Tio år redan
Det känns helt sjukt att det redan har gått tio år sedan USA förändrades mitt framför näsan på mig. Det känns inte som igår längre, men det går inte att glömma och det känns absolut inte som om det var hela tio år sedan.
Jag minns detaljer så väl, även om minnesluckorna är fler. Jag ryser till och vill nästan skaka av mig minnena som lever kvar.
Det här datumet kommer alltid bära en känsla av obehag, det tvivlar jag inte på.
All kärlek till dom som drabbades, till människorna jag hade i mitt liv då som förlorade föräldrar och familjemedlemmar, till dom som försökte rädda någons familjemedlem men dog som hjälte, till alla som var där, till alla som kände någon som var där, till alla andra som ägnar sina tankar åt denna dag.
Tio år.
Såhär började mitt liv utomlands
Mitt liv började på samma ställe som jag nu bor på i Sverige. I samma lägenhetshus i Nynäs, bara ett par portar ned. Där bodde mina då 20-21 åriga föräldrar med min 2,5-åriga genomgalna storebror.
Min pappa fick precis en befordran från verkstadsgolvet och skulle gå en kurs till att bli mjukvarutekniker på Ericsson. På Irland. Resan skulle ha startat en vecka efter att jag hade fötts om man hade gått efter ultraljudsdatumet. Men min mamma var bestämd om att hon hade ett eget datum att gå efter och visst hade hon rätt, jag föddes två veckor innan BF enligt ultraljudet.
Jag var alltså tre veckor gammal när mina föräldrar lämnade Sverige bakom sig och skapade nya äventyr. Min mamma gick på lägsta föräldrapenning och min pappa var som sagt bara trainee än så länge, utan någon större eller märkvärdig inkomst.
Vi bilade genom Sverige och stannade i Göteborg, sedan fortsatte resan med båt över till England och sedan vidare till Irland. Den båtresan var tydligen ett helvete, det var gungigt och vågigt och att ha mig i vagnen gick inte och min storebror kunde inte heller röra sig så mina föräldrar satte sig bara på golvet och lutade sig mot väggen med mig i famnen och tjuvhållandes min energiska bror.
Folk spydde från höger till vänster och jag blir äcklad bara av att höra på det.
Väl framme på Irland hade mina föräldrar inga planer alls om var dom skulle bo under deras vistelse där. Så om jag kallar mig själv och mina barn för Familjen Kaos idag så var mina föräldrar med deras barn (ja, jag och min bror förstås) Familjen MEGA-Kaos.
Hur som helst så fick vi börja med hotellboende på Grand Hotel som Ericsson stod för.
Mina föräldrar hade aldrig bott på något liknande ställe förr. Dom hade som max åkt på några charterresor eller bussresor hit eller dit, men detta var något utöver det vanliga. För dom.
Gården såg ut att tillhöra ett slott, buskar var finklippta, gräsmattan var trimmad, det fanns fontäner och för två unga föräldrar som inte hade sett så mycket av världen så var detta stort.
Men större blev det. Nämligen när dom insåg innebörden av "Room Service". Hur häftigt var det inte att kunna ringa ned och så kom maten upp, inrullandes på en söt liten vagn?
Nu hade ju inte mina föräldrar någon märkvärdig ekonomi så allt dom hade råd med när dom skulle beställa upp mat var pommes frites. Så detta blev till en tradition; varje kväll när vi barn sov ringde dom och bad om pommes som kvälls-/nattsnacks.
Min far var ju på jobbet på dagarna (och kvällarna tydligen) så min mamma fick roa sig på egen hand med ett spädbarn och en (återigen) överenergisk och galen soon-to-be-treåring.
Hotellet bjöd på Afternoon tea där äldre damer satt och smuttade och talade med varandra. Dit sprang min brorsa in som en virvelvind, snodde åt sig några scones och min mamma gjorde allt för att hinna med med hennes alldeles för stora Brio-vagn, parkera den och sedan springa efter honom som en galning.
Fy, så jag känner för henne när jag får höra om våran barndom. Idag kan man inte tro att min bror har varit sådan. Han är så lugn, blyg och stabil och då, ja då var det annorlunda, hehe.
Hur som helst, efter ett par veckor på lyxhotell fick mina föräldrar en liten lägenhet och där bodde vi i några månader innan vi återvände till Sverige ett kort tag innan nästa flytt till England väntade då min pappa fick sitt första riktiga jobb efter utbildningen.
Mina föräldrar var alltså något-några år yngre än mig när dom bestämde sig för att upptäcka världen, min mamma hade ingen inkomst (bortsett från lägsta FP), min pappa var under utbildning och dom hade två barn - varav en var nyfödd.
Planer hade dom inte. Dom kunde inte och har aldrig kunnat planera - men ändå har både jag och min bror klarat oss genom alla utlandsflyttar, gott och väl. Vill man, så kan man... allt löser sig.
Dom säger som jag tänker idag; det gäller att prioritera. Mina vänner väljer att köpa radhus, renovera, köpa en ny soffa och bokhylla - men jag skippade min nya soffa, jag skippade mina ha-begär (för det mesta i alla fall, haha) och prioriterade att kunna resa. Mina föräldrar gjorde likadant.
Visst säger dom att det var svårt ibland, mycket var jobbigt och annorlunda utomlands men i det stora hela, nu när man blickar tillbaka så ångrar dom inget alls. Dom ser så mycket positivt i det hela och det gör jag med. Av det jag minns förstås. Här var jag ju bara ett spädbarn så jag har inga minnen från utlandet förrän flera år framåt.
