Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

För ett tag sedan flyttade min sjukt snygga pojkvän hit till Spanien till mig.  Det långa avståndet mellan oss var alldeles för svårt att hantera, så han packade ihop det han hade och bosatte sig i min lägenhet.
En morgon när vi vaknade så var jag plötsligt höggravid.  Vad fan hände liksom? Men lika glada var vi för det.  Det var en enda love story, det var rosa fluff, mycket skratt och riktigt mysiga tider.
Plötsligt blev det dock dags för förlossning.  Vi sprang (!?) till sjukhuset, jag krystade lite och sedan fick jag upp en svart katt i famnen.  Min pojkvän var helt vansinnig och påstod att jag hade varit otrogen, sedan började vi gråta båda två.
...Och så vaknade jag.

Det drömde jag i natt.  Drömmen sitter fortfarande fast i huvudet på mig, helt detaljerat och kristallklart.  Vad FAN var det för jävla dröm egentligen? Vem drömmer sådant? Jo, jag uppenbarligen... men vad var meningen? Det skall ju gå att tyda drömmar.  Föda fram svarta katter liksom? Ja ja... jag är som jag är.


Elian var måttligt road när jag tog dessa bilder.  Han stod och gapskrattade och sa "mamma booooolll" och "tittut boll" när jag lämnade tillbaka badbollen.

Och så har vi en ny vecka igen.  Februari får gärna flyga förbi då det är vintermånaden här.  Efter det sägs det bli bättre och då har vi sommarväder att vänta igen.  Längtar så himla mycket! Obs: jag klagar inte.  Jag är SÅÅÅ glad att jag är här och inte i -20 grader & snö.  Men ändå, det är jobbigt att det är så satans iskallt inomhus.  Den råa kylan går inte att få bort.  Men det är bara att ha värmefläkten på max, dricka varmt och värma sig i den älskade fleecetröjan som jag fick i julklapp.  Den verkar dock redan rätt sliten.  Inte så konstigt med tanke på att jag bär den dygnet runt, men ja ja.  Vad skulle jag göra utan den!?

"Let go of the past and go for the future. Go confidently in the direction of your dreams. Live the life you imagined."

“The only thing that will stop you from fulfilling your dreams is you.”

Lite självporträtt i bländande ljus.  Smått överexponerat.

...med "vind" i håret.

Jag sitter för tillfället och skruvar på mig inför kvällens middag.  Jag har ingen aning om vad jag skall laga.  Jag hatar detta! Jag önskar att jag var duktig och kunde skriva en veckolista som så många andra.  Men är jag inte sugen på något, då kan jag verkligen inte äta det så det är svårt att planera långt innan.
Ja ja, det brukar ju lösa sig så något skall det nog kunna bli.  Jag längtar efter att få min inspiration tillbaka, jag tycker ju egentligen att det är kul att laga mat.

Hur som haver, barnen sitter för tillfället och målar tavlor (läs: Emilia målar tavla, Elian målar bord, stolar, väggar och sig själv).
Sedan blir det (oklar) middag, lek, nattning och sedan One Tree Hill för min del.

Jag sitter för tillfället och smälter maten, inväntar nattning av barn alldeles strax och stirrar samtidigt på dom där dom sitter och leker och skrattar tillsammans.  Det finns inget vackrare.  Dom kan vara hopplösa och tuffa att ha att göra med ibland om dagarna, men fy satan så jag älskar dom.  Det finns inte ord, det finns inget som kan beskriva det jag känner när jag ser på dom och känner stoltheten bubbla över inom mig.

Man skall aldrig någonsin ta något för givet i livet, man skall inte räkna med något, känna att man förtjänar något, tro att allt kan finnas kvar... för en dag kan allt vara borta, en dag kan allt vara för sent.
Jag njuter av varenda minut (ja men nästan!?) med dom.  Jag ser på medan dom växer och förändras för varje dag som går och skulle aldrig vilja vara någon annanstans.  Dom gör mig till den jag är, allt jag någonsin har gjort är för dom och så skall det alltid förbli.

