Man mår inte alltid bra
Idag har jag haft en sådan där dålig dag som vi alla har till och från ibland. Tålamodet har varit lika med noll, tankarna någon annanstans och överallt. Jag har varit irriterad, nere och bara väntat på att dagen skulle ta slut. När kvällen äntligen närmade sig och barnen somnade så fick jag sätta mig i mitt hörn med hörlurar på, lyssna på musik och samla tankarna och avnjuta några gamla Oth avsnitt.
Ibland kan jag känna mig så himla vilsen. Jag vet exakt vad jag har och var jag befinner mig - hur kan man då känna sig vilsen? Ensam kanske. Jag avgudar mitt liv, jag har vad jag behöver men ändå finns det något hål inom mig, något som fattas, något som jag någon dag möjligtvis finner - något som gör mig hel. Helt hel. Jag vet inte vad det är än, men något måste det vara.
Jag tänker på var jag står idag, vad jag har skapat och byggt upp och jag är stolt. Över mig själv, över mina barn, över livet jag orkar leva... efter allt som har hänt. Jag får höra att jag är stark... men vissa dagar måste man få vara svag. För att finna styrkan. Det kommer bättre dagar, det går upp och sedan går det ned. Det vet jag.
Det är tur att mina kids bjuder på pussar och kärlek. Även fast dom driver mig till vansinne ibland.
Emilia, Elian... jag älskar er. Jag lever för er. Varje dag, varje natt, varenda andetag... allt är för er. Tack vare er.
Jag vill även säga grattis till min alltid älskade morfar som skulle ha fyllt 65 år idag. Men för fem år sedan tog cancern honom ifrån oss. Gud tar dom bästa...
Ibland kan jag känna mig så himla vilsen. Jag vet exakt vad jag har och var jag befinner mig - hur kan man då känna sig vilsen? Ensam kanske. Jag avgudar mitt liv, jag har vad jag behöver men ändå finns det något hål inom mig, något som fattas, något som jag någon dag möjligtvis finner - något som gör mig hel. Helt hel. Jag vet inte vad det är än, men något måste det vara.
Jag tänker på var jag står idag, vad jag har skapat och byggt upp och jag är stolt. Över mig själv, över mina barn, över livet jag orkar leva... efter allt som har hänt. Jag får höra att jag är stark... men vissa dagar måste man få vara svag. För att finna styrkan. Det kommer bättre dagar, det går upp och sedan går det ned. Det vet jag.
Det är tur att mina kids bjuder på pussar och kärlek. Även fast dom driver mig till vansinne ibland.
Emilia, Elian... jag älskar er. Jag lever för er. Varje dag, varje natt, varenda andetag... allt är för er. Tack vare er.
Jag vill även säga grattis till min alltid älskade morfar som skulle ha fyllt 65 år idag. Men för fem år sedan tog cancern honom ifrån oss. Gud tar dom bästa...
För ett år sedan
Sitter och kikar på bilder från exakt ett år sedan. Elian låg i magen, jag var några kg rundare, Emilia var lite mindre... man kan inte låta bli att bli helt nostalgisk. Emilia och jag mot världen. Så var det verkligen då! Visst fanns lillebror i magen men ingen av oss var riktigt beredda på vad som skulle ske - egentligen. Vi visste att en bebbe växte där, att jag skulle bli tvåbarnsmorsa, att Emilia skulle bli storasyster... men det har verkligen inte blivit som jag förväntade mig. Alls! Det blir det väl aldrig? Man kan tänka och fundera och fantisera på hur saker kommer bli med en ny bebis i familjen... men man kan aldrig riktigt vara förberedd.
Foto: Emma Mattsson för Aftonbladet.
Foto: Emma Mattsson för Aftonbladet.
Ung mamma? Jag?
Varje dag går jag förbi ett inramat tidningsomslag som jag har stående här i vardagsrummet. Jag går förbi hela tiden utan att riktigt tänka på det - innebörden. Jag var 14 när jag blev gravid och hann precis fylla 15 när jag blev mamma. När man väl tänker på det blir man nästan lite chockad själv.
Jag tänker även på frågorna i Emilias frågestund angående mig som mamma, om det är konstigt för henne att jag var/är så himla ung. Men hon är ju sex år, hon förstår inte. Hon ser mig som mamma och har inte riktigt något begrepp om någon ålder. Hon tycker ju att alla större barn är "vuxna". Det enda är väl att hon kan komma hem och säga "Elin i min skola tycker att du ser ut som en storasyster" och rycka lite på axlarna och sedan fortsätta med det hon höll på med.
Jag försöker - idag - att undvika stämpeln "ung mamma". Jag var ung, otroligt, konstigt, extremt jävla ung när jag blev mamma första gången. Det är en stor grej, det är ovanligt, det är fascinerande för många, äckligt för andra. Folk pratade, viskade, pekade, höjde på ögonbrynen och beundrade.
Men jag har växt ifrån det. Som jag skrev tidigare så blir jag idag lite chockad när jag tänker efter. Jag tänker inte på mig själv som någon annorlunda mamma, jag pratar med föräldrarna i Emilias klass utan att tänka på åldersskillnaden.
Det är larvigt för jag hatar just det här uttrycket "mamma är ingen ålder - det är något man är" men det ligger något bakom det, det är ju faktiskt sant i många fall.
Men bara för att jag var så himla ung så kan jag inte påstå att jag är FÖR alla yngre föräldrar. Alla är så himla olika och vissa 14-16 åringar klarar det galant och mognar i sin nya mammaroll medan andra flippar ur och lämnar över ansvaret till någon annan och fortsätter att leva livet som barnet inte finns. Det beror på personen, helt och hållet.
Jag är medveten om många fall där det har gått åt skogen och tänkt att det är tack vara sådana föräldrar som människor drar oss unga föräldrar över en kam och tycker att vi är ansvarslösa barn som absolut inte kan uppfostra egna barn.
Åldern spelar roll. Men personligheten spelar större roll. För samtidigt som jag vet många unga som har skaffat barn och struntat i ansvaret så ser jag lika många äldre... eller "vanliga föräldrar" som det går åt helvete för.
Ärligt talat så vet jag inte alls vad jag ville komma fram till. Ibland vaknar man bara upp i verkligheten och inser saker. Inser vad ens liv faktiskt är. Jag var 14 år när min dotter låg i min mage, ett barn själv. Folk trodde det värsta och ja, vi har haft det tufft emellanåt, jag har fått kämpa och slita. Men titta var vi står idag.
Det känns som ett helt annat liv. Men det var och är mitt liv. Jag kommer förmodligen alltid vara en "Ung mamma" i allas ögon... det är väl bara jag som har släppt den stämpeln. Jag skall inte säga att jag "är en stoooolt ung mamma" men jag kan säga att jag är stolt över mig själv och trygg i min mammaroll.
Jag tänker även på frågorna i Emilias frågestund angående mig som mamma, om det är konstigt för henne att jag var/är så himla ung. Men hon är ju sex år, hon förstår inte. Hon ser mig som mamma och har inte riktigt något begrepp om någon ålder. Hon tycker ju att alla större barn är "vuxna". Det enda är väl att hon kan komma hem och säga "Elin i min skola tycker att du ser ut som en storasyster" och rycka lite på axlarna och sedan fortsätta med det hon höll på med.
Jag försöker - idag - att undvika stämpeln "ung mamma". Jag var ung, otroligt, konstigt, extremt jävla ung när jag blev mamma första gången. Det är en stor grej, det är ovanligt, det är fascinerande för många, äckligt för andra. Folk pratade, viskade, pekade, höjde på ögonbrynen och beundrade.
Men jag har växt ifrån det. Som jag skrev tidigare så blir jag idag lite chockad när jag tänker efter. Jag tänker inte på mig själv som någon annorlunda mamma, jag pratar med föräldrarna i Emilias klass utan att tänka på åldersskillnaden.
Det är larvigt för jag hatar just det här uttrycket "mamma är ingen ålder - det är något man är" men det ligger något bakom det, det är ju faktiskt sant i många fall.
Men bara för att jag var så himla ung så kan jag inte påstå att jag är FÖR alla yngre föräldrar. Alla är så himla olika och vissa 14-16 åringar klarar det galant och mognar i sin nya mammaroll medan andra flippar ur och lämnar över ansvaret till någon annan och fortsätter att leva livet som barnet inte finns. Det beror på personen, helt och hållet.
Jag är medveten om många fall där det har gått åt skogen och tänkt att det är tack vara sådana föräldrar som människor drar oss unga föräldrar över en kam och tycker att vi är ansvarslösa barn som absolut inte kan uppfostra egna barn.