Min pappa fick precis en befordran från verkstadsgolvet och skulle gå en kurs till att bli mjukvarutekniker på Ericsson. På Irland. Resan skulle ha startat en vecka efter att jag hade fötts om man hade gått efter ultraljudsdatumet. Men min mamma var bestämd om att hon hade ett eget datum att gå efter och visst hade hon rätt, jag föddes två veckor innan BF enligt ultraljudet.
Jag var alltså tre veckor gammal när mina föräldrar lämnade Sverige bakom sig och skapade nya äventyr. Min mamma gick på lägsta föräldrapenning och min pappa var som sagt bara trainee än så länge, utan någon större eller märkvärdig inkomst.
Vi bilade genom Sverige och stannade i Göteborg, sedan fortsatte resan med båt över till England och sedan vidare till Irland. Den båtresan var tydligen ett helvete, det var gungigt och vågigt och att ha mig i vagnen gick inte och min storebror kunde inte heller röra sig så mina föräldrar satte sig bara på golvet och lutade sig mot väggen med mig i famnen och tjuvhållandes min energiska bror.
Folk spydde från höger till vänster och jag blir äcklad bara av att höra på det.
Väl framme på Irland hade mina föräldrar inga planer alls om var dom skulle bo under deras vistelse där. Så om jag kallar mig själv och mina barn för Familjen Kaos idag så var mina föräldrar med deras barn (ja, jag och min bror förstås) Familjen MEGA-Kaos.
Hur som helst så fick vi börja med hotellboende på Grand Hotel som Ericsson stod för.
Mina föräldrar hade aldrig bott på något liknande ställe förr. Dom hade som max åkt på några charterresor eller bussresor hit eller dit, men detta var något utöver det vanliga. För dom.
Gården såg ut att tillhöra ett slott, buskar var finklippta, gräsmattan var trimmad, det fanns fontäner och för två unga föräldrar som inte hade sett så mycket av världen så var detta stort.
Men större blev det. Nämligen när dom insåg innebörden av "Room Service". Hur häftigt var det inte att kunna ringa ned och så kom maten upp, inrullandes på en söt liten vagn?
Nu hade ju inte mina föräldrar någon märkvärdig ekonomi så allt dom hade råd med när dom skulle beställa upp mat var pommes frites. Så detta blev till en tradition; varje kväll när vi barn sov ringde dom och bad om pommes som kvälls-/nattsnacks.
Min far var ju på jobbet på dagarna (och kvällarna tydligen) så min mamma fick roa sig på egen hand med ett spädbarn och en (återigen) överenergisk och galen soon-to-be-treåring.
Hotellet bjöd på Afternoon tea där äldre damer satt och smuttade och talade med varandra. Dit sprang min brorsa in som en virvelvind, snodde åt sig några scones och min mamma gjorde allt för att hinna med med hennes alldeles för stora Brio-vagn, parkera den och sedan springa efter honom som en galning.
Fy, så jag känner för henne när jag får höra om våran barndom. Idag kan man inte tro att min bror har varit sådan. Han är så lugn, blyg och stabil och då, ja då var det annorlunda, hehe.
Hur som helst, efter ett par veckor på lyxhotell fick mina föräldrar en liten lägenhet och där bodde vi i några månader innan vi återvände till Sverige ett kort tag innan nästa flytt till England väntade då min pappa fick sitt första riktiga jobb efter utbildningen.
Mina föräldrar var alltså något-några år yngre än mig när dom bestämde sig för att upptäcka världen, min mamma hade ingen inkomst (bortsett från lägsta FP), min pappa var under utbildning och dom hade två barn - varav en var nyfödd.
Planer hade dom inte. Dom kunde inte och har aldrig kunnat planera - men ändå har både jag och min bror klarat oss genom alla utlandsflyttar, gott och väl. Vill man, så kan man... allt löser sig.
Dom säger som jag tänker idag; det gäller att prioritera. Mina vänner väljer att köpa radhus, renovera, köpa en ny soffa och bokhylla - men jag skippade min nya soffa, jag skippade mina ha-begär (för det mesta i alla fall, haha) och prioriterade att kunna resa. Mina föräldrar gjorde likadant.
Visst säger dom att det var svårt ibland, mycket var jobbigt och annorlunda utomlands men i det stora hela, nu när man blickar tillbaka så ångrar dom inget alls. Dom ser så mycket positivt i det hela och det gör jag med. Av det jag minns förstås. Här var jag ju bara ett spädbarn så jag har inga minnen från utlandet förrän flera år framåt.
Likheter
Jag hittade ytterligare en bild på mig från tiden i Kanada. En liten, snorig Denize i ishallen vid typ klockan 6 på morgonen. Min brorsa spelade nämligen hockey och det var bland det tråkigaste jag visste. Jag satt och gnällde och tjatade om att åka hem konstant. Traumatiska minnen med tanke på att jag fortfarande minns hur satans uttråkad jag var? Hehe.
Elian är nog lite lik mig trotsallt...
Elian är nog lite lik mig trotsallt...
Mina år i Kanada
Som ni vet så är det inte bara USA jag har bott i utan även England, Irland, Malaysia, Kanada och Nya Zeeland.
Jag bodde i Kanada från när jag var ca 3-6 år. Mina minnen är rätt bleka, jag var ju så himla liten... men jag har tagit hjälp av min mamma och fiskat upp information för att kunna berätta lite.
Till en början var jag hemma med min mamma medan farsan jobbade. Jag och mamsen roade oss med att hänga på "The Y" varenda vardag där hon tränade ett par timmar och jag hängde vid barnpassningen. Det var aldrig några problem att lämna över mig, jag gick så glatt över till andra sidan disken och lekte med de andra barnen medan mamma tränade som en tok.
