Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Med svart och rött smink så döpte vi detta till "The princess of darkness".

Mission completed.  Jag hittade till slut en pumpa i en liten fruktbutik.  Lyckan var total för Emilias del när jag hämtade henne tidigare och berättade.

Nu skall jag strax gå ut igen, hämta hem henne för dagen och gå och handla ingredienser till kvällens middag.  Det är en helgdag här i Spanien i morgon så det blir Halloween-party ikväll.  Emilia är ivrig och kan knappt vänta tills hon får klä ut sig och göra sig redo.

Nu: Springa upp till skolan och lämna Emilia.

Sedan: Promenera långt åt helvete för att besöka en inomhusmarknad och förhoppningsvis hitta en pumpa till min kära dotra.  Hon är helt besatt.  Igår nämnde jag att jag kanske kunde köpa en plastpumpa åtminstone,
"men nej! Då kan vi inte göra pumpapaj eller pumpasoppa eller några pumpasnacks" sa hon helt förtvivlat då.  ".....Men Emilia, hur ofta har vi gjort det förut? Aldrig" svarade jag då. 
"Nej men nu kommer vi inte KUNNA det!".

Viktigt, viktigt.
Så självklart skall jag promenera överallt och förhoppningsvis hitta halloween-stämningen åt min dotter till ikväll.

Have a good one!

Lite av det som shoppades till kidsen igår.  Elian fick även ett par likadana byxor som ovan, fast i svart och några enkla tröjor.
Och Emilia fick även lite strumpor och leggings.  Skönt med lite påfyllning i garderoberna!

Vi åkte iväg igår tillslut men kanske borde vi ha gjort annat? Jag är van vid att kalla mig själv och mina barn för Familjen Kaos med tanke på att det mesta verkar hända oss, vi kan inte göra något utan att få saker och ting att falla ihop och bli komiska i slutändan.
Elian hatar att shoppa.  Han hade tålamod första tre minuterna sedan tyckte han att vi hade gjort shoppingcentret.  Jag knäppte loss honom ur vagnen så att han fick gå och det var helt ok så länge vi gick ute i "korridorerna" men om vi närmade oss en affär bjöd han på ett ilande "aaaahhhh" och skakade på huvudet.  Hatobjekt numero ett: jävla-skit-affärer!
Det positiva är att jag lyckades få hem en massa fina kläder till barnen ändå.  Jag lyckades vilseleda Elian.

Det tog rätt lång tid, med tanke på att det sällskapet som jag hade med mig väntade i puben och varje gång jag gick dit för att säga att jag var klar så hade det beställts in nya öl.  Då var det bara att gå en till runda.  Och en till.
När vi äntligen var klara samtidigt allihopa, så hade jag lovat Emilia att gå till ytterligare ett köpcenter längre bort för att leta efter en dräkt.  Väl framme där bråkade människorna om de sista halloween-grejerna som fanns kvar, hyllorna var nästintill tomma och jag och Emilia gick runt runt hyllorna i hopp om att finna något.  Efter en kvart ca såg jag någon slags dräkt, den enda i hennes storlek, och klistrade på ett "ååååh, tittaaa Emilia, vilken fiiiiiin" bara för att få gå därifrån (glömde kolla prislappen).
Sedan skulle jag även få med mig lite mat därifrån så jag försökte ta mig runt den proppfulla, stora affären, plockade på mig lite grejer samtidigt som människor puttades och knuffades.  Hua.
Väl framme vid kassan började kassörskan med att ta våran efterlängtade pumpa.  "NO" sa hon bara, skakade på huvudet och la undan den.  Hepp? Tänkte jag då... men antog att det bara var någon dekoration till affären och orkade inte tjata.  Emilia stod dock och upprepade "men varför? men mamma? men min pumpa? men varför mammaaa?" samtidigt som jag skulle betala och packa ihop varorna.
Jag packar i rallyfart då kön bakom mig är enorm.  Jag lyckas få ihop allt men så PANG, ena påsen går sönder och allt trillar ut på golvet.
Självklart ber jag om en ny påse, men den där (JÄVLA!) kassörskan skakar bara på huvudet och tittar bort.  Jag hade god lust att klättra över till andra sidan, ge henne 50 euro och ta hela lådan med påsar.
Jag vet inte vad jag skrek, men jag skrek något.  Jag blir inte arg lätt i sådana situationer, men om jag väl blir arg... då blir jag ARG.  Så där stod jag och samlade ihop matvaror från golvet medan Elian skriker i vagnen och Emilia tjatar "men mamma, våran pumpa då, var är min pumpa? varför tog hon pumpan, mamma...?".
Jag trodde att mitt huvud skulle explodera.  Åh, jag var så satans trött, kroppen värkte, snoret rann, ilskan bubblade över men på något sätt fick jag med mig allting därifrån, mötte upp sällskapet som hade varit på donken och handlat middag och vinkade över en taxi.

Väl hemma åt vi våra äckliga hamburgare och det kändes så skönt att vara hemma i lugn och ro igen.
MEN om jag bara visste vad jag hade att vänta mig.
Två timmar tog nattningen igår.  Båda barnen skrek hysteriskt samtidigt.  Jag hade lätt kunnat slå sönder huvudet i väggen, jag var så leeeesss.  Men på något sätt klarar man av det, för ungarna somnade ju till slut.

Idag skrattar jag åt gårdagen, tycker att det är så sjukt komiskt hur sådant här alltid händer mig.  En lugn och fridfull shoppingrunda? Never.  En dag utan kaos? Never.  En dag med turen helt och hållet med oss? Never.
Men det är ju tur att livet är spännande i alla fall.  Jag fick ju med mig det viktigaste till barnen och Emilia fick en snordyr dräkt till halloween.


Glad och mysig nyvaken grabb innan våran mysiga, härliga, fridfulla shoppingrunda...

Elian sover fortfarande, så vi får se om vi hinner iväg idag.  Det vore skönt med tanke på att affärerna är stängda i morgon och barnen verkligen behöver lite nya, varmare kläder.  Elian går liksom omkring i urtvättade mjukisar från när han var 9 månader gammal.
Men annars får jag kämpa mig iväg till mataffären åtminstone, kylskåpet är tomt och jag har ju lovat min (tjuriga) 7-åring att åka på pumpa-jakt idag.

Ha en fin lördag!

Lilla hjärtat sover middag för tillfället och Emilia sysselsätter sig med halloween-pyssel.  Själv skall jag hoppa in i det stora och underbara duschrummet, göra mig i ordning och dra igång den här dagen.

Vi har suttit och latat oss i pyjamaserna hela morgonen-förmiddagen, barnen har lekt, bråkat, ritat, målat och ätit inglad gurka och syltlök.  Varför tycker mina barn om så konstiga grejer? Dom måste få det från mig.  Själv kunde jag proppa i mig hur mycket syltlök och oliver som helst i Emilias ålder.  Godis för all del, men jag föredrog alltid sådana skumma saker.
Apropå ingenting.

Nä, duschen var det ja.  Sedan blir det nog en taxi till shoppingcentret när bebben har vaknat igen.

"Åh, FYYYYY mamma, Elian har bajsat" vaknar jag oftast till på morgonen.  Hon ställer sig vid hans sängkant och busar medan jag drar täcket över huvudet och tänker "just five more minutes!".  Men sedan kommer den där meningen och då är det bara att starta dagen.
Ungarna vaknade tidigt i morse även fast dom gick och la sig lite senare igår.  Surt.  Själv har jag vaknat tretusen gånger i natt och behövt snyta mig.  Härligt med förkylningstider! Jag har verkligen höstkänslor för tillfället.... regn flera dagar i sträck, kyligare temperaturer, förkylningar, mörker och en grå vardag.  Hua!
Men som tur är så kommer solen tillbaka om några dagar, även om det är svalare så betyder just solskenet så himla mycket.  Det gör så mycket!

Hur som haver, Lördag idag.  Det behövs storhandlas, shoppas lite kläder till ungarna, Elian skulle verkligen behöva klippa sig och Emilia tjatar frenetiskt om en halloween-dräkt av något slag + en pumpa såklart som inte fanns igår.

Hela den här dagen har känts allmänt knäpp.  Först marknaden med alla galna människor, ovädret, sedan är jag trött och så lyckades jag röra ihop det med Emilias skoltider idag.  Jag bara väntade på det skulle hända någon dag med alla dessa lämningar och hämtningar konstant.
Vi råkade i alla fall gå tillbaka till skolan en halvtimme för tidigt efter siestan.  Först och främst så stressade jag ut Emilia ur lägenheten, sedan sprang vi mot skolan.  När jag sedan insåg (100 m från skolan) att klockan stod på 14.22 istället för 14.52 kunde jag bara tvärnita och undra vad i helvete jag höll på med egentligen.  Emilia började bara asgarva så fort jag sa att vi hade sprungit i onödan och att vi i själva verket var galet tidiga.
Det var bara att vända några hundra meter och sätta oss i parken.  Som tur var så insåg jag att Emilia hade läxor att göra som låg i ryggsäcken, så hon sysslesatte sig med det.

Efter att hon lämnades i tid och sedan hämtades igen så såg jag en hund nästan bli överkörd TVÅ gånger på stora bilvägen, tvingas stå bredvid min arga granne i väntan på hissen (men hon flydde och tog trapporna upp 12 våningar istället), nästan bli överkörd av en bil som backade fort som fasen mot mig, Emilia och vagnen över övergångsstället där vi gick och sedan gå hela vägen till mataffären för att köpa en pumpa till Halloween.  Men alla var slut.  Typiskt.

En rörig dag helt ekelt.  Men nu är helgen kommen och det känns rätt skönt, faktiskt.


Plugg i parken...

Här åskar det idag... och blixtrar... och regnar.  Men när jag ändå var tvungen att gå ut och lämna Emilia i skolan så passade jag på att gå på fredagsmarknaden nu på förmiddagen.  Det var galet, folk var stressade pga regnet, människor var som djur och kastade sig över frukt, grönt, mat osv.  Själv stod jag mest där med vagnen och skrattade åt hur hysteriskt det var.
Jag borde nog ha stressat sådär jag med ändå, för jag var genomblöt när vi väl var klara.  Men det där med att människor betedde sig som djur, det är verkligen sant.  Pensionärer körde över varandra med sina rullväskor (sådana som de flesta har när dom handlar, om ni vet vad jag menar?), skrek och gapade på varandra, puttades, försökte välta omkull barnvagnar bara för att ta sig förbi.  Haha herre min skapare.

Hur som haver så kom jag hem med lite grönsaker, nötter, grillad kyckling, potatis och färskt bröd.

Ca en vecka har gått och jag känner att vi börjar komma in i nya skolsystemet, få rutiner på det hela och förstå hur saker och ting fungerar.  Skolan är annorlunda här om man jämför med Sverige, det kan både jag och Emilia hålla med om.

"Mamma, allt är så annorlunda här... i skolan i Sverige när fröken behövde gå ut från rummet och hämta något så började alla barn skrika, skratta, leka och busa... men här i Spanien när fröken går ut så sitter alla fortfarande tysta och gör det dom gjorde innan"
Sa hon till mig när vi gick till plugget efter siestan.  No shit, tänkte jag bara då.

Men visst finns det sådant som inte ens jag är van vid.  Ni såg väl videon jag la upp från när jag lämnade henne i skolan första dagen? I slutet visade jag ju stängsel runt skolan med videoövervakning.  När det gäller detta är det stenhårda regler som gäller.
Grindarna öppnas fem minuter innan det ringer in och stängs fem minuter efter.  Sedan är det låst.  Detta skrämmer mig lite med tanke på att jag vet att dom finns där av en anledning... men det är ju tur att säkerheten är på topp.
Hur som helst, när man hämtar ungarna så får föräldrar vänta utanför grindarna.  Sedan kommer dom ut ur skolan en klass i taget i led, får visa fröken att ens förälder är där, sedan släpps dom ut.
Och när man lämnar så går dom och ställer sig i olika led på skolgården och får sedan gå in i skolan när deras lärare har mött upp ledet.
Ordning och reda, men smått hysteriskt... jobbigt om man skulle råka komma för sent av någon anledning.  Det finns ju en porttelefon till den stora griden, men barnen släpps bara in för sent om dom t ex har varit på läkarbesök eller liknande.  Men men, man får vara petnoga med tiderna.

