro mig... jag tror att det är naturligt för människan att "förtränga" allt det negativa och nästintill bara minnas det underbara, skojiga eller annorlunda. För jag kommer knappt ihåg Emilias helvetesnätter och första trotsåldrar. Jag minns inte hur många gånger per natt hon vaknade, jag minns inte hur hon lät eller hur hon reagerade när hon fick tänder. Sådana jobbiga saker försvinner nog ur minnet av en anledning.
Det är därför jag gärna noterar Elians utveckling nu, för att kunna läsa senare i livet och inte undra.
Men bara för att jag är ärlig så menar jag inte att jag hatar mitt liv, jag menar inte på att jag försöker klaga eller gnälla. Jag skriver bara som det är, för att jag gärna vill kunna läsa om det senare. Även om det känns nu som att jag ALDRIG skulle kunna glömma detaljer. Men man gör ju det.
En liten Emilia-skrutt, 1 år och 4 månader (ungefär):
Jag minns måååånga dagar efter dagis då man var trött, hon var dubbelt så trött och man bara ville sätta ned henne i vagnen och ta sig hemåt. Men ändå envisades hon med att hon skulle gå själv och försökte jag lyfta bort henne och ned i vagnen så kastade hon sig ned på marken och vrålade rakt ut.
Nu när jag har börjat tänka efter så ser jag många likheter personlighetsmässigt mellan Elian och Emilia.
Elian är ju ett riktigt charmtroll som gärna gör vad fasen som helst för att få alla att skratta... oavsett om det är hemma eller på bussen. Han flörtar hej vilt med alla.
Emilia var likadan. Jag minns första veckorna på dagis då man hämtade och personalen skrattade samtidigt som dom berättade om hur hon höll på att knasa och larva sig vid lunchbordet och ALLA garvade. Både stora och småbarn + personal.
Hon gjorde grimaser åt främlingar på bussen och det var sällan någon kunde gå förbi utan att le.
Men den stora skillnaden är att Emilia ville bli stor och självständig fort. Och Elian är så grymt jäkla feg av sig.
Hur som helst så lär han väl börja gå när han är typ tre år. Om ens då. För nu tvärvägrar han verkligen.
Det funkar om han får bestämma själv, t ex som på videon igår då han gav Emilia skjuts... och så går han runt soffbordet och mellan möbler. Men att hålla mig i handen och gå är han riktigt rädd för.
Hur som helst... det är roligt att tänka tillbaka och försöka minnas Emilias första år i livet. Man glömmer så lätt, tro mig... jag tror att det är naturligt för människan att "förtränga" allt det negativa och nästintill bara minnas det underbara, skojiga eller annorlunda. För jag kommer knappt ihåg Emilias helvetesnätter och första trotsåldrar. Jag minns inte hur många gånger per natt hon vaknade, jag minns inte hur hon lät eller hur hon reagerade när hon fick tänder. Sådana jobbiga saker försvinner nog ur minnet av en anledning.
Det är därför jag gärna noterar Elians utveckling nu, för att kunna läsa senare i livet och inte undra.
Men bara för att jag är ärlig så menar jag inte att jag hatar mitt liv, jag menar inte på att jag försöker klaga eller gnälla. Jag skriver bara som det är, för att jag gärna vill kunna läsa om det senare. Även om det känns nu som att jag ALDRIG skulle kunna glömma detaljer. Men man gör ju det.
En liten Emilia-skrutt, 1 år och 4 månader (ungefär):
Jenny
Jag hör henne fortfarande, ser henne ur ögonvrån, väntar på att hon skall komma och hoppa upp i soffan och lägga sig i mitt knä. Det är fortfarande så overkligt... att hon är borta, död, kommer aldrig tillbaka.
Jag tittar omedvetet mot de platser hon oftast var på, speciellt nu i slutet. Hon låg vid fönstret, vid elementet och bara stirrade. Hon fick ha vatten- och matskålar vid sig och nu är dom borta. Skålarna och katten. Borta.
Emilia var jätteledsen igår. Hon undrade en massa olika saker och var arg.
Det var svårt att ta sig hem från veterinären igår och möta hennes leende "Var är Jenny? Vad är det?" sedan hur leendet vändes upp och ned. "Hon är borta älskling, nu slipper hon ha ont, nu får hon vara tillsammans med de andra änglarna i himlen". Sedan kom tårarna, sedan kom frågorna, sedan kom ilskan.
Jenny. Vem fan döper en katt till Jenny?
År 98 var vi hemma i Sverige en snabbrunda, vi bodde tillfälligt i en lägenhet vid Södra Station i Stockholm. Jag minns inte om det var min mamma eller pappa men någon visade upp en annons i tidningen på kvällen om kattungar som gavs bort bara en bit därifrån vi bodde.
Vi skulle bara gå dit och titta. Vi skulle absolut inte köpa en katt, inte då och inte där.
"Men nu vet du det, vi skall INTE ta hem någon, du får BARA titta" sa min icke-kattälskande pappa.
Och jag nickade och var inställd på det.
Sedan dök vi upp där och jag såg henne. En helt vanlig svart-vit bondkatt, men hon var perfekt. Jag bara visste det... hon var min, hon skulle följa med mig hem, jag behövde henne.
Genast började tjatet. Jag visste att jag inte fick någon katt, det hade dom gjort klart för mig... men jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag fällde tårar och det gjorde ont i hela mig av att tänka tanken om att gå därifrån utan henne.
Min pappa gav med sig. "Ja, okej... men då skall katten fan heta Jenny!".
Done.
Sedan hängde hon med mig och efter mig genom alla år. Världens snällaste katt.
Hon var road när jag klädde henne i dockkläder och körde runt henne i en dockvagn. Hon bara spann och låg kvar.
Hon kände på sig när jag eller någon annan var ledsen. Hon var snabb med att hoppa upp i knäet och liksom vilja trösta. Det spelade ingen roll om hon befann sig på andra sidan lägenheten och jag började gråta, hon sprang till mig, hoppade upp och höll sig nära. Så var det alltid.
Alltid. Fram tills igår. Igår grät jag hysteriskt när hon skulle tas ifrån mig och det var första gången hon inte reagerade.
