Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Nu skall vi snart bege oss utåt och roa oss med Elians favoritsyssla: shopping.  Ja, självklart var jag ironisk... för han hatar ju att shoppa.  Även om han får gå så är det hemskt att gå i affärer.  Jag skall dock försöka gå ut i samband med hans middagslur så sover han kanske igenom det mesta.  Förhoppningsvis.

Jag avslutar kvällen med ett par mörkare självporträtt med olika skuggor.

Barnen sover nu äntligen lugnt i sina sängar.  Elian hade en väldigt djup konversation med sig själv innan han somnade.  Vad han diskuterade har jag ingen aning om, men han pratade, mumlade, sjöng, tjoade, skakade på sängen, skrattade and so on.  Sedan blev det tyst och nu snarkas det.
Emilia somnade rätt fort efter att bara ropat in mig dit två gånger.  Första gången ville hon bara säga godnatt igen och andra gången sa hon "jag kommer inte ihåg vad det var".

Men nu snarkas det som sagt så jag skall krypa upp i fåtöljen min och kika på veckans Desperate housewives.

Tack vare ett tips från en fin läsare om att jag var med i FRIDA och en underbar vän som skickade ned tidningen så fick jag se en liten bild på mig själv med bloggadress.  Det är ju alltid kul!

Självporträtt i dagens blåsiga väder.

En gång i tiden lärde jag mig att vara nyttig och hälsosam... Sedan flyttade jag till Spanien.

Okej, från början var det ju tänkt som en semester så jag åt, njöt, levde, njöt, tänkte inte, njöt, njöt, njöt.  Först och främst så hittade jag mina älskade salt och vinäger chips från Lays som jag glatt åt dagligen.  En hel påse kunde jag proppa i mig själv på kvällstid.  Och så läsk.  Och drinkar.  Och annat onyttigt.  Dagligen.
Så att jag har lagt på mig x antal extrakilon är ju inte så konstigt.  Mina år av att kunna äta vad som helst och aldrig gå upp i vikt är över och förbi.
Jag tänker inte banta, få mitt liv att kretsa kring en diet, köpa barnmatsburkar osv för jag anser inte att vikten är det absolut viktigaste här i livet.  Jag tycker snarare att det är viktigare att må bra och min kropp mår uppenbarligen inte bra av allt skit jag har stoppat i mig under de senaste månaderna.  Så jag har chipsstrejkat.  Istället försöker jag äta frukt eller något annat på kvällstid när jag känner mig tvungen att tugga på något samtidigt som jag kollar på serier (varför är det ett krav för mig? Varför!?).
Sedan skall jag ta tag i mig själv och börja träna igen så fort Emilia är i skolan varje dag.  Eller träna och träna, men jag saknar mina powerwalks på morgonen och lite styrka efter det. 

Att jag åt en nutellamacka till frukost i morse kan vi väl ignorera? Haha.  Nej, men jag vill kunna äta det jag är sugen på, jag vill inte matvägra bara för att nå min normalvikt.  Lite träning och liiite bättre matvanor på det så skall jag nog vara på g igen.  God mat och motion, det är bra.

Idag hade vi 28 grader i skuggan.  Det blir svalare, men det är ju knappast kallt.  Ändå gick jag och frös på promenaden till och från stan, samtidigt som jag svettades av solen och värmen.  Jag vet inte vad min kropp håller på med men jag mår inte sådär 100%.  Förhoppningsvis hjälper sömn och vila, så det blir en tidig kväll ikväll.

Här har ni dagens halvt sjuka och väldigt trötta morsa.

Igår gick jag ut och tog en barnfri kväll.  Emilia var rätt arg på mig hela dagen, hon tycker att det är helt onödigt att jag går ut då och då och gör något utan henne.  Många gånger ställer hon till en scen och man blir ju helt förvånad varenda gång.  Men jag antar att det blir så i längden, om barn inte är alltför vana vid att vara utan sina föräldrar (som det har blivit efter Elian kom).  Men det löste sig till slut, hon sa adjö med ett halvfalskt leende på läpparna och sedan hade allt gått jättebra.

