Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Nu blir det rallybloggande igen.  Jag upptäckte nämligen att mitt kontantkort bara har några få cent kvar, så jag slänger in ett fort inlägg innan allt tar slut och jag blir tvungen att promenixa till centrum igen för att fylla på.

Jag skall dessutom fixa en film och ladda upp så ni får se när Elian simmar.  Det kommer så fort jag har mer pengar på kortet eller om jag passar på att wifi:a lite på cafeet inne i stan.

Idag blir det nog stranden igen och i morgon blir det att fixa en massa praktiska måste-göra-saker.  Så nu gäller det att njuta och bara vara.

Bjuder på ett par bilder från lunchen vid pool-restaurangen igår.

Vi har haft en helt underbar dag idag.  Vi tog det lugnt hela förmiddagen men framåt eftermiddagen begav vi oss till poolen och hängde där.  Jag packade med både armpuffar och Elians simring men var skeptisk när det gällde båda.  Jag tänkte att han mest skulle vilja springa omkring och röja.
Men puffarna åkte på utan problem och Elian lärde sig att simma med hjälp av dom.  Det är så jäkla fascinerande att se hur han automatiskt bara hajar exakt hur han skall göra.  Han lärde sig först att stänga igen munnen, sedan började han med att flyta omkring med stöd under magen, sedan blev det att hålla händer och sedan släppte han bara och simmade omkring som en galning.
Han lös av lycka och asgarvade konstant och det var SÅ jäkla kul att se.  Han simmade där han kunde, gick/sprang när han bottnade och jag överdriver verkligen inte om jag säger att han aldrig slutade skratta.
Det måste ha känts underbart för hans del som har sett på sin storasyster som har simmat omkring som en fisk, och blivit lite lätt frustrerad för att han själv är rätt rädd för vattnet men för att sedan inse att det inte var så farligt, utan att det faktiskt var jävligt kul.

Nä, det finns inte ord.  Stoltheten bubblade inom mig och jag skrattade nog i takt med honom under hela vistelsen.

- Först och främst så kan jag återigen berätta att vi aldrig skaffade den där lilla kattungen.  Det blev inget den här gången, även om vi planerade länge så insåg vi att det inte skulle funka just nu i livet.

- Sedan kommer det många frågor om mina föräldrar och jag har ingen rätt att skriva detaljerat om deras liv, så det får jag inte svara på.  Jag skriver bara om dom som vill vara med i bloggen - såklart.

- Och nej, jag vill inte påstå att jag har flyttat till Spanien.  Jag har ju kvar min lägenhet och har planer på att återvända senare.  Jag vill snarare säga att vi är på långsemester, eller på äventyr på jakt efter livserfarenhet.  Äh, man kan kalla det vad man vill, jag lever livet helt enkelt - för att jag fick möjligheten, för att jag inte hade något/någon som hindrade mig, för att jag äntligen fick leva ut mina drömmar.
Men det kommer inte vara för evigt.  Sverige och vårat riktiga hem står kvar och väntar på oss.

Idag har det varit lite sämre väder i vårat paradis.  Det började redan i natt då vi var ute.  Man fick en chock när man insåg att det regnade och när man gick hem och hoppade över vattenpölar överallt.
Sedan var det varmt och soligt i morse igen men lagom till eftermiddagen gled ett gäng tjocka, svarta moln över himlen.
Det gjorde inte speciellt mycket då vi mest skulle promenera och uträtta ärenden idag, men det är ju rätt konstigt att se en grå himmel efter 6-7 veckors konstant sol, bortsett från några småmoln vissa dagar som passerade fort.

Det var väl skönt med en dags "semester" från den stekheta solen, man behöver ju en break då och då men förhoppningsvis är solen tillbaka i morgon då vi har planer på att gå till poolen här i närheten och ta vara på den innan det skall flyttas från det här området.

Hur som helst, nu har det promenerats i några timmar.  Elian vägrade dock sova så han är rätt seg och nu är ju inte morfar eller morbror här (dom som är roligast) som kan få honom på andra tankar.
Mig gnäller han mest åt eller hänger på när han är trött.  Oavsett om jag erbjuder olika lekar och sysselsättningar.  Men det är väl så det är; mamma är alltid mamma och henne söker man mest uppmärksamhet av och Elian är verkligen en liten mammagris.

Men men, det blir nog någon promenix ned till strandpromenaden om en stund för att döda lite tid.
Sedan skall jag försöka få ungarna att återgå till lite vettigare tider och rutiner, så det passar nog bra med en tidig kväll ikväll nu när Elian inte har sovit.
Men här i Spanien har barnen helt andra tider.  Man ser alltid barn som leker ute i lekparken vid midnatt (det går inte att leka där mitt på dagen, då är det alldeles för varmt), barn är med på restauranger och barer vid 1-2 på natten och stranden är alltid fylld med småbarn som sparkar boll sent på kvällarna.  Så det är minst sagt annorlunda om man jämför med i Sverige då barnen vanligtvis lägger sig vid 19-20.

Nu har halva ligan åkt hem till Sverige igen.  Farsan min kommer tillbaka inom snar framtid men min brorsa skall återgå till Handels med en massa plugg.
Jag kommer sakna våra midnattsdrinkar i baren, strandsällskapet och barnen kommer verkligen att sakna honom.
Han stannade egentligen alldeles för länge, han hade tänkt åka tidigare och har pratat om hemresa länge, men när han väl skulle boka biljetter så var dom bra mycket billigare just idag än alla andra dagar, så han får en stressig skolstart nu.

Nu känns det tomt och konstigt här hemma.  Vi har ändå vant oss vid att bo tillsammans, allihopa, under dessa 6-7 veckor (har tappat räkning).  I början var det jobbigt, verkligen en stor omställning... men man vänjer ju sig och jag började trivas med hans hektiska kvällstempo, hans tjat om att gå ut och att bara få umgås och vara.

Men nu blir det en ny omställning.  Nu vänjer jag mig vid mitt vanliga, lugna, ensamma-mamma-tempo innan skola drar igång för Emilia och det blir att komma in i nya vardagsrutiner i detta varma land.

Igår skulle vi äta på restaurang, med brist på ork till att laga mat i gårdagens extrema värme och tunga luft.  Hur som helst så bestämde vi oss för en restaurang precis vid havet, med fisk och skaldjur.  Vi hann bara öppna menyerna och sedan stänga dom.  Maträtter för 55-90 Euro kändes lite väl häftigt.  Speciellt om Emilia också skulle ha en egen rätt.  Så vi tog bara en dricka och knatade sedan vidare.

