Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Jag hoppas att ni alla har haft en jättemysig dag, fylld med kärlek både från stora, små, nära och kära.  Jag ville avsluta den här dagen med att tacka er ALLA för att ni tittar in här dagligen, lämnar söta och stöttande ord efter er, mailar långa och fantastiska mail och bara tar er tiden att läsa om mig.  Om oss.

Har mamma Denize gått och blivit knäpp och klippt av sig allt hår? Galet...

I natt fick jag ett underbart mms.  Mina kära vän Matildas andra son hade äntligen kommit till världen.  Som hon har väntat, kämpat och längtat.  Efter en snabb och smidig förlossning kom en liten Emilian ut och slog upp ögonen.  En kopia av sin storebror.
Som jag längtar efter dom nu! Jag önskar att jag kunde sätta mig på ett flyg och dyka upp direkt på BB.  Men jag får kräva daglig bilduppdatering tills jag kan åka till Sverige och hälsa på.

Det här inlägget är till dig, Matilda.  Stort grattis till nya bebben, till att bli tvåbarnsmamma och stort grattis till Alexander som har blivit en liten storebror.


Alexander och Elian i somras.

Jag känner att min inspiration börjar komma tillbaka.  Jag känner mig peppad till att leva, att blogga, att fota... att göra det jag gör.

Så jag undrar då, om du fick önska ett inlägg; finns det något speciellt då? Något som du önskar att jag skrev om, eller skrev mer om? Eller kanske någon bild, någon film, något helt annat, vad som helst.

Detta frågade jag förut, för länge sedan.  Då var det att berätta om mitt liv i USA, mer recept, mer bilder.  Jag tycker att jag har levt upp till dom önskemålen.  Eller?

Först och främst så vet jag att ni är många mammor som läser min blogg och därmed vill jag önska er alla en helt underbar mors dag!

Sedan skall jag gå över till MIN mamma, världens bästa mamma.  Om mina egna barn kommer älska mig hälften så mycket som jag dig så kommer jag vara jäkligt nöjd.
Du är min mamma men jag ser det mer som min bästa vän.  Så fort något händer - bra som dåligt - så är det dig jag ringer på en gång.  Det är dig jag pratar med först, dina råd jag tar åt mig av först och dina åsikter jag lyssnar på först.
Jag vill inte säga "Tack för att du finns" för att det finns inte ord som kan förklara hur pass tacksam jag är.  Men tack ändå... tack för allt enda sedan dag ett. 

Som nybliven bebisförälder har jag kommit fram till att man förändras på många olika plan, på många olika sätt.  Det jag framför allt syftar på är att man blir enormt snuskig.  Det är som att det inte finns några gränser, ingenting är äckligt längre.  Jag pillar bort snor från min sons näsa, torkar ögongegga med fingrarna, luktar på mystiska fläckar på bodyn och konstaterar att "nä, det var inte bröstmjölk... det luktar inte sådär surt, det måste vara kiss", får bajs på händerna när man byter blöja, upptäcker bajsrester på armen efteråt och rycker bara på axlarna och säger "ojdå, måste nog gå och tvätta mig igen" eller blir kissad på varenda gång man skall byta, skrattar till och pratar sådär larvigt med bebisröst "men oooojdå, är det kissdags igen?" eller något liknande.  Och på tal om det... pojkar kissar fasen varenda gång man tar bort blöjan.  Så fort snorren släpps fri ställer den sig upp och riktar strålen rakt mot morsan.  Reflex? Krav? Något i alla fall, för det är var eller i alla fall varannan gång.

Något annat är att man plötsligt blottar hela sin kropp utan att tänka efter.  Att hålla något privat? Nej det finns inte just nu.  Jag pratar med min mamma om olika "besvär" i underlivet efter förlossningen... sår, utslag, stygn osv.  Hur ofta pratar man annars om sin härlighet bara sådär? Med sina föräldrar dessutom!? Nja, sällan alltså!
Eller tuttarna.  Nu när man ammar är det ju naturligt att dom visas, även om man inte måste sitta med dom i vädret om man inte känner för det... men man känner inget behov av att "gömma" dom. 
Annars är man väldigt noga med att hålla dom för sig själv, skämmas för urringning osv.  Men inte nu inte... nu får dom gärna luftas och jag har inga problem med att dela med mig av mystiska utslag lite här och där.