Jag är så glad för att hon slipper lida nu, för det gjorde hon verkligen den här sista veckan. Som jag sa, det gick så fruktansvärt fort. Hon levde ett bra liv, gav så himla mycket till så många och hon har föralltid en speciell plats i våra hjärtan.
Men det kommer ta tid att acceptera detta. Jag kommer nog fortsätta leta efter henne och inbilla mig att jag hör hennes små tassar ute i hallen på väg mot mig.
Jag tittar omedvetet mot de platser hon oftast var på, speciellt nu i slutet. Hon låg vid fönstret, vid elementet och bara stirrade. Hon fick ha vatten- och matskålar vid sig och nu är dom borta. Skålarna och katten. Borta.
Emilia var jätteledsen igår. Hon undrade en massa olika saker och var arg.
Det var svårt att ta sig hem från veterinären igår och möta hennes leende "Var är Jenny? Vad är det?" sedan hur leendet vändes upp och ned. "Hon är borta älskling, nu slipper hon ha ont, nu får hon vara tillsammans med de andra änglarna i himlen". Sedan kom tårarna, sedan kom frågorna, sedan kom ilskan.
Jenny. Vem fan döper en katt till Jenny?
År 98 var vi hemma i Sverige en snabbrunda, vi bodde tillfälligt i en lägenhet vid Södra Station i Stockholm. Jag minns inte om det var min mamma eller pappa men någon visade upp en annons i tidningen på kvällen om kattungar som gavs bort bara en bit därifrån vi bodde.
Vi skulle bara gå dit och titta. Vi skulle absolut inte köpa en katt, inte då och inte där.
"Men nu vet du det, vi skall INTE ta hem någon, du får BARA titta" sa min icke-kattälskande pappa.
Och jag nickade och var inställd på det.
Sedan dök vi upp där och jag såg henne. En helt vanlig svart-vit bondkatt, men hon var perfekt. Jag bara visste det... hon var min, hon skulle följa med mig hem, jag behövde henne.
Genast började tjatet. Jag visste att jag inte fick någon katt, det hade dom gjort klart för mig... men jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag fällde tårar och det gjorde ont i hela mig av att tänka tanken om att gå därifrån utan henne.
Min pappa gav med sig. "Ja, okej... men då skall katten fan heta Jenny!".
Done.
Sedan hängde hon med mig och efter mig genom alla år. Världens snällaste katt.
Hon var road när jag klädde henne i dockkläder och körde runt henne i en dockvagn. Hon bara spann och låg kvar.
Hon kände på sig när jag eller någon annan var ledsen. Hon var snabb med att hoppa upp i knäet och liksom vilja trösta. Det spelade ingen roll om hon befann sig på andra sidan lägenheten och jag började gråta, hon sprang till mig, hoppade upp och höll sig nära. Så var det alltid.
Alltid. Fram tills igår. Igår grät jag hysteriskt när hon skulle tas ifrån mig och det var första gången hon inte reagerade.
Jag är så glad för att hon slipper lida nu, för det gjorde hon verkligen den här sista veckan. Som jag sa, det gick så fruktansvärt fort. Hon levde ett bra liv, gav så himla mycket till så många och hon har föralltid en speciell plats i våra hjärtan.
Men det kommer ta tid att acceptera detta. Jag kommer nog fortsätta leta efter henne och inbilla mig att jag hör hennes små tassar ute i hallen på väg mot mig.
Sov så gott, kissen min...
Idag är en tung dag.
Jag gick till veterinären med min gamla vän i hopp om att hon skulle få må bättre, för hopp - det hade jag.
Men sedan gick jag därifrån med en tom kattkorg. Jag gick därifrån utan henne.
För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att hon var gammal och började förändras. Men ni gav mig hopp och läxade upp mig om att hon inte var så gammal minsann.
Sedan gick det fort.
Från att äta allt som stod framme så åt hon ingenting, hon kelade inte längre, hon höll sig undan och avmagrade bara. Hon blev en helt annan katt. Från sprallig och social till... helt tom bara.
Hon var sjuk, väldigt sjuk fick vi bevisat.
Det fanns inget att göra... det fanns liksom inga val.
Sedan somnade hon in.
Tomheten är obeskrivlig, hela situationen är overklig.
Jag kan inte beskriva vad den här katten betyder/betydde för mig. Det är så många som avlivar och skaffar nya husdjur hur som helst, utan att fälla en tår eller visa en känsla. Men för mig blev hon en familjemedlem - och det finns inte ord för hur mycket jag kommer sakna henne.
Den värmen du spred, det kan ingen förstå.
Sedan barnsben var du med, i bra många år.
Du har givit så mycket glädje i livet.
Jag önskar att jag aldrig tog det för givet.
Jag gick till veterinären med min gamla vän i hopp om att hon skulle få må bättre, för hopp - det hade jag.
Men sedan gick jag därifrån med en tom kattkorg. Jag gick därifrån utan henne.
För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att hon var gammal och började förändras. Men ni gav mig hopp och läxade upp mig om att hon inte var så gammal minsann.
Sedan gick det fort.
Från att äta allt som stod framme så åt hon ingenting, hon kelade inte längre, hon höll sig undan och avmagrade bara. Hon blev en helt annan katt. Från sprallig och social till... helt tom bara.
Hon var sjuk, väldigt sjuk fick vi bevisat.
Det fanns inget att göra... det fanns liksom inga val.
Sedan somnade hon in.
Tomheten är obeskrivlig, hela situationen är overklig.
Jag kan inte beskriva vad den här katten betyder/betydde för mig. Det är så många som avlivar och skaffar nya husdjur hur som helst, utan att fälla en tår eller visa en känsla. Men för mig blev hon en familjemedlem - och det finns inte ord för hur mycket jag kommer sakna henne.
Den värmen du spred, det kan ingen förstå.
Sedan barnsben var du med, i bra många år.
Du har givit så mycket glädje i livet.
Jag önskar att jag aldrig tog det för givet.