Det slutade med att klockan blev väldigt mycket, men vi valde någon restaurang nära vårat område.  Jag åt skaldjurspasta (otippat?) och Emilia åt grillad lax.
Klockan blev som sagt mycket så Elian var trött och uttråkad.  Han skulle absolut inte sitta i stolen, absolut inte i vagnen heller, inte smaka mat och inte heller på alla snacks som jag hade packat med som "tidsfördriv" för honom.  Han ville bara gå omkring och utforska restaurangen, vilket såklart inte alltid är så uppskattat av alla gäster som försöker äta i lugn och ro.  Men han fick bara en massa leenden och glada blickar som vanligt.  Det verkar som om dom flesta är svaga för hans blonda hår och blåa ögon.  Allt från unga killar till gamla damer.  Man ser sällan någon som tittar på Elian utan att le.
Men anyway, jag tog någon tugga här och där samtidigt som jag höll ett öga på Ellepelle, för att sedan springa efter honom.  Även Emilia var som en svans.  Jag sprang efter Elian, Emilia sprang efter mig.  Om man tänker efter så måste min familj se väldigt komisk ut.

Barnen somnade i alla fall så fort vi kom hem, helt utan problem och sov som stockar hela natten.  Men vaknade ändå samma tid som vanligt i morse.

Hemma i Sverige i början av sommaren berättade min fina vän Linda för Emilia att om man knäcker ett Mariekex och får tre delar så får man önska sig något.  Det var spännande tyckte hon.
Mariekex är något vi oftast har med oss till stranden och dagligen så sitter hon och slår på kakorna för att lyckas få tre bitar.  Igår lyckades hon igen... undrar vad hon önskade sig?

Jag har sagt att jag skall ta den här tiden som den kommer.  Njuta, bara vara, andas och återigen njuta.  Jag har väntat och drömt om detta så länge, så man vill verkligen ta vara på varenda sekund.  Men jag har ändå lite planer, på sådant som jag vill göra och sådant som måste göras.

- Emilia skall börja i en riktigt bra skola.
- Jag skall ta ut delar av min föräldraledighet som jag har kvar.
- Jag skall hitta en bättre lägenhet som uthyres månadsvis, nära skolan, strand, centrum osv.
- Jag skall läsa en Spanskakurs.  Antingen på distans eller genom Svenska föreningen här.
- Jag skall ta körkort här (funkar i Sverige med).
- Jag vill utveckla mitt företag lite och fota/jobba dom dagarna då jag inte tar ut någon föräldrapenning.

Den sista punkten blir i sådana fall senare, men så ser några av mina mål ut just nu.  Innan vi återvänder till Svea.

När Emilia fyllde år så önskade hon sig inget annat än kräftor till middag.  Det var dock lättare sagt än gjort, för då fanns det inte en enda kräfta att hitta.  Nu verkade det dock vara bättre säsong, för igår hade dom fått in kräftor på den nordiska mataffären till ett hyffsat pris.
Det var Spanska kräftor, kokta efter svenskt recept och det var riktigt gott!

Elian dissade dock dom små djuren.  Först och främst så tyckte han nog att dom såg rätt äckliga ut, för han stirrade besvärat på fatet där dom var upplagda.
Sedan fick han smaka på allt men det mesta gavs tillbaka i min hand med ett "tack tack".  Så det var ingen höjdare.

Emilia satt dock och skalade och proppade i sig.  I vanlig ordning.  Likaså jag.

Dagen har gått åt till att tänka, fundera, planera, överväga och tänka lite till.  Jag har det mesta under kontroll men jag skall medge att det är lite "pirrigt" att börja leva på ett helt nytt sätt, på ett helt nytt ställe.  Men det är spännande.  Ett helt nytt äventyr väntar.

Om man bortser från alla snurrande tankar i huvudet så har jag promenerat i den stekheta solen, handlat, roat två extremt trötta ungar som vaknade konstigt tidigt i morse och sedan blev det stranden som vanligt framåt eftermiddagen när allt folk börjar gå hemåt och solen inte är lika stark för barnen.
Det var dessutom riktigt lugnt på havet, knappt någon våg, så till och med Elian vågade sig i.  Annars är han en riktig fegis som nöjer sig med att krypa (och nu gå) i sanden, gräva lite, hälsa på alla människor och kanske duscha fötterna i duschen lite grann.
Men både igår och idag gick han med på att följa med ut i vattnet och idag tyckte han att det var riktigt skoj.  Han flaxade med armar och ben, "simmade", hoppade över vågor och ville helst att jag skulle släppa taget om honom.
Armpuffar nästa gång, kanske?
Jag själv var strax under 2 år när jag kastade mig i vattnet (utan puffar osv), dök under och simmade under ytan tills jag nådde kanten igen.
Jag väntar mig inte riktigt samma framgång av Elian med tanke på att han är försiktig av sig, men vafasen... om man bor såhär så vänjer han väl sig på ett annat sätt.  Precis som jag gjorde där under 2-års åldern när jag bodde i solen i Malaysia.
Emilia blir också tuffare för varje dag som går.  Till en början behövde hon sällskap i vattnet men nu badar hon utan problem själv, ibland får man till och med vinka in henne lite så att hon inte simmar ut för långt.
Så med dessa möjligheter vänjer dom sig självklart på ett helt annat sätt.

Igårkväll när jag satt och pratade med min bror så sa han "Om det är något jag saknar där hemma så är det...", mina första tankar var ensamhet? Tystnad? Ingen kaxig sjuåring? Ingen skrikig ettåring? Sova i sin egen säng? Kunna leva på sitt eget sätt? Men så säger han "att träna".  Det var lite oväntat.  Han är ingen barnmänniska direkt - ändå är han ungarnas favorit här, han är van vid att bo själv, plugga hårt, leva sitt eget studentliv... så det måste ha varit en enorm omställning för honom att komma in i småbarnslivet och bo med mina huliganer i sex veckor.  Och mig.  Och våra föräldrar.  Det hela har varit en omställning för oss alla, som är så olika och lever på olika sätt.

Hur som helst så skall han boka hemresa idag och Emilia är missnöjd.  Hon försöker övertala honom till att stanna och försöker förhandla sig till det.  Det går inte så bra.  Hon förklarar att alla andra är tråkiga, det är baaaara han som är rolig och nu skall han åka hem.
Även Elian lär bli lite ledsen i ögat när han drar sig.  Han avgudar verkligen sin morbror, precis som Emilia avgudade sin morfar från och med den åldern.
Han studsar upp och ned när han vaknar på morgonen, överöser med kramar, vägrar nästan släppa taget när han säger godnatt och är ett allmänt plåster på morbror sin.

Det är tur att han tycker om mina barn i alla fall (eller låtsas? heheh), med tanke på att han inte är någon barnmänniska annars.


