Livet förändras
Jag har suttit och kollat på vad jag pysslade med för ett år sedan, hur jag upplevde saker, hur jag kände, hur jag mådde, vad barnen tyckte om livet och så fann jag detta inlägg. Idag för ett år sedan hade vi snö, idag för ett år sedan kom vintern. Vi gick runt i dunjackor och täckbyxor. Vi klädde oss i stickade tröjor, vantar, mössar och halsdukar.
I år ser det smått annorlunda ut. Det har förvisso blivit kyligare här nu på morgnar och kvällar. Det har blivit tjocktröjor och leggings när vi har gått ut på morgonen och det är vårat första hösttecken.
Jag kan dessutom sova med stängda dörrar och fönster om nätterna och fortfarande behöva ha ett lakan över mig, så det har minst sagt förändrats en hel del under Oktober månad här.
Men på dagtid är det fortfarande sommarvärme. Det är mellan 22-27 grader, så man kan inte klaga.
Jag är bara så otroligt glad över hur våra liv ser ut idag. Hur saker och ting har löst sig. Jag känner mig lycklig, inte för att jag bara har två fantastiskt vackra barn som jag avgudar, men jag känner att jag lever för mig också.
Jag känner mig som en egen person igen, som om jag är värd något, som om framtiden ser ljus ut för Denize och inte bara mamma Denize. Förstår ni hur jag menar, eller är det här en massa blaha i era öron?
Jag kände bara att jag återigen behövde uttrycka lyckan i min familj. Hos mig, hos Emilia (även om det är tufft med nya skolstarten) och hos Elian. Life is good, vi lever!
I år ser det smått annorlunda ut. Det har förvisso blivit kyligare här nu på morgnar och kvällar. Det har blivit tjocktröjor och leggings när vi har gått ut på morgonen och det är vårat första hösttecken.
Jag kan dessutom sova med stängda dörrar och fönster om nätterna och fortfarande behöva ha ett lakan över mig, så det har minst sagt förändrats en hel del under Oktober månad här.
Men på dagtid är det fortfarande sommarvärme. Det är mellan 22-27 grader, så man kan inte klaga.
Jag är bara så otroligt glad över hur våra liv ser ut idag. Hur saker och ting har löst sig. Jag känner mig lycklig, inte för att jag bara har två fantastiskt vackra barn som jag avgudar, men jag känner att jag lever för mig också.
Jag känner mig som en egen person igen, som om jag är värd något, som om framtiden ser ljus ut för Denize och inte bara mamma Denize. Förstår ni hur jag menar, eller är det här en massa blaha i era öron?
Jag kände bara att jag återigen behövde uttrycka lyckan i min familj. Hos mig, hos Emilia (även om det är tufft med nya skolstarten) och hos Elian. Life is good, vi lever!
Kommentarer
Postat av: Carolin
Hej!
Jag skrev två frågor till dej för ett tag sedan. Anledningen var att jag har starka drömmar på att flytta utomlands med min sambo och våra barn. Dock verkar de närmaste i min omgivning bara se problem, även min sambo. Jag följer din blogg dagligen och du är ju ett levande bevis på att det funkar att flytta med barn och det inspirerar mig otroligt mycket!
Så jag undrar om du har några tips på hur man gör/vad man ska tänka på? Du har ju en del erfarenhet :)
Trackback