Själv åt jag en supergod middag tillsammans med annat vuxet sällskap.  Vilket var helt underbart förstås.  Att bara kunna äta, höra sina egna tankar och inte göra sjuttioelva saker samtidigt som man skall försöka få i sig maten.
Sedan gick vi vidare till mitt och brorsans gamla stammishak från sommaren.  Personalen blev helt chockade när jag klev in där och frågade direkt varför jag hade varit borta så länge och var jag hade hållt hus.
Stället var dock helt annorlunda från när jag upplevde det för någon månad sedan.  Det var dött.  Bokstavligen.  Sist vi var där var det så proppat så man knappt kunde gå, men nu var det bara ett fåtal andra människor.
Stämningen var lite ledsam också, dom stänger nämligen för säsongen nästa vecka och all personal verkade halft deprimerade över det.  Men hur som helst, jag hade en trevlig kväll och när vi gick ropade alla att vi ses nästa år och nästa sommar igen, så det var skoj att kunna gå dit en sista gång.

Jag sitter och läser igenom de frågorna som jag hittills har fått på frågestunden.  Jag tänkte svara i morgon eller när det inte kommer in fler frågor.  Meningen var ju att det skulle handla om Spanien, men jag fick några extra i samma veva antar jag.  Kul att ni intresserar er för mig och mitt liv och Emilia tycker alltid att det är kul att få svara på lite frågor också, så hon är taggad.

Hur som helst, nu skall jag njuta av lite välbehövlig tid för mig själv.  Godnatt bloggers!

Dessa stackars shorts lever jag i nuförtiden.  Jag hade ju inte sådär jäääättemycket kläder med mig hit, det mesta fick inte ens plats och då hade vi ändå typ 10 kg övervikt på alla resväskor, hehe.
Därför skall jag nu ut och göra ett försök till att hitta ett nytt par som kan passa.  Jag är kräsen - men shorts är det mest behagliga, så nu är det dags att fylla på.  Förhoppningsvis hittar jag någon form av sommar-rea.
Även fast sommaren fortsätter här, så kommer ju höstkläder in i butikerna ändå.  Det känns ju rätt lustigt att gå omkring i 30-graders hetta och se dunjackor, mössor osv i affärerna.  Men någon gång blir det väl "vinter" här med.

För det är mammans födelsedag.  Eller jo, den är faktiskt ganska vanlig ändå.
Elian grattade mig med en stor bajsblöja och gnäll hela morgonen och sedan har dagen fortsatt på det sättet.  Men om jag känner min son rätt så får han lite mer energi snart och då kommer det härliga humöret fram igen.
Själv har jag ingen aning om vad den här dagen har att erbjuda.  Det lär jag få se snart, det är tydligen hemligt.

Jag fick i alla fall en jättesöt teckning av Emilia.  Det är en bild på mig, Elian, Emilia, min bror och mina föräldrar som badar i havet, med ballonger och grattis-text.  Bättre kan det inte bli...

Jag hittade ett litet fyrklöver när vi var ute tidigare.  Det vore ju inte helt fel med lite extra tur eller lycka eller vad det nu sägs att man får om man hittar ett.

Godmorgon, kräftan här.
Jag har precis druckit upp dagens kaffe, ungarna sitter och bråkar över någon leksak på golvet och Emilia slänger ifrån sig någon halvironisk kommentar om mitt ansikte då och då.  Hon tycker att jag ser rolig ut - minst sagt. 
I vanliga fall har jag rätt svårt för att få färg i ansiktet.  Jag brukar vara som en pepparkaka på kroppen, men ansiktet förblir nästintill albino.  Men nu har jag en totalt ojämn knallröd färg här och där.
Det märkliga är att det ser ut som om jag har solat med några små, runda solglasögon av något slag.  För färg runt ögonen, det är tydligen omöjligt att få.

Nä, idag blir det att smörja in fejjan ordentligt innan vi går ut.  Förmodligen med Elians 50-solkräm.

...Eller en Denize?