Jag behövde bara skriva några rader, tömma mig på känslomässiga ord och uttrycka den enorma kärlek jag bär på.  Det finns inget/ingen som är viktigare än mina barn.  Att folk kan sätta annat framför sina små... det kan och kommer jag aldrig förstå.
Jag är stolt över den rollen jag har, det jag alltid har offrat och gjort för dom.  Jag är tacksam över hjälpande händer som finns och över dom fina människorna som finns i min tillvaro och i mitt liv.

Nu skall jag plocka undan lite och sedan skicka barnen i säng.

Jag bjuder på ytterligare en morgonbild på mig och Elian.  Riktigt taskig kvalite, men jag älskar den ändå.

En väldigt viktig person för mig har varit sjuk ett tag och ligger nu på sjukhus.  Jag vill bara tillägna ett inlägg med alla mina tankar och all min kärlek till DIG.

Jag är nog lite paranoid har jag kommit fram till.  Jag överanalyserar det mesta, men i många fall är jag bara orättvis.  Och konstig.  Nu skall ni få höra.

I morse när vi promenerade till skolan så gick vi som vanligt genom en stor park.  Mitt på fotbollsplan stod en plåtväska.  Verkligen i mitten.  Plötsligt drar jag åt mig Emilia lite närmare och börjar småspringa.  Varför? Jag fick för mig att det var en bomb.  Det såg så suspekt ut, liksom.

Om någon "skum" människa kommer gående mot mig så får jag för mig att han är livsfarlig.  Jag kan vara snabb med att gå fortare, titta åt ett helt annat håll, byta till andra sidan gatan osv.  Jag litar inte på folk med konstiga blickar helt enkelt, även om det troligtvis inte är deras egna fel.
Samma sak gäller hundar, som ni vet.  Men det är ju en fobi, en helt annan sak.  Då målar jag också upp bilder i mitt huvud av hundar som sliter sönder mig i bitar, hoppar på vagnen och ägare som skriker förtvivlat efter sin hund som inte lyssnar.

Om man åker över en bro så föreställer jag mig att den går sönder.  I Sverige åkte jag över en bro varenda morgon med tunnelbanan på väg till jobbet.  Samma visa varje dag.  Jag såg framför mig hur bron gick i bitar och tåget föll ned i vattnet.

Varför gör jag såhär? Jag antar att jag gör mitt liv lite mer händelserikt i huvudet, haha.  Men är man en tänkare så är man, då dyker det upp både skumma och normala tankar.  Mest skumma dock.
Jag hoppas att ni inte tar detta alltför seriöst.  Oftast skrattar jag åt mig själv i efterhand.  Men det är rätt skoj att man kan vara rädd för så mycket onödiga saker i livet.
Jag har väl gått igenom både det ena och det andra tidigare i mitt liv, så jag har mina anledningar till att tro det värsta och vara rädd i vissa fall.  Men oftast finns det ingen förklaring.  En bomb liksom? I våran håla, i en helt öde lekpark? Yeah, sure...

Åh, vad jag längtar efter att få klippa mig.  Mitt hår är hälften blont (naturliga färgen - utväxten) och hälften brunt från tidigare.  Att skriva att det är slitet skulle vara att underdriva, det är otroligt slitet, faller i bitar och trasslar ihop sig till och från hela tiden.

Jag tycker personligen att det är väldigt fint med långt hår, men det är bara att inse att det inte är fint när det är slitet, oavsett hur långt det är.  Det måste kapas.  Det lär dessutom bli rätt skönt när det är gjort.  Det kommer kännas tjockare och fräschare, plus att det är lättare och smidigare att torka osv.

Jag skall försöka fixa någon barnfri timme i helgen så att jag kan göra det, annars får jag och Elian gå och klippa oss tillsammans.  Hans hår behöver en ordentlig klippning också.

När ena ungen sover i vagnen, den andra sitter framför sin dator och morsan känner sig uttråkad och kreativ så blir detta resultatet.