Åldern spelar roll. Men personligheten spelar större roll. För samtidigt som jag vet många unga som har skaffat barn och struntat i ansvaret så ser jag lika många äldre... eller "vanliga föräldrar" som det går åt helvete för.
Ärligt talat så vet jag inte alls vad jag ville komma fram till. Ibland vaknar man bara upp i verkligheten och inser saker. Inser vad ens liv faktiskt är. Jag var 14 år när min dotter låg i min mage, ett barn själv. Folk trodde det värsta och ja, vi har haft det tufft emellanåt, jag har fått kämpa och slita. Men titta var vi står idag.
Det känns som ett helt annat liv. Men det var och är mitt liv. Jag kommer förmodligen alltid vara en "Ung mamma" i allas ögon... det är väl bara jag som har släppt den stämpeln. Jag skall inte säga att jag "är en stoooolt ung mamma" men jag kan säga att jag är stolt över mig själv och trygg i min mammaroll.
I'm happy
Jag känner mig så glad, som om jag har växt som både förälder och människa. Igår kom (ännu) ett mail som bekräftade allt jag har känt och gjort på sistone, alla mina val, alla gränser jag har satt för det bästa. Och jag blir så glad av mitt sätt att reagera - det tyder på att jag har kommit en bra bit på väg efter allt som har hänt. Jag bröt inte ihop, snarare motsatsen, jag blev inte ens förvånad.
Jag blir så glad av att det faktiskt finns människor med ett samvete och med hjärta. Som tar sin tid att höra av sig och berätta. Att ta sin tid att höra av sig och visa att man bryr sig - även fast människan i sig kanske inte ens känner mig.
Tack Sandra för ditt ärliga mail. Och till andra tjejer som har hört av sig med deras syn och sina egna erfarenheter inom "detta". Ni har hjälpt mig. Ni har fått mig att inse att jag hade rätt hela tiden. Jag vet att jag långt ifrån vet allt... att det förmodligen kommer dyka upp nya saker lite titt som tätt men jag behöver veta och nu vet jag att jag klarar av sanningen. Jag mår bättre!
Jag är så glad. Jag är stolt över mig själv, jag har två fantastiska och friska barn som ingen annan än jag själv uppfostrar, jag har underbara bloggläsare som lämnar spår efter sig dagligen, jag har vackra medmänniskor som mailar och hör av sig och jag har världens bästa nära och kära i mitt liv. Jag har allt. Tack till alla som nu kände sig träffade.
Uppdrag granskning
Jag satt nyss och kollade på "Uppdrag granskning" och blev så himla illa berörd.
"Det handlar om alla dom tusentals unga kvinnor som varje år åker utomlands för att plastikoperera sig, i Thailand, Turkiet och Polen. Det är billigt och det går snabbt – men vad vet dom om riskerna?
Vårt reportage handlar om Christina som ville göra en bröstoperation.
Sommaren 2010 såg allt fortfarande ljust ut i hennes liv. I Sverige fick hon kontakt med ett bolag som förmedlade operationer i Gdansk i Polen. Allt verkade perfekt. Billigt, snabbt och enkelt, men också tryggt och säkert.
Men när hon opererades gick något fel. Löftena om medicinsk expertis stämde inte och nu ligger hon hjärndöd i Malmö och läkarna hävdar att hon inte kommer vakna.
Vad var det som hände? Och vad kan göras för att liknade saker inte ska hända igen?"
Såg ni också detta? Annars finns det på SVT Play.
Själv var jag inte så insatt i att det var så vanligt att man åkte utomlands för att plastikoperera sig. Det sägs vara enkelt, det går snabbt och framför allt det är billigt. Det är väl inte så konstigt att unga tjejer lockas till detta.
Men efter att ha sett detta så blev jag nästan spyfärdig. Jag lider med Christina, hennes sambo och familj. Hon var ung, hade utbildat sig, hade hela livet framför sig och skulle gifta sig med sin sambo.
Och mannen som faktiskt bär på ansvaret för vad som har skett - det finns inte ord för det svinet. Helt okunnig, med falska löften, bolag som inte ens existerar osv...
Nej, om ni inte såg detta. Se det nu!
"Det handlar om alla dom tusentals unga kvinnor som varje år åker utomlands för att plastikoperera sig, i Thailand, Turkiet och Polen. Det är billigt och det går snabbt – men vad vet dom om riskerna?
Vårt reportage handlar om Christina som ville göra en bröstoperation.
Sommaren 2010 såg allt fortfarande ljust ut i hennes liv. I Sverige fick hon kontakt med ett bolag som förmedlade operationer i Gdansk i Polen. Allt verkade perfekt. Billigt, snabbt och enkelt, men också tryggt och säkert.
Men när hon opererades gick något fel. Löftena om medicinsk expertis stämde inte och nu ligger hon hjärndöd i Malmö och läkarna hävdar att hon inte kommer vakna.
Vad var det som hände? Och vad kan göras för att liknade saker inte ska hända igen?"
Såg ni också detta? Annars finns det på SVT Play.
Själv var jag inte så insatt i att det var så vanligt att man åkte utomlands för att plastikoperera sig. Det sägs vara enkelt, det går snabbt och framför allt det är billigt. Det är väl inte så konstigt att unga tjejer lockas till detta.
Men efter att ha sett detta så blev jag nästan spyfärdig. Jag lider med Christina, hennes sambo och familj. Hon var ung, hade utbildat sig, hade hela livet framför sig och skulle gifta sig med sin sambo.
Och mannen som faktiskt bär på ansvaret för vad som har skett - det finns inte ord för det svinet. Helt okunnig, med falska löften, bolag som inte ens existerar osv...
Nej, om ni inte såg detta. Se det nu!
Tänd ett ljus...
Nu framåt kvällen tog vi en tur och hälsade på min morfar. Vi tände ljus, la blommor och gjorde fint och frös rumporna av oss. Jag sa några ord i tystnad till min evigt älskade morfar. Men jag vet att det inte dröjer alltför länge innan han hälsar på i mina drömmar igen. Han dyker upp ibland, när allt är som svårast. Ibland är han bara där, ibland känner jag hans värme, ibland säger han några enstaka ord och för varje kväll jag lägger mig så hoppas jag på att få träffa honom när sömnen har tagit över.
Jag vet att han ser, jag vet att han är stolt. Gud tar dom bästa, det tvivlar jag inte en sekund på. Men han tog honom alldeles för tidigt, han var alldeles för ung. Men han lever vidare, alltid, i våra hjärtan.
Självklart tändes även ett ljus för min mormor och var dom än är nu, så vet jag att dom har det bra.
Det var packat vid alla gravar, vid minneslunden och överallt. Det kryllade av människor som var där för att hedra sina bortgångna och älskade. Ljusen lös fint överallt och Elian tittade sig omkring storögt på den annars mörka kyrkogården.
Väl hemma så somnade han på en gång och jag känner mig helt utmattad på alla sätt. Den här dagen kom och nu får den gärna gå. I morgon är en ny dag och då börjar vi om.
Rest in peace...
Jag vet att han ser, jag vet att han är stolt. Gud tar dom bästa, det tvivlar jag inte en sekund på. Men han tog honom alldeles för tidigt, han var alldeles för ung. Men han lever vidare, alltid, i våra hjärtan.
Självklart tändes även ett ljus för min mormor och var dom än är nu, så vet jag att dom har det bra.
Det var packat vid alla gravar, vid minneslunden och överallt. Det kryllade av människor som var där för att hedra sina bortgångna och älskade. Ljusen lös fint överallt och Elian tittade sig omkring storögt på den annars mörka kyrkogården.
Väl hemma så somnade han på en gång och jag känner mig helt utmattad på alla sätt. Den här dagen kom och nu får den gärna gå. I morgon är en ny dag och då börjar vi om.
Rest in peace...
Varning för personlig text...
Natten var hård. Inte på grund av Elian, han sov faktiskt helt okej. Bara ett par uppvak.
Jag hade haft en jättetrevlig kväll med Idol, serier och sällskap och skratt. Men så kom många ord som rev upp gamla sår. Och jag frågar mig själv hur det är möjligt att en människa fortfarande kan göra en så illa? Och jag kommer fram till att jag aldrig har fått någon tid att bearbeta något. Jag har haft fullt upp med att tänka på barnet, ge honom en bra start i livet - det enda han förtjänar. Och samtidigt har jag fått ta emot så många slag i ansiktet, så extremt många hinder så jag har inte fått chansen att svälja och acceptera det som hände från allra första början. Jag måste få tänka på mig själv nu, jag måste se till så att jag mår bättre. Inte bara för min egen skull, men för alla i min närhet. Mina barn förtjänar det bästa, och ingen skall ta det ifrån dom eller mig. Ingen.