När hon var klar brukade vi bada i de enorma bassängerna och jag har faktiskt några detaljlösa minnen från ett par gånger då jag fick följa med henne in och träna istället för att hänga med barnen.
Något år senare var jag tillräckligt stor för att börja på Montissori, något jag fann vara otroligt roligt.
Höjdpunkt 1: man fick SOVA där!
Jag älskade att sova, det var liksom himmelriket för mig.
Men sedan var det ju även ett privat montissori som riktade in sig på varje individ där. Det passade ju bra för en kreativ, lite udda brud med en jäkla fantasi.
Jag blev i alla fall upphämtad av en liten minivariant av de klassiska gula skolbussarna på morgnarna, lekte (och sov!) hela dagarna och åkte sedan hem igen med minibussen.
Jag började även sysselsätta mig på fritiden (innan mina gymnastikår) med en blandning av dans och aerobics.
Hur som helst så var det så mitt liv såg ut då.
Vi bodde i Montreal, Kanada på en medelstor villagata med flera andra barnfamiljer.
Vi hade ett trevåningshus med gott om plats och utrymme. Hela källarvåningen användes som lekrum till mig och min brorsa. Vi hade grejer ÖVERALLT och fick göra precis som vi ville - det var ju våran våning.
Gatan där vi bodde var säker, där barnen släpptes ut utan problem. Släpptes ut? Det lät som om jag pratar om hundar, men ni fattar nog.
Vi lekte i alla fall, alla barn, ute på gatan eller så sprang vi mellan våra hus och lekte på bakgårdarna.
Väl på den här gatan fann jag mitt livs första, riktiga bästavän som hette Jennifer. Hon bodde ett par hus ifrån oss, var Svensk och hade rika föräldrar. Även där har jag några bleka minnen från att beundra hennes enorma pool på deras baksida och hennes föräldrar som hängde på golfklubben.
Jag minns även barnvarianten av ångest när vi flyttade från Kanada och jag skulle lämna henne. Så på så sätt menade jag att hon var den första riktiga vännen, när man är tillräckligt stor för att förstå och uppskatta.
Anyway, där vi bodde var vädret rätt fascinerande. Det fanns inte direkt fyra årstider utan snarare två. På vintern var det VINTER och iskallt, det kunde komma en meter snö på en kort stund och det bara vräkte ned konstant.
Något jag ofta får höra om är Kanadas läskiga isregn. Det kunde komma utan förvarning och jag kan tänka mig hur läskigt det måste ha varit att köra i det. Vi kunde åka ca tio meter, sedan var det bara att stanna och hacka bort is från hela rutan, sedan köra fort som attan igen innan det var dags att stanna och hacka igen.
Så vintern var verkligen överdriven vinter, skolorna blev ofta insnöade, folk kunde inte ta sig någonstans och det var allmänt jäkla iskallt.
Sedan kom sommaren och då blev det SOMMAR. Varmt och skönt, många soldagar, simbassänger lite här och där och trevlig stämning. Det var väl då vi ungar kunde "släppas ut" ordentligt och gå mellan husen och leka, på vintern var det ju lite svårare förstås.
Annars reste vi väldigt mycket (som vanligt). Vi bilade genom Kanada och även flera gånger under den tiden ned till USA och gjorde de norra staterna där och framförallt för att shoppa i de enorma gallerionerna (Malls).
Vi åkte även utomlands då med och en nämnvärd utlandsresa på den tiden var till Dominikanska Republiken. Där har jag faktiskt lite minnen ifrån, så det var en häftig resa.
Här nedanför är i alla fall lite bilder från Kanada-tiden. Det är ju tråkigt att bildkvaliten suger och de flesta bilderna man hittar är kassa, men det är såklart bättre än ingenting.
Jag bodde i Kanada från när jag var ca 3-6 år. Mina minnen är rätt bleka, jag var ju så himla liten... men jag har tagit hjälp av min mamma och fiskat upp information för att kunna berätta lite.
Till en början var jag hemma med min mamma medan farsan jobbade. Jag och mamsen roade oss med att hänga på "The Y" varenda vardag där hon tränade ett par timmar och jag hängde vid barnpassningen. Det var aldrig några problem att lämna över mig, jag gick så glatt över till andra sidan disken och lekte med de andra barnen medan mamma tränade som en tok.
När hon var klar brukade vi bada i de enorma bassängerna och jag har faktiskt några detaljlösa minnen från ett par gånger då jag fick följa med henne in och träna istället för att hänga med barnen.
Något år senare var jag tillräckligt stor för att börja på Montissori, något jag fann vara otroligt roligt.
Höjdpunkt 1: man fick SOVA där!
Jag älskade att sova, det var liksom himmelriket för mig.
Men sedan var det ju även ett privat montissori som riktade in sig på varje individ där. Det passade ju bra för en kreativ, lite udda brud med en jäkla fantasi.
Jag blev i alla fall upphämtad av en liten minivariant av de klassiska gula skolbussarna på morgnarna, lekte (och sov!) hela dagarna och åkte sedan hem igen med minibussen.
Jag började även sysselsätta mig på fritiden (innan mina gymnastikår) med en blandning av dans och aerobics.
Hur som helst så var det så mitt liv såg ut då.
Vi bodde i Montreal, Kanada på en medelstor villagata med flera andra barnfamiljer.
Vi hade ett trevåningshus med gott om plats och utrymme. Hela källarvåningen användes som lekrum till mig och min brorsa. Vi hade grejer ÖVERALLT och fick göra precis som vi ville - det var ju våran våning.
