Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Kidsen förtjänar ett pris för jordens snällaste barn idag.  Emilia var en ängel som hjälpte mig med Elian så gott hon kunde, sedan har hon suttit och pysslat, fixat och donat för sig själv och Elian har varit på supergosigt humör och sov sedan i närmare tre timmar på dagen.  Då fick jag gott om tid över till att krypa upp i fåtöljen, halvsova och se på serier.  Underbart.
Det krävs nog mer än så för att jag skall bli helt återställd men jag mår mycket bättre nu ändå och jag är väldigt glad över att ungarna har varit så snälla mot mig just idag.  Det hade kunnat vara mycket värre!

Jag har haft lite dåligt samvete för att Emilia missade en skoldag när det inte ens var hon som var sjuk.  Det kändes egoistiskt och larvigt på något sätt men jag är ändå glad att jag insåg att det var omöjligt för mig att gå ut i morse.  Det hade bara slutat illa och det hade tagit ännu längre tid för mig att återhämta mig.

I dagarna skall jag gå till apoteket och köpa hem migränmedicin så jag är redo nästa gång.  Fyfarao säger jag bara.

Lilla hjärtat ligger i sängen och kollar på skidskytte på webtv och är gaaalet fascinerad.  "Där, där, där!" ropar han och pekar på skärmen.
Teletubbies och Disney Junior för all del, men bil eller motorcykelrace eller nyfunna favoriten skidskytte är tydligen bra mycket roligare.

Min son är ett märkligt barn.

Åh, fyfarao för denna dag.  I natt hann jag sova i en timme innan jag vaknade upp av ett kraftigt migränanfall som höll i sig hela natten och morgonen med värk och spyor.
Jag kräktes sista gången strax innan jag skulle väcka Emilia och tänkte att jag kanske skulla orka pallra mig till skolan ändå.  Jag väckte henne och började klä på mig när jag kände att det var kört.  Hade jag gått ut då så hade jag spytt på gatan på en gång.

Emilia fick med andra ord stanna hemma idag och har hjälpt till massor med lillebror.

Nu känner jag mig lite bättre i skallen men man mår ju inte alls bra efter en attack.  Man är öm och mör i kroppen, trött som satan och ögonen gör ont på ett konstigt sätt.
Jag skall i alla fall trotsa illamåendet nu, fixa lunch till barnen, lägga Elian och sedan bädda ned mig själv igen.

Blä...

Ett par bilder till från i eftermiddags.

Den enda bilden jag hade när Elian tittade upp var denna.  "Var är månen?" frågade jag och då gick han med på att vända sig mot mig, peka upp mot himlen och vråla "däää".
Annars är han rätt less på min kamera och tycker att det är en jobbig grej som får mamma att bete sig märkligt och jobbigt, hoppa upp och ned och verka allmänt crazy bara för ett leende eller ögonkontakt.
Det är väl inte så konstigt.  Min kamera har ju trakasserat honom i 19,5 månader.  Hela hans livstid dvs.

När Emilia började i skolan här så började jag titta efter något litet som hon kunde få, en slags symbol som skall påminna henne om hur stark och duktig hon har varit.  Något som kan förbli ett minne.
Nu har hon fått en söt liten skyddsängel som hon kan bära i skolan.  Något som kan ge henne hopp i svåra, tuffa eller nya situationer.  Nu kommer hon alltid bli påmind om hur jäkla stolt hennes mamma är över henne som fixar en Spansk skola exemplariskt.

Det fina smycket kommer från Butik Stylish, som har en massa fina silverhängen, berlocker och mycket annat.

Idag skulle jag nog behöva ta ett möte med tomten och diskutera paketkalendern och hur han skall få ihop fyrtioåtta småpaket till mina ungar.  Det skall bli spännande att se hur jag fixar det 'mötet' med Elian vid min sida.  Hur skall man vilseleda kiddon så att han inte hajar någonting? Det återstår att se.

Nu skall jag svepa kaffet och sedan gå ut igen.  Förhoppningsvis går det bra!

Puss från snygg-mama och snygg-son.  Hot.

Jag fick en fråga om vad vi skulle ha alla klädnypor till när vi pysslade häromdagen.  Här har ni svaret.  Till ungarnas julkalendrar förstås!

Senast tagna med iPhone och Instagram/Camera +...

Så som på första bilden brukar Elian dagligen stå utanför stängslet runt Emilias skola i väntan på storasyster.  Han ställer sig ivrigt, skrattar åt barnen som går förbi och pekar glatt när han får syn på hans största idol.
Idag låg han dock nedbäddad i vagnen under varma kläder och filtar, fortfarande sömnig efter dagsvilan och febern som spökar i kroppen.
Till och med när Emilia skuttade och hoppade på hemvägen så låg han kvar och snuttade snuttekudde, när han i vanliga fall ropar "gååååå" och beordrar mig om att knäppa loss honom så att han får skutta hand i hand med Emilia.  Han var alltså mycket trött idag med andra ord.  Lilleskrutt.

Nu sitter kidsen och käkar skorpor, kollar barntv och tar det allmänt lugnt.  Själv skall jag försöka planera någon middag bestående av gårdagens torra rester.  Woho.

Jag hämtade en Emilia som sprang ut från skolan med tårar till lunchen.  Hon var så kissnödig så att hon hade ont i magen och hade skakat under hela tiden i skolan.  Hon har toalettfobi och är extremt rädd för att gå själv så hon hade inte vågat gå där.  Stackars liten.  Så vi sprang snabbt hemåt där vi även stötte på den där lösa hunden på vägen... men det gick bra den här gången.

Efter att hon äntligen fick göra sina behov på toaletten så har hon lunchat och gjort matteläxa som skall lämnas in nu när dom går tillbaka.

Elian var fortfarande seg, ville inte äta någon lunch och somnade sedan innan han ens hann lägga huvudet på kudden.  Så nu blir det att andas ut en stund för min del och vila lite innan vi skall promenera tillbaka.

Vi hade en jättemysig helg tillsammans.  Emilia fick en massa pluspoäng för hur underbar hon har varit, framförallt med Elian.  Dom har lekt, skrattat och busat ihop hela helgen.  Behöver jag nämna att lillebror svävade på stora rosa moln? Han var sååå lycklig över att syrran ville spendera så mycket tid med honom.

Idag sitter jag dock här med en varm och hängig grabb medan Emilia lär sig en massa nytt (förhoppningsvis) i skolan.  Elian har varit smått hopplös enda sedan vi klev upp i morse och har bara längtat efter sin middagsvila.
Nu kom jag dock på den brillianta ideen att muta kiddon med popcorn (han föll pladask för det när han fick smaka i helgen).  Nu sitter han med en egen liten skål framför barntv och myser innan vi skall bege oss ut i regnet och hämta Emilia om någon timme.

Ha en fin Måndag! 

Första ljuset har brunnit här ikväll och nu har nedräkningen inför jul verkligen börjat på riktigt för Emilias del.  Hon har haft tusen frågor om advent, om julafton, om tomten, om pynt och en massa annat.  Tankarna snurrar i huvudet på henne och hon är minst sagt ivrig.
Om jag själv har några julkänslor än? Nja, inte direkt.  Jag kom väl in i stämningen lite när vi pysslade och när ungarna sprang runt i sina tomteluvor.  Men det krävs nog lite mer belysning, röda dukar och glitter här inne om det skall kännas som the christmas countdown på riktigt.
Det känns ju minst sagt knäppt att tända första ljuset när det är strålande sol och nästintill sommarvärme där ute samtidigt som man blickar ut över medelhavets solglitter från balkongen.
Årets jul kommer ju i alla fall bli annorlunda och spännande om inte annat.

Jag har två söta tomtenissar här hemma idag som har pysslat, pysslat och pysslat.  Fint blir det!

Jag älskar den fina effekten man får av att fotografera havet/vatten med lång slutartid.

Tack, du fina läsare som tipsade mig om serien 'Revenge'.  Jag blev helt besatt, kunde inte sluta kolla, stannade uppe för sent och kollade avsnitt efter avsnitt. 
Jag älskar känslan av att börja på en ny serie som man älskar och veta att man har en massa osedda avsnitt att plöja igenom.  När man sedan bara har två kvar, då känns det lite tråkigare.  Varför var jag tvungen att se på så många?

Jag vet att det har blivit lite väl många serie-blogginlägg på sistone, men uppenbarligen är jag inte ensam om att vara en liten serienörd.  Så dagens tittar-tips är lätt "Revenge", för er som inte kollar på det.



"Centers on a young woman who is welcomed into a community filled with people who don't know she's only there to exact revenge on those who had destroyed her family."

Nu har lördagen passerat och i morgon är det redan första advent.  Det är ju helt galet vad tiden går fort.  Det känns ju inte alls som så länge sedan jag ställde upp ljusstakar och julpyntade i lägenheten i Sverige.  Men det var ett helt år sedan alltså.
I år har vi dock inte julpyntat något än.  Jag försöker dra ut på det, främst för att jag skall fixa så att jag får hit våra saker från Sverige... det känns ju dumt att köpa en massa nytt när vi har så mycket redan.
Och så dels för att det känns för tidigt för att ställa upp tomtar och kraffs när det är en månad kvar.  I morgon nöjer jag mig med adventsljusstake som jag och dotra skall pyssla ihop tillsammans.

Hur som helst, lördag var det ja.  Vi gick ned till klipporna på eftermiddagen/kvällen så jag kunde fotografera lite.  Ungarna lekte fint tillsammans, samlade på sig stenar, lekte i sanden och satt och proppade i sig kakor och mjölk när dom hade tröttnat.
Annars brukar den ena ungen springa ut på klipporna och gömma sig i grottor och den andra ungen skrika för att han så gärna vill hänga på men inte riktigt fixar att springa över klipporna lika smidigt, hehe.  Idag var det dock lugnt och skönt.  Kanske för att vågorna var meterhöga och klipporna längst ut var förbjudna.
Dom upplevde dock en skräckincident med en lös hund som sprang ned på stranden och försökte leka med dom.  Elian skrek som en stucken gris och Emilia grät.  Ägaren stod bara och tittade på utan att göra något så jag viftade bort vovven från barnen, sedan ropade tanten på den.
Det känns som om vi börjar uppleva lite väl mycket som handlar om hundar nuförtiden, va? Idag var i alla fall inte jag rädd.  Jag tänkte inte på något annat än att få bort den från barnen.  Fobier och rädslor försvinner så fort barnen hamnar där emellan.  Finns det något man INTE skulle göra för sina barn? Nope.

Två sekunder senare låg den stora trappan i bitar över hela vardagsrumsgolvet.