Ja, detta hör till min roll som nybliven bebismamma som sagt... detta växer man ifrån. 
Snart blir man nog normal och fräsch igen.  Snart...

Drömmer ni någonsin en liknande dröm flera gånger utan att förstå varför? Drömmen är oftast helt obegriplig men ändå obehaglig, jobbig eller ja, bara konstig.
I ett halvår har jag nu drömt liknande drömmar då och då som verkligen börjar gå mig på nerverna.  Antingen drömmer jag att jag sitter på ett flygplan, något händer och vi måste kraschlanda.
Eller så drömmer jag att jag är på en båt, alltså ett stort kryssningsfartyg som även det - krockar och sjunker eller får problem på något sätt.

Jag har börjat tolka och tyda mina mardrömmar, i alla fall dom som dyker upp regelbundet om och om igen.

Att drömma om flygplan kan betyda bland annat detta:

Planet, eller att flyga i ett, kan indikera snabba förändringar. Det kan också innebära ett språng ut i det okända, att komma bort från ditt vanliga liv.
Och att kraschlanda kan tyda på problem framöver eller ett svårt slut på planer eller förhoppningar.

Att flyga kan tyda på en längtan efter att bli fri från något problem eller att vilja fly helt enkelt.  Och att falla kan betyda att man har förlorat något eller att man är rädd för att genomföra något.

Ja, det finns hur som helst en massa olika teorier men dessa stämmer in ganska klockrent med tanke på att jag började drömma om detta för första gången för ett halvår sedan.
Det är i alla fall ganska häftigt att helt störda drömmar kan reflektera på hur ens liv egentligen är, har varit eller kommer vara på riktigt!

Idag blev min bästa vän mamma till en liten pojke som skall få namnet Alexander! Jag är helt rörd och till mig och vill bara åka och hälsa på dom NU! Men det här inlägget är tillägnat till dig, Matilda (när du får se detta) och till eran son.
I morgon blir det i alla fall att hälsa på dom.  Stort grattis till den nya familjen.

Bild på mig och Matilda för länge sedan. 

Nu pillas det med designen... kan se konstigt ut till och från!

För några dagar sedan fick jag en kommentar som jag tänkte att jag kunde svara på.  Det gällde min mormors bortgång och att min mamma då måste vara ung också.
Att få barn tidigt verkar vara vanligt i min släkt.  Min morfars mamma, alltså min mammas farmor var 16 när hon fick barn, min mormor var också 16 och min mamma var i min ålder... alltså 20.  Jag slog dock rekordet och var 15 istället.
Det är väl kanske därför alla har varit emot det, eller var när jag blev gravid.  Alla har ju sina erfarenheter.

Emilia däremot, hon skall inte fortsätta med släkttrenden.  Även fast jag anser att man kan skapa sig ett vettigt liv oavsett barn eller inte så hoppas jag att hon skapar det stabila livet innan hon väljer att bilda familj.
Hon är speciell, hon är fullkomligt unik (jaaajaa jag vet att alla säger det om sina barn...) och jag vet att det kommer bli något stort av henne.
För mig vore det ett mardrömsscenario om hon kom hem som fjortonåring och berättade att hon är gravid och skulle behålla barnet.  Är det hyckleri? När jag själv gör det? Kanske... men jag är erfaren och önskar ingen annan mina motgångar.
MEN att tvinga någon till abort funkar ju inte, jag skulle bara kunna berätta min historia - ur min synvinkel och hoppas att hon inte skulle vara lika naiv som jag.
Missförstå mig inte, min dotter är det absolut bästa som hänt mig, hon gör mig till den jag är, hon räddade mitt liv och jag ångrar inte en sekund.  Jag "planerar" bara ett annat slags liv för hennes skull, en annan framtid.

Även fast jag själv är/var ung mamma så kan jag inte påstå att jag är för tonårsföräldrar.  I alla fall inte så tidigt som i 14-15års åldern.  Det finns så fruktansvärt mycket att lära sig, så många faser att ta sig igenom i livet, det finns så himla mycket man inte förstår sig på även fast man tror att man är världsvan och mogen.
Med rätt stöd däremot, så går det alltid att fixa.  Jag ser det ju inte som en undergång för unga föräldrar, jag ser det bara som ett hinder.  Man har ju hela livet framför sig.
Men som sagt, med rätt stöd kan man klara av vad som helst och det var det som räddade min situation - bra stöd.  Jag har alltid haft någon att vända mig till och alla har faktiskt inte den turen.

