Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Emilia har jobbat hårt med det här projektet.  Hon har noggrant ritat en djurpark och skrivit de spanska orden.
Det var roligare än matte i alla fall.

Idag konverserade Emilia för första gången med en främling på spanska.  Detta är ett enormt framsteg.  För det första så är hon blyg av sig och pratar inte med främlingar i onödan och för det andra; att hon bara vågar besvara frågor på spanska när hon i själva verket är osäker fortfarande.  Grymt!

Det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är ju genom att prata.  Då gäller det att man verkligen vågar, även om man är osäker så får man inte vara rädd.
Så självklart blir man lite stolt när ungen snackar spanska för första gången med någon hon aldrig har träffat förut.  Det var ingen komplicerad konversation, men huvudsaken är att hon vågade.  Hon tog det första steget och nu får vi hoppas att hon vågar fortsätta låta det rulla på.

Sedan frågade hon efteråt "tror du att han trodde att jag var blyg eller?".  Mallig.

Igår skulle Emilia "vara fin", vilket jag tycker att hon alltid är och oftast utan fix och mojande.  Men Emilia är en riktig flick-flicka, hon kan stå i evigheter och borsta sitt hår om och om igen eller stå framför spegeln och dra i sina kläder.  Detta har hon inte fått från mig, jag är ingen girly-girl och jag var absolut inte det som liten.
Men Emilia var bestämd redan från start.  Hon var bara 3-4 år när hon vägrade byxor och bestämde sig för att bara ha kjol eller klänning - och inte vilka kjolar eller klänningar som helst.
Hon tycker om rosa, krimskrams, överdrivna klänningar och en massa ryschpysch.  Och skärp i midjan.  Jag vet inte om jag alltid förstår hennes stil eller hennes syn på vad som är fint (på barn).  Men alla får vara och tycka olika.  Nu går hon i alla fall med på shorts och jeansleggings, så det är ju en utveckling... men några andra byxor skulle hon kräkas på.  Hoppas hon växer ifrån det... hehe.

Gårkvällens Emilia.

Det var flera månader sedan vi körde en "Dagens Emilia", så här kommer hon.  Outfit väljer hon själv numera, jag minns faktiskt inte sist jag fick lägga fram kläder åt henne.
Men det är klart att jag har fått säga ifrån då och då.  Någon kväll skulle vi ut och äta på restaurang och hon kom ut ur sitt sovrum med en balklänning (typ) på sig.  Någon gräns måste det väl få finnas? Haha.

Emilia har fått en massa lära-sig-spanska-böcker och en matte- och aktivitetsbok på Spanska.  Här pågår alltså hemundervisning en stund framöver och Emilia pluggar för fullt.  Hon kommer lära sig sitt nya språk på nolltid!
Förhoppningsvis har hon en massa basord och meningar i huvudet tills det är dags för skolstart.  Det vore ju skönt om hon kunde några ord - i alla fall de viktigaste.

Nu behöver hon hjälp, men inom snar framtid lär hon vara den som hjälper mig med Spanskan.  Häftigt!

På tal om hår så skulle Emilia också behöva klippa sig.  Hon skulle behöva kapa av de slitna, raka slingorna en bit och toppa resten.  Hon håller dock inte riktigt med, hon vill absolut inte klippa sig.
Det blir i alla fall fint när det krullar ihop sig till en och en annan korkskruv här och där.

För sju år sedan blev jag mamma för första gången.  Jag var ung - så extremt ung och ännu mer extremt vilsen.  Jag var blåögd och naiv, jag var precis som vilken femtonåring som helst: man trodde att man kunde och visste allt (men hade egentligen inte en aning).
Men jag hade min ängel, min skyddsängel, hon som blev min hjälte i livet och räddade minsta svarta tanke jag hade, hon tog varenda spruckna känsla inom mig och gjorde mig hel.
Emilia Sara Nova föddes den första Augusti år 2004 och det var då mitt liv började på riktigt.

Jag har begått många misstag men lärt mig av alla också.  Jag har alltid velat ge henne exakt allt hon kan få, jag ville bevisa för omvärlden att jag visst kunde göra detta. 
Även om det har varit svårt och alltid kommer komma hinder och motgångar så är jag glad för att jag kan göra det hand i hand med min dotter.
Jag älskar henne mer än vad ord någonsin kommer kunna beskriva och det hoppas jag att hon aldrig kommer tvivla på.  Eller det skall jag rättare sagt se till så att hon aldrig tvivlar på!