Mina galna ungar ute igårkväll...

Tack för alla otroligt fina och stöttande kommentarer.  Jag blir alldeles rörd av varenda ord!

Idag har det varit varmt här i Spanien.  Riktigt varmt.  Elian vägrade sova middag idag, troligtvis pga värmen.  Jag gick fram och tillbaka längs strandpromenaden som vanligt och i vanliga fall brukar det ta max 10 minuter innan han har somnat men idag gick jag i 1,5 timme, sedan gav jag upp.
Men han kämpade på rätt bra ändå resten av dagen.  Lite smågnälligt ibland, men det funkade.  Han sover ju så pass bra på nätterna nu (för det mesta), så han klarar sig bättre på dagarna antar jag.

Jag förstår att jag får så starka reaktioner när jag skriver om livet just nu.  Jag tillhör inte det vanliga, jag gick emot strömmen, jag gjorde inte samma val som alla andra och då blir det alltid ett jäkla liv.
Men ni måste bara komma ihåg; jag må skriva en blogg, dagligen, om allt och ingenting... men jag skriver faktiskt inte om allt allt.  Jag skriver inte detaljerat om mina planer eller tankar.  Ni vet långt ifrån allt om det privata.  Och självklart får ni spekulera som ni vill och tycka som ni vill.  Jag tycker bara att det är kul att läsa om era åsikter också.
Men jag kan klargöra att det långt ifrån är synd om mitt eller mina barn.  Jag skulle aldrig göra något som jag visste skulle kunna skada dom.  Jag har alltid och kommer alltid göra allt för deras bästa och prioritera dom i första hand.
Att Emilia får uppleva annat än lilla Sverige är en av mina största drömmar (Elian med såklart, men han är lite liten än).  Jag har alltid sagt att jag vill ge henne samma möjligheter som jag fick när jag växte upp.
Jag har rest, sett så mycket, upplevt mer, gått i olika skolor, skaffat vänner runtom världen och hela min barndom gav mig så himla mycket.  Varför skulle jag inte önska samma sak för min dotter då?
Nu säger jag inte att vi skall vara borta för resten av hennes liv, men lite är bättre än inget.

Någon dag kommer vi återvända, till samma gamla vanliga, och då kommer jag vara glad för att jag ändå äntligen fick möjligheten att komma ifrån.  För både min egen och för barnens skull.

Men återigen, jag förstår reaktionerna.  Jag hade inte väntat mig något annat.
Jag hoppas att ni mår bra i Sverige.  Vi mår bra här.

Elian ser ofta ut såhär efter stranden.  Med sand från topp till tå.  Helt normalt för att vara ett barn som kryper, rullar och kastar sig i sanden.  Jobbigare blir det bara när han inte är något fan av att varken bada i havet eller i den kalla duschen vid trapporna upp till gatan.

Sandmonstret.

I morgon skulle skola och dagis ha dragit igång för barnen i Sverige om jag hade levt på den säkra, planerade, normala sidan.  Men så blir det inte... inte än i alla fall.
Emilias skolgång är fortfarande viktigast av allt och skola kommer hon gå i oavsett om vi befinner oss i Sverige, Spanien eller vilket hörn som helst på jorden.
Självklart skall hon alltså ta igen "förlorad tid" så länge vi är här.  Men skolorna börjar senare i Spanien, så det sker inte i morgon.  Det finns alternativ som Svenska eller Engelska skolor, men annars är det Spanska skolor som gäller.
Vi har hört att dom är väldigt bra och att det även går Svenska barn på dessa också, så varken jag eller Emilia ser skola som något problem så länge vi är här.  Eller återigen; var vi än är.


Emilia, hemma i den Svenska sommaren.

Idag blev det några timmar på stranden igen.  Inget ovanligt alls alltså.  Elian fick visa upp sina nya kunskaper för alla dagliga strandgrannar.  Som jag har nämnt tidigare så är han ju rätt flörtig av sig på stranden och stöter på samma människor dagligen (och nya förstås).  Idag var han måttligt stolt när han visade att han kunde gå och alla åh:ade och pussade på honom, hehe.
Annars var allt som vanligt.  Han sov en timme i vagnen, Emilia badade 90% av tiden och annars lekte dom.

Sedan välkomnades vi hemma med att middagen stod klar på spisen och sedan har det varit fullt ös resten av kvällen.

Igår släpptes någon spärr inom Elian.  Helt plötsligt började han promenera genom lägenheten.  Att krypa verkade passé för han bara gick och gick och gick.
Han har ju tagit några steg då och då, här och där tidigare.  Men igår gick han verkligen på riktigt - hela kvällen.  Nu har jag en känsla av att utvecklingen bara kommer gå undan.


Ignorera att jag mutar honom lite grann där i slutet.  Men när det är så nytt så lockar man gärna på vilket sätt som helst för att få några extra steg, hehe.

För att roa en trött Elian denna kväll så har vi kollat igenom alla små filmklipp och videobloggar som jag har gjort.  Det slog mig verkligen då hur jäkla stor han har blivit över den här sommaren.  Kroppsformen, ansiktsformen, allt... hela han har förvandlats från en bebis till ett barn.  Det tar emot lite att skriva det, för jag ser honom verkligen som en bebis.  Men å andra sidan lär han väl alltid vara det i mina ögon.  Mitt andra och förmodligen sista barn, han är bebisen i familjen då.

Att följa ett barns utveckling är så jäkla fascinerade.  Det är helt otroligt hur mycket och hur fort dom förändras, både utseende- och personlighetsmässigt.
Och min lilla Ellepelleplutt har gjort en enorm förändring när det gäller allt de senaste månaderna.  Ibland vill man spola tillbaka tiden lite eller åtminstone pausa.  Bara för att hinna med.

Tack vare mina föräldrar har jag nästan blivit bortskämd med egentid om kvällarna.  Jag har gått från en ensam-och-jämt-hemma-mamma till en partymama.  Ok, jag skall inte överdriva... men ändå, jag har varit ute fler gånger bara under den här resan än sammanlagt de senaste typ 2-3 åren.
Att festa är långt ifrån prio ett i mitt liv.  Det känns som om jag tröttnade på det för många år sedan, att jag inte går miste om något bara för att jag inte lämnar ifrån mig ungarna och festar var och varannan helg.
Men samtidigt trivs jag lite med att kunna gå ut efter att barnen har somnat, ta någon god drink och bara slappna av.  Vi bor bara ett par minuter från en rätt skön bar/klubb, så det behöver ju inte bli så avancerat med resor hit och dit.  Man går ut en stund och har nära hem efteråt.