Jag tvivlar på att jag någon dag kommer förlåta dig för inte bara ditt svek mot mig, men även mot min son. Gör mig illa, absolut, gör det... men blandar man in barnen, då har man passerat gränsen.
Men det enda jag inte tvivlar på, det är att BÅDA mina barn har det så bra som möjligt. Oavsett vad du väljer, säger eller gör, så kommer jag inte tillåta någon av dom att ta skada igen.
Hur skall man göra när man inte vill tillåta sig att må dåligt längre? Folk pratar om att bara stänga av och inte bry sig, bara ignorera, låta det vara och att det kommer gå över. Men jag får aldrig något lugn, jag får aldrig någon chans att andas. Efter första saken så kommer nästa och det tar aldrig slut, det går aldrig över.
Jag skriver inget tyck-synd-om-mig-inlägg. Jag vet inte ens om det går att förstå vad jag skriver. Jag skriver bara för att det gör ont. Det gör så ont inom mig för min egen del och för mina barns skull. För att i framtiden kan dom lida av valen som somliga gör. Jag mår illa av tanken av att dom skall känna sig övergivna eller lämnade. Jag vill ge dom allt, jag gör det jag kan... men i slutändan... räcker det? Är jag tillräcklig?
Jag kan inte trolla. Jag kan inte förändra situationen att jag är "ensam" med dom, att det enda dom har är mitt hjärta och mitt stöd, jag kan inte ändra på faktumet att det ÄR så.
Jag ber bara till högre makter att han skall sluta någon gång, att han får nog och äcklas av sin egen förmåga att göra någon så fruktansvärt illa. Jag förstår inte, mår man verkligen bättre av att sparka på någon som redan ligger ned? Dagens samhälle är så läskigt elakt... var man än vänder sig så är det människor som trycker ned andra människor. Vad vinner man på det? Hur lever man med sig själv?
Någon gång måste man väl öppna ögonen och inse att man har gjort tillräckligt? Att det får vara bra.
Nu skall jag tillåta mig själv att må bra. Nu skall jag "face the pain" för att komma över det.
Nu skall jag börja leva igen. Nu skall jag bli jag. Du har förstört mig en sista gång, det får inte hända igen.
Att drömma, att önska...
Vet ni vad jag brukar roa mig med när jag har riktigt tråkigt? Eller okej, inte riktigt tråkigt... jag brukar roa mig med detta rätt ofta. Typ jämt. Jag brukar skriva upp riktigt nödvändiga önskelistor i huvudet. Ni vet sådana saker som man är helt övertygad om skulle förändra hela ens liv. Pfft...
1. Att Elian skulle slippa vara sjuk hela f-ing tiden.
2. Att vissa människor som förstör skulle försvinna ur ens liv OCH från ens minne.
3. Att ett mirakel inträffade: Sverige fick soldagar året runt OCH minst 20 graders värme.
4. Att "lögnen" aldrig uppfanns och att människor automatiskt höll sig till sanningen.
5. Att jag fick en alldeles egen tidsmaskin.
Och till lite mer realistiska saker:
6. En ny kamera. Ibland är jag heeeelt övertygad om att en ny kamera skulle förändra hela min vardag (hehe - yeah right?). Jag var ju nära på att investera i en ny i somras då min gamla veteran börjar lägga av men sedan insåg jag att 15-20 lax bör läggas på viktigare saker. Som ensamstående mor får man glömma bort sig själv och lägga pengarna åt sidan till ungarna. Woho.
7. Flygplansbiljetter NU. Jag längtar bort...
8. Att bosätta mig någon annanstans. Om det inte var för Emilia (skolan, vänner + att hon allmänt trivs) så hade jag lätt tänkt "Nu har jag gjort Nynäshamn. Over". Men återigen, kidsen är prio ett.
9. (tillbaka till sådant som alltid förblir drömmar) En evig-energi-tablett. Jag minns inte ens sist jag var PIGG, alltså fullkomligt utvilad... inte yes-jag-har-sovit-tre-timmar-i-rad-utvilad! Fan vad najs det skulle vara med ett piller som alltid gjorde mig pigg och glad och positiv och....
...Jag måste sluta drömma!
Har ni också drömmar och önskelistor som ni håller för er själva? (Snälla, säg att jag inte är den enda knäppa!) Dela med er!
1. Att Elian skulle slippa vara sjuk hela f-ing tiden.
2. Att vissa människor som förstör skulle försvinna ur ens liv OCH från ens minne.
3. Att ett mirakel inträffade: Sverige fick soldagar året runt OCH minst 20 graders värme.
4. Att "lögnen" aldrig uppfanns och att människor automatiskt höll sig till sanningen.
5. Att jag fick en alldeles egen tidsmaskin.
Och till lite mer realistiska saker:
6. En ny kamera. Ibland är jag heeeelt övertygad om att en ny kamera skulle förändra hela min vardag (hehe - yeah right?). Jag var ju nära på att investera i en ny i somras då min gamla veteran börjar lägga av men sedan insåg jag att 15-20 lax bör läggas på viktigare saker. Som ensamstående mor får man glömma bort sig själv och lägga pengarna åt sidan till ungarna. Woho.
7. Flygplansbiljetter NU. Jag längtar bort...
8. Att bosätta mig någon annanstans. Om det inte var för Emilia (skolan, vänner + att hon allmänt trivs) så hade jag lätt tänkt "Nu har jag gjort Nynäshamn. Over". Men återigen, kidsen är prio ett.
9. (tillbaka till sådant som alltid förblir drömmar) En evig-energi-tablett. Jag minns inte ens sist jag var PIGG, alltså fullkomligt utvilad... inte yes-jag-har-sovit-tre-timmar-i-rad-utvilad! Fan vad najs det skulle vara med ett piller som alltid gjorde mig pigg och glad och positiv och....
...Jag måste sluta drömma!
Har ni också drömmar och önskelistor som ni håller för er själva? (Snälla, säg att jag inte är den enda knäppa!) Dela med er!
MINA tankar - MINA känslor
En gång i tiden hade jag en blogg som jag använde som slagpåse. Jag har alltid skrivit av mig när jag har mått dåligt eller varit arg - enda sedan jag var liten och lärde mig att skriva. Så jag öppnade den bloggen 2006-2007 någon gång och skrev precis som jag kände, när jag kände det och hur ofta jag kände.
Jag saknar det. Jag saknar att inte behöva tänka igenom mina inlägg, jag saknar att kunna spy ur mig varenda ord jag har inom mig. Varenda känsla.
För nu är det så himla mycket känslor och tankar som snurrar. Det har hänt något som var droppen - nu går det inte längre. Jag har varit snäll, förnuftig, trott det bästa, velat hjälpa till, göra det bästa... men vad skall man göra när man bara får motsatsen tillbaka? Jag orkar inte mer.
Du ljög ihop din sista story. Du trasslade in dig i en av dina miljoner lögner, du gjorde bort dig en ALLRA sista gång. Jag börjar undra om du gör det med flit. Du är för feg för att bara säga att du skiter i allt så du skapar problem för att slippa.
Men nu får det räcka. Jag är trött på att ha och göra med en mytoman med dubbla personligheter... eller eh, tio olika personligheter? Ta tag i dig själv, gå och prata med någon, skaffa dig lite jävla hjälp. Jag är ingen psykolog och jag har tagit emot tillräckligt nu. TACK för mig.
Som skrivet i början. Jag skriver av mig när jag känner något.
Har ni problem med det så skippar ni inläggen bara. Jag orkar inte tänka igenom mina inlägg för någon annans skull. Speciellt inte för någon som förtjänar så mycket hell. Jag är inte skyldig dig ett piss och efter det här så vet jag inte om jag någonsin kommer kunna se dig i ögonen igen. Du har dig själv att tacka.
Förstår inte hur man kan vara så idiotisk när det gäller ens kött och blod.
Ja, ja... I'm done!
När vi ändå är inne på känslospåret så måste jag återigen tacka er, världens bästa läsare, för alla stöttande och underbara kommentarer. Det gör SÅ himla mycket, jag blir extra peppad att vara den bästa möjliga för mina barn när jag får läsa era ord. Och om det dyker upp någon tragisk kommentar emellanåt så väger den ingenting i jämförelse med era varma ord. Fortsätt så, ni är bäst.
