Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Förlossningsberättelsen.  Varning för lång text!

Den 15e April går jag och lägger mig med ett enormt tryck nedåt, en märklig känsla i hela kroppen och massvis med "smärtsamma" förvärkar. Jag hinner sova någon timme innan jag vaknar upp vid halv två på natten den 16e av att det börjar göra riktigt ont och jag hajar på en gång att det äntligen är på riktigt. Jag ligger kvar ändå i fosterställning och andas igenom värkarna och lyckas slumra till emellan dom. Vid 4-tiden får jag den riktiga PANG-värken och får nästan lite panik. Jag hade gått 12 dagar över tiden och bara väntat på detta men när det väl var där på riktigt tänkte jag att jag kanske skulle ha orkat gå en till dag över tiden så man fick vila upp sig lite mer (typiskt tänkande). Jag gick hur som helst upp, värmde vetekudden och satte mig i soffan med MTV på och försökte andas så gott det gick. Värkarna var oregelbundna och väldigt korta så det gick ändå bra att stå ut.

Vid 5-tiden börjar det bli lite mer intensivt och nu kom dom regelbundet. Från 5-8 minuters mellanrum börjar dom plötsligt komma med 1-3 minuters mellanrum och det känns som om jag har värkar HELA tiden. Fortfarande är dom korta, de håller i sig mellan 40 sek - 1 min och därför är jag skeptisk till att ringa till förlossningen. Jag sitter och kikar runt på nätet så fort jag får en lugn minut och skräms av skräckhistorier om förlossningar som gått supersnabbt trots korta värkar så jag tar upp telefonen och ringer till SÖS. Jag får prata med en jättegullig barnmorska som hör att jag har ont, dock är det proppfullt hos dom så hon skulle ringa runt och fixa en plats åt mig och sedan återkomma.

En kvart senare ringer hon och berättar att hon har ordnat en plats på Huddinge, vilket var mitt sista val när det gäller sjukhus så jag känner mig riktigt besviken. Men vad skulle man göra? Proppfullt i hela Stockholm, som sagt. Hon hade skickat över min journal till dom och dom tyckte att jag skulle åka in på en gång.

Jag hoppade in snabbt i duschen, vilket var rätt skönt mot värkarna så jag fastnade en stund innan jag tvingade upp mig själv och klädde på mig, vilket inte var helt lätt med tanke på hur ont jag hade... hela tiden!

Jag meddelar mina föräldrar att det är dags och min pappa ordnar med skjuts åt mig, eftersom han skulle vara hemma med Emilia som låg och sov så gott under tiden. Till slut kommer min farfar och hämtar mig och min mamma som skulle vara med och han kör full fart till Huddinge.

Vid 7-tiden är vi framme och jag läggs med CTG vilket visar tydligt att jag har värkar konstant. Sedan kommer en riktigt speciell barnmorska in för att undersöka mig. Hon skämtar och snackar för fulla muggar och var... ja, speciell! Men jag kan inte låta bli att garva åt hennes kommentarer även fast jag har så jäkla ont. Hur som helst så var jag öppen 3 cm och hon säger "Nej inte skall du skickas hem nu i alla fall" och lägger fram den snygga landstingsrocken och de otroligt sexiga nättrosorna som jag får byta om till. Sedan visar hon oss till vårat rum och den där panikkänslan börjar sätta sig ordentligt. Vid varje värk fortsätter jag att andas mig igenom den men efter en stund kan jag inte stå eller sitta still så jag sätter mig på huk och hoppar eller gungar fram och tillbaka över sängkanten, vilket fungerar bra då.

Timmarna går och vid lunchtid ber barnmorskan min mamma att bege sig ut och köpa något att äta. Jag är mest orolig för att hon skall tappa bort sig själv och inte komma tillbaka så jag frågar barnmorskan gång på gång "men är det långt? Hittar hon verkligen sen? HUR långt är det?" och hon skrattar åt mig och säger att min mamma klarar sig alldeles utmärkt. Sedan håller hon mig sällskap i korridoren där jag vaggar fram och tillbaka med en gåstol. Vid en värk kan jag inte längre andas, jag skräms av smärtan och säger att jag vill ha hjälp tillbaka till mitt rum. Strax därefter kommer min mamma tillbaka och kastar i sig maten hon köpt samtidigt som hon masserar mig och peppar mig till att hålla ut.