Hur som helst, ämnet spårade ur lite grann.  Det skulle ju bara handla om att vi har varit unga med att få barn i släkten för att någon bad mig förklara.  Men tankarna började sväva lite...

Bjuder på en passande bild till ämnet, mitt lilla geni:

För tillfället bor dessa normala katter hemma hos oss.  Den svarta saken är från grund och botten egentligen min.  Den grät jag till mig när jag var nio år gammal.  Vi skulle baaaara åka och titta på katterna, men sedan fann jag min katt och var ju tvungen att ha henne, jag fick tjata och gråta lite... sedan var hon min!
Den andra är bara ett freak.  Hon är jordens fegaste katt, blir rädd för sig själv och fräser åt dörrar.  Hon är dessutom jordens största, mest groteska sak... men även hon har hängt med i några år nu.
Dom är långt ifrån normala - båda två.  Här finns bildbevis!

Emilia somnade i mitt knä medan vi kollade på Lilla Sjöjungfrun. 
Kärlek och värme strömmade igenom kroppen.  De som har barn förstår känslan av att se sitt sovande barn, det är något speciellt, jag kan inte beskriva varför.  Så fridfullt vackert...
Eller är det kanske för att dom då är tysta och lugna for once? Ha nej då.

När jag nyligen bar över henne till hennes rum och säng öppnade hon ögonen och skrek "whoooa! jag flyyyger!" sedan fick hon ur sig ett litet "ha ha ha" och så snarkade hon fint igen.

Hon är mästare på att prata i sömnen.
Om man inte väcks av "MAMMAAAAA! Det brinner!!!"
så kan man få panikslag av "hjäääääälp" eller "oh my goooood".
Inte alltid så hemska grejer förstås, man väcks ofta av att hon skrattar i sömnen eller sjunger. 

Jaha, då börjar skiten närma sig då... svensk "vinter".  Idag öppnade jag persiennerna och fick se snö... storm... och mera snö! Det smälte såklart snabbt.
Snö hade varit helt okej om det snöade, snön stannade, det blev mer och mer och sedan smälte allt när det blev vår.  Vinter i Stockholm är väl inte riktigt så, det snöar, stannar någon dag, blir till slaskhelvete, sedan snöar det igen, fryser på, blir en jäkla isbana och så smälter det igen. 
Nu väntar slask och mörker i typ ett halvår framöver.  Halleluuuujah!

Hoppas tiden går snabbt ändå så är det snart vår, April. Åh!

Jag kommer på mig själv för ofta med att sitta och tänka tillbaka.  Det är säkert något vi alla gör, det går kanske inte att undvika. 
Jag tänker: tänk om jag hade gjort så, undra hur det hade blivit om jag gjorde såhär eller hur hade allt varit om jag agerade på det här sättet? Det är lätthänt, att man fantiserar om vad som kunde ha blivit men man får inte tänka så, gjort är gjort - det är alltid lätt att vara efterklok.  Man måste gå vidare, tänka framåt och göra det bästa av hur situationen ser ut idag.

För lite mer än ett halvår sedan blev jag erbjuden ett jobb utomlands.  Det var ett otroligt bra jobb som hade kunnat öppna många dörrar för mig.  Dom erbjöd en svensk dagmamma, dom erbjöd boende.  Ja, jag blev erbjuden ett drömjobb helt enkelt.  Jag velade länge, fram och tillbaka och tackade till slut nej.
Jag tackade nej för Emilias skull framförallt.  Jag ville inte att hon skulle behöva känna sig ensam, utan mina föräldrar och min faster som hon älskar innerligt. 
Jag vet att barn anpassar sig, jag själv är uppväxt på jordens alla hörn men jag har ändå haft en hel familj, ett syskon och två föräldrar och dessutom mamma som alltid var hemma med oss.  Emilia hade bara haft mig och knappt det, med tanke på att jag hade jobbat mycket.  Det kändes fel, jag var inte redo, jag vet inte om Emilia hade varit redo.
Men jag kan inte hjälpa att tänka på hur livet hade sett ut idag om vi hade flyttat till Frankrike.  Vi hade kanske kunnat leva ett lyxliv, men hur hade vi mått känslomässigt? Brist på tid tillsammans, inga nära kontakter där borta.  Hade det varit värt det? Det kanske hade varit alldeles underbart... jag kanske var för feg.