Everyday I fight a war against the mirror:

Jag har lidit av sömnproblem i många år.  Oavsett hur trött jag är så kan det ta flera timmar för mig att somna.  De senaste månaderna har det blivit bättre.  Det har bara tagit någon halvtimme - timme och sedan har jag sovit så länge som Elian.
Men då och då kommer en sådan där skitnatt.  I natt var en sådan.
Jag var så fruktansvärt trött igår, hade tappat tålamodet med barnen framåt kvällskvisten och var allmänt jättetråkig.  Så jag var duktig och lade mig i tid.  Sedan började det.  Myrkrypningar i benen, ett frenetiskt kliande på hela kroppen, obekvämt i sängen och ett evigt vändande och vridande.
Jag var tvungen att gå upp och gå några varv runt lägenheten då och då, tvinga mig själv att gå på toa, banka huvudet i väggen av ren frustration.  Det är verkligen en plåga att vara trött men inte kunna sova.
Ju tröttare man blir, desto mer grubblar man över onödiga ting.  Så från fysiska störningar med kroppen så övergår man automatiskt till det psykiska och sedan är det kört.

Jag hann sova ett par timmar sammanlagt men vaknade upp kallsvettig varenda gång efter en och samma dröm.  Den var så verklig och äcklig.
Jag drömde att jag såg en person som skrämmer mig och jag försökte fly.  Jag sprang, men ramlade och sedan satt benen bara fast i marken... det var omöjligt att springa.
Sedan vaknar man upp av paniken och ångesten och har dubbelt så svårt för att somna om.

Jag skall vara glad för att detta inte händer speciellt ofta längre, att jag har sovit bra på sistone, men det är ändå störande när det väl händer.

Jag vill tipsa er om att från och med nu ALLTID gå in på min blogg via denna adress, pga eventuella förändringar inom kort.  Det vore ju så himla tråkigt att förlora några av er.

Och om ni använder Bloglovin, följ mig via denna:

Ibland kan jag känna att det enklaste alternativet vore att bara återvända till Sverige.  Det skulle vara den lätta utvägen just nu.  Men hur ofta har jag tagit livet lätt förut? Jag kan inte bara återvända utan att ha försökt, jag kan inte ge upp, jag skall ge detta en chans.
Jag saknar mycket, min hemlängtan blir tyngre för varje dag och det är väl för att livet och vardagen skall förändras nu och så blir man automatiskt nervös.

Steg ett: Lösa en barnvakt/barnflicka åt Elian.  Det är prio ett.
Steg två: Skippa kurser på datorn och plugga språket här.  Det finns en skola här i närheten som är gratis.
Steg tre: Jag vill fotografera.  Jag tror och vet nästan att det inte är något som kommer slå igenom stort.  Jag tror inte att det kommer explodera.  Men jag kan inte åka härifrån utan att försöka, utan att veta.
Steg fyra: Jag vill skriva.  Jag har pratat lite löst om att skriva en bok i flera års tid nu och större delen av boken ligger på en kraschad hårddisk, men nu har jag fått en hel del motivation på sistone som kan hjälpa mig att börja om från början.  Annars blir det aldrig gjort.

Jag har mål och drömmar, jag har alltid varit ambitiös.  Men på sistone har jag "skyllt" på Elian.  Jag klarar inte av att få saker gjorda för min egen skull samtidigt som jag har honom 24/7.  Han har behov och krav och jag hinner inte med mig själv.  Det går bara inte.
Men om han får någon/några att vara med några timmar, vissa dagar i veckan så blir det lättare. 
Någon bloggläsare som vill komma hit och vara nanny? Haha.  Nä, men det är det viktigaste som sagt; att hitta en lösning till honom.
Jag vill verkligen inte sätta in honom på dagis här.  Han pratar ju knappt svenska, det känns elakt att dumpa honom någonstans där han varken förstår eller kan göra sig förstådd.
Emilia är ju ändå större, kan använda kroppsspråk och kan förklara saker för mig när hon kommer hem.  Med Elian kan jag ännu inte kommunicera på samma sätt.  Det känns bara inte bra helt enkelt och magkänslan säger mycket.

Igårkväll skrev jag någon annanstans istället för här i bloggen.  Jag vet inte i hur många timmar jag skrev, men det kändes så himla bra (jag skrev för mig själv).
Det är som om det tog stopp där för mig ett tag, jag kände mig nästintill tom.  Inte kall, men ändå bedövad.  Jag fick inte ut några känslor i skrift längre som jag alltid har kunnat.  Men igår släpptes spärren och jag skrev och skrev tills det inte fanns något kvar.
Det var en sådan lättnad att gå och lägga sig efter det och vara klar i huvudet.  Jag fick äntligen ut allt.