Igår festade vi dock till det på ett mindre skönt sätt.  Det skulle bli min och brorsans sista utgång innan han lämnar oss och återvänder till sin vardag i Sverige, så vi ville hitta på något annat än det närliggande haket.
Vi hoppade in i en taxi och blev avsläppta vid en känd nattklubb.  Först och främst så var man tvungen att köpa biljetter i någon lucka, sedan ställa sig i kö och så blev vi till sist insläppta av en dryg vakt.
Min första tanke är att medelåldern där måste vara 14.  Småbarn springer runt med drinkar, hoppar upp och ned utan tröjor och är allmänt... små.
Jag och brorsan kollade ganska omgående på varandra, höjde på ögonbrynen och suckade och skrattade.
Några steg vidare in i lokalen så möttes vi av en jävla hoppborg mitt i allt, sedan blev det skumparty och det hela kändes bara som ett barnkalas.  Fast med alkohol.

Hur som helst så blir allt vad man gör det till.  Vi fick i alla fall en sista kväll och nu när han skall åka hem igen så blir ju tempot lugnt och som vanligt med hemmakvällar igen.  Så det gäller ju att ta vara på tiden - vilket vi gjorde.

På tal om hår så skulle Emilia också behöva klippa sig.  Hon skulle behöva kapa av de slitna, raka slingorna en bit och toppa resten.  Hon håller dock inte riktigt med, hon vill absolut inte klippa sig.
Det blir i alla fall fint när det krullar ihop sig till en och en annan korkskruv här och där.

Jag tror nog att det börjar bli dags för ännu en klippning för Elians del.  Han ser ju ännu mer galen ut med det där håret som står rakt upp åt alla håll och kanter.  Crazy baby...

Idag blev det bara en kortis på stranden.  Jag gick ned lagom tills när Elian skulle sova och hängde med brorsan och Emilia som redan var där. 
Vi upptäckte dock att det inte var så rogivande att sitta där.  Det blåste en ordentlig sandstorm, vågorna var meterhöga och strömmarna var riktigt starka så Emilia fick bara bada vid strandkanten.  Det blev ju ändå djupt där helt plötsligt.  Lite läskigt med sådana dagar.
Men med tanke på sanden som flög upp, runt och överallt så hade jag aldrig kunnat stanna kvar när Elian vaknade, så det fick som sagt bli en snabbis bara.

Men det hände även något märkligt idag.  Det regnade (!) i tio hela sekunder.  Eller ja, nu skall jag inte överdriva... det kom några droppar.  Folk blev helt till sig, började titta upp, hålla ut händerna och se sig omkring... chocken spred sig helt enkelt.
Chocken var nog inte regndropparna, utan snarare att solen sken samtidigt.  Man kände hur solens strålar stekte på kroppen samtidigt som ett litet mörkt moln passerade och bjöd på några droppar.
Jahapp, det var vårat oväder.  Livet är hårt, hehe.

Jag brukar läsa upp kommentarer som jag tycker angår Emilia ibland för se reaktionen.  Därför tillåter jag aldrig elak kritik eller mobbing mot mina barn på min blogg, men vissa är rätt roliga.
Men hur som helst så läste jag upp en för henne om att hon pratar som en tant och att jag borde flyga hem henne till Sverige nu så att hon får leka med sina kompisar, för det är tydligen inget bra att vistas utomlands för länge med barn (ja, stackars mig då som växte upp på jordens alla hörn... haha).

Ikväll är det fotbollskväll i Spanien.  Det blir alltid en hel del drag då.  Folk drar ut tvn på balkongen, det är proppat på barer och restauranger, det skjuts upp fyrverkerier vid mål, folk står och hoppar ute på gatorna och det blir en hel del skrik och tjoande.

Resten av min familj sitter för tillfället på en restaurang och tittar på matchen.
Elian fick vara med en stund, han blev påtvingad rätt kläder, sedan gick vi med dit och åt middag.  Han fick förstås en hel del beröm för rätt klädsel.  Han tog emot komplimangerna utan att förstå vad folk menade, men han bjöd på några leenden och spelade med.
Sedan fick han och Emilia spela lite på pianot där innan det blev för sent och därmed dags för barnfamiljen att gå hemåt igen.  Vi kom väl hem tio minuter innan matchen började, så det var en hel del liv på gatorna på hemvägen.

Vid läggdags drog jag igen alla dörrar och satte på ACn så ungarna somnade utan problem efter några minuter.

Idag tog jag och Elian lite ledigt från stranden igen.  Jag hade några ärenden att uträtta nere i stan och nu sitter jag på ett café med wifi medan Elian sover en sen middagslur i vagnen.  Snarare kvällslur, men det får funka.  Som jag har skrivit så många gånger förut så är ju alla rutiner helt bortblåsta.

Jag har inte alltför mycket nytt att uppdatera om, jag ville bara passa på att titta in och säga hej när man väl fick chansen gratis.  Eller ja, gratis och gratis... men för priset av en läsk som jag sitter och smuttar på medan jag kollar mail och de bloggarna jag äntligen kan följa igen.

Nu skall jag dricka upp min läsk, sedan skall jag gå vidare och tanka på mitt kontantkort till det mobila bredbandet.
Jag hoppas att ni har det bra där hemma i Sverige.

Jag bjuder på en bild på Ellepelle med hans favoritskor.  Morfars fula tofflor.  Apropå ingenting!

Med tanke på att vi befinner oss i en ny och totalt annorlunda miljö så påverkar det såklart barnen.  Alla vanliga rutiner (Svenska-hemma-rutiner) är som bortblåsta, det känns som en helt annan livstid.  Men med tanke på allt nytt så blir det en hel del gränstestning (kan man ens säga så? Jaja ni fattar) från Emilias håll.
Minsta lilla gräns skall testas till max och ärligt talat så driver det mig till vansinne.  Jag förstår henne, klandrar inte henne, fattar exakt varför hon gör som hon gör - men ändå, jag blir smått crazy.  Jag har inte tålamodet.

Idag brast det för mig.  Jag orkade inte säga till på skarpen, jag orkade inte bli arg, jag orkade inte bli ledsen eller sårad av hennes hårda ord.  Jag bad henne gå in på sitt rum, sedan andades jag i någon minut innan jag gick in och satte mig och verkligen pratade.
Inte om konflikten vi hade haft just då, utan allmänt.  Sedan berättade hon så himla mycket som hon har hållt inom sig och stämningen lättades upp rejält.
Det är så befriande att bara prata.  Jag sväljer oftast sådana tankar.  Jag tänker att hon är ett barn och skall behandlas som ett barn.  Men tydligen hjälper det att låta henne känna som om hon är större, som om hon har en betydelsefull roll... för det verkar hon inte inse.
Vi pratade, skrattade, grät, kramades, skrattade och grät lite till.  Det är fantastiskt att vara hennes mamma och det är prio ett - alltid! Men det kändes även fantastiskt att uppleva henne som en vän också... som ett stöd.
För om det är något jag vill så är det att vara en stark och strikt mamma men även en god och pålitlig vän.  Jag vill att hon skall komma till mig, prata med mig, känna och veta att jag alltid finns där - oavsett vad det än gäller.

