Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Jag och Emilia har haft en intensiv period på sistone.  Hon har verkligen varit och är inne i en svår fas just nu.  Jag vet att ni ofta ber om att jag skall skriva mer om henne men ni måste förstå att hon inte är någon bebis längre, jag kan inte skriva vad som helst.  Hon är en helt egen person med en egen personlighet och livssituation.  Det är inte längre ok för mig att skriva hur mycket som helst, blotta personliga saker... även om jag gärna vill, även om jag gärna känner att jag behöver avreagera mig.  Men då gör jag det i privata dokument.
Emilia är stor nu.  Hon går in på min blogg då och då och läser det hon vill och kikar på bilder, hennes vänner kan läsa, deras föräldrar och personal på skola/fritids har läst. 
Jag tänker alltid till tio gånger innan jag skriver något nuförtiden, så att hon inte skulle kunna skämmas över något, bli generad eller ledsen, därför blir det mycket ytligt och vardagligt.

Jag kan däremot skriva att det är jobbigt - utan problem.  För jag vet att även hon vet om det, ALLA vet ju det... att barn till och från är en utmaning.  Oavsett ålder.  Och jag kan utan tvekan säga att trotsåldrarna bara blir svårare och mer komplicerade för varje år som går.

Hur som helst så har det varit intensivt på sistone.  Mycket småtjaffs, mycket vardagligt, mycket samma skit - varje dag. 
Jag försökte ju tidigare med en belöningstavla (minns ni det?).  Den fungerade bra i början, men sedan bleknade intresset och så var vi tillbaka på ruta ett.

Vi tog ett långt snack tidigare.  Om småsaker som faktiskt blir stora i längden.  Och att vi, tillsammans, måste få ett slut på detta.  Att det inte funkar att bråka om oviktiga saker varenda dag - bara för att.

Jag är stolt över Emilia... jag älskar henne villkorslöst mer och mer för varenda dag.  Jag tittar ibland på henne länge när vi är i skolan och jag lämnar henne.  När jag ser henne hälsa på sina vänner, ta dom i handen, skratta och le.
Att ofta få höra positiva saker från lärarna, om att hon uppför sig och är en schysst kompis.  Det värmer.  Det värmer hela mitt hjärta från grund och botten.
Men jag hoppas att vi tillsammans kan hitta en lösning på den här fasen, även fast jag vet att mycket av det är fullt naturligt.  Barn testar gränser, provocerar och går gärna på nerver... och jag vet att efter den här trotsåldern så kommer det en ny och en minst lika intensiv.  Men det vore så jäkla skönt att slippa gå runt och vara irriterad dagligen.

Hur som helst... att ha barn (oavsett ålder, igen) är inte bara guld och gröna skogar, det är tufft, men varenda dag är häftig på sitt sätt.  Varenda steg i barnets utveckling är fascinerande och speciellt. 

Nu skall jag fråga den trotsiga sexåringen om hon vill visa er sin dans som hon uppträdde med. 
Jag återkommer!