Gatan där vi bodde var säker, där barnen släpptes ut utan problem. Släpptes ut? Det lät som om jag pratar om hundar, men ni fattar nog.
Vi lekte i alla fall, alla barn, ute på gatan eller så sprang vi mellan våra hus och lekte på bakgårdarna.
Väl på den här gatan fann jag mitt livs första, riktiga bästavän som hette Jennifer. Hon bodde ett par hus ifrån oss, var Svensk och hade rika föräldrar. Även där har jag några bleka minnen från att beundra hennes enorma pool på deras baksida och hennes föräldrar som hängde på golfklubben.
Jag minns även barnvarianten av ångest när vi flyttade från Kanada och jag skulle lämna henne. Så på så sätt menade jag att hon var den första riktiga vännen, när man är tillräckligt stor för att förstå och uppskatta.
Anyway, där vi bodde var vädret rätt fascinerande. Det fanns inte direkt fyra årstider utan snarare två. På vintern var det VINTER och iskallt, det kunde komma en meter snö på en kort stund och det bara vräkte ned konstant.
Något jag ofta får höra om är Kanadas läskiga isregn. Det kunde komma utan förvarning och jag kan tänka mig hur läskigt det måste ha varit att köra i det. Vi kunde åka ca tio meter, sedan var det bara att stanna och hacka bort is från hela rutan, sedan köra fort som attan igen innan det var dags att stanna och hacka igen.
Så vintern var verkligen överdriven vinter, skolorna blev ofta insnöade, folk kunde inte ta sig någonstans och det var allmänt jäkla iskallt.
Sedan kom sommaren och då blev det SOMMAR. Varmt och skönt, många soldagar, simbassänger lite här och där och trevlig stämning. Det var väl då vi ungar kunde "släppas ut" ordentligt och gå mellan husen och leka, på vintern var det ju lite svårare förstås.
Annars reste vi väldigt mycket (som vanligt). Vi bilade genom Kanada och även flera gånger under den tiden ned till USA och gjorde de norra staterna där och framförallt för att shoppa i de enorma gallerionerna (Malls).
Vi åkte även utomlands då med och en nämnvärd utlandsresa på den tiden var till Dominikanska Republiken. Där har jag faktiskt lite minnen ifrån, så det var en häftig resa.
Här nedanför är i alla fall lite bilder från Kanada-tiden. Det är ju tråkigt att bildkvaliten suger och de flesta bilderna man hittar är kassa, men det är såklart bättre än ingenting.
Livet i USA - terror
Ni vet ju att jag tidigare har skivit lite om den nya terrorattacken och att jag varit halvt skraj för att bege mig in mot stan. Men i själva verket är jag livrädd. Jag har varit med om detta tidigare i mitt liv. Chocken, sorgen, rädslan... jag minns det som om det vore igår.
911. Den 11e September 2001. Jag satt i skolan som vanligt, mitt under en lektion sattes radion på i de stora högtalarna i skolan och vi fattade ingenting. Vad snackade dom om? Flygplan som åker rakt in i de två tornen? Ok? Efter ett tag går det upp för oss att det är radion som är på och rektorn pratar med oss och säger åt lärarna att sätta på tvn som fanns i klassrummet.
Jag minns att en tjej ett par bänkar framför mig svimmar och ramlar av stolen. Sedan är det rätt svart - minnesluckor. Sedan minns jag att vi blir evakuerade till skolbussområdet och åker hem. Skolan stängs "tills vidare".
Denna tjejen som satt framför mig, hennes pappa var på plats den dagen och dog.
Flera andra hade släkt och vänner i NY och det var sorg överallt. Min grannkompis åkte norrut samma dag, pga släkt som avled. Jag kände människor överallt som drabbades och även om man var ganska clueless så led jag med dom. Allihopa.
Några dagar senare skickas "Anthrax" i brev i samma område som vi bor (och andra ställen runtom USA). Vi fick inte ta emot post, inte öppna något som hade kommit. En man dog bara något kvarter bort, flera andra dog och många fler smittades och blev riktigt sjuka. Skräck återigen.
När jag sedan flyttade till Sverige har jag aldrig känt mig rädd för att uppleva terrorattacker. Sverige är ju neutralt, här är man säker... i alla fall så säker man kan bli - när det gäller sådant.
Men så läste man nyheterna förra helgen och kunde inte förstå att det var sant. Här!?
Jag har på känn att det inte bara hände en gång. Det kommer hända igen. Jag är rädd för att vistas inne i Sthlm när det är proppat med folk, jag vill inte. Men mest av allt så vill jag inte behöva vara rädd.
911. Den 11e September 2001. Jag satt i skolan som vanligt, mitt under en lektion sattes radion på i de stora högtalarna i skolan och vi fattade ingenting. Vad snackade dom om? Flygplan som åker rakt in i de två tornen? Ok? Efter ett tag går det upp för oss att det är radion som är på och rektorn pratar med oss och säger åt lärarna att sätta på tvn som fanns i klassrummet.
Jag minns att en tjej ett par bänkar framför mig svimmar och ramlar av stolen. Sedan är det rätt svart - minnesluckor. Sedan minns jag att vi blir evakuerade till skolbussområdet och åker hem. Skolan stängs "tills vidare".
Denna tjejen som satt framför mig, hennes pappa var på plats den dagen och dog.
Flera andra hade släkt och vänner i NY och det var sorg överallt. Min grannkompis åkte norrut samma dag, pga släkt som avled. Jag kände människor överallt som drabbades och även om man var ganska clueless så led jag med dom. Allihopa.
Några dagar senare skickas "Anthrax" i brev i samma område som vi bor (och andra ställen runtom USA). Vi fick inte ta emot post, inte öppna något som hade kommit. En man dog bara något kvarter bort, flera andra dog och många fler smittades och blev riktigt sjuka. Skräck återigen.