Hemkommen från stranden.  I mitt förra inlägg snackade jag ju om hur viktigt det är att smörja in kidsen.
Men shit, jag glömde mig själv.

Och det blir bättre.  Jag satt nämligen med ena sidan mot solen hela dagen, därför har jag fått en otroligt smickrande halv-feja-bränna.  Nice.

Såhär såg jag ut när vi kalasade igår.  Klänning från Lindex, skor och skärp från H&M.
Klänningen skall nog vara i knähöjd egentligen men när man är typ en meter kort så blir det till långklänningar istället, hehe.

För fyra år och någon vecka sedan flyttade jag hemifrån.  Har det bara gått fyra år?
Det var inte bara jag som skulle flytta, mina föräldrar skulle också rulla vidare i livet.  Så där stod vi, hela familjen, på gatan med en stor lastbil full av grejer - och vet ni? Ingen hade ens någonstans att ta vägen.  Min farsa var galen och hann sälja våran lägenhet på Söder innan dom ens hade hittat något annat.
Jag visste bara att jag ville flytta hemifrån, inget annat.  Jag var ung, jag var naiv.  Men jag var bestämd.

Vi började med att bo på ett vandrarhem några nätter, även på Söder, innan mina föräldrar fick tillgång till deras hus som dom skulle flytta till.
Sedan tog våra nätter där slut, mina föräldrar började flytta och jag letade vidare.
Min och Emilias resa fortsatte då till Vanadishotellet.  Förmodligen det bästa valet jag kunde ha gjort.  Hotellet har ju ett litet vattenland med rutschkanor, pool osv.  Just veckan vi anlände dit kom sommaren snabbt till Stockholm, så vi hade verkligen tur.
Det var början av Juni, solen stekte, vi hade vattenlandet mer eller mindre för oss själva, bortsett från när mina vänner kom och hälsade på och gjorde oss sällskap.
Hotellrummet var väl inte mycket att hurra för, det fanns inte ens fönster.  Men vi gjorde nog inget mer än att sova där ändå.  Annars var vi ute på vift, åt middag på restauranger i närheten och njöt av sommarvärmen.

Efter lite mer än en vecka där spenderade vi ett par nätter i mina föräldrars nya hus, sedan åkte jag båten över till fastlandet för att få nycklarna till min första egna lägenhet.  Det var andrahand och bara över sommaren, men ändå; den var min.
Då började det riktiga livet.  Vardagslivet som ensamstående mamma.  Jag insåg hur ensam jag kände mig, hur mycket jag saknade mina föräldrar (även om jag absolut inte ville erkänna det då), vilken stor omställning det var att flytta från storfamilj till total ensamhet.  Ja, bortsett från Emilia då.
Dagtid var helt ok, vi var sysselsatta, det var sommar, det fanns saker att göra.  Men nätterna åt upp mig inifrån.  Så många nätter som jag grät mig igenom, så hjälp- och värdelös jag kände mig.  Den där enorma ensamheten är svår att glömma, även om jag kom över det... man vänjer ju sig, men det är ändå en känsla som kommer hänga kvar inom mig.

Den sommaren var en enorm prövning i mitt liv.  Jag mådde verkligen inte bra, jag var en förvirrad och ensam tonåring men jag var även en mamma som behövde sätta sitt barn i förstahand.  Jag var splittrad mellan två olika världar och det tog tid innan jag kom in i rutiner och kände mig hemma i mitt eget liv.

Jag och Emilia har gått igenom så mycket tillsammans, hon har hängt med i svängarna och varit min livskraft.  Hon har alltid varit trygg i alla situationer och skrattat tillräckligt för oss båda.
Efter varje ensam och svår natt så vaknade jag sedan upp till att se henne ligga bredvid mig och stirra på mig med sina enorma bruna ögon - och så fick livet återigen sin mening.

Ja ni, livet passerar fort och förändras ännu fortare.

Istället för att sola så har jag ägnat mig åt att komma åt min gamla bloggs bildarkiv.  Jag har fortfarande inte tillgång till min hårddisk med alla miljontals bilder från Emilias graviditet och första år men här är i alla fall några som fanns lagrade på nätet.