Hur som helst, jag ville bara be om ursäkt för att bloggen inte har fått lika mycket uppmärksamhet som vanligt den senaste månaden.  Jag har verkligen tremiljoner tankar i huvudet som snurrar runt dagligen, om och om igen.

Nog om det. 
Sommarvädret fortsätter i våran lilla stad, så vi gör nog stranden idag igen skulle jag tro.  Man måste passa på så länge Emilia har jullov och tiden finns över.

I år fick jag riktigt nödvändiga julklappar, bland annat varma kläder som jag hade önskat mig med tanke på att lägenheten här är iskall oavsett om det är sommarvärme på dagtid.  Jag fick tjocktröja, byxor och så en fleecetröja som jag har bott i de senaste dygnen.
Tidigare har jag förknippat fleece med dagisbarn eller skidkläder, det är med andra ord inte alls min stil... men fasen så skön den här tröjan är.  Och varm.  Och alldeles, alldeles underbar.

Men årets julklapp var ändå det jag fick av Emilia.  Hon hade valt ut och köpt ett armband till mig för sina egna pengar.  Jag blev rörd till tårar, just med tanke på att hon hade analyserat min smak och färgval.

Gårkvällens mama (och dotter).

Jag undrar lite om hur DU mår? Du skriver oftast om dina barn och allt som hör där till och det är så kul att läsa om. Men jag bryr mig om dig också. Hur mår du på riktigt (utan att avslöja något privat såklart? Har du bearbetat allt som hände dig? Hur känner du om att du tvingas vara ensam med dina barn?

Det är svårt att skriva om sig själv om man bortser från mammalivet när man är en ensamstående morsa 24/7.  Men jag förstår hur du menar och jag skall försöka skriva mer om mig själv.

Tack som frågar och tack för att du bryr dig.  Jag mår bra!
De senaste åren har varit tuffa, det var en enorm kamp och jag skall inte dölja att jag hatade det mesta.  Det kändes som om jag var fast i ett djupt hål och med allt som hände dagligen så föll jag bara längre ner.
Allt kändes så orättvist.  Jag förstod inte varför vissa människor som inte alls förtjänade det fick det så lätt.

Men ja, jag kan nog säga att jag har fått bearbeta allt som hände.  Jag har fått lära mig en massa av de tuffa tiderna, allt gjorde mig bara starkare och jag har lärt mig hur man lever och är självständig.  Jag är inte bitter längre, inte arg och inte heller ledsen.  Det känns som om det är ett avslutat kapitel för länge sedan.  Jag vände blad och gick vidare, även om det var svårt.

Detta är mitt liv nu.  Jag är van vid att vara ensam om mina två barn, jag vet ju liksom inget annat.  Men jag är nöjd.  Jag har hittat delar av mig själv som jag tappade bort ett tag, jag har fått svar på många frågor, jag ser det positiva i livet och jag är äntligen hel.
Jag tror att "everything happens for a reason" och idag kan jag förstå varför.

(Självklart kommer det dagar då man tänker 'fan, fan faaaaan för att vara ensam om detta' när barnen har sovit dåligt eller varit extremt bråkiga och trotsiga.  Men vilken förälder tänker inte 'fan, fan, fan' ibland oavsett vad? Man älskar sina ungar villkorslöst, men det är ju ingen dans på rosor att uppfostra barn och vara en förälder.)

Shoppingcentret var inte det enda jag inte orkade i morse.  Jag sket i mataffären också.  Jag skyller på att jag "glömde" min plånbok hemma, men det gjorde jag nog medvetet ändå.
Kyl, frys och skafferiet ekar tomt.  Elian fick tortillabröd till frukost och lite flingor utan mjölk.  Själv nöjer jag mig med äckligt knäckebröd-liknande-saker med svindyr kaviar på från svennebutiken.
När jag hade förberett frullen ställde jag in brödet i kylen och kaviartuben i skafferiet.  Visst sa vi att man blir knäpp utan sömn? Haha.

