Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Såhär ser det ut när Elian försvinner i sin egen värld, i sin lilla bubbla.  Han kan sitta länge, länge och pilla bland stenar, grus och gräs.  Mycket roligt tydligen...

Två timmars sömn och en lördagsgodisbit senare... vem blir inte glad av det?

Japp, jag är en sådan där hemsk morsa som bjuder min (soon-to-be) 2-åring på en godisbit eller två då och då.  Det har liksom inte gått att undvika med en storasyrra som får lördagsgodis.  Till en början gick det bra med annat, men nu skall han ha det hon får.  Om det inte var för det så hade jag gärna väntat med att introducera sådant.  Det är ju onödigt helt enkelt.
Får era små äta socker?

Idag fick Elian äntligen klippa av sig sin ojämna hockeyfrilla.  Det var verkligen på tiden! Han var hur duktig som helst där han satt still, tittade upp, ned eller åt sidan beroende på vad frisören bad om. 
Efteråt ville han dock dra på sig kepsen fort som attan och vägrade låta mig fotografera. 
Väl hemma så skulle jag vara snabb med att knäppa några bilder, men det gick ju asbra... se själva.  Haha, han var jättetrött så han ville hellre gå och lägga sig än att titta in i kameran.

Själva frisyren är väl inte ojämn.  Tjejen som klippte honom verkade lite nervös och darrig, vilket är fullt förståeligt.  Jag skulle inte vilja klippa en sådan där liten unge som kan hoppa till när som helst.  Men håret är bra mycket snyggare nu än innan, så jag är nöjd.

Elian sov hela natten helt utan gnäll, han bjöd på en faaaantastisk sovmorgon och vaknade upp pigg och glad.  Han har liksom bara sprungit runt och skrattat och trallat, lekt med leksaker och varit så himla charmig.  Han har varit på så strålande humör så man hör lite hallelujah-musik efter honom var han än går.  Rosa freakin' fluff!

HA! I wish.... Jag saknar MIN son.


Ingen feber, snoret börjar lätta, han hostade inte alls lika mycket i natt.  Fan, jag hoppades på att få träffa min glader idag igen.  Men vi verkar inte riiiiktigt vara där än.  Snart, snart, snart....

Om ord bara kunde beskriva hur JÄKLA mycket du betyder för mig.  Finaste Elian Alvar Sebastian, I love you.

I natt sov Elian en hel natt utan välling.  För första gången i sitt liv.  Det är stort, mest för min del... men ändå! I vanliga fall får han två flaskor per natt och så blir det minst två blöjbyten och x antal nappinstoppningar.
Men i morse vaknade jag tio minuter innan larmet och fick en chock när jag kollade på klockan.  Ellepelle låg fortfarande och sov, samma ställning som när han somnade, med nappen kvar och såg allmänt fridfull ut.
Helt. Galet. Skönt!

Det var en hungrig grabb här i morse med tanke på att han struntade i nattmål.  Han är egentligen ingen frukostmänniska, precis som sin syster och precis som mamman.  Frukost är inte vår grej helt enkelt.
Men han lyckades peta i sig några jordgubbar och flingor.
När vi sedan hade lämnat Emilia i skolan och var hemma igen vid 9.30 så skrek han efter lunch.  Om och om igen.  Sagt och gjort, grabben fick käka kyckling och ris tiiiidigt som fasen.


Elian äter frukost.... eh, lunch..!

Älskade, fina, underbara Ellepellebus.  Om du bara visste hur mycket jag avgudar dig...

Elian har börjat sova bättre om nätterna igen, han har börjat prata mer och mer, han leker med andra barn, han har en sådan stark vilja och envishet här i livet, han tar för sig och är den han är.  Han har blivit en helt egen liten person som jag är så jäkla stolt över.

Ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta och stirra på honom.  När han sover, när han äter, när han kollar på tv, när han leker.  Jag bara stirrar... och avgudar... och känner mig så himla stolt.

Kaosungen med kaosfrillan och kaos i bakgrunden...

Med färg från topp till tå...

Att få i Elian sin medicin var inte lika lätt som igår.  Han gav upp efter ett par klunkar, men han kämpade ett bra tag med glaset innan jag fick byta till spruta och hjälpa honom att få i sig det.
Även vätskeersättningen är svår, det mesta är svårt för honom just nu helt enkelt... men vi tar lite i taget, hela tiden.

Jag vill inte ens skriva om natten, för jag vill inte komma ihåg.  Jag lider med Elian, jag önskar så djupt att jag bara kunde ta smärtan ifrån honom istället.
Det mesta rinner fortfarande rakt igenom honom men man skulle ge medicinen och vätskeersättningen 3 dygn innan man behövde åka in igen.  Det jobbigaste nu är att han inte har någon rumpa kvar, stackaren.  Det är öppna sår och han vrider sig självklart i plågor så fort det rinner där nere.

Febern verkar i alla fall ha gått ned lite idag och då och då kommer han på andra tankar och busar lite.
Förhoppningsvis går detta åt rätt håll snart.  Lilla älsklingen...

Varför måste tiden så gå himla fort? Om några månader fyller Ellepelle redan 2.  Jag tycker om att kalla honom för min lilla bebis och min ettåring, men så är ju inte fallet... även om han alltid lär vara min bebis på sätt och vis.

Jag tycker i alla fall att den här åldern är rolig.  Han är med på ett annat sätt, han försöker prata, han vill så mycket och det är häftigt att se hela utvecklingen.
Trotsig har han dock blivit.  Galet trotsig! Han testar alla gränser som finns, flinar åt mig när jag säger åt honom, kastar sig på golvet om han inte får som han vill, gör allt för att reta upp en och är allmänt överallt och på allt - som är förbjudet.  Han är dessutom världens mest envisa barn.  Han ger sig aldrig om han väl bestämmer sig för något... han kan liksom haka upp sig och tjata om samma sak i fyra timmar.

Jag försöker uppfostra så gott det går, jag kör med en "time-out" om han är olydig.  Han får sätta sig i sin säng i ett par minuter för att lugna ned sig, sedan får han komma ut igen när han är snäll.
Många svenska föräldrar gillar inte bestraffningsmetoder men jag tycker att det är något som funkar.  Man kan ju inte få bete sig hur som helst och det skall dom lära sig så tidigt det går.
Men om man kör med sådana metoder är det minst lika viktigt att ge belöningar.  Att dom får beröm och rätt uppmärksamhet när dom gör rätt och är duktiga.  Vilket han får tretusen gånger om dagen.

Ibland är det dock inte alltid så lätt att uppfostra.  Jag kan liksom inte hålla mig för skratt.  Han ser ju så jäkla komisk ut när han hittar på bus och sedan kastar sig på golvet för att få ett frispel.

Jag minns i alla fall den här trotsåldern så väl från när Emilia var där.  Jag känner att jag har mer tålamod den här gången, jag vet ju vad som komma skall och med lite erfarenhet så klarar jag av det bättre.
Men jag skall inte säga för mycket än.  Elian har precis börjat med detta, värre kommer det ju förmodligen bli.  Förhoppningsvis har jag lika lätt för att skratta åt det då med.  Åh, underbara trotsåldrar.