Elian gick faktiskt med på att leka med lego idag så länge jag satt bredvid och byggde.  Han tyckte väl att det var roligast att förstöra det vi byggde upp... men huvudsaken är väl att han kunde sysselsätta sig med något en stund.

Nu skall han strax sova en stund, sedan skall vi bege oss ut och njuta lite av det fina vädret.

Jag bör nog inte begära saker som sovmorgon av barnen igen.  Hur dum får man bli? Det blev självklart en total motsats.  Men det är i alla fall lördag... inga måsten, inga obligatoriska promenader, ingen skräck för att möta barn pga magsjukan... bara lugnt-tagning.
Jag sitter fortfarande och avnjuter kaffekopp efter kopp.  Detta lär ju sluta med illamående, men jag försöker få kraft samtidigt som jag värmer mig i varma kläder och nyinköpta fulsöta-tofflor.  Våran lägenhet är så sjukt kall, speciellt på morgnar och nätter då temperaturerna är tråkiga, så det var nästan ett måste.

Samtidigt som jag sitter här och värmer mig så skiner solen där utanför.  18 grader står det att det är idag och lite strålande sol.  Underbart!
Så knäppt att det är nästintill sommarväder där ute och jag sitter här uppe och fryser som om det är en vintermorgon i Sverige.
Men å andra sidan så blir det ju som sagt kallt på nätterna nu, plus att husen här inte riktigt är byggda på samma sätt som i Sverige.  Det är positivt när det är sommar och varmt, men vi får se hur vi fixar det när det blir ännu kyligare.  Vissa delar här inne är ju som att vara utomhus, det är inte helt tätt.

Nu tar vi äntligen helg igen!
Solen har precis gått ned, himlen skiftar i fina färger, middagen skall lagas: biff med potatisgratäng.  Fredagsmys! Sedan skall barnen sova gott i natt och bjuda morsan på sovmorgon i morgon bitti.  Det har jag redan bestämt.

Elian har faktiskt lekt idag! Själv.  En liten stund i alla fall.  I morse grävde han lite i leksakslådorna, körde runt på en liten bil, störde hela grannskapet med en sjungande bil, tittade lite i boken och hittade sedan ett objektivskydd/lock.  Det var skoj.  Antagligen för att jag inte ville tappa bort det och frågade om och om igen om jag kunde få tillbaka den.  "Nääää" svarade han bara då och skrattade.
På tal om nä så används det ordet nästan lika mycket som där nu. 
Är du hungrig, Elian? NÄÄÄÄ.  Har du bajsat? NÄÄÄÄ.  Är du glad? NÄÄÄÄ.  Är du ledsen? NÄÄÄÄ.  Allt är nä.
Kan du säga: ja? NÄÄÄÄÄÄ!

Tack vare en kommentar för ett tag sedan så kom jag ju på att jag aldrig visade resultatet av den färdiga terassen.  I videon får ni se.  Det har blivit mycket tystare och lugnare nu i alla fall, men å andra sidan har det blivit kyligare så man utnyttjar inte terassen fullt lika mycket längre.  Men visst blev det fint?

Idag drog vi iväg och storhandlade efter plugget, vilket verkligen behövdes.  Jag gick dock genom hela affären och kände mig skakig och illamående.  Det är väl antagligen psykiskt, man inbillar sig bara för att man vet att det går magsjuka.  Ibland kan det liksom räcka med att någon bara säger ordet 'magsjuk' så blir jag illamående.
Men jag lyckades i alla fall plocka på mig lite nödvändiga (och mindre nödvändiga) saker, sedan köpte jag med mig snabbmat hem.  Mycket fin Thanksgiving-middag!

Nu skall kidsen hoppa i säng och sedan skall jag luta mig tillbaka och vila.  Jag känner mig helt slut.  Elian sover bara sämre och sämre om nätterna igen men jag gissar bara på någon utvecklingsfas som kommer gå över med tiden.  Han utvecklas för varje dag, lär sig så mycket nytt, nya intryck och har så himla mycket att ta in om dagarna.  Det är inte konstigt om han tänker mycket och drömmer konstigt.  Så man tänker positivt här hemma!

Bjuder på en halvtaskig iPhone-bild på mina galningar.  Ha en fin kväll!

Det går kräksjuka i Emilias skola och nådde hennes klass för några dagar sedan.  Fyfarao.  Här verkar dom inte ha någon regel om hur länge dom skall stanna hemma efteråt för att undvika smitta heller.
En mamma berättade idag att hennes dotter hade varit sjuk och hemma i två dagar, sedan spytt i natt/tidigt i morse men mådde bättre senare på morgonen så hon var i skolan idag.

Jag hatar magsjuka.  Vem gör inte det i och för sig? Men det är sjukt jobbigt när man har småbarn, som Elian, som bara spyr rakt ut och överallt.  BLÄ! Håller tummarna för att slippa det här hemma!

I eftermiddags när jag skulle hämta Emilia från skolan så tog jag på mig jackan för att värma mig ute i regnvädret och stoppade reflexmässigt ned händerna i fickorna för att finna två kexchokladkakor som tydligen hade hängt med från Sverige.  Sedan vandrade jag ut på de översvämmade gatorna och suckade över den vidriga känslan av att ha blöta skor på mig.
Jag vandrade upp på våran ödelagda gata i min egna lilla värld när jag hörde tjut från bildäck.  Jag tittade över axeln och såg en bil i världens fart komma närmare mig och svänga så långt in mot trottoarkanten som möjligt. 
Jag hann vända mig med ryggen mot och ducka lite när bilens fart mot de enorma pölarna lät vattnet duscha över mig.  "You fucking asshole" skrek jag så högt jag kunde och kände hela kroppen skaka av ilska.
Utan att tänka stoppade jag ned handen i fickan, tog upp kexchokladen och kastade mot bilen.  Med min känsla hann den lilla chokladen bara flyga någon meter innan den nådde marken, men tur var väl det.
Bilen körde vidare för att sedan vända vid närmsta korsning och då fick jag lite panik.  'Nä, nu kommer ja få spö' tänkte jag.  Men bilen gjorde ett misslyckat försök till att skvätta ned mig igen, sedan såg jag två unga killar sitta och asgarva där inne.
Jag gav dom fingret och en mördarblick och fortsatte att vandra vidare mot skolan.  Jag blir sällan sådär riktigt arg, men när jag väl blir arg... då jävlar blir jag arg!
Sedan fick jag stå där utanför skolan, helt dyngsur på baksidan, känna alla märkliga blickar mot mig som om jag hade gått ut och kissat och bajsat på mig.

Jag förstår inte det roliga i att skvätta ned folk så dom blir blöta från topp till tå, men spanjorerna brukar väl inte få så mycket regn här så tydligen blir det jätteroligt.

Nåja, dagen gick vidare och jag överlevde... även om jag frös arslet av mig.
Nu sussar kidsen och jag skall kika på lite serieavsnitt.  Inget ovanligt alltså.  Natti natti.


Hjärtan och kvällslampor från sovrumsfönstret ikväll...

Det är helt otroligt, men under alla år som jag har flyttat och bott utomlands så har jag varit med om diverse rekord.  I Kanada upplevde vi den kallaste vintern på många år, i Nya Zeeland var vi med om rekordmånga täta jordbävningar (jag minns en utav dom än idag, då befann jag mig i skolan) plus ett vulkanutbrott när vi var på semester.  I Florida upplevde vi det svalaste Nyåret på länge och självklart skall jag vara med om något slags rekord nu också.
Det har kommit rekordmycket regn och det bara fortsätter.  Det skall tydligen fortsätta ösa ned i flera dagar till.

Jag kanske bör investera i ett par gummistövlar ändå.  Gatorna här blir helt översvämmade så fort det regnar och jag har hittills gått i mina converse som en gång i tiden var vita.  Nu är dom grå-beiga och trötta.  Och blöta förstås, då vattennivån är upp över hälarna.
Om en timme skall jag hämta Emilia från skolan och då kan jag antingen ta dom blöta skorna, flipflops, ballerina eller så får jag helt enkelt gå barfota.

Att kommunicera med Elian börjar bli lättare och lättare.  Nu verkar han (ibland) intresserad av att lära sig ord och försöker gärna härma... även om det inte alltid blir rätt.  De senaste dagarna har han spottat ur sig nya ord eller åtminstone försök till ord så jag har inte ens koll på hur många han kan.

Han har dock länge haft sitt eget språk som jag förstår, han gör ljud, använder kroppsspråk men har sällan försökt använda riktiga ord.
I morse gjorde jag en liten film om hur han kommunicerar på "sitt" sätt.  Ordet "där" är med i varenda mening han vill säga.  Jämt.  Konstant.  Där, där, där, där, där....

Jag tycker att det är underbart med sådana här bilder på barnen.  Dom kan leka så himla fint tillsammans, sysselsätta varandra, dela på skrattattacker och fina stunder.... när dom vill det.

På sistone har det däremot blivit väldigt mycket bråk och det är väl därför jag kan sitta och stirra på sådana här bilder i en evighet.
Elian avgudar Emilia.  Han härmar varenda ord hon säger, varenda steg hon tar, han vill göra allt precis som hon gör och han blir så jäkla glad när hon kommer hem från plugget. 
Då vill storasyster dock softa lite; sitta vid datorn eller kolla på tv i lugn och ro.  Vilket är helt förståeligt, hon är trött efter skolan och behöver varva ned lite, precis som alla andra människor efter en lång dag.
Mini-huliganen är i alla fall då snabb med att göra allt för att fånga hennes uppmärksamhet.  Han bankar på datorn, hoppar framför henne vid tvn, drar och rycker i hennes kläder, tjuter, gör grimaser... ja, ALLT!
Om Emilia nappar? Oftast inte.  Hon finner det bara störande och det slutar alltid med gap, skrik och tårar från bådas håll och att Emilia sedan stänger in sig i sitt rum med en Elian som står och knackar utanför.

Men när hon väl vill och när hon väl orkar, då kan hon vara så himla fin med honom.
Ikväll satt dom i närmare en timme med iPhonen igen och spelade spel och skrattade tillsammans.  Dom turades om och hon hade inga problem med att spela babyspelen bara för att han tycker att dom är roligast.

För en vecka sedan började folk julpynta här.  Redan!? Tänkte jag bara.  Våran lobby där nere är väldigt glittrig, det står en julgran vid porten, det hänger stjärnor i taket, julblommor står på borden, skyltar på dörrar osv.
Och då tyckte jag ändå att det var extremt i USA där dom var snabba med att pynta dagarna efter Thanksgiving vilket är nu i slutet av November.  Men här är dom alltså ännu ivrigare!