Lite tankar idag
Jag har suttit och funderat en del denna torsdagsmorgon. Jag har skrivit några inlägg för att sedan radera igen. Jag vet vad jag vill få fram, jag känner så mycket, men jag känner hur jag inte alltid vågar blotta mina känslor här längre.
Jag älskar att skriva. En gång i tiden var bloggen och dagboken som terapi för mig. Jag skrev ut allt, varenda känsla, jag skrev om sorg och ilska, om känslor - äkta känslor. Jag gömde ingenting.
Men jag antar att jag tids nog byggde upp någon slags rädsla. För många människor läste om mina innersta känslor, folk som man inte ens känner. Och visst, det var en del av det som var rätt häftigt... att tusentals människor som inte kände mig visade sitt stöd.
Men sedan finns det alltid dom som spekulerar och analyserar fel, dom som dömer utan att förstå, dom som söker svar från fel personer och blir intrasslade i lögner och felaktiga fantasier, och det var väl det jag inte orkade ta, inte när det var så pass känsligt och personligt.
Hur som helst så har jag ägnat mig åt att tänka på en rad olika människor idag.
Jag kan bara inte förstå mig på människor som målar upp någon falsk historia om sitt eget liv och om sig själva. Varför vågar inte folk stå för hur saker verkligen är? Är man på ett visst sätt... varför är det inte lika lätt att stå för det utåt?
Varför vill man få allt att verka perfekt när det inte är det? Varför vågar inte folk erkänna att dom har gjort och gör fel, eller i alla fall gör något som alla andra inte håller med om.
Jag vet att alla människor bär på fel och brister. Jag själv är långt ifrån perfekt, jag blir svag ibland, jag har dåligt med tålamod, jag blir arg, jag blir ledsen, jag har begått många misstag i mitt liv. Skillnaden är bara den att jag erkänner det. Jag gömmer inte undan mina dåliga sidor och låtsas vara någon hurtig, överpositiv, alltid glad och snygg och perfekt morsa osv. Jag erkänner när jag har det dåligt, när jag inte har varit så stark.
Och sedan finns det dom som tror att dom kan göra exakt vad som helst, bokstavligen, komma och gå när det passar och ändå räkna med att bli förlåten i slutändan. Sådant fascinerar mig faktiskt... hur folk tänker.
Nog för en andra eller en tredje chans, absolut... vissa kan faktiskt förändras. Men 10, 20, 100 chanser? I think not.
Och så har vi den grupp av människor som verkligen har fuckat upp. Den minimala gruppen av människor som begår hemska misstag (gång på gång), dom som själva bär skulden för sitt eget liv men sitter i ett hörn och tycker synd om sig själv och ser sig som något jäkla offer.
Ännu en gång så undrar jag varför man inte är ärlig? Mot sig själv och mot andra och medger att det är en själv som har skapat allt och endast ens eget ansvar.
Nej, istället sätta sig och tjuta för allt man har valt att skita i och få folk att tycka synd om en. Men om man inte har något som hindrar en, varför inte göra något åt saken i sådana fall?
Jo, för att man inte bryr sig. Men det ser ju bra ut om man låtsas att man gör det i alla fall..?
Hur som helst, det finns fåtal personer jag verkligen inte klarar av... annars har jag lätt för att acceptera människor, oavsett hur dom är.
Jag är glad för att jag har er mina trogna bloggläsare, mina vänner och bekanta som är raka och ärliga och framför allt min familj och mina barn. Mina älskade, fina barn! Jag förstår inte hur man själv skulle kunna välja att inte vara med om den kärleken dom ger.
Puss på er allihopa.
Nåja, nästan alla.
Vi ♥ Katten
Min katt fyller 13 år i år och nu börjar det märkas. Hon har alltid varit frisk, pigg, tjock och glad. Men de senaste veckorna har hon bara rasat i vikt och det går läskigt snabbt.
Hon äter ju fortfarande, till och med mer än vanligt... slickar tallrikar och har sig. Hon sover typ aldrig, hon är sjukt på och bara klättrar och vill gosa.
I morse ägnade hon sig åt att tvätta Elians hår i en kvart. Hon satt bara och slickade och slickade och Elian asgarvade och undrade vad fasen hände.
Hur som helst, hon börjar i alla fall bete sig konstigt och det är väl nu man börjar få en wake up call om att hon faktiskt är gammal och att hon inte lär vara kvar så länge till.
Det gör ont i mig. Visst, man går och irriterar sig på att hon JÄMT skall klättra och klänga, det räcker med mina ungar liksom... MEN hon är som en familjemedlem och man har tagit katten lite för givet.
Hon har varit med sedan jag själv var barn, flyttat med mellan olika länder, hängt med i svängarna och alltid varit min.
Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill ju ha henne kvar för alltid.
Det är ju helt sanslöst hur starka "känslor" man kan få för ett djur. Men som jag sa, hon är verkligen en familjemedlem. Gamla kissekatt...
Summer dreams
Sitter och drömmer. Jag gör det ibland. Jag drömmer om sådant som har hänt, sådant som inte har hänt än och sådant som aldrig kommer hända. Jag tänker, jag grubblar, jag drömmer... alldeles för ofta.
Ofta hamnar tankarna bland sommarminnen... eller om sommar och värme överhuvudtaget. Drömmer om att bara fly en stund, parkera min familjs rumpor på en vit sandstrand, dricka paraplydrinkar och se på medan Emilia hoppar och har sig i havet.
Få springa efter Elian som kryper på stranden och stoppar en näve med sand i munnen efter den andra.
Vore det inte underbart? Jo. Fan, vad vi skulle behöva det nu.
Inte sanden i Elians mun då, men att få njuta av lite värme. Åh, vad jag längtar efter sommar nu.
Precis som resten av Sveriges befolkning (?).
Bilden ovanför är från Maltaresan. Underbara minnen.
Elian sov då hans första och sista hela nätter. Till och med han mådde bättre i värmen!
Karma
Det här har varit en otroligt tuff och omtumlande dag. Jag har blivit påmind om något jag har lagt bakom mig, som verkligen har tagit tid och fortfarande kommer ta tid att verkligen bearbeta.