Lite strandbilder från de senaste dagarna.  För sådana har ni ju aldrig sett förut!? Haha.  Nej men man måste ju visa hur härligt barnen har det.  Emilia gråter när jag pratar om att åka till Sverige och Elian är ju såklart lite för liten för att haja något, han hänger med bara och njuter av våran nya livsstil.  Barnen känner sig som hemma här med andra ord.

Jag har fortfarande minimalt med internetåtkomst, så det blir sparsamt med uppdateringar en liten stund.  Men strax är jag tillbaka, precis som vanligt igen.

Hur som haver, dagarna passerar i rallyfart.  Solen skiner, stranden står kvar varenda dag, barnen sover, äter, gnäller, skrattar, skriker, ler, bråkar, retas, trotsar, kramas, driver mig till vansinne och bjuder på några känslorus.  Allt är som vanligt dvs, men allt är ändå helt annorlunda.
Det var några dagar då jag kände mig totalt låg.  Jag vet inte vad det var med mig men jag kände en enorm tomhet inom mig, som om jag inte hittar det jag söker efter.  Allt kändes orättvist, fel, onaturligt och jag kände bara en stor längtan efter mitt hem.  Efter att få vara själv i mitt sovrum, sova ordentligt, få vara hemma bara.
Men dessa märkliga känslor försvann rätt fort.  Det krävdes någon dags down-time... sedan var jag med igen.

Igårkväll fick jag komma bort från våran smått panikframkallande, minimala lägenhet och gå ut igen.
Jag vet inte när jag njöt så pass mycket av egentid som jag gjorde då.  Det var precis vad jag behövde efter mina låga dagar.  Vi träffade en massa trevligt folk, drack gott, lyssnade på bra musik och hade det allmänt bra bara.
Sedan slutade kvällen mycket märkligt.  Det var läskigt, jag var så himla rädd att allt skulle gå fel (svårt att skriva mer när jag inte riktigt kan berätta exakt vad som hände), men vi hade tur och kom hem hela - efter mycket om och men.

I morse var jag trött som vanligt och jag önskar att vi hade gått hem igår när första stället stängde istället för att gå vidare (då hade vi sluppit en hel del), men man överlever en dags trötthet.
För att avrunda det hela så hade vi det bra för det mesta i alla fall, vi hade jätteskoj.  Sedan slutade det lite olyckligt, men det kunde ha gått mycket värre, så man får se det positiva i det hela!


Ni ber om bilder på mig, då får ni (lite halvt oseriösa) bilder på mig... hehe.  En väldigt avslappnad klädsel innan gårkvällens utgång.

På den här gatan bor vi.  Med palmer och grönområden, med stora och annorlunda hus.  Längst ned på gatan ligger den fullproppade stranden som vi oftast befinner oss på dagligen.

Jag tror att Elian börjar bli frustrerad på sig själv.  Det sägs ju att dom blir extra gnälliga och kinkiga precis innan dom skall lära sig något nytt och med tanke på hans utveckling så är han ju på väg att lära sig en massa saker.
Han kan inte uttrycka sig i ord, bara på sitt eget språk... och det märks att han gärna vill prata, han försöker, men det blir liksom fel.
Sedan har jag ju sett att han kan gå.  Men han väljer bara att inte träna mer på det.  Han är så himla rädd och på helspänn så han föredrar att krypa.
Men jag tror ändå att han blir frustrerad.  Han vill, men vågar inte.  Han har så mycket att berätta, att säga, att förklara, att göra... men det funkar inte som han vill.

Han har varit så himla grinig på senaste tiden.  Jag har varit nära bristningsgränsen flertal gånger.  Det har varit gnäll dagarna och nätterna igenom, ingenting har funkat, ingenting har passat, allt har bara varit "wäää".
Det kan ju bero på tänder också, han har många tänder på sidorna på g.  Men man tycker ju synd om honom när man märker att något är riktigt fel och han inte kan berätta vad det är.

I natt sov han i alla fall mycket bättre och tog en rejäl sovmorgon i morse så jag känner mig lite mer levande idag.  Jag vill bara att den här perioden skall passera, både för min egen och Elians skull.


På dessa bilder märker man dock inte av något tjurigt humör.  Min lilla spexare.  Jag älskar dig.

Jag hade ingen internetåtkomst när jag skulle blogga igår, så det blev ingen uppdatering.
Det var i alla fall Fredag och vi gjorde Fredagsmarknaden för andra gången.  Det var minst lika galet men rätt skoj ändå.  Jag blev påtvingad typ 30 kg vindruvor när jag bad om "en liten påse som barnen kan tugga på medan vi är här".  Sedan började hon lacka när jag bad henne ta bort lite, så hon tog bort en liten näve och sa "nej, nu är det bra - betala!".  Så jag köpte vindruvor för ca 100 kr.
Sedan köpte jag lite annan frukt (bättre priser och bättre vikt, haha), goda oliver som man kan fynda på lösvikt och så köpte jag och Emilia lite smycken.
Barnen fick något klädesplagg var också, så Emilia var nöjd.
Det var dock riktigt varmt, förstås, så jag kände mig svimfärdig när jag gick därifrån och mer eller mindre resten av dagen.


Häromdagen skulle jag försöka mig på en sådan där klassisk spegelbild i hissen.  Man får väl passa på när man hittar större speglar.
Jag skulle visa upp en strandklänning som jag hittade på marknaden sist för 20 kr.  Elian tyckte att jag var knäpp.

Jag vet att några av er redan har påpekat det men vi har blivit en blond familj här nere.  Solen bleker ordentligt och jag själv ser ut som om jag nyligen har blekt håret platinablondt.  Det roliga är att det bara är på halva huvudet.  Dels för att jag hade jätteblonda utväxter där och dels för att jag oftast har håret uppsatt när vi är ute i solen.
Men även Emilia har blivit ett riktigt ljushuvud.  Topparna är kritvita och annars har hon fått som blonda, solblekta slingor.  Mycket fint! Men oj, så slitet det blir.

För att variera med något annat än våran soliga och varma vardag här i Spanien så låter jag er inspirera mig.  Önska ett inlägg eller ett speciellt videoinlägg! Vad vill ni läsa om/se just nu? Ge mig lite idéer.