Emilia har fått prova på idrotten här, vilket var skoj.  Även musik, engelska och "biografen" - olika lärare till allt.  Och sedan de "vanliga" lektionerna med hennes klasslärare.  Än så länge tycker hon att allt är riktigt kul.  Annorlunda förstås, med tanke på att hon inte är van vid disciplin i en skola... men skoj.  Hon säger att hon känner sig trygg, alla vill hjälpa och alla är snälla.
Även rasten är rolig nu med tanke på att hon har hittat kompisar som hon umgås med och som gärna hjälper till med spanskan.

Jag vet att jag har skrivit det dagligen nu på sistone, men jag är så GLAD att det går så bra, att hon kommer in i detta så fort.

Tunga, tjocka regnmoln, ett rött sken från soluppgången åt motsatt håll och en regnbåge.

Emilia pratade väldigt mycket om regnbågar igår.  Var dom börjar, var dom tar slut, varför folk säger att det finns en skatt under, om man kan gå tillräckligt snabbt för att nå den osv.  Regnbågar var väldigt intressanta i alla fall.
Därför blev jag lite förvånad när jag drog upp gardinen i morse och såg en regnbåge det första jag gjorde.  Kanske var det Emilias skatt?

Vi har skitväder här i Spanien idag.  Igen, tänkte jag nästan säga.  Det är ju andra dagen det regnar inom en vecka... inte okej.  Men det kan lika gärna bli sol om en timme, så jag skall inte säga för mycket.

Efter lämning i plugget trotsade jag vädret och begav mig ut på min runda ändå.  Det känns viktigt för mig såhär i början när man precis har kommit igång igen.  Det var dessutom riktigt skönt att gå med lite svalkande regn ändå.
Sedan blev det styrka på det som vanligt och nu känner jag mig rätt mör.

Jag passade på att fota lite "före-bilder" på mig själv.  För att förhoppningsvis kunna jämföra med slutmålet.  I dagens läge så skulle många säkert anse att jag är tjock.  Jag vill påpeka att mitt mål inte är att bli "smal", men jag vill forma kroppen, bygga lite muskler... dels för att jag tycker att det är snyggt och dels för att jag måste det.  Med mina ryggskador är det extremt viktigt att jag håller igång musklerna så att jag orkar bära mig själv.
Självklart mår ju alla bra av motion och det är viktigt för min del.  Efter den här långa sommaren känner jag mig mer taggad än någonsin till att uppnå mina mål.

Update: Jag menade inte att JAG anser att jag är tjock.  Jag skrev så med tanke på den allra största trenden för tillfället är att hetsbanta med hundra olika dieter och bli pinnsmal (jag svarade även om detta i kommentarsfältet).  Normalsmal (vad jag anser att jag är) är tjock i mångas ögon nuförtiden.  98% av bloggarna jag snubblar in på kretsar kring mat och att bli så smal som möjligt.  Därför skrev jag att mitt mål inte var att bli "smal", men att få min kropp att må bra helt enkelt.  Hoppas att ni förstår bättre nu.

Former athlete in training....

Elian har haft det lite tufft idag.  Han har varit lite hängig nu framåt kvällen så det där snoret blir nog till en tråkig förkylning verkar det som.  Jag räknar med ytterligare en blähä-natt.
Sedan ramlade han även från en fåtölj ned i vårat stengolv idag.  Han satt och tramsade i den först, sedan skulle han spexa till det och ställa sig upp.  I samma veva som jag flög upp för att säga åt honom på skarpen om att man sitter ned på stolar så snubblade han och föll med huvudet före.  Det såg ut som om han bröt nacken och jag visste inte ifall jag skulle ta i honom eller inte.  Han landade verkligen på huvudet som slets bakåt och gjorde sedan en kullerbytta framåt.
Men det gick bra, det var bara jag som överreagerade för det hela var över på några sekunder.  Men usch, jag får inte bilden ur huvudet.  Otäckt!

Men nu sussar båda barnen sött i sina sängar.  Förhoppningsvis fortsätter dom så!
Nu skall jag ta vara på lite egentid innan jag lär däcka lika fint.


Ord från marken i lekparken.

Mina fina i lekparken efter att vi hämtade Emilia från skolan.

Vi hade en tuff natt nu igen.  Elian började snora och hosta och hade jättesvårt för att sova, så det blev mycket välling, många kramar och mycket gnäll.
Det tog alltså emot en hel del när han äntligen hade somnat om och larmet tjöt om att det var dags att gå upp.
Men det var bara att gilla läget, väcka en hårt sovandes Emilia som skuttade upp ur sängen utan problem och klädde på sig.  Sedan tog jag på mig träningskläderna och bestämde mig för att avklara morgonträningen oavsett hur trött jag var.  Det känns rätt bra nu i efterhand.

Lämningen i skolan gick återigen bra.  Inga bekymmer, inga analyserande frågor, inga sorgsna blickar.  Hon sa bara hej då och försvann till sina klasskompisar.  Går det att bli mer stolt för varje dag som går? Jag tror det.

Hur som helst, det är så livet ser ut här idag.  Byggjobbarna arbetar på för fullt och har lovat att bli klara tills ikväll. 
Det kommer kännas skönt när allt är fixat och klart! Såhär ser det ut nu ute på terassen:

Vacker solnedgång, vacker kväll.

Nu har Emilia gjort ytterligare en skoldag.  Idag har hon bland annat fått kompisar, vågat gå in utan mig - bara tagit en kompis i handen och gått i väg.
Än så länge får hon inte samma uppgifter som resten av barnen.  Det verkar som om dom håller på och testar hennes kunskaper och med tanke på att dom börjar skolan när dom är 3 år här så är dom lite före.
Men Emilia pluggar på och lär sig riktigt fort.  Det är till och med så att jag blir förvånad över den dagliga utvecklingen.
Kul att se är det i alla fall.  Det känns bra att det går åt rätt håll... och så fort!

Elian har fått vara barnvakt nu när Emilia i skolan.  Någon måste ju ta hand om hennes bebisar.  Men allt är under kontroll.  Elian är generös med pussar och kramar, han nattar bebben i hans säng och hans vagn och självklart är han noga med att se till så att hon är tillräckligt varm.  Hans älsklingskudde och filt får dockan gärna låna.  Sedan tar han nappflaskan och nappen och trycker in i munnen.
Han vet precis vad han skall göra och tassar runt på tå medan bebisen sover i vagnen.

(För tillfället ligger dockan upp och ned på golvet medan han leker med en bil, men det ignorerar vi.  Världens bästa barnvakt!)

En glittrig bild från stranden.

Nu sover äntligen mina två fina.  Måndagskvällen börjar närma sig sitt slut, men först skall morsan se på ett serieavsnitt i vanlig ordning för att varva ned efter dagen.
Morgonens PW kändes nästan onödig.  Det enda jag gör om dagarna nu är ju att gå och gå.  Först till skolan på morgonen, sedan från skolan, sedan till skolan vid lunch, tillbaka hem, sedan till skolan en timme senare och så hem igen.  Jag får ju gott om motion i alla fall.  Om inte sommarens extrakilon har försvunnit inom kort så blir jag nästan förvånad.  Trevligt att mammakroppen kommer må bra tack vare Emilias skolgång, haha.

Men men, serietittande var det ja.  Desperate housewives för att vara exakt.  Jag har tröttnat på serien, tycker att den är smått överdriven... men om man har kollat i alla dessa år så går det inte att sluta.  Nörd? Nähä då.

Emilia var så himla duktig idag när hon gick tillbaka till skolan efter siestan.  Hon skuttade bredvid mig medan vi gick i regnet - för ja, idag har det regnat massor över oss - och pladdrade på om olika barn, lektionerna, lärarna osv.
Väl framme vid skolan kramade hon om mig, vinkade och sa hej då och gick iväg så fint med sin fröken.  Det kändes så bra att lämna henne och se att hon äntligen kände sig trygg.  Detta går framåt... redan!

Efter plugget har det mest varit lugnt.  Vi åt spaghetti med köttfärssås till middag och nu kikas det på de sista barnprogrammen innan sängen kallar.


Bild från stranden igår.  Den kändes behagligare än en bild på dagens regn.

Emilia är tillbaka i skolan idag.  Lämningen i morse gick sådär.  Hon var nog dubbelt så nervös i jämförelse med förra veckan, men det blir lätt så efter sin första lediga helg.
Nu är hon där i alla fall och jag tror säkert att det går hur bra som helst.  Bara ett par timmar kvar, sedan skall hon hämtas hem till lunch igen.

Efter att vi hade vinkat av Emilia tog jag tag i mig själv och begav mig ut på en lång powerwalk längs hela strandpromenaden och tillbaka.  Det känns skönt att komma igång igen!
Elian satt tillbakalutad i sin vagn, kramades med sin älsklingsfilt och chillade.

Nu är vi hemma igen och byggjobbarna arbetar för fullt ute på terassen.  Mycket intressant, tycker Elian! Men smått läskigt förstås... så han står och smyger bakom gardinen.

Jag känner att jag är inne i en vitlöks- och örtperiod nu.  De flesta av mina maträtter innehåller just det.

Idag fyllde jag kycklingfiléer med ört/vitlökssmör, panerade, stekte tills det blev en fin yta och kastade sedan in dom i ugnen i 20 minuter på 225 grader.  Kyckling Kiev, ungefär.

Det fick bli klyftpotatis idag igen.  Men det är gott!

Serveras med citron och lite extra kryddsmör om det fortfarande kan behövas.

Ungarna var i stort behov av aktivering idag så det fick bli ett par sköna timmar på stranden.  Dock inget bad för Emilias del med tanke på örat, men det gick okej ändå.  Dom sprang runt och överallt och lyckades köra slut på sig själva.

Good morning sunshine! Här är vi trötta.  Emilia väckte mig och Elian tidigt-tidigt i morse av att hon låg och ropade från sitt rum.  Det var fortfarande mörkt ute, hon var kissnödig och vågade inte gå upp själv (mörkrädd).
Efter det kände inte Elian för att samarbeta med mig.  Jag tyckte att vi kunde somna om någon timme till, men han höll absolut inte med.  Undrar om han har ändrat sig nu? För nu passar det att gå runt och gnälla och skrika och lägga sig på golvet och vråla så fort jag säger åt honom när det gäller vad-faaan-som-helst.

Ja ja, kaffe löser mitt problem och när det gäller Elian så får han sova middag lite tidigare idag.

För tillfället sitter lillungen och kollar på tv.  Motorcyklar is the shit! barnprogram... not so much.  Så han är helt inne i något race (?), pekar och säger vruuum.  Skoj.
Storungen sitter bredvid och ritar i vanlig ordning.  Själv skall jag fylla på kaffekoppen ytterligare en gång och njuta så länge barnen inte skriker på varandra.  Ha en fin förmiddag!

Marinad: olja, soya, balsamico, lök, vitlök, citronsaft, örter i mängder, salt och peppar.  Låt stå i några timmar.
(supergott!)

Tzatziki: Dela en gurka och skrapa bort kärnorna, hacka i små bitar eller riv.  Tillsätt matyoghurt, pressa i vitlök, häll i några droppar citron + salt och peppar.

Serveras med egen klyftpotatis.

Jag vet inte vad dom hällde i för mirakelmedel i Emilias penicillin.  Så fort hon tar sina mediciner (som hon förövrigt är grymt duktig på att göra!) så är hon överallt och gör allt! Det är som om hon får dubbelt så mycket energi än vad hon har i vanliga fall.  Eller har hon fått lyckopiller?
Jag får säga åt henne att lugna sig, sitta still, ta det lugnt "du är ju faktiskt sjuk, Emilia", men hon springer omkring som en virvelvind och studsar från höger till vänster som en studsboll.
Hon har hunnit göra tremiljoner saker denna lördagen.  Bytt om flera gånger, ritat, gjort en bok, kollat på tv, kollat på film, lekt med nya dockan, lekt med gamla dockan, busat med Elian, fixat med sin dator, klätt ut sig till en "disco-tjej" (se bilder nedan), men chocken kom nog när hon sa "nä, nu ska jag räkna matte" och tassade ut på terassen med sin mattebok.
W - T - F!? Min dotter gör inte sådant självmant.  Man får tjata, gnälla och bråka fram plugget.  "Vem är DU och vad fasen har du gjort med MIN dotter?" tänkte jag medan hon satt i lugn och ro och räknade på nya sätt som hon hade lärt sig i skolan.  Mm, jag visste det... jag visste väl hur viktigt det var med en riktig skola och inte hemundervisning. Jag visste att det skulle bli en lösning till många problem här hemma.
Det krävdes två dagar i en riktig skola så fann hon sin vanliga inspiration till att lära sig nya saker.
Stolt mamma punkt com!