När jag sedan flyttade till Sverige har jag aldrig känt mig rädd för att uppleva terrorattacker. Sverige är ju neutralt, här är man säker... i alla fall så säker man kan bli - när det gäller sådant.
Men så läste man nyheterna förra helgen och kunde inte förstå att det var sant. Här!?
Jag har på känn att det inte bara hände en gång. Det kommer hända igen. Jag är rädd för att vistas inne i Sthlm när det är proppat med folk, jag vill inte. Men mest av allt så vill jag inte behöva vara rädd.
Blast from the past
Farsan kom med lite gamla foton igår. Så roligt att blicka tillbaka! Första bilden är med farsan och min storebror i USA '93 och andra bilden i Nya Zeeland '98. Old school...
Enligt min uppfattning. MIN MIN MIN!
Nu inser jag att några av er blir upprörda över mina USA-inlägg. Först ber ni mig om mina åsikter och sedan är mina åsikter fel också, haha. Nej, men såhär är det... jag har bott i många olika länder och jag har en hel del att jämföra Sverige med och ENLIGT MIG så är inte Sverige det bästa landet som finns, det finns många viktiga brister och nackdelar om man jämför med andra länder - men även fördelar.
Med tanke på att jag har sett, upplevt och skaffat mig egna åsikter i en massa olika länder så har väl jag rätten att tycka vad jag vill? Det är ju BARA enligt mig och det här är ju ändå MIN blogg?
Sedan kan ni självklart tycka vad ni vill också, absolut! Men ni behöver ju inte hoppa på mig och spotta ur fula och elaka ord bara för att jag inte laddar upp en bild på Svenska flaggan, sjunger nationalsången och berättar att det finns fler alternativ?
Den Svenska avundsjukan alltså. Det är läskigt! Den finns överallt och många är så insnöade.
Och nu kommer jag väl få ännu en smart kommentar om "ja, men flytta härifrån då!" och då kan jag bara säga: Med glädje. Men det funkar inte riktigt så...
Hur som helst, jag ville bara påpeka att jag har rätt till mina åsikter, det handlar inte om att jag smutskastar landet, jag yttrar mig om landets (enligt mig - IGEN) brister och vad jag tycker USA (och andra länder) är bättre på. (Skall jag verkligen behöva skriva en lista på vad Sverige är bra på bara för att..?)
Sedan får ni tycka vad ni vill, men jag hoppas att ni vågar öppna ögonen för utlandet och skaffa er erfarenhet och eran egen uppfattning innan ni klagar på att jag vågar skriva vad jag vill.
Jag skulle nog också tycka att Sverige var asbra om jag inte hade sett något annat. Så jag hajar.
Livet i USA - Del två
Då fortsätter jag...
Barn är välkomna i princip överallt. Man tar med sig ungarna på restauranger, fester och affärer på ett helt annat sätt.
I Sverige upplever jag att de flesta ger ifrån sig elaka och sneda blickar mot dom som mot all förmodan tar med sig barnen på restaurang. Annars har ju de flesta barnvakt. Restauranger är vuxen-tid tydligen, inget bra ställe för barn att vara på.
I USA uppmanar dom en att ta med sig barnen. Där vi bodde fanns det många restauranger med roliga erbjudanden. Till exempel åt barnen gratis på Tisdagar (olika dagar på olika restauranger förstås), man fick i princip ALLTID målarböcker, pennor, kritor eller något att pyssla med, det fanns lekhörnor och annat... med tanke på att man som förälder vet att barnen blir uttråkade till slut. Att sitta still och inte göra något funkar ju inte alltför länge.
Det är inte heller SNORDYRT att gå ut och äta som i det här landet. Maten kostade inte överdrivet mycket, det är vanligare att äta ute... ofast åt de flesta jag kände ute en eller två gånger i veckan. Minst. För att man har råd och för att hela familjen är välkommen.
Och på tal om barn och familj så fanns det mer för barnen där. Alla olika "theme-parks", alla miljoner lekland, vattenland, badställen med tema osv... och även här var det inte dyrt. Man kunde som familj hitta på saker hela tiden - utan att det kostade alldeles för mycket.
Att ha kul med barnen som en familj... det är viktigt där.
Som liten tränade jag (som skrivet tidigare) gymnastik på elitnivå. Så det mesta av min fritid gick åt att hänga i gympahallen med resten av teamet.
Men annars var ju vännerna en rätt viktig del. På fredagskvällar hängde vi utanför en stor biograf. Inte för att vi så ofta gick och såg någon film... men för att alla ungdomar hängde där omkring bara.
På andra sidan parkeringen fanns dessutom en jättestor "arcade" med miljoner olika spel, gocarts, mini-golf och små karuseller... så man gick väl fram och tillbaka mellan dessa två ställen och umgicks med allt folk.
Föräldrarna visste alltid var man befann sig, med tanke på att man behövde deras skjuts för att det inte gick att ta sig mellan olika ställen utan bil i det området jag bodde (till skillnad från t ex New York - där man INTE kan komma någonstans med bil istället).
Här var allting så utspritt så minst en bil i varje hushåll var ett måste. Visst fanns det bussar... men det var inte så vanligt att någon åkte med dom.
Hur som helst, föräldrar var det. Dom hade en helt annan koll på ungarna med tanke på att dom lämnade och hämtade, alla hade tider att passa och att ränna runt "på stan" existerade inte.
