Inte lätt att vara liten, eller?
Det går inte att säga emot att det inte kan vara lätt att vara liten. Ibland funderar jag på vad Elian tänker, vad han tror, hur han uppfattar allt omkring sig. Han är ju ingen bebis längre, han är stor nog att förstå en hel del och ibland ser man hur tankarna verkligen snurrar i huvudet på honom.
Hela det här äventyret i Spanien, den stora omställningen, alla nya intryck, alla nya rutiner. Tänk vilken ny värld det bara öppnade sig för min lille prinskorv.
Som ni vet så har han alltid varit lite speciell av sig, envis och krävande av exakta rutiner. Om en tid ändrades så visste man att resten av dagen var körd. Man behövde göra allt en viss tid och man behövde göra det på precis samma sätt varenda dag.
Men gud, vilken förmåga han har fått att anpassa sig efter att vi åkte hit.
Visst, han är bestämd... på dagtid skall han BARA sova i vagnen, absolut inte i sägen (förr var det tvärtom). Men sängen går bra när det är mörkt ute och han vet att han skall sova för natten.
Men om man bortser från sådana saker. Ta bara flytten mellan dessa tvä lägenheter här i Spanien. Det var inga problem alls. Han hängde i mina ben lite i början och vågade inte riktigt utforska lägenheten på egenhand. Men om man bortser från att han är extremt mammig så är jag så imponerad över honom.
Han finner sig var vi än är, han hänger bara med, somnar och sover så länge han har sin säng och vagn (och mig, haha), han äter mat så länge vi är samlade runt bordet hemma, han hittar saker att göra... ja, återigen så hänger han med bara.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle gå såhär bra, att han bara anpassar sig och känner sig trygg och kommer in i nya tider och rutiner hur som helst.
Men känslorna kanske smittar av sig. Jag känner mig lugn och lycklig och en glad mamma är väl en bra mamma? Det sägs att barnen känner på sig vad mamman känner och det kanske stämmer.
Jag tycker bara att det är häftigt att min envisa huligan har tagit och tar vårat äventyr så bra. Att han glatt hänger på och uppskattar det mesta. Att han sover (för det mesta) om nätterna, att det går att ha med honom på utflykter, att det går att flytta, att det går att ställa om tider. Allt. Det finns så mycket.
Hela det här äventyret i Spanien, den stora omställningen, alla nya intryck, alla nya rutiner. Tänk vilken ny värld det bara öppnade sig för min lille prinskorv.
Som ni vet så har han alltid varit lite speciell av sig, envis och krävande av exakta rutiner. Om en tid ändrades så visste man att resten av dagen var körd. Man behövde göra allt en viss tid och man behövde göra det på precis samma sätt varenda dag.
Men gud, vilken förmåga han har fått att anpassa sig efter att vi åkte hit.
Visst, han är bestämd... på dagtid skall han BARA sova i vagnen, absolut inte i sägen (förr var det tvärtom). Men sängen går bra när det är mörkt ute och han vet att han skall sova för natten.
Men om man bortser från sådana saker. Ta bara flytten mellan dessa tvä lägenheter här i Spanien. Det var inga problem alls. Han hängde i mina ben lite i början och vågade inte riktigt utforska lägenheten på egenhand. Men om man bortser från att han är extremt mammig så är jag så imponerad över honom.
Han finner sig var vi än är, han hänger bara med, somnar och sover så länge han har sin säng och vagn (och mig, haha), han äter mat så länge vi är samlade runt bordet hemma, han hittar saker att göra... ja, återigen så hänger han med bara.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle gå såhär bra, att han bara anpassar sig och känner sig trygg och kommer in i nya tider och rutiner hur som helst.
Men känslorna kanske smittar av sig. Jag känner mig lugn och lycklig och en glad mamma är väl en bra mamma? Det sägs att barnen känner på sig vad mamman känner och det kanske stämmer.
Jag tycker bara att det är häftigt att min envisa huligan har tagit och tar vårat äventyr så bra. Att han glatt hänger på och uppskattar det mesta. Att han sover (för det mesta) om nätterna, att det går att ha med honom på utflykter, att det går att flytta, att det går att ställa om tider. Allt. Det finns så mycket.
Kommentarer
Postat av: S.
Barn ser PRECIS hur mamman känner, man kan aldrig lura ett barn. De ser det, de hör det, de känner det. Detta vet jag eftersom jag läser till småbarnspedagog och gick på föreläsningar i helgen om hjärnans utveckling samt fosterlivet & barnets 1:a år.. :)
Postat av: esteterier
Vilka underbara bilder du tar!
Postat av: Cissi
Klart han trivs och det märks
Trackback
