Det. Löser. Sig
Jag har en känsla av att det kommer slå tillbaka om jag skriver om detta nu. Man skall aldrig skriva det, aldrig säga det och helst inte ens tänka det. Men fan vad bra Elian har sovit i natt! Först och främst så har han somnat själv fyra kvällar i rad (nej, jag har inte vågat nämna det förrän nu med rädsla av otur), bara det var ett enormt framsteg. Men ändå sov han rätt kasst på nätterna. I natt blev det dock annorlunda... han somnade själv igårkväll - utan klapp och sällskap - och sov sedan i 11 timmar, utan välling. Galet!
För några månader sedan kändes detta omöjligt. Folk sa att det skulle bli bättre, men jag såg det inte, jag räknade med att han skulle vakna flera gånger på natten föralltid, det kändes så hopplöst... man blir ju bokstavligen knäpp utan sömn.
Enda sedan han föddes var han en liten djävul på nätterna, jag var ett vrak, jag grät mig genom dagar och nätter och såg ingen framtid alls. Jag satt bara fast i ett djupt, mörk hål av sömnbrist utan att kunna ta mig ut.
Men äntligen förstår jag att det blir bättre. Det finns inga tips som kan hjälpa när man väl är där, när man aldrig får sova... det finns inget som hjälper just då. Man blev snarare förbannad på alla löjliga råd om att vara positiv och hålla ut. För oavsett om jag ville så kunde jag inte tänka positivt efter en natt med en eller två timmars sömn och sedan ha en gallskrikande unge i famnen.
Men ändå finns det något inom en som gör så att man orkar, antagligen för att man bara måste och för att man ändå älskar sitt barn gränslöst.
Nu kan jag äntligen säga att jag har börjat se ljuset, en utgång från det mörka hålet, en bättre väg: sömn.
Nu får vi hoppas att jag inte förstörde det hela genom att skriva om det, men jag kände mig tvungen. Tiden läker sår, med tiden blir det mesta bättre.
För några månader sedan kändes detta omöjligt. Folk sa att det skulle bli bättre, men jag såg det inte, jag räknade med att han skulle vakna flera gånger på natten föralltid, det kändes så hopplöst... man blir ju bokstavligen knäpp utan sömn.
Enda sedan han föddes var han en liten djävul på nätterna, jag var ett vrak, jag grät mig genom dagar och nätter och såg ingen framtid alls. Jag satt bara fast i ett djupt, mörk hål av sömnbrist utan att kunna ta mig ut.
Men äntligen förstår jag att det blir bättre. Det finns inga tips som kan hjälpa när man väl är där, när man aldrig får sova... det finns inget som hjälper just då. Man blev snarare förbannad på alla löjliga råd om att vara positiv och hålla ut. För oavsett om jag ville så kunde jag inte tänka positivt efter en natt med en eller två timmars sömn och sedan ha en gallskrikande unge i famnen.
Men ändå finns det något inom en som gör så att man orkar, antagligen för att man bara måste och för att man ändå älskar sitt barn gränslöst.
Nu kan jag äntligen säga att jag har börjat se ljuset, en utgång från det mörka hålet, en bättre väg: sömn.
Nu får vi hoppas att jag inte förstörde det hela genom att skriva om det, men jag kände mig tvungen. Tiden läker sår, med tiden blir det mesta bättre.
Kommentarer
Postat av: sandra
hej!
jag undrar om inte du och/eller emilia kan beskriva hur en dag i den spanska skolan ser ut sen när hon börjar? jag som fritidspedagog här i sverige skulle finna det jätte intressant:)! hälsa emilia att det kommer gå alldeles utmärkt för henne i sin nya skola eftersom hon både är världens gulligaste och smartaste tjej. jag håller tummarna för henne:). skönt att elian sover nu!!!
kram på er
Postat av: Mikaela
Jag beundrar dig. =)
///en ung tvåbarnsmamma
Trackback