Emilia sitter och kollar på årets julkalender på SVT Play, vi äter veckans rester till fredagsmiddag och helgkänslan är total. 
Ikväll skall jag äntligen se Breaking Dawn part 1.  Det bor nog en liten Twilightnörd inom mig också.  Jag sträckläste böckerna inom loppet av ett par veckor, såg de tidigare delarna av filmerna nästan vid premiären och nu har jag bara gått och längtat efter att få möjligheten att se den här filmen!

Ha en mysig Fredagskväll, mina fina.

Jag lägger ned flera timmar om dagen på den här bloggen.  Jag är noggran med att undvika bildlösa inlägg och fokuserar på att använda mig av systemkameran för att foto är något viktigt för mig och jag delar gärna med mig av min passion.  Jag tänker även på vad jag skriver för text... jag är diskret om privatlivet och människor i min närhet, undviker att skriva något som mina barn kan tycka är jobbigt men ljuger ändå inte om något.  Jag är öppen när det gäller det mesta, jag skriver inte att allt är bra när det i själva verket är dåligt, men jag har blivit bättre på att ventilera och skriva av mig mina innersta känslor på andra ställen än på en öppen blogg som några tusen personer läser per dag.
Jag vet att min blogg har förändrats mycket för er som har följt min livsresa i flera år nu.  Förr i tiden kunde jag spy galla över vem som helst, klaga på minsta lilla, skriva om känslor och sorg utan att blinka och delade mer än gärna med mig av mitt privatliv.  Men med åren så har det blivit svårare, jag har växt en hel del och insett skillnaden mellan personlig och privat.
Jag har inte blivit kall, jag är inte totalt ensam och isolerad, jag är inte skadad och förstörd... jag tänker bara lite mer på innehållet här och på alla konsekvenser.  Men jag står ändå för allt jag gör och har gjort.  Jag är den jag är och är stolt över både min blogg och mig själv.

Till en början skrev jag här endast för min egen skull.  Jag ville göra just det jag undviker nu: skriva av mig om allt.  Läsarantalet var inget speciellt och jag kände att allt jag skrev om var för att jag själv skulle minnas.
Idag skriver jag fortfarande för min egen skull, jag lägger upp dagliga minnen som ligger mig varmt om hjärtat men bloggen har även blivit som ett socialt nätverk som har öppnat många dörrar för mig.
Jag bryr mig om mina läsare, jag ligger ofta på kvällarna och funderar på vad jag skall bjuda på nästa dag, vad ni kan tycka är intressant och jag intalar mig själv varenda dag att inte överdriva med texter om sömnbrist och bajsblöjor... även om det är en småbarnsmammas vardag.
Det kan bli en enorm press till och från när man känner att 'nä, nu måste jag verkligen uppdatera... men om VAD!?' medan man sitter och stirrar på en tom ruta där det i själva verket borde finnas text.  Men att känna så är nog naturligt till och från för en bloggerska som uppdaterar flera gånger om dagen.  Ibland känns allt så ointressant och det är frustrerande när inspirationen är på noll.
Men ändå älskar jag detta.  Jag älskar er för att ni läser, jag älskar era fantastiska mail och kommentarer och jag avgudar all feedback man kan få.

Därför undrar jag nu:
Vad gillar du med min blogg? Ja, alltså varför läser du?
Och om du fick chansen, vad skulle du förändra? Eller vad skulle du vilja se mer eller mindre av?

Jag verkar ha någon otur som bara förföljer mig och saboterar min positiva glöd inom mig.  Idag hände något irriterande läskigt igen.
Ni vet den där hunden som sprang runt mig i parken häromveckan? HE'S BACK! När jag skulle gå och hämta hem Emilia från skolan så såg jag den igen.  Den kom springandes mot mig på trottoaren men fick syn på en annan hund på andra sidan gatan så den sprang över.  Jag vill påpeka att denna bilväg är stor så flera bilar fick tvärnita när vovven rusade över.
Tanten med hunden på andra sidan fick en chock när den stora björnen hoppade på hennes lilla chihuahua, tog upp den lilla hunden och sprang därifrån.
Jag gick vidare med hopp om att hunden skulle fortsätta åt något annat håll men så hörde jag det där förskräckliga ljudet från hundens tassar bakom mig.
Plötsligt gled den fram precis bredvid mig och vagnen.  Elian ropar "gåååååå!" och vill ut ur vagnen.  Jag hade nämligen lovat honom att få gå så fort vi hade gått över gatan.
Men nu ignorerade jag min son och tänkte "visa inte att du är rädd, visa inte att du är rädd" medan hunden flåsade och fortsatte att gå precis bredvid mig.  Självklart blir man dubbelt så rädd när man tänker sådär, hjärtat började bulta och jag önskade bara att hunden skulle springa vidare.