Jag skall sova på saken och fundera på hur jag skall göra med sanningen, med alla bevis, med allt som egentligen borde komma fram. Jag måste fundera på ifall jag kommer må bättre och bli lyckligare av att veta att resten av världen kan få reda på det? Grejen är nog bara att jag vill få tyst på dom som pratar skit, som fortfarande ljuger. För livet är hårt, men livet blir ÄNNU hårdare när man ljuger och inte vågar stå för sanningen. För believe me, det slår ALLTID tillbaka. Karma.
Jag har två föräldrar som bryr sig om mig. Och när skitsnacket går för långt så är jag glad för att dom har min rygg och försvarar mig när jag själv bryter ihop.
Det skall och BÖR dom aldrig få skit för.
Nu skall jag få slut på mina snurrande tankar, inte låta lögner ta över mitt inre och lägga den här dagen bakom mig.
Jag kommer i alla fall aldrig sjunka lika lågt som vissa andra. Jag är så mycket bättre än det här.
Jag är starkare.
Mitt liv fortsätter nu från där jag skall vara och ÄR, inte från där jag var för ett år sedan.
Återigen, tack för allt underbart stöd jag får av er. Jag blir rörd av varenda kommentar.
Jag skall sova på saken och fundera på hur jag skall göra med sanningen, med alla bevis, med allt som egentligen borde komma fram. Jag måste fundera på ifall jag kommer må bättre och bli lyckligare av att veta att resten av världen kan få reda på det? Grejen är nog bara att jag vill få tyst på dom som pratar skit, som fortfarande ljuger. För livet är hårt, men livet blir ÄNNU hårdare när man ljuger och inte vågar stå för sanningen. För believe me, det slår ALLTID tillbaka. Karma.
Jag har två föräldrar som bryr sig om mig. Och när skitsnacket går för långt så är jag glad för att dom har min rygg och försvarar mig när jag själv bryter ihop.
Det skall och BÖR dom aldrig få skit för.
Nu skall jag få slut på mina snurrande tankar, inte låta lögner ta över mitt inre och lägga den här dagen bakom mig.
Jag kommer i alla fall aldrig sjunka lika lågt som vissa andra. Jag är så mycket bättre än det här.
Jag är starkare.
Mitt liv fortsätter nu från där jag skall vara och ÄR, inte från där jag var för ett år sedan.
Återigen, tack för allt underbart stöd jag får av er. Jag blir rörd av varenda kommentar.
Äckliga mytomaner
På något sätt har jag lyckats gå tillbaka i tiden och riva upp gamla, äckliga minnen.
Jag skulle kunna blotta hela sanningen för er nu. Jag är så förbannad och extremt sårad och känner inget behov ALLS att skydda och respektera människor som förtjänar den totala motsatsen.
Sanningen kommer alltid fram, det vet jag... att vissa människor fortfarande ljuger och förskönar sig själva, det får mig att vilja spy... men kanske dags att den NAKNA sanningen kommer fram i min blogg då, trotsallt?
Från dag ett. Tills nu.
Svin!
Jag skulle kunna blotta hela sanningen för er nu. Jag är så förbannad och extremt sårad och känner inget behov ALLS att skydda och respektera människor som förtjänar den totala motsatsen.
Sanningen kommer alltid fram, det vet jag... att vissa människor fortfarande ljuger och förskönar sig själva, det får mig att vilja spy... men kanske dags att den NAKNA sanningen kommer fram i min blogg då, trotsallt?
Från dag ett. Tills nu.
Svin!
Störda lögner om en mamma
Elian har faktiskt sovit hyffsat bra i två nätter i rad nu. Bara vaknat för att äta en gång på kvällen och en gång på natten, däremellan ett par småuppvak men då har det räckt med nappen. Skönt? Hell to the yes. Men sedan finns det andra fuckups som skall förstöra min sömn.
Igår fick jag reda på något egentligen rätt komiskt. Jag fick höra vissa påhitt om mig som fick mig att brusa upp ordentligt. Mest för att människan som hittar på det är en öm punkt, som en gång i tiden förstörde mitt jäkla liv i princip och skapade hela situationen jag lever i åt mig.
Tydligen kontaktar jag människor för att slå ned honom, har förhållanden med vissa bara för att göra han arg och att jag själv är ute efter att ha det såhär.
Öh?
Jag är ledsen, men i vanliga fall är du den personen som är i mina tankar minst. Jag respekterar inte dig för fem öre, du äcklar mig, den personen du är - det du gör och säger - det äcklar mig, hela du SKRÄMMER mig, din psykiska förmåga att ljuga ihop vad som helst - på vilken människas som helst bekostad, det skrämmer mig. Att du svär på dina barn när du ljuger, det får mig att må illa. Men istället för att jämt gå runt och vara arg på grund av ALLT du har gjort så lägger jag energi på dom som förtjänar det. Jag blundar för det som har hänt, jag lägger det bakom mig och hoppas på att allt är på väg åt rätt håll. Det är därför jag stör mig på att du kom åt mig nu.
Men seriöst? Skall jag ha haft Elian i ena armen och telefonen i andra handen och ringt runt till folk för att leta efter någon som vill slå ned pappan till min son? (Varför?)
Jag förstår inte ens hur man har fantasi till att komma på något sådant. Det låter som ett jag är en fjortonårig kickersbrud eller inblandad i någon jävla maffia. Vad är det frågan om!?
Nej, som jag skrev... jag lägger energi på annat istället (sådant och sådana som betyder något för mig). I önskeinläggen så bad några av er att jag skall skriva mer om mig själv, hur jag känner, tänker osv. Men varje gång jag gör det så uppfattar många av er att jag tycker synd om mig själv.
Här finns ingen självömkan. Jag har gått igenom crap, det är bara så det är. Kan jag inte få skriva av mig då?
När jag är arg, JÄVLIGT arg, skall jag inte få skriva det i min egen blogg?
Jag undviker att hänga ut människor, jag har inte ork till att ta konsekvenserna och oavsett vad så är jag faktiskt ingen elak människa. Men ibland... GAH! Fyfan vad man har lust att skrika ut till hela världen vad man har gått igenom och går igenom. Bara få människor att inse att situationen är så fucked up och totalt skruvad så att det inte finns någon enkel lösning.