Det här med att skriva/rita egna böcker tycker Emilia är skitkul.  Hon kan göra flera stycken i veckan som handlar om allt möjligt. 
I den här boken har hon hämtat inspiration från delar av livet i Spanien.  Ett roligt minne, tycker jag!
Hon ser rätt stolt ut i slutet, eller? Hehe.

Jag har suttit och kollat på vad jag pysslade med för ett år sedan, hur jag upplevde saker, hur jag kände, hur jag mådde, vad barnen tyckte om livet och så fann jag detta inlägg.  Idag för ett år sedan hade vi snö, idag för ett år sedan kom vintern.  Vi gick runt i dunjackor och täckbyxor.  Vi klädde oss i stickade tröjor, vantar, mössar och halsdukar.

I år ser det smått annorlunda ut.  Det har förvisso blivit kyligare här nu på morgnar och kvällar.  Det har blivit tjocktröjor och leggings när vi har gått ut på morgonen och det är vårat första hösttecken.
Jag kan dessutom sova med stängda dörrar och fönster om nätterna och fortfarande behöva ha ett lakan över mig, så det har minst sagt förändrats en hel del under Oktober månad här. 
Men på dagtid är det fortfarande sommarvärme.  Det är mellan 22-27 grader, så man kan inte klaga.

Jag är bara så otroligt glad över hur våra liv ser ut idag.  Hur saker och ting har löst sig.  Jag känner mig lycklig, inte för att jag bara har två fantastiskt vackra barn som jag avgudar, men jag känner att jag lever för mig också.
Jag känner mig som en egen person igen, som om jag är värd något, som om framtiden ser ljus ut för Denize och inte bara mamma Denize.  Förstår ni hur jag menar, eller är det här en massa blaha i era öron?
Jag kände bara att jag återigen behövde uttrycka lyckan i min familj.  Hos mig, hos Emilia (även om det är tufft med nya skolstarten) och hos Elian.  Life is good, vi lever!

Idag köpte jag bland annat färska skaldjur som skulle användas till middagen.  Pilgrimsmusslor, baby bläckfisk, tigerräkor, småräkor och mycket mer frästes i vitlök, gullök och grön chili för att sedan bada i vitt vin och citron.
Så enkelt, men så himla gott... speciellt med eget vitlöksbröd till.
Jag avgudar verkligen skaldjur.  Så att det är så pass billigt här är underbart!

Våran terass har blivit en byggarbetsplats.

Ni vet när jag berättade om min trevliga granne? Det har inte gått så himla bra på den fronten.
Min hyresvärd står dock helt bakom mig, övertygar mig om att det inte är några problem att barnen leker och låter men dom har förklarat att dom har haft problem med dessa grannar hela tiden.  Dom har klagat på alla och tidigare gäster i min lägenhet har klagat på dom.
Hyresvärden har i princip sagt att dom är omöjliga där på andra sidan, högljudda, bråkiga och tjuriga.  Sedan fick man en klapp på axeln bara och så sa han "this one... no problem" och pekade på Elian, sedan pekade han på andra sidan väggen och sa "big problem".

Det känns tråkigt med stämningen, precis som jag nämnde tidigare.  Men hon verkar aldrig förstå hur jäkla högt dom låter där över.  Jag är ju ändå medveten om att det låter härifrån ibland.  På dagtid då.  Men det är ju återigen barn... både skratt och gråt.
Men om det inte vore för attityden (aggressionen) så hade jag aldrig klagat på dom ändå.  Vem orkar? Jag klagar inte ens nu, jag kände bara att jag behövde berätta min sida av historien och försvara mina barn.
Hon blir ju tokig av minsta lilla pip.  Om Elian bara säger ett ord eller skrattar så får hon ett frispel av det.  Det kan inte vara kul för henne.  Det känns nästan som att hon sitter och väntar och bara letar efter ljud för att kunna bli tokig.

Hur som helst.  Hyresvärdens lösning var att mura upp väggen enda upp till taket, för att göra det lite bättre.
Så nu ser min fina terass ut som en dammig arbetsplats.  Men förhoppningsvis blir alla lite gladare av den här lösningen.  Det ekar ju där ute, så det skall bli skönt att få vara lite "själv" i sitt eget hem.

Jovisst var det öroninflammation som jag misstänkte.  Jag måste säga att jag fick lite dåligt samvete.  När Emilia ropade på mig i morse så trodde jag en stund att hon bara låtsades och försökte komma på anledningar till att inte behöva gå till skolan pga nervositeten.  Men när jag sedan insåg att hon inte kunde sluta gråta och att hon höll helt panikslaget om örat så gick det inte att tro något annat.  Öroninflammation är något bekant för min del.
Sedan åkte vi till sjukhuset och fick det bekräftat av en läkare, hämtade sedan ut penicillin och något mot värk (på tal om det; sjukvård och medicin är gratis här) och tog oss sedan hem igen.
"Hade jag öronklämation?" frågade Emilia.  Inget kläm här inte, men inflammation, ja.

Nu blir det en lugn helg med en MASSA vila för Emilias del.  Typiskt återigen att hon skulle bli sjuk precis nu i början.  Jag har en känsla av att hon kommer vara dubbelt så nervös på Måndag med tanke på långhelgen.  Men men, det löser sig! Blir man sjuk så blir man.

Två minuter innan larmet skulle ge ifrån sig sitt vanliga, underbara ljud så hörde jag istället ett hysteriskt "mmaaaammmaaa koooom!" från Emilias rum.

Istället för att peppa henne till en sista skoldag för veckan så blir det en vända till sjukan.  Det verkar som om hon har fått öroninflammation.  Typiskt!

Jag kände för att skämma bort dotra lite idag efter att hon har varit så duktig och modig i skolan.  Jag kan fortsätta med att överösa henne med ord om hur duktig hon är, om hur stolt jag är, om hur bloggläsarna kommenterar fina ord till henne, pussas och kramas... men jag kände att hon var värd att få gå runt i leksaksbutiken så länge hon ville och ha friheten till att välja något hon verkligen ville ha.

Hon valde någon slags docka som skriker, skrattar, blir sjuk och behöver medicin.  High tech.  Själv tyckte jag att min docka var speciell när jag var liten som kunde dricka vatten och kissa ut det.  Men den här dockan får feber och blir röd i ansiktet och yada yada yada.

Den har hon i alla fall lekt med hela kvällen, innan hon la sig för att slappa lite framför "Trassel".
Nu skall jag själv göra kväll, avnjuta serier och ladda inför morgondagen.  Ha en fin kväll!

Efter att jag lämnade storbarnet i skolan igen efter lunchen så kändes det nästan onödigt att gå hem emellan.  Hon har ju bara lektioner i 1,5 timme så jag hinner bara lämna, gå hem och vända tillbaka till skolan igen.
Jag tog istället en promenad runt skolan så att Elian kunde somna, sedan satte jag mig i parken, njöt av solen och kämpade på med samma engelska bok som jag har försökt läsa klart i omgångar nu.  Den är inte dålig, men ändå inte bra... så det blir inte att man känner sig tvungen att läsa ut den på en gång och därför glöms den bort ibland.
Men jag har svårt för att avsluta en bok mitt i.  Jag måste bli klar så jag kan börja med en av de svenska böckerna som min far skickade från Sverige för någon månad sedan.

Tack vare timmen i parken hann jag komma en bra bit på väg i alla fall, sedan vaknade Elian lagom tills det var dags att gå över gatan till skolan och ställa sig utanför stängslet för att invänta storasyster. 

Sådana här nya rutiner kan jag nog leva med.  En härlig eftermiddag i solen blev det.

Det var mysigt med den där långa lunchrasten, "siestan" alltså.  Det kallas siesta, men ingen sover.  Dom flesta går bara hem och äter lunch med sina familjer.

Emilia fick två timmar på sig att andas ut, slappa, äta i lugn och ro, kolla på tv, pyssla och leka med en överlycklig Elian som fick någon slags mirakel-energi och var hur pigg och glad som helst när hon var här.

Allt gick bra med att lämna och hämta idag.  Hon var tuff och modig x 100.  Hon sa att hon fortfarande var nervös, men nu bjöd hon inte längre på tårar och vid slutet av dagen så kom hon utspringande med ett stort leende på läpparna.
Alla hade varit snälla, hon hade skaffat kompisar och allt kändes bra.  Lycka!

Bilder från lunchrasten:

Hej hej, Elian här igen.  Allt känns upp och ned utan syrran hemma.  Jag går och ropar på henne, går in till hennes rum och står bara och stirrar, sedan hämtar jag morsan och försöker få henne att förstå att jag vill att Emilia skall vara här.  Varför får jag inte vara med henne i det där stora, roliga huset med alla barnen? Varför är hon så ledsen när hon skall gå dit? Varför tar inte mamma upp henne som hon gör med mig när jag gråter?
Hur länge skall det ta innan vi alla vänjer oss vid den nya situationen? Så fort Emilia är gladare i stora-barn-huset så har morsan lovat mig att få gå och leka med barn i min egen ålder.  Jag vill ju leka!!!

Men nu säger mamsen att jag skall klä på mig en tröja, Emilia skall nämligen hämtas hem och äta lunch nu.  Äntligen! Synd bara att jag kommer behöva sova under tiden.  Vet ni hur trött jag är? Zzzz... det tar ju på mina krafter också att oroa mig för världens bästa syrra, behöva vakna tidigt och allt sådant där.
Hela familjen kämpar på!
Nä.  Syrra-dags nu! "Baaaah byyyyye" som jag alltid säger.

Emilia är lämnad i skolan.  Dag två.  Hon var helt slut igår och däckade så fort hon la sig i sin säng, så i morse var hon ordentligt utvilad efter sin första, rejält intensiva dag.  Men det var tufft i morse.  Hon var jättenervös... inte alls oväntat och fullt förståeligt. 
Men hon gick iväg med rektorn och läraren idag igen.  Sedan mötte hon svenska klasskompisen som tog henne i handen och gick med henne.  När jag såg det så stod jag utanför stängslet och bölade.  Tur att jag hade solglasögon! Men det var så känslosamt.  Först allt pepp för att få Emilia på positiva tankar, samtidigt som man blöder inombords.  Och sedan se en gullunge komma och ta hand om henne frivilligt.  Jag blev rörd och stod länge och tittade på dom innan dom gick in i skolan. 


Lite svar på frågor som har kommit in på sistone kommer här:

Längtar ni aldrig hem riktigt mycket? Saknar Emilia sina kompisar i Sverige extra mycket nu när hon skulle börja skolan idag?
Jag hade lite hemlängtan i somras, men inte längre.  Jag trivs, vi trivs allihopa.  Men självklart saknar både jag och Emilia våra vänner.

Men en liten fråga: Du skriver att Emilia behöver gå i skolan och få träffa kompisar, borde inte Elian också få göra det? Då gå i en förskola och få leka och träffa kompisar.
Självklart behöver Elian också aktiveras och få leka med barn, men inte på en förskola än.  Det finns öppna förskolor och lekgrupper som jag vill börja med tillsammans med Elian så fort allt lugnar sig med Emilia skolgång.

Hur funkar skolsystemet i Spanien? har de också förskola och sen årskurs 1-9? för jag läste att emilia ska gå åk 2, är det samma hon skulle gått i sverige? det är så roligt att följa er resa!
3-5 år räknas som förskola.  Barnen går i en riktig skola och går samma tider som resten av barnen, men precis som förskoleklass eller "sexårs" i Sverige så är det frivilligt.
6-16 år är det obligatoriskt.  När man är 6 år så börjar man klass 1, därför går Emilia i 2an nu tillsammans med andra barn som är lika gamla som henne.
I Emilias skola har dom delat upp det så att 3-5 åringarna går på ena sidan huset, 6-8 åringarna går på andra sidan och 9-12 åringarna går en trappa upp.
Sedan ligger skolan för ännu äldre barn en gata bort.

Hur pass långt in i terminen är de där nere?
En månad.