Om man inte hängde utanför biografen och spelhuset så var det "the mall". Det fanns ingen stad eller utomhus-shopping som i Stockholm t ex. Allt var uppdelat i enorma shopping komplex eller om man skall kalla det för gallerior? Sjukt kul.
Men där kunde man gå på lördagseftermiddagar, titta i affärer, umgås med kompisar, äta i någon av de hundra snabbmats-restauranger som fanns på plats.
Så länge man hade en villig förälder att hämta och lämna, återigen.
Även på den här punkten fick jag en stor chock när jag kom till Sverige och började umgås med vänner. Många ljög för sina föräldrar. Det var så himla lätt att säga att man befann sig på en plats - hos en vän t ex - men egentligen var man någon helt annanstans.
Att få tag på alkohol, ciggaretter, droger och större fester var en vardag för dom jag lärde känna. Det var något som var totalt omöjligt i Florida där jag bodde.
Jag är noga med att lägga till "där jag bodde" just med tanke på att jag vet hur splittrat det är. Det finns riktigt smutsiga områden där alkohol och droger är väldigt vanligt... oftast i de fattigare områdena där barnen inte har föräldrar som "bryr sig" och där man lättare kan ränna runt fritt.
Nu blir det långt igen så jag får väl säga "fortsättning följer" återigen.
Till svar på tidigare frågor (som för den delen är besvarade förut) så flyttade vi till Sverige (när jag var 13-14) på grund av min pappas jobb. Tidigare har jag även bott i England, Irland, Malaysia, Nya Zeeland och Kanada.
Men jag har mest minnen från USA och det är det jag kallar för "hemma"... Det är där jag hör hemma.
Och angående skolan (era frågor och kommentarer) så var det några som påpekade att det är traumatiskt för barn att bli "bestraffade" med exempelvis kvarsittning. Jag kan bara säga att jag inte har några men för livet efter min uppväxt. Det handlar om uppfostran bara.
Och man var inte rädd för att gå till skolan. Jag älskade mina lärare, dom var suveräna men man respekterade dom på ett annat sätt och man var bara inte villig att ta konsekvenserna som följde OM man inte gjorde som man skulle i klassrummet. Ungar skall lära sig att uppföra sig - om man inte gör det så finns det konsekvenser som man får vara beredd på att ta. Det handlar KNAPPAST om att det är synd om barnen i längden.
Enligt mig.
Disciplin, uppfostran och respekt. Något som fattas här bara. Som sagt, jag har inga livslånga ärr pga att jag är uppfostrad som jag är. Jag är bara glad för dom möjligheterna jag har haft och livserfarenheterna alla länder och kulturer skapade åt mig.
Hoppas ni fick svar på era tidigare frågor och funderingar.
Barn är välkomna i princip överallt. Man tar med sig ungarna på restauranger, fester och affärer på ett helt annat sätt.
I Sverige upplever jag att de flesta ger ifrån sig elaka och sneda blickar mot dom som mot all förmodan tar med sig barnen på restaurang. Annars har ju de flesta barnvakt. Restauranger är vuxen-tid tydligen, inget bra ställe för barn att vara på.
I USA uppmanar dom en att ta med sig barnen. Där vi bodde fanns det många restauranger med roliga erbjudanden. Till exempel åt barnen gratis på Tisdagar (olika dagar på olika restauranger förstås), man fick i princip ALLTID målarböcker, pennor, kritor eller något att pyssla med, det fanns lekhörnor och annat... med tanke på att man som förälder vet att barnen blir uttråkade till slut. Att sitta still och inte göra något funkar ju inte alltför länge.
Det är inte heller SNORDYRT att gå ut och äta som i det här landet. Maten kostade inte överdrivet mycket, det är vanligare att äta ute... ofast åt de flesta jag kände ute en eller två gånger i veckan. Minst. För att man har råd och för att hela familjen är välkommen.
Och på tal om barn och familj så fanns det mer för barnen där. Alla olika "theme-parks", alla miljoner lekland, vattenland, badställen med tema osv... och även här var det inte dyrt. Man kunde som familj hitta på saker hela tiden - utan att det kostade alldeles för mycket.
Att ha kul med barnen som en familj... det är viktigt där.
Som liten tränade jag (som skrivet tidigare) gymnastik på elitnivå. Så det mesta av min fritid gick åt att hänga i gympahallen med resten av teamet.
Men annars var ju vännerna en rätt viktig del. På fredagskvällar hängde vi utanför en stor biograf. Inte för att vi så ofta gick och såg någon film... men för att alla ungdomar hängde där omkring bara.
På andra sidan parkeringen fanns dessutom en jättestor "arcade" med miljoner olika spel, gocarts, mini-golf och små karuseller... så man gick väl fram och tillbaka mellan dessa två ställen och umgicks med allt folk.
Föräldrarna visste alltid var man befann sig, med tanke på att man behövde deras skjuts för att det inte gick att ta sig mellan olika ställen utan bil i det området jag bodde (till skillnad från t ex New York - där man INTE kan komma någonstans med bil istället).
Här var allting så utspritt så minst en bil i varje hushåll var ett måste. Visst fanns det bussar... men det var inte så vanligt att någon åkte med dom.
Hur som helst, föräldrar var det. Dom hade en helt annan koll på ungarna med tanke på att dom lämnade och hämtade, alla hade tider att passa och att ränna runt "på stan" existerade inte.
Om man inte hängde utanför biografen och spelhuset så var det "the mall". Det fanns ingen stad eller utomhus-shopping som i Stockholm t ex. Allt var uppdelat i enorma shopping komplex eller om man skall kalla det för gallerior? Sjukt kul.
Men där kunde man gå på lördagseftermiddagar, titta i affärer, umgås med kompisar, äta i någon av de hundra snabbmats-restauranger som fanns på plats.