Själv fick jag uppleva lite stämning idag när jag var och handlade lite kraffs till kalender och ljusstake.  Affären var fylld med julpynt, inslagningspapper och allt möjligt.
Jag handlade lite grejer som förhoppningsvis skall bli till kalendrar till barnen och blockljus till adventsljus.

På Söndag är det fritt fram att börja pyssla.  Här skall det i alla fall inte pyntas innan dess.

Jag har funderat lite på julklappar till Elian.  Jag vill ge honom något som han verkligen kommer tycka är kul.
Jag har köpt alla möjliga olika leksaker till honom som för tillfället bara ligger i hörnet här och samlar damm.  Det är inget som är roligt.  Alls.  Det enda han gillar är väl att sparka boll och läsa bok, men det krävs ju sällskap för det och ärligt talat så har jag inte alltid lust att sparka en boll fram och tillbaka i 12 timmar.

Nu snackas det alltså om grejer han kan göra inomhus, för så länge han är ute kan han sysselsätta sig själv hur fint som helst.  Men han behöver något skoj till hemmet.

Vad leker era 1-2 åringar med? Leker dom själva?

I helgen är det redan första advent och nästa vecka är det dags för kalendrar.  Jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så jäkla fort, men så är det.
Jag hade egentligen hoppats på att kunna ta mig till Sverige för att hämta julpynt, adventkalendrar osv... men med Emilias skola så går det inte.  Det blir för dyrt och för stressigt att åka bara över en helg och det finns ingen som kan skicka över grejerna med tanke på att det bara är jag som har nyckeln till källaren.

Man får lösa allting på något sätt.  Jag skall förvandla mig själv till en pyssel-mama och slänga ihop paketkalendrar och även adventsljusstaken själv. 
Jag säger kalendrar för att även Elian skall få en i år.  Det kommer bli kaos.  Jag ser framför mig hur han vill öppna varenda paket på kalendern på en gång och står och skäller ut mig för att jag säger "bara ett paket idag, du får öppna igen i morgon", men det är ju klart att han också skall ha en kalender.  Så detta kommer bli intressant!

Hur som haver, nu skall jag hoppa in i duschen och sedan hinna springa ut och kolla lite i allt-i-allo-affären här nere.  Jag skall INTE fixa ihop kalendrar och paket den sista November.  Inte i år!


Bilder från förra året.  Burr!

Dagens mammor säger att tv, dator, spel och mobiltelefoner är dåligt för barn.  Mamma Denize säger att det är jättebra när barn är uttråkade, gnälliga och allmänt jobbiga.

Emilia står och tjatar om något onödigt och Elian gnäller av någon oförklarad anledning.  Iphonen åker fram och voila! Jag får två roade och glada barn.
Dom spelade något bilspel, dom klädde dockor, tittade i "pekböcker", spelade piano och så mycket mer innan det var sängdags.

vad är det för foto appar som du använder i din iphone..kan du inte göra ett inlägg om dom? skulle vara kalas bra!

Camera+ :

"It's all about one thing... GREAT PHOTOS!
Whether you're a seasoned photographer or someone who's barely touched a camera, Camera+ will make you love taking photos.
Everybody has a creative side... Camera+ will help bring that creativity out in you, all with fun, innovative and beautiful design."

Denna använder jag för tillfället till alla mina iPhonebilder.

Jag har tidigare även använt mig av Instagram, men har inte uppdaterat något där sedan flytten till Spanien.


Zoom, crop, filter/effekter och ramar - allt med Camera+

I vanliga fall så faller jag främst för dramaserier.  Riktiga "tjejserier" med bland annat tonårsdrama, kärlek, tårar och känslor.  Men så började jag först kolla på 'Ringer' och föll lite för "Mystery" - temat.
Sedan började jag kolla på 'Once upon a time' som jag skrev om i helgen och nu har jag kikat lite på denna: American horror story. 

"A family of three move from Boston to Los Angeles as a means of reconciling their past anguish. They move to a restored mansion, unaware that the home is haunted."

Inte ALLS vad jag brukar tycka är underhållande, men jag kan inte låta bli.  Jag är fast.
Vissa scener är helt sjuka, så jag blundar ibland - det erkänner jag.  Men jag fastnade för den ändå, man vill bara veta mer och mer och har jag börjat kolla på något så har jag svårt för att släppa det.
Det finns 7 avsnitt ute än så länge.

Jag fick även lite serietips av er förut som jag skall ta tag i och kolla på.  Hart of Dixie och Revenge kommer först.

I morse åkte jackorna på.

Jag sov som en kratta i natt.  Det började redan igårkväll då Elian var hysterisk när han skulle sova.  Han skrek och skrek i 1 timme innan jag gav upp, tog upp honom och lät honom somna hos mig.  Jag antar att det var alla nya intryck under dagen och sedan spyan i bilen som kanske skrämde honom och satte fart på tankarna.
Han var i alla fall sjukt ledsen och det gör ju alltid lika ont i mammahjärtat.

Hur som haver, med tanke på att nattningen tog över min tid för mig själv på kvällen så var jag tvungen att stanna uppe en halvtimme extra.  Som jag har nämnt tidigare så behöver jag bara min tid för mig själv för att kunna varva ned och sedan somna.
Jag hade dock kanske behövt stanna uppe lite längre.  Jag låg bara och vände och vred och somnade inte förrän flera timmar senare då Elian vaknade strax efter för välling.
Sedan började det åska och blixtra.  Det kändes som om hela huset vibrerade av oljudet och det höll på enda fram till halv 7 i morse.  Sedan vaknade Elian för välling igen.  När han väl somnade om var det dock dags för mig att gå upp och väcka Emilia och starta dagen.

Så jag är en zombie-morsa idag.  Men det får gå ändå.
Kallt var det i alla fall i morse och jackorna åkte på för första gången.  Elian satt till och med i vagnen under en filt utan att protestera.  Inget tjat om att få gå.  Idag den 21a November blev det höst på riktigt.

Ha en fortsatt fin Söndagskväll!

Åh, vilken dag det blev! Familjen Kaos har varit ute och gjort det igen.

Först och främst så blev vi hämtade och slapp promenera genom hela staden.  Vi åkte till en stor och jättefin park, med fåglar och djur som sprang runt överallt.  Elian var helt till sig, gick runt och pekade och sa "koookoooo" (kuckeliku).
När vi väl skulle gå fram och mata så var han inte lika kaxig längre.  Då blev han sitt vanliga fega jag.
Annars så lekte alla barnen i den stora och roliga lekparken där.  Elian var grymt sugen på att följa efter de stora barnen och åka "draken" men höjden var lite väl extrem för honom, så han fick nöja sig med att stå nedanför och titta på eller åka en lite mindre kana.

Nästa stopp blev en restaurang med ett inbyggt litet "lekland".  Barnen fick återigen leka och även äta lunch.
Sedan skulle vi följa med hem till dom efter det.  Vi hann packa ihop och sätta oss i bilen när dom berättar att dom är hundvakt åt en stor hund.  En rottweiler.
Jag planerade att spela cool, men nä... det gick inte.  Fegis numero 2 fick erkänna att hundar inte var min grej.  Att jag har blivit attackerad och har en jäkla fobi.
Det kändes bara inte bra.  Speciellt när det inte var deras egna hund, tänk om något skulle hända.  Det är ju inte bara jag utan även Elian som är rädd (för allt) och som ni läsare har nämnt tidigare så känner hundar på sig om någon är rädd.  Jag ville inte riskera något.
Vi bestämde att planera om och ta det någon annan gång när dom bara har deras egna lilla hund hemma.  Och inte passar den stora.

Så hon fick köra vidare hem mot oss.  Emilia var sur som fasen på mig.  Hon tyckte absolut inte att det var ok att åka hem när vi hade planerat att leka hos en kompis.  Hon gav mig mördarblickar och började till slut gråta bredvid mig.  Great.
Samtidigt som hon sitter och surar så märker jag att Elian börjar bete sig konstigt i bilbarnstolen.  Han tittar konstigt på mig, skakar och skruvar på sig.  Javisst, ja... åksjuka.
Två minuter innan vi var framme så bjöd han på en spya men van som jag är så lyckades jag fånga upp allt i hans tjocktröja formad som en påse.

Men om man bortser från det sista så hade vi en trevlig dag.  Skönt var det med lite frisk luft!

Söndagen började med sovmorgon efter ytterligare en kinkig natt, så det jämnade ut sig.  Vi vaknade upp till strålande solsken och det kändes ju positivt efter några dagars regn, regn, regn.
Tråkigt nog har dom där tjocka, gråa molnen börjat rulla över oss igen så vi får se vad som händer idag.  Vi har i alla fall play date inbokat och förhoppningsvis kan vi umgås utomhus så vi får lite frisk luft.

För att döda lite tid nu på förmiddagen innan vi blir upphämtade så har barnen spelat 4 i rad.  Emilia vann överlägset förstås medan Elian bara satt och sa "gul, röd, gul röd", lade i en efter en och skrattade.

Med inspiration från den franska rätten "Coq au vin"...

Här lagas ingen tupp, jag tog istället kycklinglårfileer.

- Bryn kycklingbitarna i smör så att dom får färg, salta och peppra.
- Häll över dom i en gryta, slå på rödvin, lite vatten, morötter, soya, lagerblad, timjan, persilja, kycklingfond och svartpepparkorn.
- Låt koka upp.
- Stek bacontärningar knaprigt.  Ställ undan ett tag.
- Hacka lök, vitlök och champinjoner och stek sedan i baconflottet.
- Häll ned allt i grytan.  Låt puttra i några minuter.

Serverades med ris.  Men jag hade nog föredragit potatis om jag hade haft det hemma.  Man tar det man har.

...The whole world stops and stares for a while.

Nu med serieuppehåll på många av mina vanliga serier så letade jag efter nytt för att döda lite ensamtid med.

Jag hade absolut inga förväntningar när det gäller denna serie, ärligt talat så kändes det lite överkurs och larvigt med personer som Snövit i en serie.  Det kändes barnsligt och extremt töntigt men efter många bra recensioner så gav jag den en chans ändå.

"Centers on a woman with a troubled past who is drawn into a small town in Maine where the magic and mystery of Fairy Tales just may be real."
Så beskrivs serien på IMDb.

Än så länge finns det fyra avsnitt att kolla på och jag har hunnit se 3 sedan igårkväll och medan Elian sov middag idag.  Mycket beroendeframkallande och helt klart en serie som jag kommer fortsätta följa.