Jag undrar hur du känner inför det här att ni är i spanien på obestämd tid, blir det inte svårt (rent mentalt för dig)att sedan ta emilia därifrån, när hon då fått nya vänner och skapat sig en vardag där?
Förstår du hur jag menar?
Hon kommer ju att ha kommit ifrån kompisarna hemma då. Finns det chans att ni blir kvar för emilias skull tror du?
När jag var liten bodde jag ett år här, två år där, en månad hit och tre månader dit.  Jag har fått byta skolor, börjat om från början och visst blev det jobbigt till och från men idag är jag SÅ tacksam för att jag fick alla möjligheter och erfarenheter.
Emilia har en förmåga att anpassa sig, men självklart gör jag det som är bäst för henne.  Jag hade aldrig åkt hit och gjort mina val om jag trodde att det skulle förstöra Emilia på något sätt.  Jag vill bara ge henne samma möjligheter och upplevelser som jag fick som barn och jag vet att hon kommer vara tacksam för det senare i livet.
Vissa saker kommer ju vara svåra för stunden, men positiva i längden.

Detta filmades när vi var i parken under lunchrasten. 

Hon var inte fullt lika kaxig när vi väl närmade oss skolan efter siestan.  Då kom det tårar igen, hon var nervös och rädd... även om hon bara hade 1,5 timme kvar.
Barn försökte komma fram och hjälpa henne för att visa var dom skulle ta vägen men hon ville inte släppa taget.  Detta gick dock över fort.  Rektorn kom bara fram och sa "Vamos" sedan följde hon så snällt med och sista lektionen hade gått fint.
När jag sedan hämtade henne igen så log hon till och med när hon kom ut från byggnaden.
Hon berättade om hur snälla barnen hade varit mot henne, att många försökte kommunicera med kroppsspråk och att svenska pojken hjälpte till massor men hon "kommer vara nervös i morgon igen ÄNDÅ!" (hennes ord).

Detta kommer ta tid.  Jag räknar med tårar och nervositet i ett par veckor om jag skall utgå från egna erfarenheter som liten, när jag blev flyttad från och till olika länder och nya skolor.
Men när hon väl kommer in i det så kommer hon tycka att det är kul.  Skolan verkar som sagt hur perfekt som helst.
Jag hann även prata lite med svenska grabbens mamma och hon förklarade att vi verkligen hade tur, för det här är en riktigt bra skola.

Det lustigaste är nog att lärarna har tagit fel på Emilias namn.  Dom kallar henne för 'Sara' vilket är mellannamnet.  Men jag heter ju Sara Denize och rektorn fick aldrig kläm på våra namn och blandade ihop allt.
Jag rättade honom flera gånger, men ändå fortsatte han med att kalla Emilia för Sara, haha.  Så nu har hon skrivit att hon heter EMILIA (Sara Nova) i sin läxbok på spanska.  Hoppas dom hajar.

Emilias första skoldag är avklarad.  Det har varit spännande, roligt, nervöst, omtumlande, läskigt, pirrigt men återigen spännande. 
Hon vill berätta med egna ord om dagen, så det kommer senare.  Men jag vill bara titta in och säga att hon klarade det, var hur duktig som helst och att stoltheten bubblar över inom mig.

Såhär ser hennes skoldagar ut i alla fall:
9-12.30 - Lektioner. 
12.30-15 - En såkallad siesta.
15-16.30 - Lektioner.

Det blir långa och lite konstiga dagar för oss som inte är vana vid "lazy afternoons".  Men här i Spanien verkar dom uppskatta och prioritera sina siesta-timmar högt.  Affärerna och allt stänger ju i 3-4 timmar mitt på dagen.
Själv hade jag tyckt att det vore skönare att få jobb/skola avklarat så fort som möjligt och sedan få fler lediga timmar i sträck på eftermiddagen/kvällen.  Men man kommer vänja sig med tiden.

Lite bilder från Emilias siesta-break...

Vilken skräck-blandad-förtjusning vi fick uppleva i morse.  Emilia var nervös så hon höll på att spricka.  Tårarna rann vid frukostbordet, hon var rädd och nojig, hon överanalyserade dagen utan att den ens hade börjat och mitt mammahjärta höll på att gå i bitar.
Samtidigt som jag bara ville hålla om henne och gömma oss i en garderob så fick jag spela cool, positiv och ösa på med peppande ord.  För jag vet att det kommer bli bra.  Hon behöver detta, hon behöver träffa kompisar, umgås med andra barn, lära sig nya saker i ett klassrum av en LÄRARE.
Hon kommer lära sig språket fort, hon kommer lära sig TVÅ nya språk inom kort.  Spanska och Engelska, och hon hade en sådan jäkla tur som fick gå med ytterligare ett svenskt barn.  Guds gåva till oss, minst sagt!

Men hon var så duktig.  Hon torkade tårarna utanför skolan, stod rak i ryggen och svarade på rektorns frågor när han kom.  Sedan pussade hon mig hej då och gick ned för den evighetslånga korridoren bredvid honom.
Sedan försvann hon in i ett rum och jag kände för att stå kvar där hela dagen.  Men det fick jag såklart inte.  Grinden skulle låsas, inga föräldrar får vara innanför skolans område i vanliga fall så vi gick.
Elian var mest ledsen av oss tre.  Han skrek och grät alldeles hysteriskt och hade mer än gärna hängt på Emilia in i klassrummet.

Jag är så stolt över min dotter.  Det finns inte ens ord.  Så tuff, så modig men ändå så himla nervös och blyg.
Nu skall jag förbereda en lunch, packa ned allt och gå mot skolan igen.  Sedan skall vi äta i en park och jag lovar att uppdatera senare om hur det har gått under första delen av skoldagen.
Jag skall även svara på alla frågor om skolan här så fort tankarna har slutat snurra och ensamheten lägger sig.  Så fort mammahjärtat blir som vanligt igen.  För nu kan jag inte tänka klart, allt jag kan fokusera på är att hämta Emilia och krama henne i en evighet.

Blir ni förvånade över Emilias färgval?

Vi drog iväg tidigare idag för att shoppa lite nödvändigheter till skolan.  Bland annat ny ryggsäck och ett par sneakers.  Emilia hade bara sina converse med sig hit och i skolan får dom inte ha skor med snören.

Efter att ha sprungit in och ut ur affärer så landade vi på ett cafe där vi firade våran "seger" med enorma glassportioner.  Vi orkade knappt en tredje del av glassarna, men gott var det.
Elian dissade glassen men proppade glatt i sig kex och rån som man fick med.

Det är klart, mina vänner, det är äntligen klart.  Hela processen är över, Emilia är äntligen skolklar.  Vi har gått igenom HELL för att få in henne, jag har kämpat även fast jag har varit bitter och irriterad, jag har stått ut och stått på mig. 

Dagen började med att vi träffade rektorn.  Han förklarade att enligt "town hall" så skall Emilia börja i en annan skola.  Det visste jag redan, jag visste även att det var bullshit.  Det insåg även han efter ett tag.
Sedan skötte han alla telefonsamtal, allt pappersarbete och sa "So, Emilia... you can start school now".  Chock.  'NOW!?' frågade jag och nästan skrek.  Både rektorn och hans assistent skrattade tillsammans.
Detta hade jag inte förväntat mig i morse.  Jag förväntade mig kaos idag igen, hundra steg till, hundra måsten.  Precis som det har varit tidigare.  Men nu var det klart.  Han förklarade att vi visst tillhörde skolan, att det inte var några problem och att vi var så välkomna, så.
Jag fick förklara att Emilia är väldigt blyg och undrade om jag fick vara med första dagen.  Detta fick jag inte.  Såklart.  Här börjar ungarna i skolan från att dom är 3 år... Emilia räknas som stor vid det här laget. 
Men jag var förberedd på ett nej.  I alla länder jag har bott i som liten så har mamma aldrig fått vara med.  Jag har varit pirrig och rädd, men jag har alltid fått göra det själv.  Och det går.

Men hur som helst, det blir bättre.  Helt plötsligt sa rektorn "one moment" och försvann i tio minuter.  Efter att Elian började bli otålig i vagnen och Emilia kissnödig så hörde jag plötsligt ett pipigt 'heej' bakom mig.
Där stod en blond liten grabb och log.  Emilia skall gå i klass 2 och i hennes klass går ytterligare ett svenskt barn.  Han var hur rar som helst, sa att han skulle sitta bredvid Emilia och hjälpa henne med allt.  GULLE!

Lillpojken och rektorn visade oss runt i skolan, bland annat en datorsal, en liten gård med höns, en trädgård där barnen planterar grönsaker, alla klassrum, musiksal, gymnastiksal osv.  Det var underbart fint och allt kändes perfekt.

I morgon bitti klockan nio börjar hon.  Sedan skall jag hämta henne tre timmar senare, ta hem henne och äta lunch, sedan börjar hon en stund senare och går två timmar till.
Möjlighet till att äta lunch i skolan finns, men många barn går hem och äter och jag tänkte att det vore bäst att börja med att komma hem en stund.  Eller äta i en park, eller vad som helst.  Bara få lite trygghet.  När hon sedan känner sig bekväm så får hon vara kvar och äta där om hon vill.  Det kostar pengar, men inte alltför mycket.

Jag är helt uppe i varv.  Min hyresvärd berättade att det här är den bästa skolan och många föräldrar försöker få in sina barn där.  Därför försöker skolkontoret skjutsa över nyinflyttade barn till de "sämre" skolorna, där föräldrar inte vill ha sina barn.  Men jag lyssnade på min hyresvärd och stod på mig.  Vilket gav resultat, vi tillhör ju ändå skolan.  Och det verkar dumt att låta henne gå i en skola som ligger en timme bort istället för en som ligger i vårat område? Det är väl vettigare att låta henne skaffa kompisar som bor i närheten? Och slippa gå i hundra år för att komma fram till skolan såklart.

I brist på annat (med två griniga ungar här idag) så blev det att fotografera kvällens middag ikväll igen.
Enorma kycklingben i ugn med färska örter, citron, vitlök, chili och salt och peppar.
Och curry-ris-salladen (kom inte på något annat ord).  Koka upp ris i curry och färsk koriander.  Hacka grönsaker eller annat passande att ha i, häll över lite balsamvinäger och blanda sedan ihop med riset.
Skyn som blir i ugnsformen räcker gott och väl som "sås" till.

Idag gick vi till skolan så fort vi hade gjort oss i ordning i förmiddags.  Men det gick inte speciellt bra, det fanns nämligen inte rätt personal där då.  Visst har vi världens flyt med detta?
Jag fick samma svar som vanligt "mañana".  Ja, för i morgon skulle rektorn (uppfattade jag det som) vara där och han kunde hjälpa (han har vi pratat med tidigare och han kan dessutom Engelska!).  Det verkade rätt hoppfullt, han sa inte att det var fullt i alla fall.
Så i morgon bitti blir det att promenera upp igen.  Ni får hålla tummarna då!

Elian sover äntligen efter en evighetsnattning.  Puh! Igår var det Emilia som inte kunde somna förrän långt efter läggdags och ikväll var det litens tur.
Men nu sover kidsen och jag skall andas ut och kolla början av någon film. 
Jag är i behov av att få varva ned innan jag kan somna.  Lite tid för mig själv är en obligatorisk kvällsrutin för min del, oavsett om det blir knas med tider som ikväll.  Efter det kan jag somna lugnt till ljudet av Elians andetag.

Nattinatti, bloggers.

I morgon fortsätter hela få-in-Emilia-i-skolan-processen.  Och ja, det är bökigt.  När vi var på utbildningskontoret förra veckan så påstod (den halvt skitgriniga) kvinnan där att Emilia skulle börja i en skola som hon absolut inte tillhör.  Den ligger på andra sidan stan och lite utanför.  Vilket inte skulle funka.  Alls.
Den kvinnan vägrade lyssna på mig när jag försökte förklara.  Hon kunde inte engelska och hade inget tålamod när jag försökte förklara med min 'spanska'.  Hon försökte inte ens lyssna, hon skakade bara på huvudet, pekade på utgången och ropade på nästa person i kö.

Det blev vi inte klokare av.  Men som tur är så har jag världens snällaste hyresvärd, som var villig att hjälpa.  Så i morgon skall jag gå till den skolan som Emilia tillhör (den som ligger en kvart härifrån) och prata med rektorn.
Annars hade hyresvärden kontakter på en annan skola, som ligger lite längre bort än denna.  Så hon skulle prata med dom och återkomma med information om den med.
Men ja, förhoppningsvis skippar Emilia hemstudierna och börjar i en vanlig skola så tidigt som möjligt den här kommande veckan.  Men jag skall inte säga för mycket, det brukar gå åt helvete då.

Emilia bestämde sig för att skriva en bok i morse.  Hon ville gärna att vi skulle dela med oss av den till er.
(Jag kopierar hennes stavning.  Charmigt!)