Nej nu skall jag ta hand om min son. Inte planera någon misshandel, ha ha ha...?
Igår fick jag reda på något egentligen rätt komiskt. Jag fick höra vissa påhitt om mig som fick mig att brusa upp ordentligt. Mest för att människan som hittar på det är en öm punkt, som en gång i tiden förstörde mitt jäkla liv i princip och skapade hela situationen jag lever i åt mig.
Tydligen kontaktar jag människor för att slå ned honom, har förhållanden med vissa bara för att göra han arg och att jag själv är ute efter att ha det såhär.
Öh?
Jag är ledsen, men i vanliga fall är du den personen som är i mina tankar minst. Jag respekterar inte dig för fem öre, du äcklar mig, den personen du är - det du gör och säger - det äcklar mig, hela du SKRÄMMER mig, din psykiska förmåga att ljuga ihop vad som helst - på vilken människas som helst bekostad, det skrämmer mig. Att du svär på dina barn när du ljuger, det får mig att må illa. Men istället för att jämt gå runt och vara arg på grund av ALLT du har gjort så lägger jag energi på dom som förtjänar det. Jag blundar för det som har hänt, jag lägger det bakom mig och hoppas på att allt är på väg åt rätt håll. Det är därför jag stör mig på att du kom åt mig nu.
Men seriöst? Skall jag ha haft Elian i ena armen och telefonen i andra handen och ringt runt till folk för att leta efter någon som vill slå ned pappan till min son? (Varför?)
Jag förstår inte ens hur man har fantasi till att komma på något sådant. Det låter som ett jag är en fjortonårig kickersbrud eller inblandad i någon jävla maffia. Vad är det frågan om!?
Nej, som jag skrev... jag lägger energi på annat istället (sådant och sådana som betyder något för mig). I önskeinläggen så bad några av er att jag skall skriva mer om mig själv, hur jag känner, tänker osv. Men varje gång jag gör det så uppfattar många av er att jag tycker synd om mig själv.
Här finns ingen självömkan. Jag har gått igenom crap, det är bara så det är. Kan jag inte få skriva av mig då?
När jag är arg, JÄVLIGT arg, skall jag inte få skriva det i min egen blogg?
Jag undviker att hänga ut människor, jag har inte ork till att ta konsekvenserna och oavsett vad så är jag faktiskt ingen elak människa. Men ibland... GAH! Fyfan vad man har lust att skrika ut till hela världen vad man har gått igenom och går igenom. Bara få människor att inse att situationen är så fucked up och totalt skruvad så att det inte finns någon enkel lösning.
Nej nu skall jag ta hand om min son. Inte planera någon misshandel, ha ha ha...?
Önskeinlägg: "Papporna"
Jag börjar första delen av era önskeinlägg med att besvara frågan om mina barns såkallade farsor. Med tanke på att ingen utav dom finns i våra liv så känns det otroligt onödigt att blanda in dom i våra vardagsinlägg.
Angående Emilias pappa (som jag tydligen inte har skrivit om?) så är det såhär: Sist han träffade Emilia var för ca 5 och någonting år sedan. Han drog utan att höra av sig, jag försökte få kontakt men han nekade.
Sedan hörde han av sig när Emilia var runt 3 år gammal och tyckte att det var dags att vara delaktig igen. Vi bestämde att vi skulle ses och prata och planera först. Han dök aldrig upp och hörde aldrig av sig igen efter det.
När vi pratade där vid treårsåldern så sa han att han hade dragit för Emilias skull, att han inte hade något att ge henne. Och jag antar att han fortfarande anser att det är för det bästa, för han var långt ifrån världens bästa pappa när han väl fanns med i bilden.
Självklart är det tråkigt för mina barns skull att det har blivit såhär. Jag har försökt reparera båda situationer så gott jag har kunnat.
Oftast krävs det två personer för att skapa problem. Man kan sällan skylla på en ensam person. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och har fel och brister som alla andra människor. MEN i dessa fall så har jag som sagt gjort det JAG har kunnat. Resten får dom skulden för, och det är inget dom själva kan förneka.
(Angående Elians pappa så är det fortfarande alldeles för personligt. Det har hänt SÅ himla mycket, det är äckligt ofattbart... så innan ni börjar spekulera så kan ni väl bara respektera att ni inte vet allt - inte ens i närheten.)
Vad som sker i framtiden återstår att se. Men tills dess så ser jag till att barnen har det bra och får allt dom behöver.
Ett barn bör ha en mamma och en pappa. Men jag kan inte trolla fram ansvarstagande pappor åt dom, jag kan inte få vissa val ogjorda, jag kan inte klappa händerna och få allt att vara som det "skall vara".
Hur som helst, nu vet ni hur det ligger till. Dom är inte delaktiga. Och någon dag kanske det förändras, förhoppningsvis... och då lovar jag att säga till. Eller ja, skriva om det.
Angående Emilias pappa (som jag tydligen inte har skrivit om?) så är det såhär: Sist han träffade Emilia var för ca 5 och någonting år sedan. Han drog utan att höra av sig, jag försökte få kontakt men han nekade.
Sedan hörde han av sig när Emilia var runt 3 år gammal och tyckte att det var dags att vara delaktig igen. Vi bestämde att vi skulle ses och prata och planera först. Han dök aldrig upp och hörde aldrig av sig igen efter det.
När vi pratade där vid treårsåldern så sa han att han hade dragit för Emilias skull, att han inte hade något att ge henne. Och jag antar att han fortfarande anser att det är för det bästa, för han var långt ifrån världens bästa pappa när han väl fanns med i bilden.
Självklart är det tråkigt för mina barns skull att det har blivit såhär. Jag har försökt reparera båda situationer så gott jag har kunnat.
Oftast krävs det två personer för att skapa problem. Man kan sällan skylla på en ensam person. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och har fel och brister som alla andra människor. MEN i dessa fall så har jag som sagt gjort det JAG har kunnat. Resten får dom skulden för, och det är inget dom själva kan förneka.
(Angående Elians pappa så är det fortfarande alldeles för personligt. Det har hänt SÅ himla mycket, det är äckligt ofattbart... så innan ni börjar spekulera så kan ni väl bara respektera att ni inte vet allt - inte ens i närheten.)