Idag bestämde jag mig för att ta en vilodag från solen och stranden, så jag tog med mig barnen på en stadspromenix.  Jag tänkte att jag och Emilia kunde strosa i affärer medan Elian sov middag i vagnen men det slutade förstås i kaos.  Elian vägrade sova, vi gick och gick men icke... han skulle absolut inte sova.
Så det slutade med att vi gick in i några skräpaffärer, tröttnade fort och gick sedan hemåt.
På vägen hem mötte vi upp resten av min familj och åt middag på restaurang med dom för att slippa äta själva. 
Maten var supergod, även om jag åt i rallyfart med tanke på Elian.

Men det är märkligt med affärerna.  Det finns verkligen ingenting bra här i centrum.  Det är tråkiga B-affärer, turistaffärer och tre miljoner barer och restauranger.
Inte ens Emilia hittade något.  Då är det illa, det kan jag lova er!
Hur som helst så sparade vi i alla fall pengar på att våran shoppingdag blev en icke-shoppingdag.  Det är alltid något! Men om det börjar klia i fingrarna ordentligt så får vi åka buss in till någon närliggande storstad istället och pröva lyckan där.

Nu sover ungarna i alla fall och jag skall sätta mig ned och ta det lugnt och vila fötterna efter våran långa dag.

Nu har vi varit här i ca en månad och det börjar kännas.  Nya rutiner har skapats, nya vanor, nya dagar, nya sysslor, nytt, nytt, nytt.  Vi har det bra, det kan jag inte säga något annat om.  Jag hade längtat så himla länge efter att bara få fly, komma bort, lämna allt i ett annat land och bara vara.  Bara göra något för mig för engångsskull, för min familjs skull, för att få lite lugn... för att få lite ro.  Bokstavligen - enda in i min själ.
Men ibland känner man ett litet hugg av hemlängtan.  Efter vad vet jag inte riktigt.  Men jag hade byggt upp ett hem, en trygghet, en bostad, en säkerhet på egen hand för mig och mina barn.  Och så saknar man materiella och praktiska saker där borta och framförallt vännerna.  Att kunna prata och umgås när det passade.
Men allt det kommer stå kvar, allt finns där när vi återvänder... så jag kopplar bort allt sådant och njuter av var vi befinner oss nu.  Jag lever livet och tar dagarna som dom kommer.

Jag vet fortfarande inte när vi kommer hem, inget är bokat än.
Elian kommer i alla fall missa sin dagisinskolning.  Ibland blir inte allt riktigt som man hade tänkt sig.  Jag om någon vet ju det.  Men återigen så lever jag i nuet och tar det som det kommer.  Vi har några veckor kvar i den här lilla lägenheten, sedan får vi se.
Det känns inte så himla hemskt att skippa dagisstart just nu och ta ut lite mer föräldraledighet ändå.  Elian känns fortfarande som en bebis för mig.  Han utvecklas ju lite i sin egen takt och det känns inte bra att lämna ifrån mig en "bebis" som inte kan kommunicera eller ens gå riktigt ordentligt än.
Det är väl ödet som bestämmer att vi behöver lite mer tid på oss.  Båda två.
Det enda riktigt viktiga är ju Emilias skola som börjar om några veckor, men det finns alltid lösningar.  Tillfälliga lösningar.

Hur som helst, nu vet ni lite hur det ligger till.  Ni blev alltså inte klokare av det här inlägget, för kort och gott så: jag veeet inte.  Jag vet inte hur länge till vi stannar, jag vet inte vilken dag exakt som vi kommer hem.
Jag vet bara att vi är så jäkla värda den här "friheten", att kunna njuta av livet och att jag till slut fick möjligheten att göra detta.


En glad Ellepelleprutt med vällingflarran.  Även han är en riktig livsnjutare här nere.

Elian har fått en ny "nattdricka" nu.  Till en början hittade jag små vällingtetror på den Skandinaviska affären, men det blev opraktiskt och dyrt att köpa sådana hela tiden så jag bestämde mig för att prova det som finns i Spanien.
Jag tror att det är någon form av ersättning, men den är från 12 månader så det kändes ju okej ändå.
Ellepelle reagerade inte ens på det nya innehållet i flaskan och sög glatt i sig sin babydricka och somnade om.

Jag försökte videoblogga några gånger igår, men min internetuppkoppling tillät inte riktigt det... så jag får spara det tills jag får tillgång till något lyxigare än världens segaste mobila bredband.

Gårdagen bjöd på en massa sol och bad och därmed en bränd näsa för min del.  Jag har bränt den i omgångar, fjällat och bränt igen - oavsett om jag använder spf 30-50.  Stackars röda näsa.

Sedan blev det barnledigt på kvällen igen.  Det har tjatats på mig om att gå ut varenda kväll sedan vi var ute i Torsdags (så länge jag nattar mina barn först).  Det känns lite överkurs för mitt ensamma-mamma-liv att vara ute och röja var och varannan natt.  Visst skall man ta chansen, man lever bara en gång.  Men jag förstår mig inte på föräldrar som är ute och festar jämt.  Hur orkar dom dagen efter?
Det är skoj att komma ut, höra musik, se på människor och dricka någon god och fruktig drink men man blir ju så vansinnigt trött dagen efter - och med en ettåring dessutom, som kräver uppmärksamhet dygnet runt.
Jag skall medge, det känns rätt tragiskt att jag som 22-åring förklarar att jag är för trött för att festa, haha, men ni föräldrar måste nog förstå mig någonstans.  Det handlar inte om vilja, det handlar snarare om ansvar.  Det är ju en helt annan sak om man skulle ha barnvakt dagarna efter också, då kan man festa som om det inte finns någon morgondag.  Men nu skall man ju orka ta hand om kidsen på egenhand - precis som vanligt.

Kvällen blev lugn ändå.  Vi började med att sitta på en trevlig "Fashion bar" som den tydligen kallas.  Med stora vita soffor och tyg som väggar - på stranden.  Ett typiskt After-beach-hak om detta hade varit en partyort.  Sedan gick vi till bottenvåningen där nattklubben håller hus.  Där var det lite mer livat, men vi satt ändå och tog det lugnt.
Jag somnade någon timme tidigare än senast, så jag är i alla fall en timme piggare idag.
Nu dricker jag lite kaffe, väntar på att resten av folket skall vakna... sedan blir det solen igen.

Härliga bilder från paradiset, från igår...