Grattis på 7-års dagen världens finaste Emilia.  Tack för att du är du.

I morse klev jag upp och fann Emilia med raggsockor på fötterna.  Mitt i sommaren.  Själv blir jag alldeles obekväm om jag klär på mig något annat än shorts här i den här värmen.  Våran lägenhet är ju verkligen en bastu nu.

Men Emilia slutar aldrig att förvåna, hehe.

Emilia är måttligt pirrig inför morgondagen.  Hår skulle tvättas noggrant, naglar skulle målas med helst två lager, planer skulle läggas upp vid nattning och så är hon hyffsat nervös inför att hon skall sjunga på scen.  Fast hon är mer nervös på ett bra sätt, för att sjunga; det älskar hon.  Hon sjunger från morgon till kväll.  Bokstavligen.  Hon sjunger vid matbordet, hon sjunger med tandborsten i munnen.  Hon sjunger så att öronen blöder framåt kvällskvisten.  Så just sången blir nog inga problem.  Den kan hon utan till vid det här laget.  Hell, både jag och lillebror lär kunna den utantill efter att ha lyssnat i flera veckor nu.

Men ja, pirr i magen var det i alla fall.  Klänningen hängde hon upp på garderobsdörren och hon var noggran om att välja ut vilka skor hon skall ha till.  Hon är redo för sommaren!

Emilia har en vän som hon avgudar, hon är lite äldre och är som en idol för henne.  Till en början brukade dom leka rätt mycket här utanför på gården.  "L" brukade komma förbi, plinga på dörren och så gick dom ut och lekte i flera timmar.
Senare fann L en annan, jämngammal polare som hon började hänga med varje dag (varför kan inte småflickor leka tre!?).  L lovade Emilia i skolan att hon skulle komma och plinga på men varenda dag blev en besvikelse.
Emilia har struntat i att göra annat bara "ifall att L kommer hit", L fortsatte att lova men dök inte upp.
Jag kan förstå denna L... Emilia är ju yngre, får inte gå speciellt långt, är lite rädd av sig osv.  Det är inte konstigt om hon vill hänga med någon i sin ålder.  Men ändå så önskar man ju att hon inte skulle lova Emilia en massa, som lojalt tror på minsta lilla ord.

Hur som helst... igår på stranden var ju en klasskompis där.  Han flyttade till Sverige för mindre än ett år sedan och kan inte så mycket svenska.  Men Emilia skuttade fram till honom och dom lekte SÅ himla fint tillsammans.  Den här lilla pojken härmade varenda ord som Emilia sa.  Det är ju ett fantastiskt sätt för barn att lära sig nya språk!
I timmar lekte dom, simmade, byggde i sanden, åt mat och skrattade ihop.
Sedan dök "L" upp med ett par kompisar.  Jag misstänkte på en gång att Emilia skulle dissa hennes klasskompis om hon fick hänga med tjejerna.  Men icke det.
Tjejerna bjöd in Emilia i leken, L frågade en massa och verkade uppriktigt intresserad av att fånga Emilias uppmärksamhet och av att få leka med henne.  Och Emilia var trevlig tillbaka, ställde upp på deras lekar men pratade med pojken hela tiden, fick honom att vara med och gjorde allt så han inte skulle känna sig utanför, "eller hur M?", "vad tycker du M?" osv.

En sådan här liten sak gör en stolt, kan jag säga.  För barn är barn - och barn kan vara jävligt elaka.  Så att Emilia inte struntade i pojken när de "coola tjejerna" kom värmer lite.  Speciellt när tjejerna visade öppet att dom inte var intresserade av att låta killen vara med i leken.  Hon stod upp för honom och hade hans rygg.  Det kallar jag vänskap.

Efter lite springande i x antal butiker med en less och uttråkad Elian (han hatar verkligen att shoppa nuförtiden) så hittade vi till slut den här klänningen på KappAhl.  En superfin vit klänning, med massa tyg, volanger, rosett i ryggen osv. 
Som sagt, verkligen superfin MEN jag räknar med att den bara kommer användas en gång.
Vitt + 6åriga Emilia är inte det lättaste nämligen (vitt blir typ svart?), men äh... är det skolavslutning så är det!