Så länge man hade en villig förälder att hämta och lämna, återigen.
Även på den här punkten fick jag en stor chock när jag kom till Sverige och började umgås med vänner. Många ljög för sina föräldrar. Det var så himla lätt att säga att man befann sig på en plats - hos en vän t ex - men egentligen var man någon helt annanstans.
Att få tag på alkohol, ciggaretter, droger och större fester var en vardag för dom jag lärde känna. Det var något som var totalt omöjligt i Florida där jag bodde.
Jag är noga med att lägga till "där jag bodde" just med tanke på att jag vet hur splittrat det är. Det finns riktigt smutsiga områden där alkohol och droger är väldigt vanligt... oftast i de fattigare områdena där barnen inte har föräldrar som "bryr sig" och där man lättare kan ränna runt fritt.
Nu blir det långt igen så jag får väl säga "fortsättning följer" återigen.
Till svar på tidigare frågor (som för den delen är besvarade förut) så flyttade vi till Sverige (när jag var 13-14) på grund av min pappas jobb. Tidigare har jag även bott i England, Irland, Malaysia, Nya Zeeland och Kanada.
Men jag har mest minnen från USA och det är det jag kallar för "hemma"... Det är där jag hör hemma.
Och angående skolan (era frågor och kommentarer) så var det några som påpekade att det är traumatiskt för barn att bli "bestraffade" med exempelvis kvarsittning. Jag kan bara säga att jag inte har några men för livet efter min uppväxt. Det handlar om uppfostran bara.
Och man var inte rädd för att gå till skolan. Jag älskade mina lärare, dom var suveräna men man respekterade dom på ett annat sätt och man var bara inte villig att ta konsekvenserna som följde OM man inte gjorde som man skulle i klassrummet. Ungar skall lära sig att uppföra sig - om man inte gör det så finns det konsekvenser som man får vara beredd på att ta. Det handlar KNAPPAST om att det är synd om barnen i längden.
Enligt mig.
Disciplin, uppfostran och respekt. Något som fattas här bara. Som sagt, jag har inga livslånga ärr pga att jag är uppfostrad som jag är. Jag är bara glad för dom möjligheterna jag har haft och livserfarenheterna alla länder och kulturer skapade åt mig.
Hoppas ni fick svar på era tidigare frågor och funderingar.
Livet i USA - Del ett (skolan)
Nu har jag lagt till en ny kategori "Mitt liv utomlands". Att skriva ett inlägg om min barndom i USA har varit efterfrågat länge så jag tänkte att det är dags att ta tag i det nu. Jag har dock svårt för att veta var och hur jag skall börja; det finns så himla mycket att berätta. Så jag valde därför att skapa en helt egen kategori där jag kan lägga upp flera inlägg... inte bara om USA utan om alla länder jag har bott i.
Jag skall även fixa fram foton från den tiden (alla är magasinerade i en lokal). Så det kommer med tiden.
Hur som helst, USA var det ja.
Jag kan börja med att säga att jag hade möjligheten att bo i ett väldigt bra område och därför är min uppfattning fantastisk. Det finns ju ordentligt farliga och äckliga områden i det landet med... men nu utgår vi från MITT liv och mina minnen.
Jag bodde i Boca Raton (Highland Beach) i Florida - ca 40 minuter utanför Miami. Vi hade bostad precis på stranden, med pool, tennisbanor och gym. Vi bodde dessutom i en sk. "Gated community". Det var dvs stängsel runt hela bostadsområdet och stora grindar vid entrén med en vakt. Okända bilar kunde därför aldrig ta sig in. Som besökare fick man uppge sitt namn till vakten så ringde han upp till någons hus och frågade om det stämde att man skulle få besök.
Detta tyder ju på att USA inte är ett ofarligt land - även om jag knappast kan säga att det är "som på film" men jag kände mig aldrig otrygg. Det handlar ju som sagt om var man bor och vad för säkerhet man kan ha tillgång till.
Jag gick i en vanlig "Public school" så inget fancy fancy med det. En skolbuss plockade upp mig varje morgon utanför huset och lämnade mig på eftermiddagen.
Och skolan kan jag bara ge fem plus för. Det är en helt annan grej i USA. Jag är uppväxt med betyg från start, disciplin i klassrummen, respekt för lärarna och motivation. Något jag anser saknas i Sverige.
När jag flyttade till Sverige fick jag ärligt talat en chock.
Men hur som haver, i skolan i USA är dom inte rädda för att satsa på motiverade elever och berömma dom som är duktiga. Jag själv kom med i något som heter "Honor-roll" - jag hade straight A's - dvs toppbetyg i allt. De i skolan som uppnådde detta blev "honor students" och man fick väl hem klistermärken som morsorna skulle ha på bilen, pennor, kepsar och annat trams. Vi fick tårta och presenter och ja - fick beröm för allt slitarbete.
I Sverige får ju ingen vara "bättre än någon annan". Elitskolor får inte finnas, att satsa på dom som faktiskt VILL blundar man för. Det skall vara lika. Jämt. Något jag köper på ett sätt - men nä, låt eleverna ha något att jobba för. Betyg från start fick mig att ta skolan på allvar enda från början.
Och disciplinen - uppförde man sig inte så bestraffades man. Man kunde inte bete sig hur som helst, ungarna kunde inte slåss men sedan gå kvar som ingenting hade hänt.
Gjorde man något fel så var "kvarsittning" steg ett. Men gjorde någon något extremt - så blev det suspension... de fick inte gå i skolan på en viss tid.