Åskan dundrar fortfarande och regnet fortsätter på samma vis som gårdagen.  Gatorna här utanför är helt översvämmade.  Om jag ägde ett par gummistövlar skulle jag gärna gå ned och fota när bilarna kämpar sig förbi de stora sjöarna som gatorna numera ser ut som.
Mina converse är fortfarande dyngsura från igår då jag kämpade mig över och igenom vattenpölar i alldeles äcklig storlek, så att gå ut är bara att glömma.

Elian började morgonen med att dra i mina ben, peka på ytterdörren och säga "gåååååå".  Jag förklarade att det regnade ute, att det var för mycket vatten och han blev lika lack varje gång.  Han sprang och satte sig i ett hörn och vrålade så att tårarna sprutade åt alla håll.

Det verkar vara svårt att få tag på något riktigt bra kött här.  Det finns inga tjockare biffar som jag i vanliga fall föredrar, allt är istället som lövbiff.  Tråkigt, men man vänjer sig.  Man får komplettera med något godare tillbehör istället.
Idag valde jag att göra vitlökssmör och ratatouille (något liknande i alla fall) till.

- Skär en gul, grön och röd paprika, en halv zucchini, ett par champinjoner, lök och ett par vitlöksklyftor. 
- Fräs på allt i ett par minuter.
- Tillsätt hela tomater, hot sauce, en liten skvätt soya och vinäger, salt, svartpepparkorn och örtkrydda.
- Koka upp och låt puttra i ca 40 minuter.

En gammal bild från i våras i Sverige, men fortfarande en favorit...

Dagar som denna så önskar jag verkligen att jag hade bil (och körkort med för den delen, annars vore bilen rätt onödig).  Regnet bara öser ned, åskan har dundrat till och från och tunga, nästintill svarta moln ligger som ett tjockt täcke över våran spanska lilla stad.
Jag kände dessutom att man kunde ha behövt en jacka idag.  Kyliga vindar med en massa regn piskade i ansiktet samtidigt som jag promenerade mot skolan.  Vi har upplevt skönare dagar om man säger så.

Annars har vi precis ätit lite lunch, Elian sover gott ute på terassen med varma kläder och täcke, Emilia gör motvilligt lite matteläxor som skall lämnas in efter rasten och jag själv håller tummarna för att regnet skall ge upp lagom tills vi behöver gå ut igen om en halvtimme.

Hello Friday.  Om ca 6 timmar tar vi helg och det känns lika skönt som vanligt, bortsett från att Fredagskvällar i vanliga fall betyder favvoserier när ungarna har däckat.  Ikväll blir det dock annat då det antagligen är serieuppehåll tills efter årsskiftet.  Buhu.  Det känns ju riktigt surt efter förra helgens asbraiga Grey's avsnitt.
Men nu skall jag sluta serienörda mig.

Vi började dagen med att lämna Emilia i vanlig ordning, sedan gick jag och handlade lite gott till kvällen och nu har jag och Elian bara myst här hemma.  Bokstavligen.  Han har suttit i mitt knä, pussats och kramats och bara snuttat snuttekudde.  Det är underbart mysigt men det blir lite påfrestande emellanåt.

Jag bjuder på några bilder på mig och skrutt från förra helgen.  Det känns liksom lättare att vara pigg och positiv om man ser på sådana här bilder efter att Elian har börjat sova som en spädis, vaknar var tredje timme och tycker att det är flaskdags.  Och sedan är som ett plåster på mig eller svans efter mig hela dagarna.  Fina, fina huliganunge.

Ikväll blev det tacos till middag.  Sådant är inte speciellt populärt här.  Man kan hitta tortillabröd och någon miniburk salsa (som mest smakar sött) men inte så mycket annat i de vanliga affärerna.

Men det är väl tur att vi har några Skandinaviska mataffärer då.  Där kan man hitta några olika taco-kit och annat som jag kan sakna... t ex kaviar, ströbröd, lösgodis osv. 
Så man bor utomlands, men kan ändå få tillgång till sådant som man i vanliga fall skulle sakna.  Visst kostar det lite extra, men det kan det vara värt.

Det finns så många knäppa bilder på Elian.  Han är proffs på det här med minspel.  Den här bilden var ju bara för fulsöt!
När Elian fick se den så började han skratta och sa "muuuu".
Jag satt faktiskt och funderade på om han kanske lät som grisen alt. kossan på den här bilden.  Då gör han den där minen.

Annars ser det ut som om han luktar på handen och tycker att den luktar illa, hehe.

Den 13e December kommer hela familjen samlas här i min lägenhet igen.  Det blir en jul, allihopa tillsammans, här i Spanien.  Det skall bli roligt, annorlunda och spännande.

Emilia är dock tokbekymrad.  Med tanke på att vi bor i Spanien så oroar hon sig över sin önskelista... tänk om tomten bara pratar spanska här och att han inte förstår listan?
Vad skall hon ha på sig för kläder? Hur skall vi få hit allt julpynt? Firar man Lucia här? Säljer dom Lucianattlinnen? Om inte, hur skall vi lösa det? Hur snäll måste man vara för att få den där leksaken jag önskar mig? Är mamma säker på att tomten förstår svenska även fast vi bor i Spanien?
Yada, yada, yada....
Varenda kväll innan hon somnar så har hon tjugotusen frågor om just julen.  Men hon är taggad, hon ser verkligen fram emot att alla skall vara här tillsammans med oss.

Jul hemma i kalla Sverige förra året.

Jag tänkte uppdatera lite om hur det går för Emilia i skolan här i Spanien.
Jag kan inte säga något annat än att det går bra.  Förra veckan hade jag ett litet möte med hennes lärare, men hon kan ju ingen engelska alls så skolans engelskalärare var med och agerade tolk.
Dom berättade att hon hade utvecklats enormt, hon leker med barnen, är en del av gruppen och verkar trygg.  Men läraren ville förstås veta hur Emilia kände och hon känner ju bara likadant.  Hon trivs.

Först och främst så får hon privata spanskalektioner på plats. Hon har en helt egen lärare som sitter bredvid henne och ger henne uppgifter och hjälp.  Bara den saken är ju helt underbar.
Sedan är det två andra barn i skolan som inte har lärt sig spanska än så idag hade dom fått en lektion, alla tre, tillsammans.  Att det finns sådana resurser är ju helt fantastiskt.
Dessa "privata" lektioner ger väldigt mycket.  Emilia har t ex lärt sig att räkna till 100 på spanska på en dag.  Hon kan en massa olika ord, det nödvändigaste i skolan och man ser att förståelsen bara blir större.

Man märker att barnen börjar i skolan flera år tidigare här än i Sverige då dom är väldigt före i alla ämnen. Emilia satt mest som ett frågetecken de första dagarna, men hon har gjort så himla mycket framsteg och hänger med fortare än jag kunde ana.
Det största problemet nu är väl att hon inte kan språket helt och hållet.  Men med skolans resurser och om hon fortsätter utvecklas lika fort så kommer det vara fixat och klart snart.

Det är i alla fall underbart att lämna sin dotter på skolan och se henne omfamnas av klasskamrater, se henne skratta tillsammans med sina vänner, höra att hon tycker att det är roligt, att hon inte längre är nervös och att hon känner att det går bra.
Det är även underbart att se stoltheten i hennes ögon när hon berättar om sina framsteg, om allt hon har lärt sig under dagen och vad hon har fått göra och säga.
Det bästa är att hon tycker att det är kul att lära sig nya saker igen.

Vi fick en spontan liten play date efter skolan idag så alla barn fick leka i parken.
Elian som är mest less på att vara hemma var den som stod och kramades med mig och som absolut inte skulle leka, hehe.  Han blev väl nervös över att parken var proppad med både små och stora barn och att Emilia lekte med någon annan istället för med honom.
När sällskapet behövde åka hemåt så kunde Emilia dock ägna några minuter åt honom och då kom han igång som vanligt igen.

Nu har vi lite gnällfest här hemma så jag skall parkera mig i köket och laga mat.

Elian har fått lite hemmaångest.  Han skulle mer än gärna vara ute och promenera hela dagarna, det spelar ingen roll var... så länge han slipper vagnen och att vara hemma.  I morse spenderade vi någon timme i parken, det uppskattas högt. 
Stackaren blir ju lite understimulerad.  Jag skulle vilja ta honom till olika lekgrupper som finns här, jag har hittat både norska och engelska toddler groups men dom ligger en bit utanför våran stad och med tanke på att Emilia måste hämtas hem under dagarna så hinner vi inte åka någonstans.
Men Emilia kommer nog gå lite längre dagar i skolan snart, hon skall få gå kvar över lunchrasten och äta i skolan och då kommer det bli lättare för mig att göra saker med Elian också.
Jag ville dock vänta med det ett tag så hon kommer in i hela skolgrejen och trivs med vänner och personal, vilket hon nu verkligen gör.  Hennes allra "bästa vänner" går kvar hela dagarna så det kommer nog inte bli några problem... men vi får se när det blir av.

Elian behöver ju också träffa andra barn, hitta på saker, aktiveras och ha skoj.  Så jag förstår verkligen hans ångest.

Jag satt precis och klickade bort alla mappar från dagens bilder men kunde inte låta bli att kolla på denna bild.
Elian ser ut som en liten vampyr nu när tänderna håller på och tittar fram + fotovinkeln.  Att han sedan gapar och ser helt crazy ut var ju bara en bonus.
Jag tror nog att jag bad honom skratta där.  Fint skratt, jepp, hehe.

Idag åt vi kycklingfajitas till middag.  Det serverades med guacamole, riven ost och salsa.  Gott!

Emilia har blivit kräsen med maten på sistone, ingenting verkar passa.  Men hon tog ut kycklingbitarna och hade i brödet med mild salsa och tomater istället.
Elian, däremot, han äter det mesta.  Han proppade i sig hela "röran" med olika paprikor, lök och kycklingen förstås.

Dagen har varit lugn.  Inga möten med läskiga hundar eller så, puh! Men jag kan säga att jag gick på helspänn, såg mig omkring som ett mähä och bara försökte förbereda mig inför hur jag skulle ignorera den när den väl dök upp.  Men jag fick gå för mig själv trotsallt.

Framåt kvällen, när vi väl hade hämtat Emilia från skolan så blev det att handla upp lite mat.  Jag fick någon slags Coca cola souvenir i kassan.  Den var ju rätt fin, men vet inte riktigt vad jag skall göra med den.  Den kommer mest stå där och påminna mig om att jag dricker cola när jag verkligen inte borde göra det.
En gång i tiden var jag duktig och slutade med älsklingsdrycken helt och hållet.  Sedan hände Spanien och sedan blev det en hel del ursäkter och nu har jag inte viljan att sluta, även om jag vet hur dåligt det är.