Ja, det finns många beslut jag har tagit i mitt liv som jag kan fundera på idag.  Det finns en rad olika saker jag ångrar, som jag innerligt önskar att jag kunde gå tillbaka och ändra på. 
Men jag försöker som sagt att lära mig att man inte tjänar på att tänka "tänk om".  Man måste blicka framåt... oavsett vad som händer.

Jag är glad över att jag lever mitt liv.  Jag skulle aldrig byta mitt liv mot någon annans.  För även om jag själv begått misstag och fått andras misstag kastade över mig så är jag otroligt nöjd med hur mitt liv ser ut.  Jag har lärt mig av mina egna snedsteg och blivit starkare av andras.

Det finns en sate som förstört mitt liv för tillfället, som tagit mitt hjärta, slagit sönder det i bitar för att sedan fortsätta stampa på det, gång på gång.  När fan skall det ta slut?
Du vill påstå att du skall stå för din skit, att du ska ta straffet för det du har gjort. 
Jag försöker innerligt att vakna på morgonen, bita ihop och göra det bästa av dagen för min skull, min dotters skull och alla runt omkring mig.  Jag försöker leva hälsosamt för att jag är gravid, jag orkar inte med denna psykiska skit just nu, jag orkar verkligen inte.
När man precis börjat må bättre så skall man bli sparkad på ännu en gång.

Du bevisar din falskhet ännu mer nu, tackar för det! För det gör det lättare för mig att inse att jag har det så jävla mycket bättre utan dig och dina lögner.
Men fortsätt att säga till folk att du inte gjort något fel om du mår bättre av det samtidigt som du säger till mig att du älskar mig och skulle göra vad som helst för att få allt ogjort och att du absolut står för det du gjort.

Vill du att jag skall lägga upp bevis på dina ord, trycka upp det i folks ansikten!? För jag är seriöst trött på att detta trycks upp i mitt hela tiden, om och om igen.  Tycker du inte att du gjort tillräckligt?

Ibland önskar jag att jag bara kunde gömma mig, försvinna från allt.
Man sparkar inte på någon som redan ligger ned.  Fega fanskap.

Jag önskade att jag skulle kunna skriva av mig om mina känslor och gå vidare med mitt liv.  Det är dock omöjligt om denna tragiska historia aldrig tar slut.  Fortsätter det så får jag stänga ned ännu en blogg. 
Jag vill inte ha fler kommentarer om det som hände eller om honom.  Jag orkar inte mer.

Emilia åkte bara på någon kvällshosta, skönt nog.  Det var jag som fick bli förkyld istället... täppt i näsan, hostig och ont i halsen.  Jag är ju sjuk till och från hela tiden ändå... om det inte är det ena så är det det andra.  Typiskt!
Men men... hoppas det känns bättre i morgon för till jobbet skall jag!

Idag tog Emilia lite sovmorgon - tror jag, håller inte riktigt koll på vad klockan är - och det var skönt.  Hon vaknade strax efter åtta (sju, nu med vintertid?) och då ville hon kolla på film så jag fick ligga och dra mig i en halvtimme.

Vad denna dag har att erbjuda har jag ingen aning om,
Just nu behöver jag bara en stor kopp kaffe!

Lördag idag och Emilia kände för att vakna 06.30.  Det är så himla typiskt... för på vardagar vill hon verkligen inte gå upp tidigt, då måste jag släpa upp henne ur sängen!

Hur som haver, till slut fick hon upp mig och nu har vi precis ätit frukost.
Om ca. en timme skall vi bege oss in mot stora staden och se på bio.  Sedan blir det kanske lite shopping (beroende på hur det står till med mina svimningsattacker) och mat i stan.  En trevlig lördag med kvalitetstid med Emilia i alla fall.

Nu tjatar hon på mig om att jag måste duscha och klä på mig, bra att hon håller koll!
Have a nice day!