Jag saknar det. Jag saknar att inte behöva tänka igenom mina inlägg, jag saknar att kunna spy ur mig varenda ord jag har inom mig. Varenda känsla.
För nu är det så himla mycket känslor och tankar som snurrar. Det har hänt något som var droppen - nu går det inte längre. Jag har varit snäll, förnuftig, trott det bästa, velat hjälpa till, göra det bästa... men vad skall man göra när man bara får motsatsen tillbaka? Jag orkar inte mer.
Du ljög ihop din sista story. Du trasslade in dig i en av dina miljoner lögner, du gjorde bort dig en ALLRA sista gång. Jag börjar undra om du gör det med flit. Du är för feg för att bara säga att du skiter i allt så du skapar problem för att slippa.
Men nu får det räcka. Jag är trött på att ha och göra med en mytoman med dubbla personligheter... eller eh, tio olika personligheter? Ta tag i dig själv, gå och prata med någon, skaffa dig lite jävla hjälp. Jag är ingen psykolog och jag har tagit emot tillräckligt nu. TACK för mig.
Som skrivet i början. Jag skriver av mig när jag känner något.
Har ni problem med det så skippar ni inläggen bara. Jag orkar inte tänka igenom mina inlägg för någon annans skull. Speciellt inte för någon som förtjänar så mycket hell. Jag är inte skyldig dig ett piss och efter det här så vet jag inte om jag någonsin kommer kunna se dig i ögonen igen. Du har dig själv att tacka.
Förstår inte hur man kan vara så idiotisk när det gäller ens kött och blod.
Ja, ja... I'm done!
När vi ändå är inne på känslospåret så måste jag återigen tacka er, världens bästa läsare, för alla stöttande och underbara kommentarer. Det gör SÅ himla mycket, jag blir extra peppad att vara den bästa möjliga för mina barn när jag får läsa era ord. Och om det dyker upp någon tragisk kommentar emellanåt så väger den ingenting i jämförelse med era varma ord. Fortsätt så, ni är bäst.
Gårdagens smartaste kommentar
"Kul att du hittat en ny pappa till Elian.."
Ja, visst är det? Jag köpte honom på ICA, det var extrapris för ensamstående mammor. Dom var dessutom trogna, pålitliga, ärliga, omtänksamma och hjälpsamma. Bra va?
Jag förstår inte riktigt kommentaren. Även OM jag skulle ha träffat en ny kille mellan bajsbyten och gallskrik så gör det väl det inte till "Elians nya pappa"?
Den dagen (om den kommer) jag ger mig in i ett nytt förhållande så blir det ju MIN pojkvän, ingen ny pappa. Som sagt, jag förstår inte hur det går ihop.
Ja, visst är det? Jag köpte honom på ICA, det var extrapris för ensamstående mammor. Dom var dessutom trogna, pålitliga, ärliga, omtänksamma och hjälpsamma. Bra va?
Jag förstår inte riktigt kommentaren. Även OM jag skulle ha träffat en ny kille mellan bajsbyten och gallskrik så gör det väl det inte till "Elians nya pappa"?
Den dagen (om den kommer) jag ger mig in i ett nytt förhållande så blir det ju MIN pojkvän, ingen ny pappa. Som sagt, jag förstår inte hur det går ihop.
Vi har det ASBRA!
Elian somnade "för natten" strax efter kl 20 idag. Han somnade då av utmattning och jag har bara suttit och väntat på att han skall vakna och vara Sveriges piggaste bebis. Mycket riktigt vaknade han för en kvart sedan, men åt och slocknade. Skönt? Ja. Om jag önskar att jag hade tagit vara på min "egen tid" lite bättre? Oh ja!
Men men, båda kidsen sover och jag bör göra detsamma.
Jag tänkte bara försvara kommentarerna jag får om att jag inte alls ger mina barn ett bra liv minsann! Med tanke på att dom inte har pappor som tar ansvar. Vad fan skall jag göra? Trolla fram en farsa åt Emilia, gå och köpa en ny i affären!?
Och som någon påpekade så är det ibland bättre att inte ha någon farsa alls än en jubelidiot som är elak och en dålig förebild ändå. Eller? Självklart kommer hon "sakna" att ha en pappa och förmodligen må dåligt över det, men jag kommer finnas och stötta till hundranio procent. Jag ÄR både mamma och pappa och jag ÄR tillräcklig. Så det så!
Sedan har båda mina barn så många förebilder ändå. Det är inte som om jag är den enda vuxna människan dom träffar. Min pappa har till exempel varit Emilias "manliga förebild". Om någon påpekar att hon inte har en pappa så säger hon "men jag har en morfar". Han har tagit den rollen och han är förmodligen en bättre morfar än många pappor. Han är långt ifrån en "vanlig morfar" i alla fall.
Så kom för fan inte och påstå att det är synd om mina barn.
Jag ger dom allt jag kan, jag ger dom allt dom behöver. Kärlek har dom så det räcker och blir över.
Men men, sängen kallar. Natti!
Men men, båda kidsen sover och jag bör göra detsamma.
Jag tänkte bara försvara kommentarerna jag får om att jag inte alls ger mina barn ett bra liv minsann! Med tanke på att dom inte har pappor som tar ansvar. Vad fan skall jag göra? Trolla fram en farsa åt Emilia, gå och köpa en ny i affären!?
Och som någon påpekade så är det ibland bättre att inte ha någon farsa alls än en jubelidiot som är elak och en dålig förebild ändå. Eller? Självklart kommer hon "sakna" att ha en pappa och förmodligen må dåligt över det, men jag kommer finnas och stötta till hundranio procent. Jag ÄR både mamma och pappa och jag ÄR tillräcklig. Så det så!
Sedan har båda mina barn så många förebilder ändå. Det är inte som om jag är den enda vuxna människan dom träffar. Min pappa har till exempel varit Emilias "manliga förebild". Om någon påpekar att hon inte har en pappa så säger hon "men jag har en morfar". Han har tagit den rollen och han är förmodligen en bättre morfar än många pappor. Han är långt ifrån en "vanlig morfar" i alla fall.
Så kom för fan inte och påstå att det är synd om mina barn.
Jag ger dom allt jag kan, jag ger dom allt dom behöver. Kärlek har dom så det räcker och blir över.
Men men, sängen kallar. Natti!
Det är upp till oss att förändra!
Nu skall jag skriva om något som många av er säkert kommer tycka är ointressant. Jag känner dock att det är ett viktigt ämne, speciellt efter att man står och ser på hur världen (öh Sverige) håller på att utvecklas.
Jag vill skriva om framför allt uppfostran.
Jag anser nämligen att många människor (många - inte alla) är som dom är på grund av sina föräldrar. Att dom formades till sitt känslomässiga jag tack vare deras päron.
Jag har inte haft den åsikten förr, jag har tänkt att alla föds med en personlighet och that's that men nu när jag själv har fått barn så inser jag hur mycket av ansvaret som hänger på mig. Jag har möjligheten att forma mina barn till det jag själv anser är rätt, det är jag som kommer lära dom rätt och fel.
(Sedan finns det undantag då vissa människor blir psykiskt sjuka till exempel, det går väl inte att skylla på sig själv. Men då får man finnas där och ta ansvaret att hjälpa människan - men ja ja, det är ett annat kapitel)
Hur som helst, jag börjar med det absolut viktigaste:
"The first rule of life: actions have consequences. And the second rule is that you are the only one responsible for your own actions."
Detta tycks vara ett fruktansvärt problem hos många och jag skyller härmed på föräldrarna. Det är ens ansvar att lära våra barn att det är mänskligt att fela, absolut... man får begå misstag MEN man får lära sig utav dom, ta på sig skulden för ens egna fel och lära sig av dom.
Man kan inte gå runt och bete sig hur som helst, spy galla över någon, hoppa på en annan eller vad som helst och komma undan. Man får räkna med att det tillkommer konsekvenser och då får man ta emot smällen.
Det är lätt att vara elak, att bryta ned någon kanske psykiskt men även fysiskt men det verkar vara svårare för människor när den svaga slår tillbaka. Då kan man helt plötsligt inte stå för det man har gjort och försöker att slingra sig undan.
Fel, fel, fel! Hade min dotter skapat ett problem och trott att hon skulle komma undan ostraffat eller skyllt på någon annan, då hade jag grävt en grop och gömt mig. Eller förmodligen gett mig själv en käftsmäll - det enda jag hade förtjänat.