FLIKAN SOM PLOKADE MASA EPLEN av Emilia Östman

Sida 1: Det var en flika som vile ploka eplen o hon hemta en stege.
(Bild på äppelträdet, en stege, en flicka och en vovve som säger: "vof".)

Sida 2: Hon burja kletra o hon hemta en korj o hunden ramla ner från trädet men som tur så va det gräs under.
(Bild på trädet, hunden som ramlar ned, flickan som säger "Hopsan", hund som gråter)

Sida 3: Hon va redan halvs väg up o hunden somna med flikan fortsette att kletra.
(Bild på flickan som klättrar och hunden som ligger under)

Sida 4: Hon va snart upe i trädet o nu vakna hunden o burja busa med sin bol.
(Bild på hunden som leker med bollen och flickan)

Sida 5: Nu va hon upe i trädet!!!
Sida 6: Hura! Hon har plokat 2 korjar  Mums!
(Färgglad bild på trädet, äpplen, flickan med en prinsesskrona, hunden och ännu mer äpplen!

För ett halvår sedan gjorde jag den här filmen och jag blir fortfarande alldeles tårögd.

Älskade, lilla, stora, Liten... om jag bara kunde beskriva med ord hur jäkla mycket jag älskar dig.  Det finns inget jag inte skulle göra för dig.  Det finns inga gränser och inga villkor - jag älskar dig så mycket så du aldrig kommer kunna förstå.  Ibland vill jag bara krama om dig och aldrig släppa taget, med rädsla av allt ont som försiggår i världen runtomkring.  Jag vill skydda dig, ge dig vägledning och föralltid vara en trygghet för dig.  Jag kommer alltid finnas här.

Din röst, ditt skratt, ditt leende, din doft, ditt spexande, dina pussar och dina kramar.  Jag skulle aldrig kunna leva utan allt det, utan dig. 
Jag tackar högre makter för att du är du och för att du är min.  Jag är så stolt över dig, min fina son.  Jag älskar dig mer och mer för varje dag som går!

S K Å L !
Och ha en underbar lördagskväll!

Det har blivit mycket matinlägg på sistone och en hel del grytor.  Men gott är det!

I den här grytan var det rödvin, balsamico, lagerblad, persilja, syltlök, schalottenlök, soya, svartpepparkorn, salt, grädde och maizena.

Serverades med potatisgratäng.

"Vad är det här, mamma?" frågade Emilia mig i mataffären och pekade på en funny-looking-frukt.  "Ingen aning, men vi köper några" svarade jag då.

Cherimoya är det tydligen.  En exotisk frukt med söt och delikat smak, med aromer som påminner om jordgubbe, ananas, banan och vanilj.  Enligt livsmedelssverige.se.  För ja, jag googlade innan vi smakade.

Det kanske är något jättevanligt, som ni alla har smakat? Vad vet jag.  Jag hade i alla fall aldrig sett (lagt märke till) några sådana förut.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tyckte att det var gott eller inte.  Det smakade... konstigt... annorlunda... jag kan inte riktigt förklara.  Sedan blev det torrt och strävt i munnen efteråt.  Men Emilia proppade i sig flera bitar, så det är ju ändå positivt.

Jag kände att det var dags för en liten förändring här inne, så jag uppdaterade headern lite.  Tryck på F5 och uppdatera sidan om ni inte ser den nya.

Hej hej, Elian här.  Jag fortsätter med mina jag-är-less-på-allt-maraton-dagar.  Jag kan inte sova på nätterna och jag är förbannad på dagtid.  Men ni kan ju inte säga att det är lätt att vara liten!
Jag tror nog att min mamma är lite avundsjuk på sina bloggkollegor som bor på hotell, äter ute och är lite barnfria i helgen.  Men samtidigt hade hon inte kunnat slappna av om hon visste att jag var såhär ledsen och hon var i ett helt annat land.  Så hon är lite fastklämd i mitten av bitterheten.
Jag kan ju inte förklara vad som är fel, men min mamma testar allt.  Jag fick nyligen lite salva som hjälper mot nya tänder... undrar om jag blir gladare nu en stund?
Annars fortsätter jag med att hänga i mammas ben och kräva att sitta i hennes famn konstant.
Det är tur att hon har en inre spärr som gör så att hon pallar med mig.  För jag vet att jag driver henne halvt till vansinne genom att gråta eller gnälla 20 timmar om dygnet.  Fast återigen, det är ju faktiskt synd om mig... jag är liten, kan inte förklara och förstår ingenting av vad som händer.  Sådeså.
Nä, nu är det nog dags att ropa "mammäääää" och klänga lite.  Tjingeling!

Äppelcider till morsan, chiligryta med ost och fredagsmys-snacks till efterrätt för kidsens del.  Så har kvällen sett ut här. 

Ha en fortsatt mysig fredagskväll!

Emilia fixade en snygg frisyr på Elian i morse...

Min lillskrutt är riktigt långhårig igen.  Jag velar mellan att gå till frissan med honom och hoppas på det bästa (att dom lyckas klippa något) eller bara köpa en ordentlig sax och kapa det själv.
Men jag vill inte kapa allt eller för mycket.  Elian har en så konstig frilla.  Det är långt, tunt och spikrakt där uppe och fram men tjockt och lockigt/vågigt där bak.  Man vill inte klippa bort "lockarna", men det måste kapas framtill innan det faller i ögonen på honom.  Dilemma.  Det kommer ju bli en hockeyfrilla till slut? Haha.

Hello Friday!
Vi hade ytterligare en småjobbig natt i natt.  Elian har verkat otrygg, rädd och har mest velat ligga i min famn.  Jag vill gärna spekulera som ni har märkt och jag gissar på att han blev bekymrad över skriket från grannarna igår, när tjejen gapade åt Elian och allt det där.
Jag skrek inte tillbaka själv, jag kan prata som en normal människa, men jag blev förbannad och irriterad och sådant märkte barnen av.  Elian märkte ju klart och tydligt att stämningen förändrades, blev förvånad över hennes gap och slutade gnälla i samma veva som hon bad honom hålla käften. 
Men det kan lika gärna vara nya tänder, mardrömmar eller vad fasen som helst som höll honom vaken och rädd inatt.  Man kan spekulera hur man vill.

Hur som helst, Fredag var det ja.  Vi har en tid på skolkontoret efter lunch.  Förhoppningsvis blir det registrering idag istället då!
Innan dess skall jag försöka hinna springa upp till marknaden och köpa frukt och grönt.  Man sparar en MASSA pengar på att köpa sådant där istället för i mataffären.

Annars då.  I Sverige pågår UnderBARA Barn Mässan i Stockholm i helgen.  Resten av mina bloggkollegor och AFF är på plats.  Jag hade jättegärna varit där och träffat allihopa om det gick, men det funkade inte med en resa från och till Spanien igen den här gången.

Tack vare några "tips" om att Elian kanske upplevde nattskräck häromnatten när han var sådär hysterisk så har jag googlat och läst på ordentligt om det.  Det verkar faktiskt stämma.

- Barnen ser vakna och förvirrade ut.
- Dom kan skrika hysteriskt och verka väldigt rädda - men känner i själva verkat ingenting och sover djupt.
- Dom skriker ännu mer av kroppskontakt.
osv osv...

Allt stämde in så väl på det jag upplevde med Elian.
Han såg skärrad ut, livrädd, men han skrek sig röd i ansiktet utan att lyssna till min röst, han spände sig snarare av min kontakt och vred sig i vad som liknade plågor i några minuter... och sedan, helt plötsligt... från ingenstans, förändrades hans blick och så var han sig själv igen.  Han andades lugnt, kramades som vanligt, tog en vällingflaska och somnade om.

Nu när jag har läst på så tror jag även att Emilia har drabbats av detta i många år... men inte fullt lika dramatiskt.
(Detta skall tydligen vara ärftligt)
Emilia har alltid betett sig märkligt på nätterna.  Hon sätter sig upp, ställer sig upp, snurrar runt, snyftar, klappar sig på huvudet, pratar, smackar och skriker ut något enstaka, mycket märkligt ord då och då.

Jag har alltid förknippat sådant här med drömmar.  Jag var helt övertygad om att Elian drömde mardrömmar och var ledsen.  Men det gick ju inte att få kontakt med honom och det har aldrig gått att få kontakt med Emilia när hon har suttit i sängen och stirrat rakt mot mig utan att besvara mina frågor.

Jag blev lite illa berörd när jag läste all fakta om nattskräck.  Det låter så obehagligt och läskigt, men jag får trösta mig själv med att barnet inte känner något, somnar om snabbt och inte minns något dagen efter.
Nu skall jag vara noga med att inte påminna dom om det dagen efter (det skall man tydligen inte göra).  Jag har alltid försökt fråga Emilia om hennes konstiga nätter och även nu med Elian.
Det viktigaste är att hålla lite koll på barnet under "attacken" så att hon/han inte gör sig illa.  Men man skall inte försöka trösta eller få kontakt, för barnet sover ju egentligen.  Weird.

Det gick inte fullt lika smidigt som jag hade hoppats tidigare idag.  Papperena på det här nya "kontoret" behövdes behandlas där med innan vi kunde registrera henne.  Men som tur är så behöver vi bara vänta tills i morgon.  Då får vi se vad som händer efter det.



Annars har dagen varit sådär.  Jag har haft en extrem huvudvärk och känt mig trött och sliten.  I natt var det varmt + att jag var tvungen att stänga igen fönster och dörrar pga våra grannar.  Dom sitter nämligen uppe då och då till kl 6 på morgonen, ute på terassen med musik.
Deras terass ligger precis inpå våran utan någon vägg emellan enda upp till taket och med det höga taket så ekar ju ljudet extremt.  Vilket kan bli påfrestande för dom och för oss.
Granntjejen är konstant arg.  Jag skämtar inte.  98% av tiden som dom är hemma så skriker hon på sin karl, ibland blir hon så arg så att man tror att hon skall explodera.  Det kan inte vara kul att behöva vara så arg hela tiden, det är verkligen skrämmande.
Hon verkar dessutom hata barn... minsta lilla pip från Elian eller Emilia så blir hon skogstokig.  Bokstavligen.  Och jag försöker inte låta oskyldig.  Jag vet att mina ungar låter till och från, men barn är barn.  Elian är dessutom extragnällig för tillfället, men återigen... det är ett barn. 

Idag fick hon ett frispel, började håna Elian och härma hans ljud när han satt i mitt knä och gnällde.  Sedan skrek hon att ungarna skriker 24/7 och då tände det till inom mig.
Jag står ut med hennes högljudda röst hela dagarna och deras fester hela nätterna, även om det stör barnen.  Jag står ut med hennes gap och skrik på mannen och smällande i dörrar även om det skrämmer Emilia.  Men så har hon mage att be min unge hålla käften? Men hon då? Elian är ett barn... vad är hennes ursäkt? Hon är en vuxen människa.
Återigen så kan jag förstå irritationen.  Dom har inte barn själva, men vi är sällan hemma på dagtid.  Vi är ute på förmiddagarna och oftast hela eftermiddagarna.  Sedan låter dom självklart en stund på kvällstid (lek, skratt och gråt.. som barn låter!), men dom lägger sig i tid på kvällarna och det är tyst på nätterna bortsett från EN natt då Elian skrek hysteriskt och det varade i en kvart när det var som värst.

Hon verkar inte förstå hur pass högt hon själv låter och det är det som stör mig.  Jag kände mig arg över hennes påhopp mot Elian så jag ville ringa min hyresvärd och berätta min sida av historien.  Från början kändes det dumt, jag vill inte ha några problem och jag vill inte vara med om klagomål.  Vilket jag även förklarade för hyresvärden.
Men jag fick det bekräftat att dom hade klagat dagen innan på att "mina barn låter".  Vilket värden skrattade bort och sa att jag inte behövde förklara.  Hon har barn själv och vet hur det är.

Men det känns tråkigt att behöva tjaffsa med grannar.  Speciellt när man bor så tätt inpå och speciellt när ungarna är närvarande och hör hennes gallskrik.  Det går ju liksom inte att prata med henne, hon skriker bara och har noll förståelse för att det är hon själv snarare som skriker 24/7.

Ja ja, jag behövde bara avreagera mig lite.  Nu skall jag göra kväll och hoppas på att stämningen blir bättre framöver.

God förmiddag från ett lugnt och stilla Spanien.  Natten blev lugnare för Elians del, inget hysteriskt vrål... bara det vanliga välling-gnället två gånger.  Skönt det!