"Mamma, vad önskar du dig i Mors dag -present?" frågade min dotter mig i morse.
"Jag önskar mig att du är snäll en HEL dag, lyssnar på ALLT jag säger, tjatar inte, säger inte emot och bara är glad hela dagen" sa jag glatt.
Emilia suckade lite lätt och sa "Men åh, man kan inte få allt man vill ha..."

Hepp.

I morse åkte Emilia iväg på skolresa.  Hon har sett fram emot det i flera dagar, tjatat, undrat, pratat om vad som skall hända och hur det kommer bli.
Hon vaknade två timmar innan väckning idag.  Galet tidigt med andra ord.  Jag var uppe i samma veva och värmde välling åt Elian och passade då på att säga åt henne att lägga sig och somna om, men hon satt där och såg piggare ut än någonsin.

Ett par timmar senare skuttade hon upp och gjorde sig i ordning, sjöng och trallade "idag ska vi på skolreeeesaaaaa" och såg allmänt överlycklig ut.  Hon sjöng om glass och sockervadd och frågade varannan sekund "ska vi gå snart, vad är klockan?".
När vi sedan gick ut och var på g mot skolan så glittrade hennes ögon av förväntan.

Hon kändes så stor som skulle ha med sig egna pengar att ansvara för.  Ärligt talat så kan det gå hur som helst, hon har verkligen iiiiingen koll alls på pengar.
En gång fick hon betala när vi köpte pizza, hon gav gubben pengar och blev helt överlycklig när hon fick pengar tillbaka, "åh, han gav mig peeeeengar!" tjöt hon när hon fick växel tillbaka.
Men hur som helst, det går nog bra.

Igår efter skolan berättade Emilia att "X har gjort slut med mig".  Vi pratade lite om det och hon ryckte mest på axlarna och såg inga konstigheter.  (Tänk om det kunde vara så lätt att bli dumpad för alltid).

På kvällen vid läggning sa hon "Du, mamma... vad betyder det egentligen när en kille gör slut med en tjej?".
Gulligt att hon berättade flera timmar innan om att han hade gjort slut utan att riktigt veta vad det innebar.

I morse frågade hon lite bekymrat "Om en kille gör slut med en tjej... betyder det att han ALDRIG vill vara ihop igen?".  Sedan funderade hon en liten stund igen innan hon sa "Äh, han kommer aldrig klara av att inte vara kär i mig ändå" sedan skuttade hon iväg till skolan.

Efter skolan sa hon ingenting så jag frågade och då berättade hon att "Han sa att han inte ville göra slut med mig längre".

Dåså.  Det löste sig.
Ah, young love....

På Torsdagar brukar Emilia och hennes klass ha utedag.  Då skall det packas med matsäck osv och det brukar för det mesta vara en hit.  Så länge jag inte packar med en risifrutti i ryggan, då blir det ett jäkla liv.  Undra varför ungen prompt skall ha Risifrutti när vi är i affären men aldrig vill äta dom?
Ja men hur som helst, utedag var det ja.  Idag var det dock ingen sådan.  Det skulle komma nya, små sexåringar och hälsa på.  Det är helt sjukt att det redan har gått ett år sedan Emilia gick på dagis och hälsade på i skolan.
Snart är det sommarlov och efter det är inte Emilia yngst i skolan längre.  Då blir hon inte längre kallad "en av småungarna" av ettorna längre (som man hör flitigt när man lämnar och hämtar).

Jag har sagt det hudratusen gånger förr men jag säger det igen; tiden går för jäkla fort.

God förmiddag mina fina.  Tusen tack för både mail och kommentarer angående Emilias upplevelse.  Jag har fått en massa bra råd, både från lärare och föräldrar med erfarenheter.  Jag inser att det är skolans ansvar att lösa detta, oavsett om jag har ringt föräldrarna själv, då det hände på skoltid - vilket är rätt självklart.  Jag pratade även med pojkens lärare idag och hon stod fast vid att det skulle tas på utvecklingssamtalet.  Dom fortsätter även att försvara det med att han faktiskt inte tog så hårt. 
Men om man inte tar det på allvar från början så vet man aldrig vad som händer nästa gång.  Nästa gång går leken kanske för långt! Som sagt, stryptag är ju livsfarligt.  Det är helt oacceptabelt oavsett vad.
Hur som helst, om det inte tas på allvar bland lärarna så får jag väl prata med rektorn och se vad hon tycker.