Vad som sker i framtiden återstår att se. Men tills dess så ser jag till att barnen har det bra och får allt dom behöver.
Ett barn bör ha en mamma och en pappa. Men jag kan inte trolla fram ansvarstagande pappor åt dom, jag kan inte få vissa val ogjorda, jag kan inte klappa händerna och få allt att vara som det "skall vara".
Hur som helst, nu vet ni hur det ligger till. Dom är inte delaktiga. Och någon dag kanske det förändras, förhoppningsvis... och då lovar jag att säga till. Eller ja, skriva om det.
När dom skäms över sanningen
Jag har fått höra saker som har fått mig att fundera lite. Hur långt kan människor gå för att skydda sina nära? Oavsett om dom vet sanningen själva och har all information svart på vitt så skäms dom så innerligt och ljuger folk rakt upp i ansiktet för att få deras att se bättre ut.
Vuxna människor handlar det om också. Vuxna människor som sprider rykten om den oskyldige, just för att dom är fast med den skyldige. Jag förstår hur och var det kommer ifrån. Det kan inte vara lätt att vara fast med en sådan, som man skäms så otroligt över, som har förstört så många liv - inklusive ens eget, kan jag tänka mig.
Det kan inte vara lätt att veta att man själv är orsaken till att så mycket har blivit fel men ändå aldrig gjort något för att rädda situationen eller ställa något till rätta. Utan bara gömt sig bakom det hela, tittat förbi verkligheten och låtsats som ingenting.
Jag antar att man försvarar sina nära och kära - oavsett vad dom gör. Man stöttar dom, finns där och hjälper till... det är väl det man är till för som närstående.
Fast ändå... nä... hade min familjemedlem/vän/whatever-the-fuck-det-kan-vara gjort extremt sjuka saker, rent förjävligt oförlåtligt och psykopatiska saker, onormalt vrickade, äckliga och framför allt otänkbara saker så kan jag inte påstå att jag hade försvarat honom/henne. Jag hade stått för min åsikt och sagt att det inte är ok och sedan funnits där för människan genom att föreslå hjälp (ordentlig vård).
Varför denna falskhet bland människor? Ett leende utåt, vissa ord till somliga och den rena motsatsen till andra. Varför är det så JÄVLA svårt att stå för sanningen? Oavsett vem eller vad det handlar om?
Men som jag har påstått flera gånger förr: sanningen kommer till slut alltid fram.
Det viktigaste är väl nu att man själv och dom själva vet sanningen - innerst inne. Sedan löser sig resten!
(Sprid rykten, ge fel person skulden, ljug ihop era lögner. Men skäms ni inte lite över er själva till slut..?)
Vuxna människor handlar det om också. Vuxna människor som sprider rykten om den oskyldige, just för att dom är fast med den skyldige. Jag förstår hur och var det kommer ifrån. Det kan inte vara lätt att vara fast med en sådan, som man skäms så otroligt över, som har förstört så många liv - inklusive ens eget, kan jag tänka mig.
Det kan inte vara lätt att veta att man själv är orsaken till att så mycket har blivit fel men ändå aldrig gjort något för att rädda situationen eller ställa något till rätta. Utan bara gömt sig bakom det hela, tittat förbi verkligheten och låtsats som ingenting.
Jag antar att man försvarar sina nära och kära - oavsett vad dom gör. Man stöttar dom, finns där och hjälper till... det är väl det man är till för som närstående.
Fast ändå... nä... hade min familjemedlem/vän/whatever-the-fuck-det-kan-vara gjort extremt sjuka saker, rent förjävligt oförlåtligt och psykopatiska saker, onormalt vrickade, äckliga och framför allt otänkbara saker så kan jag inte påstå att jag hade försvarat honom/henne. Jag hade stått för min åsikt och sagt att det inte är ok och sedan funnits där för människan genom att föreslå hjälp (ordentlig vård).
Varför denna falskhet bland människor? Ett leende utåt, vissa ord till somliga och den rena motsatsen till andra. Varför är det så JÄVLA svårt att stå för sanningen? Oavsett vem eller vad det handlar om?
Men som jag har påstått flera gånger förr: sanningen kommer till slut alltid fram.
Det viktigaste är väl nu att man själv och dom själva vet sanningen - innerst inne. Sedan löser sig resten!
(Sprid rykten, ge fel person skulden, ljug ihop era lögner. Men skäms ni inte lite över er själva till slut..?)
People always leave
Dom man litar på som mest är dom man bör lita på minst. Uppenbarligen. Fan, vad jag hatar att bry mig när jag verkligen inte borde göra det.
En ensam mammas mardrömmar
I natt drömde jag helt sjuka mardrömmar. Dom var så intensiva och påfrestande så att jag liksom visste att jag drömde. Jag försökte att inte beröras, med tanke på att jag visste att det var på låtsas... men ändå gick det inte att vakna upp ur skiten. Jag känner mig illamående fortfarande, för att det var så verkligt. Läskigt verkligt!
Men sanningen är nog att verkligheten inte var så mycket bättre att vakna upp till idag.
Det är som ni påpekade i mitt tidigare inlägg om inspiration. Jag känner som jag gör pga sömnbristen... allt blir så mycket värre och jobbigare av det. Och så är det. Jag är trött... så satans in i helvete trött. Trött på att vara trött! Och dessutom trött på att jämt behöva tjata om att jag är trött.
Ensamheten blir tydligare, man blir känsligare, man mår sämre... man blir knäpp helt enkelt. Jag saknar mitt gamla jag. Att vara stark, skaka av mig småsaker och leva mitt liv utan bekymmer.
Men nu känner jag som jag gör. Och jag vet att det blir bättre. Bra mycket bättre. Sen...
För att göra allt ännu värre så börjar jag bli sjuk igen. Jag orkar inte vara det när jag redan är såhär less och slut! Men så länge Elian kan hålla sig frisk så skall jag nog palla.
Och än så länge verkar han vara pigg. Han ligger och kastar en bröstpumpsdel (favvoleksak typ) till ena sidan av rummet, kryper dit och hämtar den och kastar bort den igen. Lättroad...