Jag har haft miljoner saker att uträtta under tiden Emilia är i skolan nu på morgonen, men det var lättare sagt än gjort.  Elian har varit på goshumör.  Han har bara kramat om sin kudde och parkerat sig i mitt knä.  Jag tar vara på den här tiden och njuter fullt ut, snart vänder det ju... snart är mamma jobbig och i vägen bara.

Men nu verkar han i alla fall nöja sig med att rota i sina leksakslådor en stund, så jag skall sätta fart med mina grejer.  Jobba, jobba, jobba! Ha en fortsatt fin förmiddag.

Jag verkar ha någon otur som bara förföljer mig och saboterar min positiva glöd inom mig.  Idag hände något irriterande läskigt igen.
Ni vet den där hunden som sprang runt mig i parken häromveckan? HE'S BACK! När jag skulle gå och hämta hem Emilia från skolan så såg jag den igen.  Den kom springandes mot mig på trottoaren men fick syn på en annan hund på andra sidan gatan så den sprang över.  Jag vill påpeka att denna bilväg är stor så flera bilar fick tvärnita när vovven rusade över.
Tanten med hunden på andra sidan fick en chock när den stora björnen hoppade på hennes lilla chihuahua, tog upp den lilla hunden och sprang därifrån.
Jag gick vidare med hopp om att hunden skulle fortsätta åt något annat håll men så hörde jag det där förskräckliga ljudet från hundens tassar bakom mig.
Plötsligt gled den fram precis bredvid mig och vagnen.  Elian ropar "gåååååå!" och vill ut ur vagnen.  Jag hade nämligen lovat honom att få gå så fort vi hade gått över gatan.
Men nu ignorerade jag min son och tänkte "visa inte att du är rädd, visa inte att du är rädd" medan hunden flåsade och fortsatte att gå precis bredvid mig.  Självklart blir man dubbelt så rädd när man tänker sådär, hjärtat började bulta och jag önskade bara att hunden skulle springa vidare.

Den fortsatte att gå fot med mig, jag såg inte en människa någonstans i närheten och såg återigen tusen bilder i huvudet av hunden som sliter sönder mig i bitar, stackars Elian som blir övergiven eller ännu värre att hunden hoppar på vagnen.
Så självklart får jag panik, tittar åt båda håll och springer över gatan.  Hunden är kvar. 
Jag springer över till andra sidan igen.  Hunden följer med.
Där får den syn på tre andra hundar på en gård och alla hundar börjar skälla hysteriskt så jag tänker att det är min chans att komma undan monstret.

En halvminut klarade jag mig själv.  Sedan kom den springandes bakom mig igen och fortsatte att gå bredvid vagnen.  Jag ville skrika, jag ville böna och be om hjälp, jag ville springa så fort jag kunde men jag visste ju att den där hunden troligen var tre gånger så snabb och tre gånger så stark så jag nonchalerade den, tittade inte ens på den och försökte bete mig normalt.

Väl framme vid skolan fick jag syn på polisen som sköter trafiken där.  Han står i mitten av gatan, stoppar bilar när barn skall gå över osv så jag skyndade mig fram till honom och försökte förklara att hunden var lös, hade följt efter mig i en kvart men det var ju lättare sagt än gjort.  Han förstod ingen engelska och jag kunde inte förklara så mycket på spanska.

Hunden gick sedan fortfarande efter mig enda fram till skolans grindar där den sprang in glatt på skolgården.  Barn blev rädda, lärare försökte fånga den och folk tittade surt på mig och undrade varför jag inte gjorde något åt "min" hund.

Fy.  Farao.
Jag var så rädd, så satans jävla skiträdd! Att ha en sådan grov fobi... det är inte att leka med.

Jag fick med mig Emilia snabbt, sedan tog vi en omväg hem.  Nu kommer jag aldrig vara lugn när jag skall gå den vägen (8 gånger per dag) igen.  Jag inser ju att hunden verkar vara okej, att den inte är aggressiv eller farlig.  Men ändå, jag kan inte koppla bort rädslan.  Det går inte.

Jag började denna morgon med att prata med en kunnig person angående min hårddisk.  Det verkar som om det bara är att ta farväl, den kommer nog inte funka igen.  Däremot skall det förmodligen gå att rädda mina bilder om jag lämnar in den men det kan kosta en hel del. 
Det är dock värt det.  Mina foton betyder så himla mycket för mig.  Visst finns det lågupplösta alternativ kvar på bloggen, men jag har tiotusentals bilder som jag aldrig har lagt upp här.  Minnen med personer som inte vill synas på bloggen, bilder på barnen som är för personliga, bilder som inte alls passar in på bloggen osv.  Jag fotar dagligen och mest mina barn.  Detta gör jag ju av en anledning och självklart vill jag ha bilderna kvar för alltid.
Det är dock ingen självklarhet att det går att rädda dom, men det lät som om det var värt ett försök.

Anyway.  Måndag här, Emilia är i skolan, Elian ligger för tillfället och myser med sin "snuttekudde" under min stol.  Kan man säga snuttekudde? Det lät konstigt.  Men han skulle aldrig klara sig utan sin kudde, han bär runt på den konstant hemma, luktar på den, gosar med den, kramar om den hårt, pillar på hörnorna osv och vill jämt ha den om han blir ledsen eller gnällig.  Gosunge.

Hur som helst så tänkte jag meddela att jag avslutade tävlingen om ett presentkort hos Kidsbrandstore.se igår.  Jag har mailat vinnaren.

Nu skall jag kramas lite med min son, sedan skall jag leta upp något ställe där jag kan lämna in hårddisken.

Grattis till min lilla dotra på namnsdagen (även om vi aldrig någonsin har "firat" det).

Sådärja, nu sover kidsen.  Lite senare än vanligt för att vara en Söndag, men så får det bli ibland.

Restaurangbesöket gick som sagt bra.  Det märktes hur mycket Elian har växt bara på de senaste två månaderna (tror jag att det blir) sedan han var med på restaurang sist.  Först och främst så hade han ro till att sitta still på sin stol, äta maten och dricka upp drickan.
Sedan betedde han sig annorlunda.  Sist skulle han bara dra så långt han kunde och skulle absolut inte äta någon mat, men nu tog han tid på sig att iaktta människorna runt honom, han stirrade storögt på discokulorna, dansade till musiken, kikade på alla blinkande lampor och hade full koll på vad personalen gjorde.  Men han satt still väldigt länge.

Efter ett tag fick han spela piano med Emilia, vara uppe på scen och röra sig.  Jag skulle aldrig kunna begära att han skulle sitta still i flera timmar (han är ju trotsallt bara 1,5 år) så denna restaurang passade jättebra.
Servitrisen busade med honom, visade honom grejer, tog med sig honom in till köket och bakom baren och han bara hängde på, haha.

Jag försökte filma med iphonen när ungarna var uppe på scen och dansade tillsammans men det var så mörkt så det syns knappt.  Dessa bilder är ungefär lika dåliga... fy för blixt.  Men det var dom som fanns från restaurangen.

Nu skall jag kika på film innan sängen ropar.  Ha en fin kväll!


Mina underbaringar som har blivit så himla stora båda två...

Idag fick jag sörja. 
Dagen började med att jag tog tag i en massa som jag har "drömt om" i flera månader nu.  Jag skickade ut en massa jobbrelaterade mail, skrev upp en ny plan, målade upp mitt "nya" företag, fixade och donade.  Sedan skulle jag öppna upp min portfolio och kopiera några bilder som låg på min externa hårddisk.
Vad händer då? Jo, det går inte.  Den är död, sönder, helt och totalt paj.  Jag försökte googla fram lösningar, gjorde allt som fanns att göra men det verkar inte gå att rädda mina foton.
Alla fotografier från de senaste månaderna låg där och det känns så jäkla surt.  Aldrig mer kommer jag lita på en extern hårddisk.  Aldrig.  Jag skall dock gå till någon datorbutik och be om hjälp, jag vågar inte hoppas... men åh, så skönt det vore om någon kunde säga att mina foton från det senaste halvåret inte är döda.

Hur som helst, dagen fick gå vidare.  Jag har ju bilder på bloggen i alla fall.  Även om dom är mindre och märkta.  Men det är bättre än inget.
Vi hade i alla fall planer för kvällen så det var bara att lämna datorn, lägga ifrån mig den externa hårddisken och göra mig i ordning. 
Ikväll stod restaurangbesök med trevligt sällskap på schemat.  Jag var inte speciellt taggad med tanke på hur Elian har betett sig tidigare på restaurang, men det gick bra.  Inlägg om det kommer senare.

Här har ni kvällens morsa.

Sent igårkväll kollade jag på ett så himla gripande avsnitt av Grey's.  Jag skall inte säga något om handlingen med tanke på att jag streamar från USA och Sverige antagligen ligger efter.  Jag har gjort det misstaget förut och då har ni inte varit speciellt glada på mig.
Hur som helst så fick det mig att bryta ihop i tårar och sedan var jag så himla berörd så att jag fick svårt för att somna.  Jag låg och vände och vred i jag vet inte hur länge och funderade på livet.
Jag vet att det bara är en serie, men dom säger så himla kloka saker ibland.  Jag fick verkligen en reality check.
Jag har tyckt att mitt liv har varit jobbigt många gånger, jag har ursäktat mig över hur svårt jag faktiskt har haft det osv.  Men i dagsläget är jag så himla glad över mitt liv.  Jag har två friska och lyckliga barn och jag vet att om jag kämpar tillräckligt hårt så kan jag åstadkomma det jag vill.  Jag måste bara sluta tänka "jag önskar, jag vill" och börja med "jag SKALL!".  Det är långt ifrån synd om mig, jag är inte svag, jag känner mig inte ensam, jag känner mig inte övergiven och orkeslös.  Jag måste bara pusha mig själv lite mer och våga vara den jag vill och göra det jag vill och leva livet fullt ut.

Nog om känslostormen.  Idag är det pappadagen.  Vilket mina barn får göra om till morfardagen.  Emilia har en överraskning att skicka över och Elian är bara med på ett hörn.
Själv skickar jag över några hundra kronor så att gubben får klippa sig.  Han kommer snart ha längre hår än mig och det är inte okej.  Självklart kommer han aldrig klippa av det, han är för envis.  Så länge alla säger "klipp dig" så kommer han spara.  Han är som ett trotsigt barn! Men med det sagt så; grattis far på farsdag.  När jag grattade personligen så svarade han med "varför då?".