Vi skall strax bege oss iväg in till stan och registrera Emilia i skolan.  Först måste man gå till något kontor och lämna in alla papper och en ansökan, sedan går man till självaste skolan med något papper därifrån.
Efter det har jag ingen aning om hur det fungerar, men förhoppningsvis går det smidigt.  Wish us luck!

Idag hade jag planerat att göra Tikka Masala till middag men i sista sekund märkte jag, smarto, att vi inte hade något ris hemma.  Då kändes det rätt tråkigt.  Så det blev att göra någon sista-minuten-middag av kyckling och annat som jag hade hemma.

Jag strimlade och stekte på kycklingen med x antal olika kryddor (man tar det man har) + soya. 
Sedan tog jag ur kycklingen och fräste på lök, vitlök, paprika, lite zuccchini och persilja.  Hällde i innehållet från några hela tomater (rester från när jag gröpte ur tomater häromdagen) och ett par matskedar salsa och lät koka upp.
Sedan kryddade jag lite extra med hot sauce, salt och peppar och tillsatte till sist kycklingen.
Sedan tog jag bort "röran" från plattan, hällde ned allt i en ugnsform tillsammans med tortillabröd och la till sist på riven mozzarella- och cheddarost.  Det fick gratineras i ugnen i ca 10 minuter, 225 grader.

Serverades med creme fraiche och salsa.
Lite likt enchiladas, kanske? Kryddigt och gott var det i alla fall.

I natt skrek Elian som han gjorde för många månader sedan.  Inte det vanliga jag-vill-ha-välling-skriket som snarare låter som påtvingat gnäll.  Nu skrek han helt hysteriskt, okontrollerat och uppgivet.  Oavsett vad jag än gjorde så var han bara tröstlös.  Det värkte inom mig av att se honom så ledsen.  Det var ju så länge sedan sist.  Han låg bara och spände sig i min famn och jag försökte med allt för att förstå vad problemet var.

Det är vid sådana situationer man önskar att han pratade mer.  Elian är inget fan av att prata ordentligt.  Han gör sig förstådd genom att använda kroppsspråket, ljud och sitt egna språk.  Istället för att säga bil så säger han t ex vruuuum, istället för ambulans säger han wiiiuuuwiiiuuu osv.  Sedan kan han några "riktiga" ord så självklart är det alltid skoj när ett nytt ordentligt ord bubblar ur hans mun, men han anser nog att det är bekvämare att göra på sitt sätt.  Jag har ju en förmåga att (oftast) förstå vad han vill eller menar.  Han väljer snarare att iaktta och förstå.  Man kan enkelt slänga ur sig en hel mening och han förstår precis vad jag menar, hämtar något jag ber honom om, lämnar saker i Emilias rum, går till vissa ställen osv.  Så det märks att han är med i matchen, men som sagt... han är nog bekväm.  Han anser att det är lättare att lyssna än att prata.

Något jag verkligen smälter av är ordet mamma.  Det är rätt ironiskt med tanke på att jag bara för något år sedan avskydde ordet mamma.  Emilia använde ju det innan varenda ord eller mening hon sa;
"Mamma, vad ska vi äta?", "Mamma, vad är klockan?", "Mamma, jag går på toa nu", "Mamma.... det var inget"... mamma, mamma, mamma.
Då kändes det inte längre lika gulligt.  Som tur är så har hon börjar växa ifrån den "fasen" nu och klarar av att prata med mig utan att säga mamma först, haha.
Men självklart smälte jag på samma sätt som jag gör med Elian nu, när hon var i hans ålder.
Jag vet inte varför, men det låter så oskyldigt och rart när han ropar på mig.  Om jag befinner mig i ett annat rum så springer han runt och skriker "mammääää", eller om jag lämnar matbordet för att hämta något i köket så hör man "mammmmäää" där utifrån.  Han måste ha full koll på var jag är och vad jag gör.

Nu är jag ansluten via mitt gamla mobila bredband och det funkar hur bra som helst att blogga.  Tur det, jag fick nästan lite abstinens där.  Eller inte nästan, jag fick abstinens och liiite panik.
Jag skulle behöva kontakta min internetleverantör och be dom fixa problemet.  På något sätt kan jag ju inte blogga, se min egen blogg eller någon annan AFF-sida via deras internet längre och det känns ju surt.
Min uppkoppling var dessutom nere hela eftermiddagen och kvällen igår.
Men idag går det inte.  Det är nämligen Spaniens nationaldag idag, så allt är stängt och alla är lediga.  Jag får överleva med mitt mobila bredband igen.

Hur som helst.  Jag fick ju aldrig blogga om gårdagen så inläggen kommer upp nu istället.
Först och främst så drog jag och Emilia tillbaka till vårdcentralen och hade världens flyt.  Inte en människa var där.  Det var lite galet i jämförelse med dagen innan då kön gick enda ut till gatan.
Hon fick göra sin undersökning och visst var hon tillräckligt frisk för att börja i skolan.
Så i morgon kan hon äntligen registreras i skolan.  Förhoppningsvis börjar hon på Måndag! Awesome.

Efter det var vi på stranden i en timme och badade.  Det var vågigt och suddigt under vattnet, men några underwater-bilder lyckades vi få till med min Kodak EasyShare sport.

Jag har haft en massa problem med både min blogg och mitt internet.  Jag har haft svårt för att publicera inlägg och nu kan jag än så länge bara publicera bildlösa inlägg.  Om detta nu ens syns för er?

Jag återkommer med bilder så fort min blogg inte känner för att leva sitt eget liv.

En gång i tiden lärde jag mig att vara nyttig och hälsosam... Sedan flyttade jag till Spanien.

Okej, från början var det ju tänkt som en semester så jag åt, njöt, levde, njöt, tänkte inte, njöt, njöt, njöt.  Först och främst så hittade jag mina älskade salt och vinäger chips från Lays som jag glatt åt dagligen.  En hel påse kunde jag proppa i mig själv på kvällstid.  Och så läsk.  Och drinkar.  Och annat onyttigt.  Dagligen.
Så att jag har lagt på mig x antal extrakilon är ju inte så konstigt.  Mina år av att kunna äta vad som helst och aldrig gå upp i vikt är över och förbi.
Jag tänker inte banta, få mitt liv att kretsa kring en diet, köpa barnmatsburkar osv för jag anser inte att vikten är det absolut viktigaste här i livet.  Jag tycker snarare att det är viktigare att må bra och min kropp mår uppenbarligen inte bra av allt skit jag har stoppat i mig under de senaste månaderna.  Så jag har chipsstrejkat.  Istället försöker jag äta frukt eller något annat på kvällstid när jag känner mig tvungen att tugga på något samtidigt som jag kollar på serier (varför är det ett krav för mig? Varför!?).
Sedan skall jag ta tag i mig själv och börja träna igen så fort Emilia är i skolan varje dag.  Eller träna och träna, men jag saknar mina powerwalks på morgonen och lite styrka efter det. 

Att jag åt en nutellamacka till frukost i morse kan vi väl ignorera? Haha.  Nej, men jag vill kunna äta det jag är sugen på, jag vill inte matvägra bara för att nå min normalvikt.  Lite träning och liiite bättre matvanor på det så skall jag nog vara på g igen.  God mat och motion, det är bra.

Igårkväll var vi tvungna att gå ned till poolen och ta ett kvällsdopp.  Mest för att kunna testa min nya Kodak Playsport och filma under vatten.  Grejen var bara den att det var ISKALLT.  Poolen är ännu inte uppvärmd och med tanke på att vi numera har kyliga nätter så var inte vattnet alltför behagligt.
Vi stod alla tre och skaaaakade konstant, kunde knappt röra oss.  Så det var lite knepigt att klippa ihop en film med små videosnuttar på sammanlagt 3 minuter, haha. 
Emilia höll hårt i videokameran 98% av tiden, så ni får berömma henne för mästerverket.

Så fort vi får tid över (förhoppningsvis i eftermiddag, det är 32 grader och sol ute idag) skall jag ned till stranden där det är skönare i vattnet av någon anledning och filma massor och sedan göra en ordentlig underwater-movie.

Kvällens middag bestod av vinkokta blåmusslor, vitlöksbröd och fyllda tomater.

Musslorna: schalottenlök, vitlök, chili, persilja, koriander, timjan, vitt vin, grädde, citronsaft, salt och peppar.

Tomaterna (urgröpta): Zucchini, lök, koriander (fanns inte basilika i affären, annars är det gott), oliver, mozzarellaost, balsamvinäger, olja, salt och peppar.  Grillas i ugnen i ca 15 minuter.

Och vitlöksbröd: baguette, smör, vitlök, persilja, salt och peppar.  In i ugnen tillsammans med tomaterna.

Allt gick smidigt i morse.  Vi fick vänta i 2,5 timmar men det gick bra.  Det kändes onödigt att sitta kvar där när det var 50 nummer före oss så vi tog en runda genom stan, ungarna lekte i parken och så köpte vi lite snacks i närmsta affär.
När det väl var våran tur så upptäckte jag att mannen där kunde Engelska.  Åh, vilken lättnad.  Han var vänlig och hade tålamod, till skillnad från på andra ställen då människorna i princip ser rött när man inte kan spanska.

Hur som helst, vi blev medborgare i våran nya stad.  Skönt.  Efter det sprang vi upp till vårdcentralen för att hinna med ett läkarbesök men där var jag lite väl ambitiös med att hinna med allt på en och samma dag.
Det var proppat med människor.  Folk stod på varandra och när jag såg att kön till receptionen nådde enda ut till gatan så visste jag att det var kört. 
Något läkarbesök fick det inte bli idag.  Vi får återvända tidigt på morgonen/sent på kvällen, när det inte är lika mycket folk.

För tillfället ligger Elian fortfarande och sover middag och Emilia pillar lite på mina nya kameror.  Två utav dom är vattentäta, dammsäkra och stötsäkra.  Rena drömkamerorna för en småbarnsfamilj?
Det är hur som helst helt okej att hon leker med dom, till skillnad från när hon bara råkar snudda min Canon och jag flyger upp som om det vore mitt tredje barn som är i fara.
Hon lever därför i ett lyckorus nu.  Hon är riktigt intresserad av att fota och framförallt att filma, så hon plåtar allt hon ser.  Nu finns det inga hinder i vägen när det gäller hennes kreativitet.
Hon har till och med frågat om hon får börja blogga.  Jag tycker själv att hon är alldeles för liten, men vem vet... hon kanske kan skapa sin egen hörna här i min blogg och visa upp sina nya mästerverk med egna ord? Time will tell.

Min Canon 5D mk II har fått lite kameravänner.  Perfekt när man vill kunna fotografera men inte alltid har stora kameran med.  Sedan så kan jag även filma och fota under vatten med två av dessa.  Skoj? JA! Vill bara ned och prova nu, nu, nu!

Nu skall vi springa iväg och bli "medborgare" i denna stad.  Det sägs att väntetiden där är mellan 2-4 timmar minst.  Wish us luck! Förhoppningsvis går det fortare och då kan vi klämma in ett läkarbesök för Emilias del efteråt.

Ville bara titta in snabbt och önska er alla en fin dag med tanke på att vi lär vara borta ett tag idag.
Adíos!

Idag begav vi oss ut lite tidigare än vanligt.  Först och främst så fick Elian sova i två välbehövliga timmar efter en kass natt.  Jag hann läsa några kapitel ur en bok som jag har kämpat med i någon månad nu, jag hann sola, jag hann bada i havet med Emilia, ja... jag hann göra en hel del.
Sedan vaknade han och då blev det fullt ös som vanligt.  Han spanade in en liten flicka i samma ålder och hade full koll på vad hon sysslade med.  Han är inte blyg med att stirra i alla fall.  Sedan blev det lite upp-och-ned-spring från solstolarna till havet, sandslott, lek med resten av sandleksakerna och en hel del fruktätande.
Helt plötsligt fick han nog av stranden och gick med bestämda steg mot vagnen för att klättra upp och sätta sig.  Det har aldrig hänt förut.  Men han hade i alla fall ingen lust att vara kvar där.  Allls.

Vad gjorde vi sen? Vi satte oss på en uteservering vid havet en stund och njöt av sista kvällssolen medan ungarna lekte med maskinerna och allt som finns, sedan gick vi och köpte hem riktigt billig kinamat i mängder och åt oss proppmätta.
Nu har vi gjort kväll och jag skall se ett avsnitt Greys.  Nattinatti!