Jag uppfostrar henne till att vara stark och självständig, att tro på sig själv men även andra. Att visa empati och bry sig om andra och framför allt att tänka igenom allt hon gör en extra gång INNAN hon gör det.
Begår hon misstag ändå eller beter sig dumt så vet hon att det är hennes egna ansvar att rätta felen, stå för hennes snedsteg, prata om det och be om ursäkt om det behövs.
Det finns så många elaka, agressiva och bittra människor där ute och det gör mig seriöst mörkrädd inför framtiden. Jag vill inte att mina barn skall stöta på samma sak.
Lär era barn rätt och fel. Lär dom att ta ansvar för sig själva.
Alla val har konsekvenser. ALLT har konsekvenser. Det får man ta.
Jag vill skriva om framför allt uppfostran.
Jag anser nämligen att många människor (många - inte alla) är som dom är på grund av sina föräldrar. Att dom formades till sitt känslomässiga jag tack vare deras päron.
Jag har inte haft den åsikten förr, jag har tänkt att alla föds med en personlighet och that's that men nu när jag själv har fått barn så inser jag hur mycket av ansvaret som hänger på mig. Jag har möjligheten att forma mina barn till det jag själv anser är rätt, det är jag som kommer lära dom rätt och fel.
(Sedan finns det undantag då vissa människor blir psykiskt sjuka till exempel, det går väl inte att skylla på sig själv. Men då får man finnas där och ta ansvaret att hjälpa människan - men ja ja, det är ett annat kapitel)
Hur som helst, jag börjar med det absolut viktigaste:
"The first rule of life: actions have consequences. And the second rule is that you are the only one responsible for your own actions."
Detta tycks vara ett fruktansvärt problem hos många och jag skyller härmed på föräldrarna. Det är ens ansvar att lära våra barn att det är mänskligt att fela, absolut... man får begå misstag MEN man får lära sig utav dom, ta på sig skulden för ens egna fel och lära sig av dom.
Man kan inte gå runt och bete sig hur som helst, spy galla över någon, hoppa på en annan eller vad som helst och komma undan. Man får räkna med att det tillkommer konsekvenser och då får man ta emot smällen.
Det är lätt att vara elak, att bryta ned någon kanske psykiskt men även fysiskt men det verkar vara svårare för människor när den svaga slår tillbaka. Då kan man helt plötsligt inte stå för det man har gjort och försöker att slingra sig undan.
Fel, fel, fel! Hade min dotter skapat ett problem och trott att hon skulle komma undan ostraffat eller skyllt på någon annan, då hade jag grävt en grop och gömt mig. Eller förmodligen gett mig själv en käftsmäll - det enda jag hade förtjänat.
Jag uppfostrar henne till att vara stark och självständig, att tro på sig själv men även andra. Att visa empati och bry sig om andra och framför allt att tänka igenom allt hon gör en extra gång INNAN hon gör det.
Begår hon misstag ändå eller beter sig dumt så vet hon att det är hennes egna ansvar att rätta felen, stå för hennes snedsteg, prata om det och be om ursäkt om det behövs.
Det finns så många elaka, agressiva och bittra människor där ute och det gör mig seriöst mörkrädd inför framtiden. Jag vill inte att mina barn skall stöta på samma sak.
Lär era barn rätt och fel. Lär dom att ta ansvar för sig själva.
Alla val har konsekvenser. ALLT har konsekvenser. Det får man ta.
Del två?
När jag ändå är i farten och tillåter mig själv att yttra mig om mina egna känslor i min egna blogg så kan jag berätta för er hur trött jag är på "mycket snack - liten verkstad". Det känns som om man har hört vissa saker sååå många gånger förut. Att en förändring skall ske. HA! Varför väntar jag fortfarande?
Man skall begå misstag, annars lär man sig aldrig.
Men gör man om samma misstag 150 gånger utan att lära sig... då är det rätt kört?
Jag anser att de flesta är värda en andra chans.
Men vissa människor bör man aldrig ha litat på från första början.
Man kan inte fucka upp 150 gånger och förvänta sig att man skall ha kvar allt man ägde. Redan efter första gången borde man ha kämpat för att vinna lite tillit. OM man hade varit smart, OM man hade menat allvar.
Men jag har lärt mig vad som är på riktigt och vad som är tomma ord.
Det är dessutom väldigt lätt att KALLA sig mamma/pappa eller vad som helst för att få det att låta bra. Det är en helt annan sak att leva upp till det och VARA det. Stämpla dig själv till vad du vill, men gör något istället för att snacka.
Sluta ljug, stå för den du är. Sanningen kommer alltid fram!
Man skall begå misstag, annars lär man sig aldrig.
Men gör man om samma misstag 150 gånger utan att lära sig... då är det rätt kört?
Jag anser att de flesta är värda en andra chans.
Men vissa människor bör man aldrig ha litat på från första början.
Man kan inte fucka upp 150 gånger och förvänta sig att man skall ha kvar allt man ägde. Redan efter första gången borde man ha kämpat för att vinna lite tillit. OM man hade varit smart, OM man hade menat allvar.
Men jag har lärt mig vad som är på riktigt och vad som är tomma ord.
Det är dessutom väldigt lätt att KALLA sig mamma/pappa eller vad som helst för att få det att låta bra. Det är en helt annan sak att leva upp till det och VARA det. Stämpla dig själv till vad du vill, men gör något istället för att snacka.
Sluta ljug, stå för den du är. Sanningen kommer alltid fram!
Dessa känslokalla monster
När samma skit pågår i nästan ett år får man till slut nog. I ett jävla år! Hur orkar man? Två människor förstörde inte bara för mig utan för tre stycken barn. Dom satte tre oskyldiga och försvarslösa små människor i kläm och redan där skulle det ha räckt.
Men att sedan fortsätta kasta skit, bygga upp hinder och förstöra liv är helt otroligt. Någon gång måste det vara nog och NU säger jag ifrån. NU FÅR DET FAN VARA NOG!
Jag har undvikit att skriva om detta, oavsett hur mycket känslor jag har haft att skriva av mig om så har jag sett min blogg som en förbjuden plats för detta, främst för att jag ville sköta det för oss själva men det verkade inte dom ha något behov av att göra, så visst, då kan jag lika gärna skriva av mig här.
Att ni tillsammans förstörde vissa relationer för erat gemensamma barn, det är skamligt. Att ljuga och hitta på saker som faktiskt sätter hennes lycka och glädje i kläm, det är för mig ofattbart. Men jag har aldrig haft något att säga till om om det barnet, det är inte mitt ansvar och jag kan inte lägga mig i hur ni sköter det.
Men när ni sedan börjar dra in MINA barn... då släpper jag på spärren.
Öppna era ögon. Lär er att sätta barnen först, dom är viktigast. Inte ni själva och era egna behov! Kan man inte prioritera sina barn, då kan man inte vara en förälder.
Det känns så sjukt att fortfarande sitta och vara upprörd, att behöva sitta såhär pass länge efteråt och fortfarande bli förbannad. Det känns som om jag borde ha släppt det nu? Men det är ganska omöjligt när somliga fortsätter att göra samma saker om och om igen och dessutom påminna mig om det som hände från början.
Jag har försökt så länge nu. Att göra det bästa för min sons skull, även fast mitt eget hjärta har gått i tusen jävla bitar. Jag lärde mig att lägga min egen ilska åt sidan så länge mina barn hade det bra.
Men när dom nu börjar dras in i skiten. Då går det inte att blunda och förtränga.
Sköt erat, jag hoppas verkligen att ni hittar tillbaka till varandra för ärligt talat finns det inte två personer som förtjänar varann så pass väl som ni. Ni är på samma nivå, verkligen meant to be.
Jag önskar er evig lycka och glädje hos varandra. MEN LÄMNA MIG UTANFÖR! Skall det verkligen behöva vara så svårt? Jag har ingenting med era liv att göra, varför vill man fortsätta att vara så fruktansvärt elak och iskall? Har ni inte gjort tillräckligt?
Det enda JAG vill är att leva MITT liv och göra det bästa för mina barn.
Nu är jag trött på lögnerna, ursäkterna och påhoppen. Jag har inte gjort något fel här, jag har inte bett om det här. Jag har varit för jävla snäll helt enkelt. Jag har blundat, accepterat och försökt hitta lösningar till allt för alla andras jävla skull. Men jag då? Kanske dags att börja tänka på mig själv. Jag är verkligen inte perfekt - långt ifrån... jag har begått mina misstag i mitt liv men när det gäller detta, DÅ har jag aldrig gjort något annat än rätt.
Låt mig och mina barn vara ifred.