Om jag fick publicera en bild på pappan/morfadern i familjen så skulle jag (bara så att även ni skulle kunna tjata på honom att klippa sig).  Men för att undvika ett bildlöst inlägg kastar jag upp denna på min vackra dotter istället.

Middag + lördagsgodis i magarna, bus med nya leksakerna, glada miner och skratt.  Lördagskvällen har varit (konstigt) problem- och felfri (lugnet före stormen?).  Nu står barntv på i vanlig ordning, Elian kör omkring på en traktor och om en stund väntar sängen för två trötta och glada ungar.

Ett gäng iphonebilder från dagen...

Elian sov i fyrtiofem minuter idag (1,5h mindre än vanligt).  Sedan har han bara gått och gått och gått bredvid mig och Emilia.  Jag köpte några koftor till mig själv och ett par leggings (hej höstkläder!), pyjamaser och strumpor till Elian, baströjor till Emilia och lite annat smått och gott.

Sedan har ungarna lekt i klätterställningar, spenderat timmar i leksaksaffären (och valde till sist en leksak som dom skulle ha TILLSAMMANS), ätit hamburgare och promenerat som sagt.

Om dom inte sover gott i natt... då är något verkligen fel.  Duktiga har dom i alla fall varit.

Nu skall vi snart bege oss utåt och roa oss med Elians favoritsyssla: shopping.  Ja, självklart var jag ironisk... för han hatar ju att shoppa.  Även om han får gå så är det hemskt att gå i affärer.  Jag skall dock försöka gå ut i samband med hans middagslur så sover han kanske igenom det mesta.  Förhoppningsvis.

Det blev ingen sovmorgon, precis som jag misstänkte.  Elian slog upp sina blå tidigt, låg och pratade med sina fötter ett tag och skrek sedan sitt ilande skrik för att få mig att resa på arslet och lyfta ur honom.
Kaffet på, frukost fixat åt ungarna, barntv på och jag parkerade rumpan här framför datorn.  Efter några minuter kommer Elian hit och säger "mammmmaaaa!" och pekar på datorskärmen.
"Va? Är det mamma? Jahaaa tack!".  På datorskärmen poserade Kenza Zouiten.  He made my day!
Nu inser jag att jag inte är ett dugg lik henne, inte ens på långa vägar, finns liksom inte en millimeter på kroppen som kan vara likt, vi är snarare så olika det bara går att vara.... MEN ändå.

Att Elian sedan pekade och sa mamma åt var och varannan tjej (och hund) som dök upp på datorskärmen var väl inte fullt lika smickrande.  Det skall jag försöka ignorera och istället bara komma ihåg Kenza-biten, heheh!


En liten korv, några veckor innan vi åkte till Spanien...

Mina finaste huliganer.  You're my purpose ♥

Åh, vad jag har längtat efter den här kvällen.  Det har varit en intensiv vecka med två galet trotsiga ungar, tidiga morgnar, vakna nätter, sura miner, spanskakurs och läsning för min del, huvudvärk flera dagar i rad och ja listan kan göras lång.
Men nu är fredagskvällen kommen, ungarna skall nattas och sedan är det favvoserier med ett glas cider.  Förhoppningsvis kan Elian tänka sig att bjuda på sovmorgon i morgon precis som förra helgen, men jag skall inte hoppas för mycket.

Ha en fin kväll!

När vi åkte till Spanien för 4 månader sedan i tron om att åka på en sommarsemester så stod inte strumpor högst upp på packningslistan (inte för att jag någonsin har ägt en sådan lista, men ni fattar).  Jag hade med mig två par olika till Elian och dom har inte använts alls förrän nu de senaste dagarna då det är för kallt för att gå barfota på golvet.  Igårkväll låg ena paret i tvätten och de andra blev sandiga och blöta från vistelsen på stranden på kvällen.
Som tur var hade jag lyckats packa med ett par av Emilias som är alldeles för små.  Lustigt att dom ens packades ned, men dom fick i alla fall Elian idag.  Han gillar kossorna på dom och säger "muuu" åt sina egna fötter.

Men det får nog bli lite shopping i helgen igen.  Mer strumpor till grabben och även fler pyjamaser som jag äntligen fick honom att gå med på att ha på sig om nätterna.  Minns ni att jag skrev att det var omöjligt? Jo, det var en kamp men jag vann till slut.  Han insåg väl säkert att han frös annars.
Strumpor var också ett hatobjekt när jag precis började med dom igen.  Efter en lång sommar barfota så var strumporna verkligen hemska i hans ögon.  Men med lite envishet så vann jag även den kampen också.

Godmorgon 11-11-11!

Undrar om dagens datum innebär tur, eller något märkvärdigt? Vi har i alla fall haft en märklig morgon.
Jag började med att lämna Emilia i skolan som vanligt.  Sedan tänkte jag gå förbi mataffären på vägen hem.  Först och främst så var Elian bitter, han ville absolut inte sitta i vagnen men jag kände verkligen inte för att promenera i snigelfart i över en timme för att gå och handla mat.  Så det fick bli att vilseleda ungen.
Han gnällde och suckade där i och så säger jag "Elian, nu letar vi efter ambulansen... ser du någon?".  Han är helt besatt av allt sådant där.  Så självklart tystnade han.  Vi gick då på gatan vid Emilias skola, typ världens minsta gata och jag räknade inte alls med att hitta någon ambulans, jag ville bara roa Elian.
Men så hör jag "däääääär!!" i vagnen och vad åker förbi? En jäkla ambulans.  Vi skrattade ihop då.

Senare gick jag och sjöng på Leona Lewis "Bleeding love" tyst för mig själv.  Inte den nyaste låten direkt, hade inte hört den på flera år innan den var med i en film som jag såg häromveckan.
Vilken låt spelas i högtalarna så fort vi kliver in i affären? Bleeding love såklart.

Seeeeedan så gick vi in.  Jag behövde köpa yoghurt till Elian men JUST hans sort som han brukar äta var slut.  Typiskt.  Jag stod och velade mellan olika sorter som jag visste att Elian förmodligen skulle rata och kunde inte riktigt bestämma mig.  Vid det tillfället går en man förbi och ställer tillbaka ett paket av Elians yoghurt i hyllan igen.  Score!

Jag funderar på att köpa en lott idag.  Det verkar vara något med det här datumet!


Fina färger utanför fönstret i morse.

Bilder på Emilia från ikväll (med mitt nyfunna intresse för att fotografera med lång slutartid).

Jag har alltid känt att jag vill fota människor.  Jag vill syssla med porträtt, främst av barn och familjer.  Men på sistone har jag fått en ny slags inspiration.  Jag ser bilder i mitt huvud som jag aldrig har intresserat mig förut.  Det är roligt att variera lite, rikta kameran mot naturen istället för på ansikten.  Självklart brinner jag för porträtt, det är något jag vill jobba med.  Men att fota landskap/natur är ett nytt intresse och jag vill bara öva på och lära mig mer, mer, mer.  Det känns som om man kan måla med kameran och det är otroligt roligt.

Igår skrev jag om vädrets konstraster mellan Spanien och Sverige.  Hur dom har dunjackor och mössor när det är 17 grader och sol här nere.  Vid 17 grader och sol i Sverige så räknas det i princip som sommar och man har en anledning till att gå i shorts och tunnare klänningar.

Hur som helst, en annan sak som jag kom att tänka på är att barn inte åker vagn här.  Jag har sett fåtal Spanska barn över året som sitter i en vagn.  Om ens någon överhuvudtaget nu när jag tänker efter.
Ungarna vinglar hand-i-hand med sina föräldrar över trottoarer och gator, i affärer, gående från parken.  Dom sitter fasen inte i vagnar om dom kan gå.  Man möter sällan en barnvagn på trottoaren (om det inte är en bebis där i såklart).

Elian tyckte att han skulle passa in i landet.  Idag vägrade han vagnen.  Totalvägrade.  Så han gick hela vägen härifrån och till Emilias skola.  Det brukar ta mig 15-20 minuter om jag går fort, så det är ju ändå en bra bit.
Sedan orkade han nästan hela vägen tillbaka också.  Som tur var så gick vi ut lite tidigare, annars hade vi kommit för sent.  För även om han är duktig och orkar gå så går det ju inte sådär jääättefort.

Igår kom vårat paket från Kidsbrandstore.se! Emilia var på lite instabilt morgonhumör i morse så jag hann inte knäppa någon bild på henne.  Men hon var givetvis snabb med att inviga sin nya tjocktröja.
Även Elian tog gärna på sig sitt nya Adidas-set.  Kläderna var lite stora, men det hade jag räknat med.  Hellre för stort än för litet.

Första bilden är egentligen riktigt dålig om man tänker på kvaliten.  Jag hade precis fotat landskap med lång slutartid och lagt ned kameran i väskan.  Men där satt Ellepelle på bron och såg så oskyldig ut, så jag var tvungen att slita upp kameran fort och knäppa en bild innan han försvann därifrån.

I morse efter att vi hade lämnat Emilia i skolan så bestämde jag mig för att ta en promenix med Elian in till stan.  Efter igårkväll insåg jag att jag verkligen behöver ett stativ.  Jag var dum, dum, dum som lämnade kvar mitt hemma i Sverige.  Hittills har jag balanserat kameran på stenar, staket, vagnen... stått som ett mähä och troligtvis sett allmänt knäpp ut vid vissa tillfällen.  Speciellt som igårkväll.
Hur som helst så vandrade jag för att besöka fotobutiken, hittade det billigaste men som ändå passade min kamera och slog till.  Det är väl inget höjdarstativ... men det är fasen bättre än ingenting alls.

17 grader och sol hade vi i morse.  Spanjorerna var klädda i dunjackor, mössor, vantar, halsdukar, uggs, benvärmare och sådant som jag hade i Sverige när det var minus 10.
Sedan gick jag vidare mot stranden och där låg turisterna och solade och badade i havet.  Haha, det är rätt roligt hur det skiljer sig så mycket.
Jag förstår att detta är kallt för dom som alltid har bott här, dom som har 30-40 grader på sommaren och lär sig att leva med det.  Då är det klart att 17-20 grader blir höstväder.
Men jag skulle verkligen inte klara av att gå ut med vinterjacka och mössa.  Inte än.  Jag klarade mig fint i morse med jeans och kofta.  Koftan åkte av efter en kvart.

Jag iakttog medan dagens sista solglitter dansade över medelhavet och sakta tonades bort.  Den salta doften skapade somriga känslor trots att kvällsvindarna var kyliga. 
Det lugnande ljudet av havet som slog mot klipporna, fiskmåsarna som sjöng och seglade med vinden ovanför oss och skrattet från mina två barn fyllde hela eftermiddagen med harmoni.