Emilia mår i alla fall rätt bra ändå, hon är ju inte helt knäckt.  Men hon är rädd... och det är tillräckligt.  En sexåring skall inte behöva vara rädd när hon går till skolan och hon skall absolut inte strunta i att ta med sig frukt till skolan som hon gjorde i morse, av rädsla för att bli strypt eller slagen.

Men Emilia gick iväg med sina kompisar med ett leende på läpparna som vanligt i morse när jag lämnade henne.  Hon sa att allt var ok, att det kändes bra och att hon lovade att säga till en lärare om och så fort något hände igen.
Men jag är nervös, det medger jag.  Jag hatar att lämna mitt barn på ett ställe där jag inte är 100% säker på att hon är trygg. 
Läraren berättade idag att dom skulle ha stenkoll på killen nu framöver.  Det känns ju bra att veta i alla fall, att dom håller ögonen på honom.  Men ändå... ni förstår nog nervositeten jag bär på inom mig.  Det gäller ju ändå det dyrbaraste jag har och jag önskar att jag kunde stå framför henne och skydda henne från allt ont och läskigt som finns runt omkring.  Jag skulle göra vad som helst för henne och det är ju förjävligt att känna sig maktlös.

Jag pratade med Emilias lärare idag.  Hon är en bra lärare och Emilia tycker verkligen om henne, så det känns skönt att veta att man alltid har någon att vända sig till som förstår och vill hjälpa.
Men hon var helt omedveten om det som hände igår.  Vilket gör mig rätt förvånad, jag tycker att stryptag är en rätt stor sak... en livsfarlig sak.
Men hon skulle i alla fall gå och prata med killen i treans lärare.  Sedan skulle dom förmodligen ringa till hans föräldrar men hon tyckte att det skulle bita hårdare om jag själv ringde.

Jag vill inte vara rädd och orolig när jag lämnar min dotter i skolan.  Jag vill att hon skall vara trygg där, att jag skall känna mig trygg med att låta dom ta ansvaret över henne hela dagen.

Om det inte vore för att hon ändå tjatade om skolan så skulle jag lätt ha låtit henne ta sommarlov redan nu, bara för att ha henne nära och återfå kontrollen över situationen och hennes liv.
Men även fast hon har haft det skakigt med skolstarten så tycker hon ändå om att vara där.  Hon har kompisar som hon avgudar, en lärare som hon älskar och aktiviteter som hon aldrig skulle vilja byta bort.
Men när jag går och oroar mig på dagtid över att hon i samma sekund kan bli misshandlad av en tre år äldre kille, då har det väl ändå gått för långt?

I eftermiddag skulle jag få information om hur dom hade hanterat situationen nu över dagen och även telefonnummer till pojkens föräldrar.  Förhoppningsvis får vi ett stopp på detta på en gång!

Idag kom Emilia hem och sa att en kille i trean hade tagit stryptag på henne.  Den här killen har tidigare skrämt henne, svurit och skrikit åt henne och "brottat ned" hennes klasskompis.  Anledningen till att han tog strypgrepp var för att han inte fick Emilias äpple.
Det finns inte ord för hur jävla förbannad jag blir.  Finns det inga gränser längre? Uppfostrar inte föräldrar sina barn? Varför tar inte folk tag i sina ungar!? För detta är ju som sagt inte första gången.  Den här snubben i trean har ju gett sig på både Emilia och andra småtjejer flera gånger nu.  Lärarna är medvetna - men som jag själv fick bekräftat en gång av en lärare själv; dom får inte göra något åt saken, även om dom vill.
Men att prata med föräldrarna borde dom väl få göra? Jag hade i alla fall väldigt gärna velat få reda på om Emilia mobbade och misshandlade andra barn.  Det RÄKNAR jag med som förälder.

Det är ju inte konstigt att Emilia har genomgått jordens personlighetsförändring sedan hon började i skolan.  Ungarna slåss ju dagligen, skriker, tjaffsar, tänder eld på skolan och slår lärarna.