Elian är rätt underhållande att ta med sig ut på stranden.  Han är en riktig tjejtjusare, eller äh... rättare sagt när det gäller damer, alltså äldre kvinnor.  Han roar sig med att sitta och titta upp på alla som passerar förbi och promenerar längs strandkanten.  Oftast flirtar han genom att säga "hääää" och le som ett fån.  Typ hans sätt att säga hej.  Oftast får han reaktioner tillbaka bestående av massa spanska ord, stora leenden, slängkyssar, nyp i kinden osv.
Sedan gör han samma sak mot alla som sitter runtomkring.  Han flirtar till sig all uppmärksamhet och skapar nya bekantskaper dagligen.
Män är inte alls lika skoj, det är verkligen tanterna han vill kommunicera med.  Och yngre tjejer ibland.
Även barn är helt ointressanta.  Då och då försöker man säga "titta Elian, en kompis" åt en jämngammal sötnos som leker på stranden... men icke det, tråkigare finns det inte.  Det är pussar och komplimanger som gäller för lille Ellepelle.

Han är bästis med kvinnan i kiosken på stranden.  Så fort vi går dit för att göra dagens beställningar så åh:ar hon högljutt och överröser honom med komplimanger om hur söt han är, sedan får han några blöta pussar på kinden och han njuter av uppmärksamheten.

Jag tycker att det är kul att han har blivit så social, även om han är det på avstånd.  För han håller alltid koll på att jag är precis bakom honom och om någon närsittande tjej ber honom att komma dit och leka så vänder han ryggen till och avstår.  Det är just flirtandet som är roligt, när han har fått uppmärksamheten så räcker det tydligen.
Men som sagt; det är kul.  Bara för några månader sedan var han ju så blyg så att han grät om någon tittade eller god forbid, om någon rörde honom.  Det var läskigt.

Bloggade jag inte igår? Herregud, jag blir nästan besviken på mig själv.  Men jag antar att jag kunde bespara er på ett "idag har vi varit på stranden, njutit, livet är asbra" -inlägg.  För det är så det var.
Solen sken, det var varmt, vi solade och badade.  Ja, livet var i alla fall asbra för det mesta.  Elian har inte riktigt varit på sitt trevligaste humör på sistone.  Han vägrar leka när vi är hemma, gråter konstant om han inte får sitta i mitt knä, är allmänt missnöjd och gnällig - trots bra med sömn och bra med mat.
Han kanske inte riktigt känner sig hemma här än, vem vet.  Men det är klart att det är påfrestande med skrik och gap hela morgonen, större delen av dagen och hela kvällen... även om man tänker "fan, vad jag älskar livet" när man sitter på sin solstol på stranden och blicker ut över Medelhavet medan ungarna sysselsätter sig själva med diverse olika sandleksaker.

Hur som helst, nu sitter jag med en kopp kaffe, Emilia leker med Barbiedockor och Elian varvar mellan att försöka sno dockorna och stå och dra i mina ben, gnälla och försöka ta sig upp i famnen.  Resten av huset sover, så jag försöker råda barnen till att vara lite tysta - men då blir det oftast motsatsen, haha.

Nu skall jag snart springa iväg till mataffären innan dom stänger.  I vanliga fall har det mesta stängt här på Söndagar, men just "våran" mataffär har öppet till lunch i alla fall.

Nu är maten uppäten, barnen är nattade och jag skyndar mig för att hinna blogga lite innan alla pengar på det här kontantkortet tar schlut igen.

Det är så mycket som har förändrats sedan vi åkte hit.  Elians rutiner och vanor är helt upp och ned, vilket inte är så konstigt... det är ju lätt hänt när det är semester.  Men nu sover han ju i vagnen på dagen och är inte alls ljudkänslig som han var förut.  Då vaknade han bara av att man öppnade eller stängde sovrumsdörren men nu sover han igenom röster, om någon diskar, barnskrik på stranden osv.
Han är dock inte lika lätt att lägga om kvällarna.  Hemma var det ju bara att lägga ned i sängen, säga godnatt och låta honom sköta resten.  Man hörde i babymonitorn att han låg och snackade för sig själv, men han tyckte att det var helt ok att vara ensam och somnade till slut.
Nu är det andra bullar som gäller.  Han vill ha sällskap och skall prompt bli klappad på kinden.  Om jag tar bort handen så rycker han snabbt åt sig den och drar den vid sin kind igen.
Han är ju större nu, förstår mer, inser att han är ensam och vi är vakna i ett annat rum.  Sedan blir väl mörkret obehagligt i samband med det så han vill bara ha trygghet och närhet.
Visst är det mysigt att han gärna visar att han behöver mig på riktigt.  Men man blev ju smått bekväm vid gamla vanor gällande nattning.  Men men, det är sådant som lär förändras flera gånger med tiden.  Han är ju inte hopplös att få att somna i alla fall, som Emilia var i den åldern.  Han somnar inom tio minuter, till skillnad från Emilia som man skulle vagga och buffa rumpan på i någon timme.

Hur som helst, så är det med sömnen i alla fall.
Idag fick vi en mulen stranddag, vilket var helt ok... det är ju varmt och behagligt ändå.
Elian sov i två timmar i vagnen (rekord) och jag hann läsa några kapitel, sitta och slötitta på havet och bada i någon timme med Emilia.  Vi simmade runt och tittade på fiskar och Emilia var helt till sig under vattnet och tyckte att det var jätteskoj.
Sedan blev det soligt en stund på kvällen innan den försvann bakom husen och det blev skugga.  Då vandrade vi hemåt, lagade mat, åt mat och mer än så har det inte blivit.
Nu ser jag fram emot att lägga mig och sova, även om jag skulle göra vad fasen som helst för att frakta hit min kingsize säng som står hemma och byta ut mot den här otroligt obekväma bäddsoffan jag numera sover på.
Jag undrar om den är gjord för småbarn.  Madrassen är nämligen väldigt korkad, det är till och med så att mina fötter sticker ut nere vid kanten och som ni vet så är jag ingen lång tjej.  Jag är mini.  Stackars alla längre (eller ja, normal-långa) människor som har och skall övernatta i den soffan.

Ja ja, nu börjar det bli ett allt-och-inget-mest-inget-inlägg så jag avrundar här och önskar er alla en god natt!

Igår slapp jag sitta ensam hemma i den här varma lägenheten på kvällen.  Jag nattade ungarna, sedan kunde mina föräldrar vara här och passa dom medan jag och brorsan gick ut.
Först var vi nere vid marinan och tog en paraplydrink på sk "Niki Beach" och efter det utforskade vi bargatan i stan.  Tydligen var det ingen hit att gå ut på en Torsdag, även fast det är semestertider.
En inkastare förklarade att det var mycket bättre på helgerna och att man på vardagar skulle hålla sig på andra sidan stan (där vi bor).  Det var ju typiskt att vi hade gått hela vägen dit.