Ni har gjort erat och ni lär förmodligen ångra er så in i helvete mycket när ni någon dag växer upp och ser tillbaka på era liv. Och om ni inte ångrar er eller mår dåligt över hur pass mycket ni har skadat en familj - framför allt barnen, då är ni bara riktigt iskallt sjuka i huvudet.
Slutligen:
"Any fool with a dick can make a baby but it takes a real man to be a father".
Men att sedan fortsätta kasta skit, bygga upp hinder och förstöra liv är helt otroligt. Någon gång måste det vara nog och NU säger jag ifrån. NU FÅR DET FAN VARA NOG!
Jag har undvikit att skriva om detta, oavsett hur mycket känslor jag har haft att skriva av mig om så har jag sett min blogg som en förbjuden plats för detta, främst för att jag ville sköta det för oss själva men det verkade inte dom ha något behov av att göra, så visst, då kan jag lika gärna skriva av mig här.
Att ni tillsammans förstörde vissa relationer för erat gemensamma barn, det är skamligt. Att ljuga och hitta på saker som faktiskt sätter hennes lycka och glädje i kläm, det är för mig ofattbart. Men jag har aldrig haft något att säga till om om det barnet, det är inte mitt ansvar och jag kan inte lägga mig i hur ni sköter det.
Men när ni sedan börjar dra in MINA barn... då släpper jag på spärren.
Öppna era ögon. Lär er att sätta barnen först, dom är viktigast. Inte ni själva och era egna behov! Kan man inte prioritera sina barn, då kan man inte vara en förälder.
Det känns så sjukt att fortfarande sitta och vara upprörd, att behöva sitta såhär pass länge efteråt och fortfarande bli förbannad. Det känns som om jag borde ha släppt det nu? Men det är ganska omöjligt när somliga fortsätter att göra samma saker om och om igen och dessutom påminna mig om det som hände från början.
Jag har försökt så länge nu. Att göra det bästa för min sons skull, även fast mitt eget hjärta har gått i tusen jävla bitar. Jag lärde mig att lägga min egen ilska åt sidan så länge mina barn hade det bra.
Men när dom nu börjar dras in i skiten. Då går det inte att blunda och förtränga.
Sköt erat, jag hoppas verkligen att ni hittar tillbaka till varandra för ärligt talat finns det inte två personer som förtjänar varann så pass väl som ni. Ni är på samma nivå, verkligen meant to be.
Jag önskar er evig lycka och glädje hos varandra. MEN LÄMNA MIG UTANFÖR! Skall det verkligen behöva vara så svårt? Jag har ingenting med era liv att göra, varför vill man fortsätta att vara så fruktansvärt elak och iskall? Har ni inte gjort tillräckligt?
Det enda JAG vill är att leva MITT liv och göra det bästa för mina barn.
Nu är jag trött på lögnerna, ursäkterna och påhoppen. Jag har inte gjort något fel här, jag har inte bett om det här. Jag har varit för jävla snäll helt enkelt. Jag har blundat, accepterat och försökt hitta lösningar till allt för alla andras jävla skull. Men jag då? Kanske dags att börja tänka på mig själv. Jag är verkligen inte perfekt - långt ifrån... jag har begått mina misstag i mitt liv men när det gäller detta, DÅ har jag aldrig gjort något annat än rätt.
Låt mig och mina barn vara ifred.
Ni har gjort erat och ni lär förmodligen ångra er så in i helvete mycket när ni någon dag växer upp och ser tillbaka på era liv. Och om ni inte ångrar er eller mår dåligt över hur pass mycket ni har skadat en familj - framför allt barnen, då är ni bara riktigt iskallt sjuka i huvudet.
Slutligen:
"Any fool with a dick can make a baby but it takes a real man to be a father".
Hon gillar det hon gillar!
Jag vet att det finns en del genusfreaks där ute som är redo att slita av håret på sig själva när dom läser min blogg och tittar på bilder på Emilia.
Tror ni att jag tvingar min dotter att ha på sig rosa och klä ut sig till prinsessa? Ärligt talat så skruvar jag på mig själv i rent obehag när hon klär ut sig med sina rysch-pysch klänningar och snurrar runt och säger "jag är en glittrande, glänsande prinsessa".
Jag ryser när jag kliver upp på morgonen och hon redan har valt ut sin outfit som består av rosa, rosa, rosa.
Jag vill sucka och vända ryggen till när hon tjatar om rosa prinsessgrejer i varenda affär man besöker.
Men det är hennes intresse, hennes egna val. Om hon tycker att det är roligt att leka och klä ut sig - so what!? Om hon avgudar färgen rosa - hur skadar det mig?
Alla är vi olika och unika och jag är nästan bombsäker på att det här är en fas hon går igenom. Jag tänker inte förbjuda henne från att använda sin fantasi och leka.
Men det finns gränser. Och jag tycker inte att det är okej att hon springer runt klädd hur som helst ute. Men hemma får hon mixa och matcha sina kläder hur hon vill och leka prinsessa hur mycket hon vill.
Observera återigen att jag skrev "hur mycket HOOOOOON vill".
Hade hon istället haft ett intresse för att leka med bilar eller vad fasen som helst så hade det varit precis lika okej. Jag introducerade en mängd olika leksaker (och lekar) för henne redan från start. Hon leker med det hon vill och tycker om det hon tycker om.
Tror ni att jag tvingar min dotter att ha på sig rosa och klä ut sig till prinsessa? Ärligt talat så skruvar jag på mig själv i rent obehag när hon klär ut sig med sina rysch-pysch klänningar och snurrar runt och säger "jag är en glittrande, glänsande prinsessa".
Jag ryser när jag kliver upp på morgonen och hon redan har valt ut sin outfit som består av rosa, rosa, rosa.
Jag vill sucka och vända ryggen till när hon tjatar om rosa prinsessgrejer i varenda affär man besöker.
Men det är hennes intresse, hennes egna val. Om hon tycker att det är roligt att leka och klä ut sig - so what!? Om hon avgudar färgen rosa - hur skadar det mig?
Alla är vi olika och unika och jag är nästan bombsäker på att det här är en fas hon går igenom. Jag tänker inte förbjuda henne från att använda sin fantasi och leka.
Men det finns gränser. Och jag tycker inte att det är okej att hon springer runt klädd hur som helst ute. Men hemma får hon mixa och matcha sina kläder hur hon vill och leka prinsessa hur mycket hon vill.
Observera återigen att jag skrev "hur mycket HOOOOOON vill".
Hade hon istället haft ett intresse för att leka med bilar eller vad fasen som helst så hade det varit precis lika okej. Jag introducerade en mängd olika leksaker (och lekar) för henne redan från start. Hon leker med det hon vill och tycker om det hon tycker om.
Behöver skriva av mig.
Har ni också sådana där dagar då allt, verkligen allt går åt helvete? Det spelar ingen roll vad det än gäller eller vad jag än gör... man misslyckas.
Gnällig bebis som börjar bli sjuk (IGEN), massa krångel med räkningar som inte stämmer, min internetbank loggades ut precis när jag skulle signera de räkningar som faktiskt var korrekta så det var bara att börja om igen (det tar alldeles för lång tid), plus att man är skapligt trött och börjar själv känna sig förkyld.
Jag är arg på människor som sitter på sina arslen och gottar sig när dom egentligen borde vara någon annanstans och ta hand om saker som faktiskt är jäkligt viktiga.
Jag är arg på människor som tar åt sig äran för något dom aldrig har haft med att göra.
Jag är arg på föräldrar som inte kan ta sitt ansvar. Det handlar om LIV, inga leksaker. Det är inte så konstigt att folk drar alla unga föräldrar över en kam när det finns så många puckon.
Jag är arg på mig själv för att jag är arg.
Ni vet när man har sådana här dagar, då börjar man dessutom tänka alldeles för mycket. Min prinsessa fyllde 6 år igår. Undra vad hennes biologiska farsa tänkte då. Han var ändå med på förlossningen och även delaktig i hennes liv ett tag i alla fall. Tänkte han alls? Första augusti borde ju framkalla någon känsla hos honom tycker man!?
Vad är det med mig och att dras till dumskallar och problem!?
Min fråga idag är. Hur fan lever man utan sina barn? Hur kan man ens tänka tanken att prioritera något annat framför sitt kött och blod? Hur lever man med sig själv efter man lämnar sin unge bakom sig eller inte träffar sitt barn? Hur orkar man?
Utan mina barn är jag ingenting. Förstår mig inte på människor...