Men sanningen är nog att verkligheten inte var så mycket bättre att vakna upp till idag.
Det är som ni påpekade i mitt tidigare inlägg om inspiration. Jag känner som jag gör pga sömnbristen... allt blir så mycket värre och jobbigare av det. Och så är det. Jag är trött... så satans in i helvete trött. Trött på att vara trött! Och dessutom trött på att jämt behöva tjata om att jag är trött.
Ensamheten blir tydligare, man blir känsligare, man mår sämre... man blir knäpp helt enkelt. Jag saknar mitt gamla jag. Att vara stark, skaka av mig småsaker och leva mitt liv utan bekymmer.
Men nu känner jag som jag gör. Och jag vet att det blir bättre. Bra mycket bättre. Sen...
För att göra allt ännu värre så börjar jag bli sjuk igen. Jag orkar inte vara det när jag redan är såhär less och slut! Men så länge Elian kan hålla sig frisk så skall jag nog palla.
Och än så länge verkar han vara pigg. Han ligger och kastar en bröstpumpsdel (favvoleksak typ) till ena sidan av rummet, kryper dit och hämtar den och kastar bort den igen. Lättroad...
Jag har mål, men ingen inspiration
Jag vet att det ekar rätt tomt här nuförtiden. Det känns som om min inspiration är rätt död för tillfället. Då menar jag inte bara inför bloggen, utan rätt allmänt.
Förr hade jag känslor, åsikter, ambitioner... och jag var inte rädd för att dela med mig av allt. Nu känner jag mig bara tom. Jag har ingen aning om vad jag känner, jag orkar inte ha åsikter och visst har jag ambitioner och mål... men utan inspiration är det ju rätt svårt att göra något av det.
Jag känner en sak. Det finns en enda sak som jag verkligen vet och det är hur pass stark kärleken till mina barn är. Jag vaknar upp varenda dag och spenderar mina timmar med dom, överöser dom med kärlek och hoppas på att dom skall få en så bra barndom som möjligt.
Men kan det vara det enda jag är, det enda jag har?
Jag är stabil. Jag mår bra. Jag har det jag behöver... men ändå känner jag mig tom på något sätt.
Jag vill skriva något vettigt, något som betyder något, något som folk vill läsa... men ändå är det bara en massa 'yada yada, bla bla bla'.
Varför? Varför kan jag inte öppna mig?
Jag antar att jag har varit ensam så länge nu. Jag har lärt mig att stå på mina egna två ben och fixa allt som behövs runt omkring mig. Jag litar endast på mig själv och jag antar att man på något sätt stänger in sig då.
Jag vill göra något (mycket) av mitt liv.
Jag vill också finna kärleken. Äkta, ärlig kärlek.
Jag vill bli framgångsrik inom det jag älskar.
Jag vill ge mina barn allt dom vill ha.
Jag vill flytta så jag trivs.
Listan kan göras bra mycket längre. Ingenting är omöjligt...
Förr hade jag känslor, åsikter, ambitioner... och jag var inte rädd för att dela med mig av allt. Nu känner jag mig bara tom. Jag har ingen aning om vad jag känner, jag orkar inte ha åsikter och visst har jag ambitioner och mål... men utan inspiration är det ju rätt svårt att göra något av det.
Jag känner en sak. Det finns en enda sak som jag verkligen vet och det är hur pass stark kärleken till mina barn är. Jag vaknar upp varenda dag och spenderar mina timmar med dom, överöser dom med kärlek och hoppas på att dom skall få en så bra barndom som möjligt.
Men kan det vara det enda jag är, det enda jag har?
Jag är stabil. Jag mår bra. Jag har det jag behöver... men ändå känner jag mig tom på något sätt.
Jag vill skriva något vettigt, något som betyder något, något som folk vill läsa... men ändå är det bara en massa 'yada yada, bla bla bla'.
Varför? Varför kan jag inte öppna mig?
Jag antar att jag har varit ensam så länge nu. Jag har lärt mig att stå på mina egna två ben och fixa allt som behövs runt omkring mig. Jag litar endast på mig själv och jag antar att man på något sätt stänger in sig då.
Jag vill göra något (mycket) av mitt liv.
Jag vill också finna kärleken. Äkta, ärlig kärlek.
Jag vill bli framgångsrik inom det jag älskar.
Jag vill ge mina barn allt dom vill ha.
Jag vill flytta så jag trivs.
Listan kan göras bra mycket längre. Ingenting är omöjligt...
Mitt 2010
Årets sista dag börjar närma sig sitt slut och jag har funderat hela dagen på år 2010. Ett år som har gått väldigt snabbt men som också har varit otroligt tufft.
Vi började med att fira in det nya året i lugn form. Elian låg i magen och jag kände mig stor, tjock och utanför. Men framför allt otroligt ensam. Jag höll på att anpassa mig efter det nya livet som ensam mor och ensam gravid. Det var hårt... graviditeten var en plåga och jag kan erkänna att jag inte alltid älskade det. Jag önskade ibland att jag kunde få allt ogjort så barnet skulle komma till en hel och lycklig kärnfamilj senare i livet.
Det är väl inte så konstigt att jag tänkte i dom banorna, men jag visste att jag inte kunde trolla bort det... att jag behövde gilla läget och acceptera mitt nya liv.
Vintern och början av våren var en enda väntan på Liten. Han var beräknad till 4 April men jag hade fått beskedet att jag aldrig skulle gå över tiden, förmodligen inte ens gå hela graviditeten ut. Så det blev en lång väntan redan från vecka 34 då jag gjorde mitt första besök på förlossningen.
Vid vecka 37-38 började jag dricka hallonbladste, gick på äckligt långa promenixer och var allmänt desperat. Jag ville få ut ungen, jag var såååå less! Men den 4e April närmade sig och ingen bebbe kikade ut.
Den 14e hade jag en tid hos barnmorskan som gjorde en hinnsvepning och sedan gick det undan. Äckelpäckel slem och annat tjaffs fram till sent på kvällen den 15e då jag kände första värken.