Det känns som ett helt annat liv.  Var jag verkligen FJORTON år och gravid? Femton år och mamma!?  Det låter helt absurt i mina öron nu.  Ett barn som får barn.  Jag tänker inte på mig själv som en stämplad "ung mamma" längre, snarare en vanlig mamma bara.
När jag tittar tillbaka på bilderna och framförallt tänker tillbaka så är jag stolt över mig själv idag.  Att jag klarade allt, tog mig igenom allt, växte upp och skapade en stabil tillvaro.  Ensam - men med hjälp av mina nära.


Finaste prinsessan, var tog tiden vägen?

Jag satt och rotade bland gamla bilder för att börja skriva om min barndom igen och hittade min "Mitt första år" -bok och tänkte att det skulle kunna finnas något kul där.
Jag hann vända en sida där det stod namn, vikt, längd osv och sedan var nästa sida om vad som hände samma dag som förlossningen.

Det märks att min mamma hade en GALEN treåring när jag föddes.  Hon hann bara skriva en mening, haha:

Jag finner det rätt smickrande att ni ville veta mer om mig.  Jag har inte tänkt så mycket på det, men har lite lätt låtit mina barn ta över min blogg.  Mest för att jag tycker att deras utveckling och bilder av dom är lite roligare och mer spännande än om mig själv.
Men som någon så fint påpekade; jag är mer än bara mamma-Denize.
Jag tror dock att det har blivit som det har blivit med tanke på att jag är mammaledig.  Jag är mamma ensam, 24/7 och har liksom tänkt att jag inte har tid att vara något annat.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur fel det är.  Man får aldrig glömma bort sig själv, man är alltid en egen person - även om barnen alltid kommer i första hand.

Så det skall jag göra nu; hitta mig själv.  Med hjälp av er och min blogg.
För innerst inne är jag en driven, målmedveten och självständig person.  Jag planerar, analyserar och fokuserar på minsta lilla.  Men på sistone har jag insett att jag blir frustrerad av alla mina mål när jag bara går hemma.  Just nu går det inte att få något "gjort", därför har jag lärt mig att leva i nuet och bara ta dagarna som dom kommer.
Och framförallt avguda varenda sekund av att vara hemma med Elian, med tanke på att tiden bara springer iväg och att han tids nog kommer gå på dagis och jag då kommer ha all tid i världen till att bara vara Denize.

Men hur som helst, jag skall tänka på detta.
Det är väl självklart att man vill ha en lite mer personlig inblick av själva personen som skriver bloggen.

Och jag skall även gräva fram fler bilder från min barndom utomlands, så fort jag får tillgång till fler!

Dagens planer består av att åka och shoppa lite.  Emilia vill hitta sin vita, glittriga klänning till avslutningen, så det är väl det vi skall satsa på (om det finns någon sådan).

Ha en trevlig dag.

Jag var på födelsedagsmiddag och fest igår och överlevde natten.  Den slutade faktiskt hyffsat tidigt plus att jag inte drack alltför mycket, så jag känner mig nästan mänsklig idag.
Hur som helst så var det skönt att komma hemifrån (utan barn) och äta en suuuupergod middag och sedan bara andas ut litegrann.  Det var välbehövligt!

Barnen hade skött sig hur bra som helst.  Båda två hade blivit lite ledsna när jag gick men det hade gått över snabbt.  Emilia hade roat sig med att storstäda lägenheten så att "mamma skulle märka".  Sött va? Allt var prydligt städat, till och med Elians leksaker.

Och mini-skrutt var vaken när jag kom hem.  Eller nja, jag väckte snarare honom.  Han hade precis fått välling och höll på att somna om men då vaknade han av ytterdörren och ljudet av mina klackar såklart, så vi lekte och kramades i någon halvtimme mitt i natten.  Knäppt... men mysigt.

Nu skall jag äta lite med kidsen, sedan blir dagen förmodligen rätt lugn.

Jag vill passa på att önska ALLA mammor en underbar dag idag.  Ta hand om er ordentligt! 



Morsan redo för kvällen igår....