Gnällig bebis som börjar bli sjuk (IGEN), massa krångel med räkningar som inte stämmer, min internetbank loggades ut precis när jag skulle signera de räkningar som faktiskt var korrekta så det var bara att börja om igen (det tar alldeles för lång tid), plus att man är skapligt trött och börjar själv känna sig förkyld.
Jag är arg på människor som sitter på sina arslen och gottar sig när dom egentligen borde vara någon annanstans och ta hand om saker som faktiskt är jäkligt viktiga.
Jag är arg på människor som tar åt sig äran för något dom aldrig har haft med att göra.
Jag är arg på föräldrar som inte kan ta sitt ansvar. Det handlar om LIV, inga leksaker. Det är inte så konstigt att folk drar alla unga föräldrar över en kam när det finns så många puckon.
Jag är arg på mig själv för att jag är arg.
Ni vet när man har sådana här dagar, då börjar man dessutom tänka alldeles för mycket. Min prinsessa fyllde 6 år igår. Undra vad hennes biologiska farsa tänkte då. Han var ändå med på förlossningen och även delaktig i hennes liv ett tag i alla fall. Tänkte han alls? Första augusti borde ju framkalla någon känsla hos honom tycker man!?
Vad är det med mig och att dras till dumskallar och problem!?
Min fråga idag är. Hur fan lever man utan sina barn? Hur kan man ens tänka tanken att prioritera något annat framför sitt kött och blod? Hur lever man med sig själv efter man lämnar sin unge bakom sig eller inte träffar sitt barn? Hur orkar man?
Utan mina barn är jag ingenting. Förstår mig inte på människor...
Vem är du?
Jag har funderat lite på det här med att blogga. Jag kastar ut mina innersta detaljer om mitt liv, känslor, händelser och en hel del skitsnack om allt och inget. Jag lägger verkligen ut mig själv och hela mitt liv i text och bilder för tusentals människor. Och så slog det mig. Tusentals människor klickar in på min blogg och läser och tittar dagligen. Tusentals. Är inte det lite weird? Folk ser mig på stan, hejar och vet allt - i alla fall det mesta - om mig och jag har ingen aning om vem människan framför mig är för typ. Weird.
Så då tänkte jag om ni kunde vara lite schyssta och lämna lite feedback här. Jag vet att typ ingen svarar på sådana här frågor och jag vet att de flesta av er kommer läsa det här och klicka vidare.
Men ni som vill får gärna svara på frågorna. Det vore kul för mig att veta.
Hur gammal är du?
Har du barn?
Bloggar du?
Och vad är det som får dig att läsa min blogg? Är det de längre texterna, är det mina texter om vardagen eller mina bilder? Eller annat, förstås.
Vore väldigt trevligt att i alla fall veta något om några av er.
EDIT: NU SKALL DET GÅ ATT KOMMENTERA. Puss!
Så då tänkte jag om ni kunde vara lite schyssta och lämna lite feedback här. Jag vet att typ ingen svarar på sådana här frågor och jag vet att de flesta av er kommer läsa det här och klicka vidare.
Men ni som vill får gärna svara på frågorna. Det vore kul för mig att veta.
Hur gammal är du?
Har du barn?
Bloggar du?
Och vad är det som får dig att läsa min blogg? Är det de längre texterna, är det mina texter om vardagen eller mina bilder? Eller annat, förstås.
Vore väldigt trevligt att i alla fall veta något om några av er.
EDIT: NU SKALL DET GÅ ATT KOMMENTERA. Puss!
Tänker tillbaks
Jag och Emilia har kikat på videoklipp från när hon var mini. Hon höll på att skratta ihjäl sig och sa flera gånger "åh vad jag var sööööt". Hon ville titta om och om igen och sedan sa hon att hon saknade att vara tre år, att vi hade så himla roligt då. Bara hon och jag.
Jag blev nostalgisk och började tänka tillbaka. Och ja, vi hade det roligt då. Jäkligt kämpigt med boendeproblem och andra motgångar... men vi hade varandra och vi var lyckliga.
Självklart är vi det nu med. Men på ett helt annat sätt.
Elian förgyller hela mitt liv, jag har sagt det förut att han var den sista lilla pusselbiten i mitt hjärta. Det var liksom bara han som saknades och sedan blev allt perfekt. Men. Men det kommer alltid vara jag och Emilia mot världen ändå.
Min mamma hjälpte även till med nostalgin idag med att berätta att jag kanske borde tänka mer på Emilia, lägga lite extra tid på henne, ge en extra puss eller kram. Bara för att. För att Emilia tänker tillbaka, på mig, på oss, på att det en gång i tiden bara var Emilia i mina ögon och ingen annan.
Emilia är så himla snäll med Elian, så himla go och fin. Verkligen världens bästa syster.
Men det är som min mamma sa, det svider lite inom henne ändå när jag pussar på lillebror, när jag jämt bär och håller i honom och att det är han heeela tiden.
Även detta är en svårighet med att vara ensamstående apropå mitt tidigare inlägg. Jag kan inte lämna över brorsan och ägna timmar åt Emilia. När lillebror sover behöver man ju andas också, man kan inte vara supermorsa dygnet runt.
Hur som helst så hade min mamma rätt, jag måste tänka mer på min prinsessa. Det handlar ju inte om att leka jämt eller hitta på skojiga saker. Men en extra kram, ett par pussar och "love you", det behövs.
Och även fast hon är inne i en extrem trotsålder och går på allas nerver så är det ju så, jag älskar henne ändå. Jag älskar henne från djupet av mitt hjärta även fast hon irriterar sönder mig dagligen, tjatar om allt och inget, käftar emot lika mycket och ja - trotsar. Jag älskar henne... och jag måste säga det oftare. Hon söker bara efter uppmärksamhet och hon vill ha bekräftelse och även fast hon söker på fel sätt så måste det besvaras.
Det tar tid att lära sig. Att komma in i det. Att hinna med storbarnet när bebisen tar upp ALL ens tid. Men det går, vi har det bra. Vi kommer få det ännu bättre.
Jösses, nu blev det en massa känslomässigt svammel två kvällar i rad.
Jag avslutar istället med att skriva här: jag älskar henne. Emilia, jag älskar dig!
Jag blev nostalgisk och började tänka tillbaka. Och ja, vi hade det roligt då. Jäkligt kämpigt med boendeproblem och andra motgångar... men vi hade varandra och vi var lyckliga.
Självklart är vi det nu med. Men på ett helt annat sätt.
Elian förgyller hela mitt liv, jag har sagt det förut att han var den sista lilla pusselbiten i mitt hjärta. Det var liksom bara han som saknades och sedan blev allt perfekt. Men. Men det kommer alltid vara jag och Emilia mot världen ändå.
Min mamma hjälpte även till med nostalgin idag med att berätta att jag kanske borde tänka mer på Emilia, lägga lite extra tid på henne, ge en extra puss eller kram. Bara för att. För att Emilia tänker tillbaka, på mig, på oss, på att det en gång i tiden bara var Emilia i mina ögon och ingen annan.
Emilia är så himla snäll med Elian, så himla go och fin. Verkligen världens bästa syster.
Men det är som min mamma sa, det svider lite inom henne ändå när jag pussar på lillebror, när jag jämt bär och håller i honom och att det är han heeela tiden.
Även detta är en svårighet med att vara ensamstående apropå mitt tidigare inlägg. Jag kan inte lämna över brorsan och ägna timmar åt Emilia. När lillebror sover behöver man ju andas också, man kan inte vara supermorsa dygnet runt.
Hur som helst så hade min mamma rätt, jag måste tänka mer på min prinsessa. Det handlar ju inte om att leka jämt eller hitta på skojiga saker. Men en extra kram, ett par pussar och "love you", det behövs.
Och även fast hon är inne i en extrem trotsålder och går på allas nerver så är det ju så, jag älskar henne ändå. Jag älskar henne från djupet av mitt hjärta även fast hon irriterar sönder mig dagligen, tjatar om allt och inget, käftar emot lika mycket och ja - trotsar. Jag älskar henne... och jag måste säga det oftare. Hon söker bara efter uppmärksamhet och hon vill ha bekräftelse och även fast hon söker på fel sätt så måste det besvaras.
Det tar tid att lära sig. Att komma in i det. Att hinna med storbarnet när bebisen tar upp ALL ens tid. Men det går, vi har det bra. Vi kommer få det ännu bättre.
Jösses, nu blev det en massa känslomässigt svammel två kvällar i rad.
Jag avslutar istället med att skriva här: jag älskar henne. Emilia, jag älskar dig!