Vid 14-tiden står jag inte ut längre och börjar gråta, jag känner att jag börjar tappa kontrollen. Jag hade ju egentligen tänkt mig en förlossning utan smärtlindring för att inte stanna upp förloppet vilket t ex Epiduralen kan göra. Men jag klarar inte längre av att andas, jag spänner mig, håller andan och gråter av panik. Min mamma trycker på larmknappen och sköterskan kommer snabbt och kopplar in lustgasen. Jag tackar självklart och tar emot och faaasen vilken befrielse det var. Den tog liksom inte bort smärtan, men den högg av topparna och bedövade det värsta.

Jag börjar med en "halv dos" gas men värkarna ökar snabbt i styrka och bara en halvtimme senare är jag uppe i full dos och det hjälper inte längre alls.

Barnmorskan tror att det är nära och gör en undersökning. Jag är beredd på att höra att jag är öppen 8-9 cm men så berättar hon att jag är öppen 5 och det känns bokstavligen som att hela min värld krossades. Jag hade kämpat i mer än 12 timmar och bara kommit halvvägs. Samtidigt har jag verkligen värkar konstant nu... topparna håller i sig i ett par minuter och går bara ned halvt därefter för att sedan gå upp igen. Ingen vila alls, dvs! Till slut skriker jag efter epidural och kl 15.25 kommer narkosläkaren in och skall sätta den. Hon är hyperstressad och berättar ingenting utan jag känner bara att hon lägger den fel och så säger hon att hon skall börja om. När hon väl lyckas känner jag av den efter ett par värkar och det var verkligen en hallelujah-moment. Jag kände fortfarande hur magen drog ihop sig och blev hård, men smärtan försvann och jag lutade mig tillbaka för att vila. Både barnmorskan och undersköterskan säger att det var ett klokt beslut, att jag inte hade orkat annars och att jag skulle passa på att vila nu och inte var alltför besviken på mina 5 cm, för det kan gå riktigt snabbt i slutet ändå. Jag irriterade mig på det för att det kändes som falska förhoppningar och räknade ändå med att det skulle ta 12 timmar till, minst.

Innan dom gick ut ur rummet bestämde dom sig för att ta hål på hinnorna, vilket kan snabba på det hela och självklart tyckte jag att det lät som en bra idé. Efter det hann jag sitta med en stor "blöja" på mig i ca. en halvtimme då jag började känna att det gjorde ont igen, men på ett konstigt sätt. Jag sa till min mamma att jag kände världens obehag och att det tryckte nedåt ordentligt... jag avvaktar ett par värkar men det blir snabbt så obehagligt att jag tappar kontrollen igen och smärtan är tillbaka, men hundra gånger värre. Och jag som trodde att det inte ens kunde bli värre. Epiduralen funkade alltså i ca. en timme innan jag fick såhär ont och plötsligt känner jag ett sådant enormt tryck nedåt och jag kunde verkligen inte hålla emot.

Barnmorskan kommer in igen och konstaterar att jag bara är öppen 6 cm och att det inte är krystvärkar jag känner, utan bara ett vanligt tryck nedåt. Jag har panik, kan inte röra mig och ligger bara och skriker. Då kopplar dom in lustgasen igen och jag försöker andas vilket är omöjligt när det känns som om jag måste bajsa ut en basketboll. Jag ligger istället och trycker på och skriker rakt ut i lustgasmasken medan alla i rummet försöker få mig att andas lugnt istället.