(Att Emilia blev panik-toa-nödig efter tio minuter och att Elian ville gå hem efter en kvart för att sedan gallskrika när vi väl kom hem... det är ju en annan femma.  Men god bless the ocean ändå!)

Matsnack nr 1 med Emilia igår:
Vi gick från skolan och pratade om olika maträtter till lunch.  Hon säger "bläckfiskringar är vanligt här, det kan vi äta någon dag".  Jag svarade att vi inte skulle äta det just idag men jag kan göra det någon annan dag.

Matsnack nr 2 igår:
"Vad blir det till middag, mamma?".  Jag berättade att det skulle bli Chili con carne och hon svarade med "ååååh vad gott!".

Vid middagsbordet senare samma kväll: "Jag tycker inte om chili con carne..."

Vid lunchbordet idag: Jag började fixa i ordning bläckfiskringar till barnet och så säger hon "Men jag tycker ju inte om bläckfiskringar, kan vi äta något annat?".

Aaaarrgghhhh! Tålamodet sprack där och då.
Ena SEKUNDEN älskar hon något, nästa sekund avskyr hon det.  Hur kan man ändra sig så snabbt? Det vet bara Emilia. 

Jag avslutar kvällen med ett par mörkare självporträtt med olika skuggor.

Barnen sover nu äntligen lugnt i sina sängar.  Elian hade en väldigt djup konversation med sig själv innan han somnade.  Vad han diskuterade har jag ingen aning om, men han pratade, mumlade, sjöng, tjoade, skakade på sängen, skrattade and so on.  Sedan blev det tyst och nu snarkas det.
Emilia somnade rätt fort efter att bara ropat in mig dit två gånger.  Första gången ville hon bara säga godnatt igen och andra gången sa hon "jag kommer inte ihåg vad det var".

Men nu snarkas det som sagt så jag skall krypa upp i fåtöljen min och kika på veckans Desperate housewives.

Tack vare ett tips från en fin läsare om att jag var med i FRIDA och en underbar vän som skickade ned tidningen så fick jag se en liten bild på mig själv med bloggadress.  Det är ju alltid kul!

Vinn ett presentkort på 1000 kr att handla barnkläder för hos KidsBrandStore.se.

För att delta i tävlingen och ha chansen att vinna presentkortet ska du:

- Gå in hos KidsBrandStore.se och kika runt vad du skulle köpa för barnkläder om du vann presentkortet.

- Länka till produkten/produkterna i en kommentar till det här inlägget.

- Gilla KBS på Facebook – klicka här!

Tävlingen pågår tills på Söndag den 13 november, kl 23:00.

Lycka till!

Godmorgon bloggers!

En ny vecka är kommen, Emilia är i plugget - det gick finfint att lämna som vanligt och nu är det bara jag och Elian hemma.  Egentligen brukar jag träna vid den här tiden, men jag har fått stora och riktigt smärtsamma blåsor under fötterna så jag tar det lite lugnt ett tag.  Powerwalk funkade inte.

Såhär ser veckans väder ut för våran del:



Som den svenska sommaren på ett ungefär? Det är ju inget badväder direkt, men å andra sidan är det faktiskt November så jag är nöjd.  Så länge solen skiner känns det bra.
Att det skall regna senare idag har jag svårt för att förstå.  För tillfället är det klarblå himmel och strålande sol.  Men så brukar det vara här; ena sekunden är det solsken, sedan regnar det helt plötsligt och sedan ser man inte ett moln efter det.

Ja ja, intresseklubben antecknar? Nog om vädret!
Ha en fin dag!

Självaste leksakslådan! Den sätter han sig i, använder som fotbollsmål, drar runt lägenheten, lyfter upp och ned osv.

Bild två är så jäkla ful-söt.  Jag frågade om han kunde ge mig en puss och då gjorde han den där minen.  Det är hans charmiga pussmun.  Min lilla gris!

Söndagskvällen är här.  Middagen är lagad och uppäten, storbarnet är duschad och redo för skolan i morgon med mellis-matsäck klar i kylen, lillbarnet är på ovanligt trevligt humör och sprider glädje i min närhet.  Barntv är på hög volym, Emilia är fastklistrad, Elian försöker fånga hennes uppmärksamhet genom att vara go och glad.
Snart skall jag gå runt hörnet, be barnen borsta tänderna och säga att det är sängdags.  Sedan har jag en timme för mig själv.  OM barnen lägger sig utan att protestera och inte bjuder på skrikfest den timmen dvs.

Vi begav oss ut tidigare för att promenera lite vid klipporna.  Efter några minuters promenad hittade Emilia en liten sandstrand som sedan blev till stenstrand som sedan blev till kantiga klippor längst ut.
Det kändes lite lustigt att vara på stranden med kläder OCH skor.  Elian var lite misstänksam när jag sa att vi inte skulle ta av oss skorna, men som tur var så kände han väl vindens kraft och kyla så han bråkade inte ens emot, han behöll kläder och skor på och vandrade omkring för att utforska stället.
Emilia föredrog ett eget äventyr.  Då och då blev jag smått nervös när jag inte hade sett henne på ett tag men ropade jag så tittade hon ut ur någon grotta eller ned från något berg.

Det blåser storm värre än igår.  Det går knappt att öppna eller stänga dörren till terassen, men vi kämpade och tog oss ut där i morse.  Resultat: bilderna ovan.

Nu känns det dock inte alltför lockande att gå utanför porten igen.  Men har man en ettårig huligan så är det nästan ett måste att aktivera honom.  Förhoppningsvis blåser han inte bort bara!

Annars har vi tagit en lugn morgon/förmiddag.  Elian sov som en kung i natt och bjöd sedan på ytterligare en sovmorgon så jag känner mig levande idag igen! Helt otroligt!
Emilia håller på och streamar någon film nu.  Den gick på tv igår och hon hann bara kolla början innan klockan blev alldeles för mycket och jag var tvungen att vara den elaka morsan som stängde av tvn.
Hon skrek hysteriskt och förstod inte alls varför hon inte fick vara uppe till midnatt.  Jäkla Disney Channel!
Jag lovade därför att gottgöra henne genom att hitta den på nätet.  Sagt och gjort.  Hon är nöjd.

Jag ÄLSKAR utsikten från min lägenhet på 12:e våningen.  Jag får aldrig nog av att fota från terrassen eller balkongen.  Ikväll var solnedgången verkligen vacker.  Så många olika moln, färger och former.  Ett tag såg det verkligen ut som om himlen brann.  Love it!

Självporträtt i dagens blåsiga väder.

Elian fick en tid hos frisören idag och till en början var han taggad.  Han satt och väntade ivrigt på att få sätta sig i stolen som såg ut som en bil.  Så fort frisören var färdig med kvinnan innan oss och vinkade över Elian så sprang han med full fart mot den efterlängtade bilen.
Han lyftes upp av en kille och två andra tjejer stod bredvid, gullade och nöp i kinderna samtidigt som alla sa i kör "guapoooo" i omgångar. 
Elian tittade upp på mig - skräckslagen - och bröt till slut ihop.  Han kunde inte fokusera på bilen, han insåg helt plötsligt att han var i centrum och att han inte kände människorna som klappade hans år, borstade osv.
Lilla skrutten, han är så nervös och blyg.
Men det gick bra.  Jag stod och höll honom i handen, försökte få honom på andra tankar och pratade med honom.  Så efter många om och men kapades det långa håret och nu är han kortklippt.  Skönt för han!

Idag skall den här huliganen få uppleva ett premiärbesök....

Hello Lördag! Ungarna bjöd den trötta morsan på en rejäl sovmorgon i morse.  Gillas starkt! Sedan tyckte även Elian att det var helt ok att ligga och dra sig i sängen i en halvtimme innan vi gick upp.  Jag vet inte varför han var så generös idag, men det passade perfekt.

Planerna för dagen är att leta upp någon salong med drop-in så Liten får fixa till frillan lite.  Om vi väl hittar något så skall det bli spännande att se hur han klarar av premiärbesöket hos frisören.  Tidigare är det jag som har kapat håret på honom, men nu vågar jag inte längre.

Efter skolan blev det en promenix till köpcentret en bit bort där jag tydligen handlade för en månad framöver.  Egentligen inte, men summan var helt sjuk.  Å andra sidan fick jag med mig leksaksförvaring, köksknivar, hygienartiklar, mega-blöjpaket och "välling" och bara dom grejerna kostar ju en del, men ändå.

Jag tog en taxi hem i vanlig ordning efter matshopping, jag bad även taxichauffören stanna vid KFC så jag kunde köpa med mig det hem till middag. 
Där inne hamnade Emilia nästan i slagsmål med en unge som for omkring överallt och upp och ned.  Helt plötsligt stod han och slet i Emilias arm och försökte sno ballongerna hon hade fått.
Det blev några awkward sekunder då jag försökte se mig omkring efter hans föräldrar, men till slut var jag tvungen att säga åt honom att släppa taget, att det var hennes ballonger.
Jag hatar att säga åt någon annans barn, det känns liksom inte som mitt ansvar... men springer någon unge runt överallt och sliter tag i mitt barn så kan jag inte rå för det.
Morsan till ungen kom efter ett par minuter, helt ointresserad, som om hon bodde i en bubbla.  Hon hade liksom inte lagt märke till att barnet hade rivit ned affischer från fönstrena, hoppat i sofforna, snott mat från någon annans bord, slitit tag i Emilia osv.  Puh.

Ja ja, väl hemma har vi ätit oss äcklade, ungarna har lekt med ekoleko-sakerna, ballongerna och det stora blöjpaketet.  Paketet blev till en häst; Elian satt på det och Emilia drog runt honom varpå han ropade "iiiiiihaha" (som en häst om ni inte förstod min beskrivning).  Tjaa, vem behöver dyra leksaker? Inte mina ungar i alla fall.

Nu sover huliganerna och nu blir det bara jag och Ian Somerhalder resten av kvällen (Vampire Diaries).
Ha en fortsatt skön fredagskväll, mina fina.

Dom här söta badkompisarna väntade på Elian i våran brevlåda idag.  Eller det var snarare vakten nere i lobbyn som höll i paketet åt oss, det var för stort för brevlådan, men hur som haver.

Dom kommer från Ekoleko.se med ett gott syfte.