Vi tog i alla fall en drink lite här och där.  Eller ah, första smakade vatten, andra smakade lagom och på nästa ställe var det så starkt så att det inte ens gick att dricka.  Jag viftade iväg den till brorsan men inte ens han kunde dricka skiten.
Efter det ledsnade vi på barerna där och gick till den klubben här i närheten och inkastaren hade rätt om att folket höll hus där.  Vi stannade till stängning och jag var i säng i morse vid 5-tiden.

Det blev inte många timmars sömn men det var så skönt att få gå ut en kväll.  Man tröttnar ju lätt på att jämt sitta ensam och glo, utan något direkt internet heller (bara det här jäkla kontantkortet som inte räcker länge), så det går ju inte att slöstreama serier som jag gör hemma osv.

Hur som helst, nu blir det middag här! (Ja, allt sker rätt sent numera).


Kass kvalite på ett par mörka egobilder innan vi gick igår.

Igår var det stekhett ute.  Det blåste inte ens lite, inget litet moln på himlen, bara gassande sol och blå himmel så långt man kunde se.  Det är härligt, det är allt man kan önska sig, det är därför vi befinner oss här men visst känner man för att svimma då och då.  Kroppen är inte van vid 30-någonting grader och sol.  Kroppen har vant sig vid det Svenska klimatet.  Men som sagt, det är härligt... underbart... fantastiskt... och alla sådana ord man bara kan komma på!
Vi hade med oss flytmadrassen till stranden och om det inte var för Elian så hade jag lätt kunnat sno den och ligga på den från morgon till kväll.
Men medan han sov i vagnen så låg både jag och Emilia på den och njöt.  Då och då kom det en våg som man inte alls var beredd på och Emilia åkte av madrassen och drogs med i strömmen.  Sedan kom hon upp över ytan och tjöt av skratt.
Men igår var det ovanligt lugnt på havet.  De tidigare dagarna har det varit så sjukt höga vågor och starka strömmar men igår stod det nästan stilla förutom någon våg då och då.

Idag jämnar det dock ut sig med vädret.  Det är nog den första molniga dagen här.  Grått - men varmt (såklart).
Vi får se vad vi hittar på....
Hoppas att ni har det jättebra där hemma i Sverige.

Igår åt vi på en jättebra restaurang.  Vi har ätit ute flera gånger under dessa tre veckor, men inget har varit sådär jäääättebra, som man gärna vill uppleva när man går ut.
Igår var det dock annorlunda.  Vi började med att dela på en tallrik musslor och en tallrik vitlöksbröd och sallad med balsamicodressing till förrätt och alla satt bara och åh:ade hela tiden.  Musslorna var så jäkla goda och alla hade lika gärna kunnat beställa in sådana tallrikar som varmrätt.
Sedan tog det någon timme innan varmrätten kom in och där var det samma sak, alla satt och slevade i sig maten och njöt.  Själv tog jag skaldjurspasta som smakade helt underbart.
Det var så himla kul att gå därifrån helt proppmätt av något som faktiskt var supergott.

Restaurangen låg precis vid stranden och vägen där emellan.  Därmed kunde man roa Elian lite med alla bilar, motorcyklar, turisttåget osv som åkte förbi.  Annars är han ju inget fan av restaurang men nu gick det bra.

Gårdagen började med att Emilia var vaken först av alla.  Såklart.  Jag hörde hur hon låg och vred på sig av iver och förväntan, sedan smög hon upp och gick på toa och sedan låtsades hon sova.
Ett par minuter efter hennes toalettbesök smög jag in med frulle på sängen och alla presenter.  Hon spelade förstås jääääätteförvånad, yrvaken och oförstående.  Haha, det är så roligt med barns födelsedags-morgon-teater!
Jag minns det så väl när jag själv var liten, vaknade vid fem på morgonen, låg och vred på mig i typ fem timmar innan jag hörde familjens fotsteg utanför dörren och därmed låtsades sova som en stock.  Yeah right, nu i efterhand inser jag att dom aldrig trodde mig.

Hur som helst, högst upp på hennes önskelista stod vattenlandsbesök och en radiostyrd helikopter.  Det var livsviktigt.  Helikoptern öppnade hon på morgonen, även en sparkcykel med tillhörande rosa hjälm (hon är besatt av sin sparkcykel i Sverige - och ville ha en här med), dagbok med lås, skor, luftmadrass, Törnrosa barbie, örhängen och en massa smått och gott.
Efter det käkade hon upp sin frukost och började göra sig klar.  Vi hade nämligen en dag på ett vattenland framför oss.
Hennes morbror skulle egentligen ha följt med men han hade gjort illa nacken dagen innan så det blev bara vi två.  Vilket var guldvärt.
Själva vattenlandet var förmodligen det värsta jag någonsin varit med om - av många helt otroliga anledningar, men detta var Emilias dag och jag kunde inte stampa ut därifrån och begära mina pengar tillbaka, så jag klistrade på leendet och gjorde det bästa av det.  I slutändan hade hon kul, vi hade en riktigt bra dag och det är huvudsaken!



Efter att vi hade varit där i närmare sex timmar så satte vi oss i en taxi och begav oss hemåt igen.
Vi åt Emilias efterfrågade middag, spelade charader, Emilia dansade och så åt vi tårta och sjöng för henne ute på balkongen på kvällen.  Grannarna agerade publik och kollade på medan hon fick stå i centrum och vi alla sjöng och hurrade.
Det blev med andra ord en väldigt lång dag för henne och hon var totalt slutkörd i slutändan, men hon var nöjd med sin dag så bättre kunde det inte ha varit.

För sju år sedan blev jag mamma för första gången.  Jag var ung - så extremt ung och ännu mer extremt vilsen.  Jag var blåögd och naiv, jag var precis som vilken femtonåring som helst: man trodde att man kunde och visste allt (men hade egentligen inte en aning).
Men jag hade min ängel, min skyddsängel, hon som blev min hjälte i livet och räddade minsta svarta tanke jag hade, hon tog varenda spruckna känsla inom mig och gjorde mig hel.
Emilia Sara Nova föddes den första Augusti år 2004 och det var då mitt liv började på riktigt.

Jag har begått många misstag men lärt mig av alla också.  Jag har alltid velat ge henne exakt allt hon kan få, jag ville bevisa för omvärlden att jag visst kunde göra detta. 
Även om det har varit svårt och alltid kommer komma hinder och motgångar så är jag glad för att jag kan göra det hand i hand med min dotter.
Jag älskar henne mer än vad ord någonsin kommer kunna beskriva och det hoppas jag att hon aldrig kommer tvivla på.  Eller det skall jag rättare sagt se till så att hon aldrig tvivlar på!

Grattis på 7-års dagen världens finaste Emilia.  Tack för att du är du.