Och ärligt talat så funkar metoden. Alla var livrädda för att missköta sig, ingen ville sitta kvar efter skolan eller behöva gå dit en timme innan så alla skötte ju sig.
Att säga emot läraren eller käfta emot fanns inte. Respekt för äldre eller någon "in charge" är en ren självklarhet i det amerikanska sättet att uppfostra. Ännu en punkt som verkar fattas i Sverige.
Man var tyst i klassrummet, man pratade när man fick tillstånd, man gjorde det man skulle och visst fan tänkte man "jag pallaaaar inte" som alla ungar gör, men man var tvungen, man orkade inte ta konsekvenserna om man sket i något.
Säkerheten och kommunikationen mellan föräldrarna och skolan var dessutom great. Var någon unge borta från skolan utan att ha ringt så ringde dom DIREKT hem och frågade om föräldern visste något om detta. Skolka fanns liksom inte.
Och föräldrarna fick alltid reda på hur det gick för ungarna i skolan. Som sagt, det kommunicerades på ett helt annat sätt.
Sedan är det ju även ett plus med dessa skolbussar. Hela skolan hade samma tider - man började 9 och slutade 3 och sedan gick man mot bussarna (eller blev hämtad med bil av föräldrar).
Då vet ju föräldrarna exakt när ungarna kommer. Känns ju tryggt på ett sätt. Speciellt för dom som bor lite längre ifrån skolan.
Nu har det redan blivit långt så jag avrundar här och fortsätter med nästa del senare.
Jag skall även fixa fram foton från den tiden (alla är magasinerade i en lokal). Så det kommer med tiden.
Hur som helst, USA var det ja.
Jag kan börja med att säga att jag hade möjligheten att bo i ett väldigt bra område och därför är min uppfattning fantastisk. Det finns ju ordentligt farliga och äckliga områden i det landet med... men nu utgår vi från MITT liv och mina minnen.
Jag bodde i Boca Raton (Highland Beach) i Florida - ca 40 minuter utanför Miami. Vi hade bostad precis på stranden, med pool, tennisbanor och gym. Vi bodde dessutom i en sk. "Gated community". Det var dvs stängsel runt hela bostadsområdet och stora grindar vid entrén med en vakt. Okända bilar kunde därför aldrig ta sig in. Som besökare fick man uppge sitt namn till vakten så ringde han upp till någons hus och frågade om det stämde att man skulle få besök.
Detta tyder ju på att USA inte är ett ofarligt land - även om jag knappast kan säga att det är "som på film" men jag kände mig aldrig otrygg. Det handlar ju som sagt om var man bor och vad för säkerhet man kan ha tillgång till.
Jag gick i en vanlig "Public school" så inget fancy fancy med det. En skolbuss plockade upp mig varje morgon utanför huset och lämnade mig på eftermiddagen.
Och skolan kan jag bara ge fem plus för. Det är en helt annan grej i USA. Jag är uppväxt med betyg från start, disciplin i klassrummen, respekt för lärarna och motivation. Något jag anser saknas i Sverige.
När jag flyttade till Sverige fick jag ärligt talat en chock.
Men hur som haver, i skolan i USA är dom inte rädda för att satsa på motiverade elever och berömma dom som är duktiga. Jag själv kom med i något som heter "Honor-roll" - jag hade straight A's - dvs toppbetyg i allt. De i skolan som uppnådde detta blev "honor students" och man fick väl hem klistermärken som morsorna skulle ha på bilen, pennor, kepsar och annat trams. Vi fick tårta och presenter och ja - fick beröm för allt slitarbete.
I Sverige får ju ingen vara "bättre än någon annan". Elitskolor får inte finnas, att satsa på dom som faktiskt VILL blundar man för. Det skall vara lika. Jämt. Något jag köper på ett sätt - men nä, låt eleverna ha något att jobba för. Betyg från start fick mig att ta skolan på allvar enda från början.
Och disciplinen - uppförde man sig inte så bestraffades man. Man kunde inte bete sig hur som helst, ungarna kunde inte slåss men sedan gå kvar som ingenting hade hänt.
Gjorde man något fel så var "kvarsittning" steg ett. Men gjorde någon något extremt - så blev det suspension... de fick inte gå i skolan på en viss tid.
Och ärligt talat så funkar metoden. Alla var livrädda för att missköta sig, ingen ville sitta kvar efter skolan eller behöva gå dit en timme innan så alla skötte ju sig.
Att säga emot läraren eller käfta emot fanns inte. Respekt för äldre eller någon "in charge" är en ren självklarhet i det amerikanska sättet att uppfostra. Ännu en punkt som verkar fattas i Sverige.
Man var tyst i klassrummet, man pratade när man fick tillstånd, man gjorde det man skulle och visst fan tänkte man "jag pallaaaar inte" som alla ungar gör, men man var tvungen, man orkade inte ta konsekvenserna om man sket i något.
Säkerheten och kommunikationen mellan föräldrarna och skolan var dessutom great. Var någon unge borta från skolan utan att ha ringt så ringde dom DIREKT hem och frågade om föräldern visste något om detta. Skolka fanns liksom inte.
Och föräldrarna fick alltid reda på hur det gick för ungarna i skolan. Som sagt, det kommunicerades på ett helt annat sätt.
Sedan är det ju även ett plus med dessa skolbussar. Hela skolan hade samma tider - man började 9 och slutade 3 och sedan gick man mot bussarna (eller blev hämtad med bil av föräldrar).
Då vet ju föräldrarna exakt när ungarna kommer. Känns ju tryggt på ett sätt. Speciellt för dom som bor lite längre ifrån skolan.
Nu har det redan blivit långt så jag avrundar här och fortsätter med nästa del senare.