"EkoLeko samarbetar med Operation Smile! Leksaker i naturgummi ger leenden, i flera bemärkelser.
Inte bara är de roliga att leka med, vilket ger leenden. De är såklart helt giftfria också. Skönt att veta när barnen tuggar på dem. Fler leenden!
Dessutom ger de leenden till barn genom Operation Smile då vi skänker pengar för varje såld naturgummisak. Operation Smile bidrar till att barn med ansiktsdeformiteter runt om i  världen får den operation de behöver för att kunna leva ett normalt liv."

"Jag längtar tills i morgon så jag får gå till skolan!" sa Emilia för första gången igårkväll.  Jag var ju medveten om att hon var modig och duktig men jag trodde att det skulle dröja innan hon faktiskt ville gå dit.  Men nu så!
Igår när jag hämtade henne för dagen så skuttade hon ut från skolan med ett brett leende.  Hon hade precis haft datorlektion och det var en riktig hit!
Hon berättade med stolthet om vad dom hade lärt sig, om vilka som hade hjälpt henne, att dom hade fått spela datorspel osvosv.
Allt verkar bara flyta på.  Hon umgås med de andra barnen även om hon inte förstår vad dom säger, hon är glad när hon går dit och glad när hon kommer hem, hon gör sina läxor, hon har lärt sig en massa matte och även att skriva skrivstil som man tydligen måste göra här.
Hon pratar varmt om sina dagar i skolan och det är skönt att se henne lycklig, (även om hon förvandlas till ett trotsmonster med en attityd som en 14-åring väl hemma igen.)

Jag visste att detta skulle vara bra för henne.  Hon har alltid varit blyg, lite reserverad och feg när det kommer till det mesta.  Detta har fått henne att tuffa till sig lite, våga mer och jag är övertygad om att vi kommer se fler positiva förändringar med tiden.

I natt fick jag ett underbart mms.  Mina kära vän Matildas andra son hade äntligen kommit till världen.  Som hon har väntat, kämpat och längtat.  Efter en snabb och smidig förlossning kom en liten Emilian ut och slog upp ögonen.  En kopia av sin storebror.
Som jag längtar efter dom nu! Jag önskar att jag kunde sätta mig på ett flyg och dyka upp direkt på BB.  Men jag får kräva daglig bilduppdatering tills jag kan åka till Sverige och hälsa på.

Det här inlägget är till dig, Matilda.  Stort grattis till nya bebben, till att bli tvåbarnsmamma och stort grattis till Alexander som har blivit en liten storebror.


Alexander och Elian i somras.

Dagens bästa bilder på mina huliganer.  Nja, eller inte.  Spex, spex.

Idag passade jag på att sitta i solen medan Emilia gick sista timmen i skolan och Elian sov i vagnen.  Jag satt i min egna lilla värld, läste, stirrade upp mot himlen ibland och bara andades in lugnet och tystnaden.
Men min lilla bubbla sprack plötsligt av något flåsande i mitt öra.  Ett monster stod bredvid mig.  Med monster menar jag en gigantisk hund... men det var snarare en häst... en monster-häst!

Jag vet inte om jag har nämnt tidigare att jag är livrädd för hundar? Jag blev rätt brutalt attackerad av en hund när jag var i Emilias ålder och efter det har jag haft en enorm respekt för djuren.
Vissa funkar.  Om jag och en hund lär känna varandra så kan jag ibland lyckas bete mig normalt i samma rum som hunden, men då krävs det en låååång lära-känna-tid.  Och även om jag "känner" hunden helt ok så har jag fortfarande den där respekten... för rätt vad det är så hugger dom!

Ja ja, hur som helst, hunden stod i alla fall bredvid mig och stirrade.  Jag försökte att låtsas som om jag inte hade sett den.  Jag försökte kolla lite nonchalant runtomkring efter någon ägare som aldrig verkade dyka upp.
I samma sekund fick jag upp tusen bilder i mitt huvud av hunden som rev sönder hela vagnen, att den attackerade mig och vad i helvete skulle hända med Elian då? Skulle någon creepy typ som befann sig i parken kidnappa honom? Eller... ja, ni hajar.  Jag kan bli lite paranoid.
Hunden var inte speciellt intresserad av att attackera varken mig eller min vagn.  Den gick runt parkbänken jag satt på, märkte revir på varenda hörn och när den gick vidare mot nästa bänk så lade jag försiktigt ned min bok i väskan.  Kikade återigen efter någon ägare, men icke.
Så jag smög upp, tog tag i vagnen och gick ut från parken.  Jag kollade bakåt var femte sekund, helt övertygad om att monstret förföljde mig.  Men jag hann fram till Emilias skola utan att bli attackerad och så fortsatte jag med min bok där istället.

Ja, såhär trevligt var det innan hunden skrämde iväg mig.

Jag undrar hur du får så bra bilder på Elian? Givetvis förstår jag att du är jätte bra på fota! Men har du några tips och knep? Dom små rör sig så fort så man inte hinner få någon bra bild..

Vad roligt att du tycker om bilderna på Elian.  Tack så mycket!
För det första: öva, öva, öva! Ha kameran framme så ofta det går och knäpp foto efter foto.  Jag tar sällan EN bild och lägger ned kameran.  Jag finner kanske EN bra bild av 20 tagna ibland.
Och för det andra så fotar jag ofta med kort slutartid när det är Elian som är i centrum, för precis som du säger så rör dom sig så himla fort när dom är så små.  Han har inget intresse av att vara med på bild, han intresserar sig mest för att göra något helt annat.
Men ibland behöver inte bilderna vara knivskarpa heller.  Det kan vara rätt charmigt att fånga de naturliga rörelserna även om det betyder att bilden inte är "perfekt".

Om jag är helt inriktad på en närbild eller ett fint porträtt så får man spexa till det och säga något som barnet oftast reagerar på och tycker är spännande.  När Elian var mindre stod jag som en fåntratt bakom kameran, grimaserade och såg allmänt galen ut.
Numera räcker det med pruttljud, "kossan säger muuuuu" osv.  Då kan han stanna upp och titta på vad the crazy mama har för sig.

Om jag säger "Elian, kan du skratta?" ser han ut såhär, haha.

Jag började denna morgon med att titta på Kalla fakta på TV4 play.  Det handlade om säkerheten på förskolan, såg ni avsnittet? Jag kunde inte låta bli att fälla tårar, det skar verkligen i hjärtat av att veta att så många barn skadar sig så allvarligt på dagis.  Att det till och med kan gå så långt så att en treåring dör för att han blev lämnad utan uppsikt för länge får tankarna att börja snurra i huvudet ordentligt.

Det är naturligt att barn skadar sig, det sker olyckor, barn ramlar, barn slår sig.  Men man skall väl känna sig trygg ändå när man lämnar ett barn på förskolan? Man skall väl känna att det är rätt logiskt att någon kommer ha koll på barnet under tiden han/hon är där?
Givetvis förstår jag att personalen inte kan titta till alla barn samtidigt, varenda sekund.
Men är det okej att lämna småbarn ute på en gård helt ensamma i flera minuter? Nej, jag tycker verkligen inte det.  Någon måste alltid finnas nära till hands, för återigen: det sker olyckor.  Barn är ju barn.

Usch, jag blev så illa berörd.  Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att antalet barn som skadar sig så pass illa så att dom behöver akutvård var så många.  Alldeles, alldeles för många.

Ni vet adidas-setet jag valde till Elian, häromdagen? Typiskt nog hörde dom av sig igår och sa att den var slut trotsallt, så jag velade (återigen) mellan olika färger och modeller.

Jag var lite osäker på den här först.  Färgerna och mönstret... men den fick mig att fastna ändå.  Elian passar rätt bra i starka färger, så det kändes roligt att prova något nytt.

Efter ett långt och skönt träningspass blev det dags för frukost.  Både jag och mina barn har extremt svårt för att äta frulle tidigt på morgonen, så jag och Elian äter senare men stackars Emilia får bli itvingad direkt på morgonen, hon måste ju ladda med energi inför skolan.

Hur som haver, jag fixade ihop några halvt brända äggmackor på grovt bröd och alldeles för mycket ketchup.
Men det var gott ändå.  Nu är vi mätta och belåtna, jag skall avnjuta sista kaffet innan det är dags för hämtning igen.

Första November kom och gick.  Vintern och julen närmar sig med stormsteg men det går ju helt klart segare här borta när det gäller vintern i alla fall.  Här har vi haft 24 grader och strålande sol idag, så man kan ju inte klaga.

Det kommer bli svårt att få Liten att sluta med napp.  Speciellt med tanke på att han värderar hans nappar högst av allt.  Nästan.  Jag försöker få honom att förstå att napp kan man ha när man sover, inte på dagtid och framförallt inte när man är nöjd och glad och leker.  Men han håller inte riktigt med... därför utmanar han mig med att stoppa in så många nappar som möjligt i truten.

Han börjar bli så stor.  Han behöver ju inte napp längre, det är bara en vana... en trygghet.  Men det är snart dags för avvänjning och jag längtar inte.  Elian kommer hata mig.

Jag håller på och uppdaterar barnens garderober från sommarkläder till lite mer höstvänligare kläder.  Det behövs ju tjocktröjor och långbyxor framförallt på morgnarna då det kan vara mellan 13-18 grader när vi kliver upp och går till plugget.  Sedan blir det betydligt varmare när solen värmer, men hösten kommer även hit till paradiset.

Jag fick tips om sidan kidsbrandstore, som har en massa olika barnkläder, där jag klickade hem lite Adidasplagg till ungarna.  Mjukis-setet till Elian ser så himla mysigt ut och hoodien till Emilia är helt i hennes smak.  Perfa!

Godmorgon/förmiddag från en trött morsa.  Elian var helt uppe i varv igårkväll, blev övertrött och somnade inte förrän strax innan midnatt.  En sovmorgon i morse hade ju varit något, men han bestämde sig för att vakna ännu tidigare än vanligt.
Hur som helst, halloween-partyt blev ju lyckat i alla fall.  Jag bjöd på fyllda paprikor till middag, men piroger med samma fyllning till de barnen som inte uppskattar ugnsgrillad paprika.
Sedan satt vi ute på terrassen och lyssnade på barn som var ute och skrämdes och smällde raketer samtidigt som barnen bjöds på godis i mängder här hemma.

Nu är Halloween firat och färdigt.  Som jag nämnde igår så har vi en helgdag här idag, Alla helgons dag.  Här "firar" man alltid det den 1 November som i flera andra länder, har jag fått reda på.
Så med tanke på ledigheten skall vi försöka att ta det så lugnt som möjligt, Elian lär sova i flera timmar på dagen, Emilia har lite läxor och sedan får vi tända lite ljus ikväll.