Den fortsatte att gå fot med mig, jag såg inte en människa någonstans i närheten och såg återigen tusen bilder i huvudet av hunden som sliter sönder mig i bitar, stackars Elian som blir övergiven eller ännu värre att hunden hoppar på vagnen.
Så självklart får jag panik, tittar åt båda håll och springer över gatan.  Hunden är kvar. 
Jag springer över till andra sidan igen.  Hunden följer med.
Där får den syn på tre andra hundar på en gård och alla hundar börjar skälla hysteriskt så jag tänker att det är min chans att komma undan monstret.

En halvminut klarade jag mig själv.  Sedan kom den springandes bakom mig igen och fortsatte att gå bredvid vagnen.  Jag ville skrika, jag ville böna och be om hjälp, jag ville springa så fort jag kunde men jag visste ju att den där hunden troligen var tre gånger så snabb och tre gånger så stark så jag nonchalerade den, tittade inte ens på den och försökte bete mig normalt.

Väl framme vid skolan fick jag syn på polisen som sköter trafiken där.  Han står i mitten av gatan, stoppar bilar när barn skall gå över osv så jag skyndade mig fram till honom och försökte förklara att hunden var lös, hade följt efter mig i en kvart men det var ju lättare sagt än gjort.  Han förstod ingen engelska och jag kunde inte förklara så mycket på spanska.

Hunden gick sedan fortfarande efter mig enda fram till skolans grindar där den sprang in glatt på skolgården.  Barn blev rädda, lärare försökte fånga den och folk tittade surt på mig och undrade varför jag inte gjorde något åt "min" hund.

Fy.  Farao.
Jag var så rädd, så satans jävla skiträdd! Att ha en sådan grov fobi... det är inte att leka med.

Jag fick med mig Emilia snabbt, sedan tog vi en omväg hem.  Nu kommer jag aldrig vara lugn när jag skall gå den vägen (8 gånger per dag) igen.  Jag inser ju att hunden verkar vara okej, att den inte är aggressiv eller farlig.  Men ändå, jag kan inte koppla bort rädslan.  Det går inte.

Idag fick jag sörja. 
Dagen började med att jag tog tag i en massa som jag har "drömt om" i flera månader nu.  Jag skickade ut en massa jobbrelaterade mail, skrev upp en ny plan, målade upp mitt "nya" företag, fixade och donade.  Sedan skulle jag öppna upp min portfolio och kopiera några bilder som låg på min externa hårddisk.
Vad händer då? Jo, det går inte.  Den är död, sönder, helt och totalt paj.  Jag försökte googla fram lösningar, gjorde allt som fanns att göra men det verkar inte gå att rädda mina foton.
Alla fotografier från de senaste månaderna låg där och det känns så jäkla surt.  Aldrig mer kommer jag lita på en extern hårddisk.  Aldrig.  Jag skall dock gå till någon datorbutik och be om hjälp, jag vågar inte hoppas... men åh, så skönt det vore om någon kunde säga att mina foton från det senaste halvåret inte är döda.

Hur som helst, dagen fick gå vidare.  Jag har ju bilder på bloggen i alla fall.  Även om dom är mindre och märkta.  Men det är bättre än inget.
Vi hade i alla fall planer för kvällen så det var bara att lämna datorn, lägga ifrån mig den externa hårddisken och göra mig i ordning. 
Ikväll stod restaurangbesök med trevligt sällskap på schemat.  Jag var inte speciellt taggad med tanke på hur Elian har betett sig tidigare på restaurang, men det gick bra.  Inlägg om det kommer senare.

Här har ni kvällens morsa.