Många timmar och en intensiv och traumatisk förlossning senare föddes min evigt älskade son Elian den 16e April och gjorde hela mitt liv komplett.
Året rullade vidare, vi anpassade oss som en nybliven familj på tre pers. Jag, Emilia och Elian. Jag har uppfostrat och tagit hand om båda två helt på egen hand och även om jag känner mig enormt sviken och arg på situationen emellanåt så är jag SÅ himla stolt över mig själv. Mina barn skulle inte kunna ha det bättre.
Sommaren och värmen gjorde Sverige och jag och min familj spenderade en månad ute hos mina föräldrar. Vi hade det skönt som attan! Grillade, solade, badade och bara var.
I slutet av sommaren slutade jag amma, något som var jobbigt för mig. Jag ville verkligen inte, jag kände mig nekad och övergiven av min egen son. Jag försökte dock blunda för mina tankar och efter ett tag kändes det helt okej ändå. Jag hade ju hållt igång i fyra bra månader i alla fall.
När hösten kom så skapade Emilia ett nytt kapitel i sitt liv. Hon började skolan och även det var en jobbig tid. Jag tvingades släppa taget om min bebisdotter och fick inse att hon nu börjar bli stor.
Hon har utvecklats hur mycket som helst på det här halvåret. Hon har skapat sig en helt ny personlighet och är så himla självständig nu.
Men mitt uppe i skolstarten tog jag med mig kidsen på en 11-dagars semester på den underbara ön Malta. Där bodde vi hemma hos Amanda och hade det såå himla bra. Jag tänker ofta tillbaka på resan och längtar tillbaka.
Det var förmodligen den bästa resan jag någonsin gjort i mitt liv och då har jag ändå rest en hel del.
Det var så häftigt att kunna ge Emilia den möjligheten, att få se något annat än Sverige. Det var ju liksom på tiden! Hon njöt och var jättefascinerad hela resan. Vi var verkligen värda den resan och det var perfekt att komma bort lite just då.
Väl tillbaka i Sverige flöt livet på som vanligt. Tillbaka till skolan, tillbaka till min mammaledighet och att se Elian utvecklas för var dag.
Mina föräldrar kom även och landade hemma hos mig och spenderar vintern här.
Nu är det bara ca. sex timmar kvar av det här året och jag är glad över att få spendera dom timmarna med dom jag älskar mest av allt.
Gott nytt år, underbara läsare. Tack för i år!
Vi började med att fira in det nya året i lugn form. Elian låg i magen och jag kände mig stor, tjock och utanför. Men framför allt otroligt ensam. Jag höll på att anpassa mig efter det nya livet som ensam mor och ensam gravid. Det var hårt... graviditeten var en plåga och jag kan erkänna att jag inte alltid älskade det. Jag önskade ibland att jag kunde få allt ogjort så barnet skulle komma till en hel och lycklig kärnfamilj senare i livet.
Det är väl inte så konstigt att jag tänkte i dom banorna, men jag visste att jag inte kunde trolla bort det... att jag behövde gilla läget och acceptera mitt nya liv.
Vintern och början av våren var en enda väntan på Liten. Han var beräknad till 4 April men jag hade fått beskedet att jag aldrig skulle gå över tiden, förmodligen inte ens gå hela graviditeten ut. Så det blev en lång väntan redan från vecka 34 då jag gjorde mitt första besök på förlossningen.
Vid vecka 37-38 började jag dricka hallonbladste, gick på äckligt långa promenixer och var allmänt desperat. Jag ville få ut ungen, jag var såååå less! Men den 4e April närmade sig och ingen bebbe kikade ut.
Den 14e hade jag en tid hos barnmorskan som gjorde en hinnsvepning och sedan gick det undan. Äckelpäckel slem och annat tjaffs fram till sent på kvällen den 15e då jag kände första värken.
Många timmar och en intensiv och traumatisk förlossning senare föddes min evigt älskade son Elian den 16e April och gjorde hela mitt liv komplett.
Året rullade vidare, vi anpassade oss som en nybliven familj på tre pers. Jag, Emilia och Elian. Jag har uppfostrat och tagit hand om båda två helt på egen hand och även om jag känner mig enormt sviken och arg på situationen emellanåt så är jag SÅ himla stolt över mig själv. Mina barn skulle inte kunna ha det bättre.
Sommaren och värmen gjorde Sverige och jag och min familj spenderade en månad ute hos mina föräldrar. Vi hade det skönt som attan! Grillade, solade, badade och bara var.
I slutet av sommaren slutade jag amma, något som var jobbigt för mig. Jag ville verkligen inte, jag kände mig nekad och övergiven av min egen son. Jag försökte dock blunda för mina tankar och efter ett tag kändes det helt okej ändå. Jag hade ju hållt igång i fyra bra månader i alla fall.
När hösten kom så skapade Emilia ett nytt kapitel i sitt liv. Hon började skolan och även det var en jobbig tid. Jag tvingades släppa taget om min bebisdotter och fick inse att hon nu börjar bli stor.
Hon har utvecklats hur mycket som helst på det här halvåret. Hon har skapat sig en helt ny personlighet och är så himla självständig nu.
Men mitt uppe i skolstarten tog jag med mig kidsen på en 11-dagars semester på den underbara ön Malta. Där bodde vi hemma hos Amanda och hade det såå himla bra. Jag tänker ofta tillbaka på resan och längtar tillbaka.
Det var förmodligen den bästa resan jag någonsin gjort i mitt liv och då har jag ändå rest en hel del.
Det var så häftigt att kunna ge Emilia den möjligheten, att få se något annat än Sverige. Det var ju liksom på tiden! Hon njöt och var jättefascinerad hela resan. Vi var verkligen värda den resan och det var perfekt att komma bort lite just då.
Väl tillbaka i Sverige flöt livet på som vanligt. Tillbaka till skolan, tillbaka till min mammaledighet och att se Elian utvecklas för var dag.
Mina föräldrar kom även och landade hemma hos mig och spenderar vintern här.
Nu är det bara ca. sex timmar kvar av det här året och jag är glad över att få spendera dom timmarna med dom jag älskar mest av allt.
Gott nytt år, underbara läsare. Tack för i år!