Varför bygga ett sandslott när man kan bygga en alldeles egen kompis? Emilia hjärta sandman.

Det här med mat verkar gå lika bra idag.  Jag har sökt inspiration i mängder och kände mig äntligen lite motiverad igen.  Det kändes roligt att se fram emot att ställa sig i köket ikväll och laga något gott.  Så jag begav mig ut på en promenad i morse för att handla alla ingredienser och lite till.
Problemet var bara att jag hade missat att våran affär inte längre har söndagsöppet.  Nu är verkligen allt dött på söndagar här i stan. 

Det får bli kinakäk ikväll.

Jag har tappat all inspiration när det gäller mat.  Middag har bara blivit ett stort blähä på sistone.  Man har stått och tänkt och funderat och så har det bara blivit samma maträtter om och om igen.
Ikväll hade jag entrecote i kylen som jag köpte för någon dag sedan.  Jag började med att skiva potatis och kasta in i ugnen, sedan började jag skära upp lök och sparris för att ha i någon sås efter att jag hade stekt köttet.
När alla förberedelser var klara tog jag fram köttet och insåg att det redan hade gått ut.  Jag öppnade det bara för att lukta för säkerhetsskull och mycket riktigt så var det gammalt.
Så där stod jag med potatis i ugnen och en färdigskivad lök.  Men inget kött. 
När man redan har inspirationsbrist och noll lust att laga mat så blir det ju genast jobbigare om man får något sådant hinder i vägen.  Som tur var så hade vi tre korvar i kylen som ungarna fick dela på + potatis.  Själv åt jag potatis med stekt lök i soja.  Awesome.  Men så kan det gå om man glömmer bort att kolla utgångsdatum när man köper kött.

Hela den här dagen har bara varit en typisk Familjen-Kaos-dag, men nu sover Elian redan och Emilia är på g så jag skall avnjuta lite serieavsnitt (Ringer - en ny favvoserie!) i min ensamhet innan sängen ropar på mig.
Ha en fin lördagskväll!

Idag tillbringade vi eftermiddagen på stranden igen.  Emilia badade som vanligt i dagens jättevågor, men frös efteråt.  Ja, idag var det faktiskt bara 24 grader ute!
Jag satt och längtade tillbaka till sommarens värme lite smått.  Till dagarna då man satt där i solstolen och värmdes ordentligt av solens strålar så att svettet bara rann tills man var tvungen att kasta sig i havet och "svalka sig".  Men dessa 24-25-graders-dagar skall bara hålla i sig ett tag.  Nästa vecka blir det 30-32 grader igen.
Våran lägenhet är dock riktigt sval dygnet runt.  På kvällarna och nätterna är det ju kallt, men jag går runt i mjukisbyxor på dagtid också... så vi har fått liite höstkänsla, vi också.  AC har vi ju inte använt sedan vi flyttade från den andra lägenheten - vilket var prio ett på nattetid då.

Emilia har jobbat hårt med det här projektet.  Hon har noggrant ritat en djurpark och skrivit de spanska orden.
Det var roligare än matte i alla fall.

Det blir bara svalare och svalare på nätterna här och jag har en son som avskyr att sova med täcke.  Han sparkar av sig täcken och filtar fortare än fortast och bara tvärvägrar.
Nu har han i och för sig vant sig vid att sova utan med tanke på att det har varit så varmt under hela vistelsen här.  Kvällsrutinen har varit att tvätta, borsta tänder och allt sådant... sedan ta av kläder och somna i bara blöja.

De senaste nätterna har han börjat vakna ofta på nätterna igen, antagligen av att det är kallt i lägenheten.  Jag envisas varje natt med att lägga på täcket eller filten men det blir ett jävla liv då.
Så jag kom på den genialiska ideen att köpa en pyjamas.  Sagt och gjort, vi begav oss till H&M i shoppingcentret igår och tittade på alla olika.  Elian sa "vrum... wiuuuuwiiiuuu" (brandbilen) åt en och valde alltså den.
Sedan höll han i den stolt och smakade lite på tyget.  Godkänt.

Framåt kvällsrutinerna var allt detsamma fram tills jag drog fram pyjamaströjan och byxan och klädde på honom.  Han förstod ingenting.  "Varför kläder när jag skall sova? Kläder har jag när vi skall gå ut!" snurrade väl i hans skalle.
Sedan satte han sig upp och började storgråta.  Han slet och drog i pyjamasen och var så himla förtvivlad.
Han fortsatte att gråta och gråta i sängen tills jag gav upp och klädde av honom.  Sedan somnade han gott.

Jag förstörde hela hans kväll med en jäkla pyjamas.

Och så var det fredag igen.  Den här veckan har passerat i raketfart känns det som.  Fredag innebär ju marknad och idag gick vi bara dit en snabbis, bara för att köpa hem billig frukt.  Jag köpte två stora lådor med jordgubbar, en påse clementiner, nektariner och mango.  Fruktsallad? Mums!

Idag konverserade Emilia för första gången med en främling på spanska.  Detta är ett enormt framsteg.  För det första så är hon blyg av sig och pratar inte med främlingar i onödan och för det andra; att hon bara vågar besvara frågor på spanska när hon i själva verket är osäker fortfarande.  Grymt!

Det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är ju genom att prata.  Då gäller det att man verkligen vågar, även om man är osäker så får man inte vara rädd.
Så självklart blir man lite stolt när ungen snackar spanska för första gången med någon hon aldrig har träffat förut.  Det var ingen komplicerad konversation, men huvudsaken är att hon vågade.  Hon tog det första steget och nu får vi hoppas att hon vågar fortsätta låta det rulla på.

Sedan frågade hon efteråt "tror du att han trodde att jag var blyg eller?".  Mallig.

Det där jag skrev om att väcka Elian efter en liten powernap var lättare sagt än gjort.  Jag bar upp honom från vagnen men han hängde i mina armar.  Försökte jag prata med honom så tyckte han att jag skulle vara tyst och somnade sedan om igen.  Och igen.  Och igen.  Till och med när jag la ned honom på sängen som han i vanliga fall ratar på dagtid, så sov han bara vidare.  Sedan hörde han väl klickandet från min kamera och det var inte särskilt populärt.  Han gömde sig, men kameran vann och till slut gick han med på att öppna sina blå.
Det tog bara en timme.

1. Brita filter: man slipper gå och kånka på vatten var och varann dag.  Nu är det bara att använda kranvatten och ställa in i kylen.  Score!

2. "Froot Loops": Åh, dessa färgstarka flingor minns jag så väl från barndomen.  Jag kände mig nostalgisk och tvungen att köpa med mig några paket hem.  Färgerna är dock inte som jag minns, man blev liksom bländad förr i tiden när man hällde upp en skål, men nu var det färre färger och dom var blekta.  När jag var liten var det bland annat limegröna och chockrosa små flingringar.  Det är väl i och för sig bara bra, det stod till och med "med naturliga färger och aromer" på förpackningen - på svenska dessutom (!). Mums mums.

Allt gick smidigt idag med papperena.  Nu har vi som ett slags "personnummer" eller hur man skall förklara.  Sedan måste vi skriva in oss i den här staden (det har vi väntat med för att man behöver dessa personnummer först).  Efter att vi är inskrivna här väntar bara ett läkarbesök och sedan är det fritt fram för Emilia att gå i en spansk skola.

Efter att vi hade fixat med det tog vi en taxi bort till shoppingcentret.  Barnen fick leka och springa av sig lite energi på en lekplats, sedan lunchade vi och efter det besökte vi en affär som är som ICA Maxi x 10.  Den var helt sjukt jäkla stor.  Två timmar tog det för oss där inne.  Det fanns allt från datorer, tv, kameror osv till vitvaror, möbler, inredning, kläder, leksaker och så maten då såklart.  Det var därför vi åkte dit från början.  Jag tänkte att det vore smidigt att storhandla mat och ta en taxi hem så man slipper springa och småhandla varenda dag.

Med hela denna långa dagen blev det ingen nap för Elians del.  Det glömdes bort helt och hållet för hans del som provade trehjulingar och små motorcyklar inne i affären.  Men när vi klev innanför dörren här hemma började tårarna rinna och gnället gick inte att kontrollera.  Det var bara att kasta bebben i vagnen vid 17.30 och låta honom somna (han somnar i vanliga fall mellan 14-15 någon gång).  Men jag skall ta och väcka honom strax och stå ut med en kvarts hata-mamma-för-att-du-väckte-mig-skrik innan han taggar till och orkar med resten av kvällen.  En powernap är allt som behövs.  Hoppas jag.

Godmorgon fina läsare.  Tusen tack för alla jättesöta mail och kommentarer med tips om badkläder till Emilia.  Tack vare er hittade jag en sida som troligtvis skickar hit, annars får jag beställa till Sverige och be någon skicka vidare till oss.  Det löser sig!

Hur som haver, jag sitter förtillfället med en stor kopp kaffe och kollar lite på en karta.  Jag skall strax bege mig ut och hämta upp lite papper som borde ha behandlats färdigt idag.  Äntligen.
Men jag skall inte ropa hej ännu... jag kan lika gärna dyka upp där och bemötas av en spanjor som skakar på huvudet och säger "no no no".  Det har ju hänt tidigare, hehe.  Men vi hoppas på det bästa.  Snart klar.

Ungarna igår.
Emilia hade med sig luftmadrassen till stranden och det tyckte Elian var skoj.  Så fort han vaknade fick han på sig badbyxor och helt plötsligt låg han ute i vattnet på den med Emilia.  Utan förvarning.  My heart skipped a beat, kan jag ju säga.  Jag tvingade in honom igen och fick på puffarna, sedan var det fritt fram att flyta i havet.

Pastasås gör sig inte bra på bild, men huvudsaken är väl att det smakade gott.
Gjord på lök, vitlök, zucchini, champinjoner, basilika, hela tomater, "pimientos del piquillo", balsamvinäger, soja, citron, salt, peppar, timjan, lite grädde, hot sauce och tonfisk.

Nu har halva dagen gått.  Emilia har pluggat, det har städats och så har vi lunchat. 
Det är strålande sol ute, riktigt varmt och som det ser ut här uppifrån med våran utsikt så står havet alldeles stilla.  Badvänligt för Elians del alltså.  Nu väntar en eftermiddag på beachen.

Ha en fin dag! 

Vi har stött på ett ordentligt problem.  Något fruktansvärt, skitjobbigt och super-duper-bekymrande.  Okej, det blev en lite lätt överdrift där, men det är i alla fall ett liiitet problem.
Såhär är det.  Alla affärer säljer numera samma höst-/vintermode som andra delar av världen (som jag även har nämnt tidigare, ja).  Det börjar förvisso bli svalare nu, på nätterna går det ned mot 18 grader och vi fryyyyser, men på dagtid är det mellan 26-30 grader fortfarande och min dotra är i stort behov av en bikini.  Hon äger två stycken, den ena underdelen är sönder och den andra underdelen har slitits ut så mycket så att det ser ut som om hon har bajsat på sig när hon går runt.
Vi har letat överallt, och då menar jag överallt (som går), efter en ny.  Det är omöjligt.  Istället hittar vi dunjackor, pälsvästar, stora stickade tröjor.  Men ingen bikini.  Ingen baddräkt.  Det är kört.
Varför vill inte någon affär sälja bikinis året runt? Inte ens små, spanska affärer gör det.  Why, why, why?
Vi kan ju ha sommarvärme i ett par månader till om vi har tur och annars har vi en uppvärmd pool året om.  Ungen behöver badkläder som sitter normalt. 

Vi hittade en rad olika, nya affärer på våran shoppingrunda igår men lyckades ändå storshoppa på H&M och Zara.  Som finns hemma i Sverige.  Är vi tråkiga då? Förmodligen.
Men liiiite annat lyckades jag hitta.  På rea dessutom, vilket alltid känns bra.

Jag har varit väldigt anti vita jeans/vita shorts de senaste åren.  På något sätt lyckades dom åsikterna dock förändras sedan vi åkte hit och igår premiärköpte jag ett par shorts.  Dom är inte helt vita, snarare gräddvita... nästan åt det beiga hållet och jag kan gissa att dom inte håller sig ljusa så länge (tack vare småbarn), men dom är fina att titta på.  Nu när dom hänger rena i garderoben alltså.

Sedan ropade två ringar på mig.  Dom var annorlunda och på rea och dom kunde bara inte låta bli att följa med hem.  Jag tror att jag börjar bli beroende av smycken.  Antagligen för att Elian börjar bli så pass stor så att han inte känner sig tvungen att dra i örhängen/halsband/armband osv.