Klockan 17.50 försvinner Litens hjärtljud och in rusar barnmorskor och barnläkare. Jag är så tagen av smärtan att jag tror att jag ska dö, att både jag och bebisen skall försvinna. Dom skriker åt mig att försöka vända mig om men jag kan inte röra mig, jag kan inte andas, jag kan ingenting... så till slut hjälps alla åt med att få mig att ändra läge och efter 5-10 minuter kommer Litens hjärtljud tillbaka och går upp igen. Här någonstans får jag en 30 sekunders paus och jag börjar gråta förtvivlat för att jag var så fruktansvärt rädd. Smärtan var så skrämmande att jag inte visste var jag skulle ta vägen och jag var rädd för bebisens hjärtljud. Sedan var det så enormt frustrerande att höra att jag inte har krystvärkar när jag inte kunde låta bli att krysta. Så kl 18 undersöker dom mig och säger att jag nästan är helt öppen och snart skall jag känna de första krystvärkarna. Men de fortsätter och jag trycker på och skriker. Jag visste inte att jag hade en sådan enorm kraft i min röst och jäklar vad jag tyckte synd om alla på sjukhuset efteråt... för skrek, det gjorde jag!

Ironiskt nog hade jag ju skrivit i ett blogginlägg några dagar tidigare att "jag längtar efter att skrika: jag dööör" vilket jag absolut inte hade några planer på att egentligen göra. Men när jag låg där och hade så jäkla ont, krystade och samtidigt veta att jag inte var helt öppen så trodde jag verkligen att jag skulle dö. Jag har fått höra i efterhand nu att jag inte var ensam om dom tankarna, med tanke på att jag "försvann" och mina ögon rullades bak i huvudet.

Men kl 18.20 inser barnmorskan att jag verkligen krystar på riktigt och att Liten skall ut NU. De hjälps åt med att flytta mig till gynställning och säger att bebisen huvud är precis där och att han mycket riktigt är på väg ut nu. Jag blir otroligt peppad och krystar allt vad jag har, även fast jag inte har någon värk (vilket egentligen är meningslöst). Det känns som om det brinner mellan benen på mig och som att jag har en basketball halvt utanför rumpan men barnmorskan får mig att fokusera och krysta på rätt sätt istället för att skrika rakt ut. Till slut glider huvudet ut och jag försöker invänta nästa värk för att trycka ut resten av kroppen men jag får panik när jag inte får någon, utan känner bara att halva Liten sitter fast inom mig och barnmorskorna säger åt mig att krysta snabbt... för nu har han suttit där för länge. Så jag tar i allt vad jag har och trycker på och så säger det plopp och så stannar världen upp kl. 18.35. Jag tittar ned och ser en blå bebis med navelsträngen runt både hals och axel och jag frågar hysteriskt "varför skriker han inte!?" men ett par sekunder senare skakar dom liv i honom och han landar på mitt bröst. Och där fick jag för att jag undrade varför han inte skrek. Jäklar, vilken stämma han hade. Han skrek och skrek och skrek samtidigt som jag grät och grät och grät. Jag tittar ned på honom och hamnar i chock. Jag var fortfarande tagen av smärtan och rädslan och jag kunde inte riktigt förstå att han låg där och andades och att jag levde, för jag trodde verkligen inte att vi skulle klara det i slutet.

Efter att ha gråtit och vi konstaterat att han var obeskrivligt fin fick jag krysta ut moderkakan och sedan sy ett par stygn.

Sedan kom den berömda fikabrickan in och Liten skulle vägas och mätas. 3585 gram och 51 cm kärlek.

Förlossningen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade onödigt nog ställt in mig på att andra förlossningen oftast blir lättare och går snabbare och även att jag skulle klara det utan smärtlindring för att skynda på det hela ännu mer.

Men den blev istället hundra gånger svårare och mer intensiv än Emilias och tog dessutom längre tid. Med Emilia tog det 14 timmar och med Liten 17.

Det jobbigaste var att jag hade intensiva värkar konstant, att inget hjälpte och att Liten inte mådde bra förstås. Jag var i ren chock efteråt och det är väl nu man börjar landa och släppa det lite. Även fast all smärta i världen är värt det så är det ändå en helt sjukt omtumlande upplevelse men jag är glad för att jag hade världens bästa stöd under hela förloppet.