Att vara ensam
Det är en vacker fredagskväll med underbart sommarväder, alla nätsidor ekar tomt och jag vet att alla mina vänner är ute och roar sig. Mina kids sover och jag kan inte låta bli att fundera lite. Fundera på att "livet är orättvist" som min kloka snart 6-åring har sagt flera gånger de senaste dagarna. För så är det verkligen. Egentligen.
Jag kan inte låta bli att känna en minimal sting av avund när det gäller ett socialt liv. Jag känner inget behov av att supa ned mig och ha ångest dagen efter, jag har ingen lust alls att gå ut. Jag har levt i drygt ett år utan alkohol, utan krogen och allt som hör till och jag saknar det faktiskt inte.
Men jag kan sakna att komma bort en stund, vara för mig själv och bara vara Denize. Inte mamma Denize. För det är jag nu - konstant - 24/7.
När jag har varit vaken varenda natt i flera månader, vant mig vid att leva med sömnbrist, vant mig vid att sköta två barn - alldeles ensam så känner jag att jag får skriva av mig.
Jag erkänner att jag ofta tänker på nätterna att "tänk om någon bara kunde ta honom en stund, bara jag fick sova en timme".
Jag erkänner att jag tänker "tänk om någon kunde ta honom nu" så jag fick äta ifred. För det är verkligen så att han blir arg så fort jag sätter mig vid matbordet och skall äta.
Jag erkänner att jag blir bitter på andra mammor med bebisar i Elians ålder som kan göra sådant. Som kan lämna över klumpen till pappan (eller annat) och vara för sig själv. Att ha avlastning nära till hands i hemmet - varje dag/kväll/natt.
För mig funkar det inte så.
Elian äter oregelbundet och är så jäkla beroende av mig. (Så ni behöver alltså inte dra igång någon diskussion om pappan... han KAN inte göra något. Han finns inte nära till hands och nej, man lämnar inte bort sin ammande bebis bara sådär. Speciellt inte till någon som han inte "känner". Som sagt, en diskussion om det behövs ej. Det finns alldeles för mycket ni inte vet om deras relation och det är inget som har med min blogg att göra. Så vi skippar det!)
Det finns ingen som hjälper mig på nätterna. Det finns ingen som hjälper, punkt.
Det jag är tacksam för är att jag kan åka ut hit till mina föräldrar och få hjälp med Emilia. Att hon blir sysselsatt och får uppmärksamhet en stund. One kid lättare, liksom.
Men å andra sidan. Bebisperioden är så himla kort, det går så fort. Jag är glad att jag får se hans utveckling dag för dag. Det händer så mycket... han ändrar utseende hela tiden, han ler och pratar mer, låter och rör sig på olika sätt. Det är helt fantastiskt.
Snart är han äldre och då kommer jag kunna göra allt jag inte kan göra nu.
Och nej, med detta inlägget gnäller jag inte. Jag tycker inte heller synd om mig själv... långt ifrån! Jag kände bara för att skriva av mig.
Jag har två friska, fina barn. Jag har allt och lite till (inklusive sömnbrist, heheh).
Jag kan inte låta bli att känna en minimal sting av avund när det gäller ett socialt liv. Jag känner inget behov av att supa ned mig och ha ångest dagen efter, jag har ingen lust alls att gå ut. Jag har levt i drygt ett år utan alkohol, utan krogen och allt som hör till och jag saknar det faktiskt inte.
Men jag kan sakna att komma bort en stund, vara för mig själv och bara vara Denize. Inte mamma Denize. För det är jag nu - konstant - 24/7.
När jag har varit vaken varenda natt i flera månader, vant mig vid att leva med sömnbrist, vant mig vid att sköta två barn - alldeles ensam så känner jag att jag får skriva av mig.
Jag erkänner att jag ofta tänker på nätterna att "tänk om någon bara kunde ta honom en stund, bara jag fick sova en timme".
Jag erkänner att jag tänker "tänk om någon kunde ta honom nu" så jag fick äta ifred. För det är verkligen så att han blir arg så fort jag sätter mig vid matbordet och skall äta.
Jag erkänner att jag blir bitter på andra mammor med bebisar i Elians ålder som kan göra sådant. Som kan lämna över klumpen till pappan (eller annat) och vara för sig själv. Att ha avlastning nära till hands i hemmet - varje dag/kväll/natt.
För mig funkar det inte så.
Elian äter oregelbundet och är så jäkla beroende av mig. (Så ni behöver alltså inte dra igång någon diskussion om pappan... han KAN inte göra något. Han finns inte nära till hands och nej, man lämnar inte bort sin ammande bebis bara sådär. Speciellt inte till någon som han inte "känner". Som sagt, en diskussion om det behövs ej. Det finns alldeles för mycket ni inte vet om deras relation och det är inget som har med min blogg att göra. Så vi skippar det!)
Det finns ingen som hjälper mig på nätterna. Det finns ingen som hjälper, punkt.
Det jag är tacksam för är att jag kan åka ut hit till mina föräldrar och få hjälp med Emilia. Att hon blir sysselsatt och får uppmärksamhet en stund. One kid lättare, liksom.
Men å andra sidan. Bebisperioden är så himla kort, det går så fort. Jag är glad att jag får se hans utveckling dag för dag. Det händer så mycket... han ändrar utseende hela tiden, han ler och pratar mer, låter och rör sig på olika sätt. Det är helt fantastiskt.
Snart är han äldre och då kommer jag kunna göra allt jag inte kan göra nu.
Och nej, med detta inlägget gnäller jag inte. Jag tycker inte heller synd om mig själv... långt ifrån! Jag kände bara för att skriva av mig.
Jag har två friska, fina barn. Jag har allt och lite till (inklusive sömnbrist, heheh).
Unga föräldrar?
Jag får så otroligt många mail och frågor i kommentarsfältet från tjejer som ber mig om råd. Det är 12-14åringar som funderar på att skaffa barn och frågar mig vad jag tycker. Det är 12-15åringar som är gravida och frågar vad jag tycker att dom skall göra. Det som skär mest i mig är dock de tjejer i den åldern som påpekar att jag har inspirerat dom till att vilja skaffa barn tidigt.
Jag har skrivit om detta tidigare men nu känner jag att jag vill klargöra det igen i ett inlägg, med tanke på att mailen bara strömmar in. Jag uppmuntrar INGEN att skaffa barn och bli förälder så pass tidigt i livet. Barn bör inte skaffa barn. Och man ÄR ett barn när man är i den åldern, även fast man inte vill tro det själv. Tro mig, jag var 14 år, jag vet vad det var för tankar i skallen. Jag trodde mig vara så mogen, jag trodde att jag visste allt, jag tyckte att jag var kapabel till att ta ansvar. Det värsta jag visste var att höra att jag var ett barn. Men i grund och botten är detta sant.
Det jag undrar är varför man PLANERAR att bli förälder så tidigt? Varför ha så bråttom, man har ju hela livet framför sig?
Sedan kan olyckor ske och alla har inte samma åsikter om abort. Och det jag kan säga är att om man absolut inte kan göra en abort så kommer det lösa sig. Det finns en lösning till allt. Men varför välja den svåra vägen?
Bebisar är jättegulliga och supermysiga, jovisst. Men det är även ett livslångt ansvar som inte ens går att beskriva med ord. När man är så pass ung kan man inte förstå vad det ansvaret innebär. Trust me, jag förstod inte heller. Jag var ung och naiv och tänkte att allt skulle vara myspys och gulligull. Och sedan kunde jag säga "ja men jag förståååår att det kommer bli svårt" men nej, man förstår inte vad det innebär att vara förälder förrän man är där.
Jag hade som tur var världens bästa föräldrar som i slutändan alltid har stöttat mig och hjälpt mig.
Som tonåring har man så många olika faser att ta sig igenom, man har så mycket att upptäcka och ärligt talat är det inte det optimala att skaffa barn samtidigt som man går igenom alla dessa faser. MEN återigen, jag hade ett otroligt stöd då. Det är inte alla som har det.
Jag förstår tjejers längtan efter barn. Mina barn är självklart det allra bästa som hänt mig och jag skulle varken byta bort Emilia eller Elian mot något i hela världen men återigen, jag råder ingen till att göra samma sak. I alla fall inte om man har möjligheten till att vänta.
Jag vill inte inspirera en 13-åring till att skaffa barn. Men jag vill inte heller säga att livet tar slut bara för att man blir mamma, men det kan bli en otroligt tuff resa.
Var ung, lev livet, skaffa en stadig inkomst och ett fast förhållande. Det är dom råden jag kan ge för att underlätta livet som mamma.