Morgonen igår började med att jag gjorde lite research inför resan.  Jag ville kolla upp var vi skulle och vad vi skulle göra.  För engångsskull tänkte jag att det kunde vara bra att planera lite bättre om vi nu skulle hinna med en massa på en och samma dag.  Ha säger jag bara.  I'm not the planning kind.

Vi lämnade till en början över Elian på morgonen.  Han var lite skeptisk till varför jag klädde på mig och gjorde mig i ordning och räknade nog med att gå ut strax så han följde varenda steg jag tog.  In till badrummet, ut, in till mitt rum, ut, in till badrummet igen, ut igen... ja, ni hajar... han var med.
Men med lite vilseledning kunde jag gå och sedan hade det gått hur bra som helst för hans del.

Jag och Emilia promenerade till stationen här i centrum i rätt så bekväm takt.  Jag gick mest och reflekterade över hur konstigt det kändes att gå där utan barnvagn, sedan kollade jag klockan och insåg att våran buss skulle åka om två minuter.  Jag ropade till dotra att det var dags att springa.  Sagt och gjort.  Vi sprang, hann köpa biljetter och kom på något sätt med bussen.

Framme i Alicante letade jag efter turistcentret som jag hade en adress till, för att fånga upp en karta och gå till plats numero ett.  På något smidigt sätt lyckades vi gå förbi det centret och gick sedan runt, runt i en kvart tills jag kände mig vilsen och tvungen att be om hjälp.  Där förklarades det att vi hade gått förbi det och att det låg precis vid stationen.

En karta senare vandrade vi till det första komplexet.  Jag och Emilia var förberedda på en brutal shoppingrunda.  Det visade sig vara ett restaurangkomplex.  Lyckat mama Denize, lyckat.
Vi satte oss istället på donken där och åt lunch.  Donken kändes lyxigt för Emilias del, där har vi inte ätit på flera månader nu för det finns inte i våran stad (lika bra, kanske?).
Samtidigt som vi tryckte i oss hamburgare så inspekterade jag kartan och försökte komma ihåg gatunamn och ställen som skulle vara bra.
Sedan började det.  Det eviga vandrandet.  Emilia var SÅ duktig som pallade med dagen, för det var det vi gjorde.  Vi gick upp och ned för charmiga och trånga smågator i gamla stan tills vi nådde själva centrum och gick in och ut ur affärer.  Emilia kollade och provade kläder, sa åt mig vad som var fint till mig, frågade vad Elian ville ha och sedan var vi inne i en smyckesaffär i troligtvis en timme.  Hon hade lätt kunnat stanna ytterligare en timme.

Efter några timmar i stan kände vi oss rätt möra i benen och satte oss för att vila på ett cafe.  Vi drack granizados, åt godis och tittade på alla människor.

Nästa stop var ett shoppingcenter lite utanför stan.  Dit tog vi en taxi och jag var noga med att spara taxinumret så att vi skulle kunna ringa efter en när vi var klara där.
Vi strosade runt i affärer, shoppade mer, tittade på hundar och katter som var till salu i en liten butik där.  Om Emilia var kär? Mhm.  Hon förstod inte aaaalls varför jag inte bara kunde köpa en hundvalp till henne.
När hon var klar med att vara besviken över det gick vi ut och jag ringde efter en taxi.  Men det kom ingen bil.  Jag pratade med någon otrevlig tjej som förklarade att jag behövde ett spanskt telefonnummer för att få beställa en taxi.  Jaha, men dom som är på semester? Turister? Får dom inte åka taxi?
Hon avslutade med att lägga på, utan förvarning.  Sedan ringde jag upp men så la hon bara på igen.
Jag stod som ett mähä/frågetecken/idiot utan en jäkla aning om hur eller vad jag skulle göra.  Jag försökte prata med två spanska kvinnor som inte kunde engelska och be om hjälp, men det gick ju sådär.
Det enda valet vi hade var att promenera tillbaka till Alicante.  Det var sent, vi hade inte ätit middag och jag hade egentligen planerat att ta en taxi tillbaka till stan, äta på restaurang och sedan ta kvällsbussen hem.  Men så blev det inte.
Vi började med att vandra på motorvägen (enda alternativet) vilket såklart kändes livsfarligt.  Jag höll hårt i min lilla dotter bakom mig och kämpade mot tårarna.  När vi sedan klev av motorvägen och in genom en riktigt "skitig" del av stan så brände tårarna ännu mer.  Det kändes typiskt, helt kaotiskt, precis som vanligt.  Och jag var rädd.
Men jag spelade cool, pratade med Emilia som vanligt, visade ingen rädsla och gick bara med bestämda steg framåt.  Jag tänkte hela tiden på hur satans arg jag var på taxibolaget men även hur jäkla duktig Emilia var.
Hon klagade inte, även om man märkte hur trött hon var i benen efter dagen.  Hon kämpade på.

Vi lyckades hinna tillbaka till Alicante station några minuter innan sista bussen tillbaka till våran stad gick och då kunde vi andas ut. 
Emilia var nöjd med dagen om "man struntade i att minnas sista promenaden".  Hon hade haft kul, var nöjd med grejerna hon hade köpt och allt var bra.
Jag kan inte annat än att instämma.  Alicante var en fantastiskt vacker stad och jag hade gärna stannat flera dagar.  Det fanns så mycket att se, så mycket att göra, så dit kommer vi absolut återvända fler gånger.
Och självklart var det välbehövligt att umgås bara jag och Emilia, utan ett uppmärksamhetsberoende lillebrorsa.

Vi hade en lång, smått kaotisk men spännande resa igår.  Jag berättar mer och allt senare, men nu måste jag ringa efter en taxi och dra med barnen ut.  Vi har möten och måsten hela morgonen.

Ha en fin dag!

Nu börjar jag bli redo för min Emilia-&-Morsan-goes-solo-utan-lillebror-dag.  Vi skall upptäcka storstaden som ligger närmast våran lilla stad, shoppa, äta gott och bara vara.  Lyx? Ja, lyx! Jag lämnar stora kameran hemma, men när vi återvänder hem lär jag ha en massa iphonebilder att visa från våran dagsresa.

Här kommer en ordentlig bildbomb från våran kväll.  Efter att Emilia till slut hade varit väldigt duktig med pluggandet så drog vi oss ned till stranden och till klätterställningarna som finns där.
Kidsen lekte och sprang runt som dårar i ett par timmar innan Emilia la sig ned platt på sanden och Elian satte sig i vagnen igen utan att protestera.  Trött var bara förnamnet och båda somnade omedelbums efter att middagen låg i magen.

Åh, vad jag önskar att jag hade lite mer tålamod.  Jag förstår inte de föräldrar som pallar trycket med hemundervisning på heltid föralltid.  Hur klarar dom det?
Föräldrar bör inte vara sina barns lärare.  Jag vet själv hur jag kände när jag var liten och tränade gymnastik och min mamma var min tränare ett tag.  Jag trotsade allt, sa emot allt hon hade att säga, jävlades och testade gränser och jag upplevde att hon var orättvis mot mig och bara mig..
Det är likadant nu med Emilia.  Hon vet att hon kan testa alla gränser, hon vet att hon kan säga emot och ifrågesätta varenda mening som jag spottar ur mig, hon vet att hon kan skrika "jag viiiiiiiill inte" och sedan skriva "det här är tråkigast i hela världen" på hennes uppgifter i böckerna.  I skolan skulle hon ju ALDRIG göra så.  Hon har stor respekt för andra vuxna, gör som hon blir tillsagd och har alltid fått beröm för det på förskolan och i skolan... så det tvivlar jag inte ett dugg på.  Men vilken unge trotsar inte sin morsa?
Gah.  Jag blir knäpp.  Men jag har även fruktansvärt dåligt tålamod så det är tur att detta inte är någon permanent lösning. 
Jag är ingen supermänniska, jag är inte perfekt.  Jag klarar av att vara mamma, det är jag bra på... (även om jag inte är perfekt där heller, vem är det?) men att vara lärare däremot, det klarar jag inget vidare.  Speciellt inte med min egen unge.
Jag har försökt att vara pedagogisk, gjort det roligt, givit beröm, förslag om eventuella "vinster" eller belöningar om hon klarar alla uppgifter, varit sträng, lagt mig i, inte lagt mig i, gett henne tid själv, suttit med henne.  Men hon är lika omotiverad och sur ändå.

Svammel.
Jag vet att det är Söndag, men jag vill att hon får en hel del gjort innan morgondagen då hon och jag har en mamma-dotter-dag planerad, med en resa som vi har sett fram emot.
Jag har ordnat med barnvakt åt Elian och vi behöver verkligen komma bort en dag, bara hon och jag.  Det blir det sista äventyret innan hon är skolklar, så det kändes som en stor prioritering.

Hur som haver, det är inte mycket kvar nu i alla fall.  På tisdag har vi vårat (förhoppningsvis) sista steg avklarat, sedan kan hon börja i den spanska skolan.  VI LÄNGTAR!

Barnens favorit från bageriet här är "mini ensaimadas".  För min del smakar det smördeg med en massa florsocker, men det är tydligen lite mer komplicerat än så.  Sött och gott är det i alla fall... ungarna skulle kunna proppa i sig flera stycken om dom inte blev hindrade och Elian blir härligt vit av puder över hela sig när han är färdig.

Ikväll åt vi ribs... baby back ribs (kamben som var väldigt märkligt styckade), med potatis och coleslaw.

Vi blev lite förvånade idag när vi promenerade förbi stranden och såg att det var röd flagga.  Det innebär att det inte är säkert att bada i havet.  Ändå stod flera personer där i och jag såg en man med ett litet barn hyffsat nära strandkanten, men vågorna var tillräckligt stora för att välta omkull det lilla barnet och dra honom under.  Efter några sekunder kom han upp igen, men mycket längre ut i havet.  Läskigt.

Idag gick Emilia med på att klippa sig.  Det behövdes verkligen kan jag säga! Efter en sommar med en massa sol och saltvatten så var topparna riktigt slitna.
Frisören var riktigt duktig och vänlig, även om hon knappt kunde engelska.  Hon klippte som man är "van vid", som hemma i Sverige alltså.  Till skillnad från tanten som kapade av mitt hår i två klipp sist jag besökte en frisör här i Spanien.
Här tog hon god tid på sig, gjorde det försiktigt, långsamt och framför allt noggrant.  Dit går vi tillbaka när jag och Elian bestämmer oss för att klippa oss.
6 Euro kostade det för övrigt.  Det kan man leva med? Haha.

Jag har en känsla av att det kommer slå tillbaka om jag skriver om detta nu.  Man skall aldrig skriva det, aldrig säga det och helst inte ens tänka det.  Men fan vad bra Elian har sovit i natt! Först och främst så har han somnat själv fyra kvällar i rad (nej, jag har inte vågat nämna det förrän nu med rädsla av otur), bara det var ett enormt framsteg.  Men ändå sov han rätt kasst på nätterna.  I natt blev det dock annorlunda... han somnade själv igårkväll - utan klapp och sällskap - och sov sedan i 11 timmar, utan välling.  Galet!

För några månader sedan kändes detta omöjligt.  Folk sa att det skulle bli bättre, men jag såg det inte, jag räknade med att han skulle vakna flera gånger på natten föralltid, det kändes så hopplöst... man blir ju bokstavligen knäpp utan sömn.
Enda sedan han föddes var han en liten djävul på nätterna, jag var ett vrak, jag grät mig genom dagar och nätter och såg ingen framtid alls.  Jag satt bara fast i ett djupt, mörk hål av sömnbrist utan att kunna ta mig ut.
Men äntligen förstår jag att det blir bättre.  Det finns inga tips som kan hjälpa när man väl är där, när man aldrig får sova... det finns inget som hjälper just då.  Man blev snarare förbannad på alla löjliga råd om att vara positiv och hålla ut.  För oavsett om jag ville så kunde jag inte tänka positivt efter en natt med en eller två timmars sömn och sedan ha en gallskrikande unge i famnen.
Men ändå finns det något inom en som gör så att man orkar, antagligen för att man bara måste och för att man ändå älskar sitt barn gränslöst.
Nu kan jag äntligen säga att jag har börjat se ljuset, en utgång från det mörka hålet, en bättre väg: sömn.

Nu får vi hoppas att jag inte förstörde det hela genom att skriva om det, men jag kände mig tvungen.  Tiden läker sår, med tiden blir det mesta bättre.