Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Emilia har haft det riktigt jobbigt.  Det började redan igår, hon ville verkligen inte åka hem.  Hon har bara gråtit och gråtit och gråtit.  När det väl blev dags att säga hej då på flygplatsen så borrade hon fast sig runt Amandas hals och bara grät helt förtvivlat.  Sedan har hon gråtit till och från resten av dagen.
Det var första utlandsresan med flygplan för hennes del så hon har ju inte riktigt vetat om detta förut, att detta finns.  Sedan var det ju ett enormt plus att Amanda är så himla go med henne.  Emilia blev som hennes svans och följde efter henne överallt, så jag förstår att hon längtar tillbaka.
Jag har försökt att övertala med skola och simskola och kompisar och yada yada men inget duger.  Hon säger bara "det är inte lika kul".  Men men, det går nog över snart... hoppas vi.  Jag delar hennes sorg innerst inne i alla fall.  Vi hade det verkligen toppen (återigen, jag vet).

Nu sover hon i alla fall, hon somnade rätt snabbt.  Vi låg och pratade om roliga saker innan hon somnade så hon inte skulle gråta sig till sömns.  Något var att hon skall på plåtning hos Stockholmsgruppen på Söndag.  Hon älskar ju att bli fotad (ja, det är mitt fel - jag vet) så det funkade lite grann.
Annars är det mest nästa Maltaresa som hon längtar efter.  Och att träffa alla som hon inte träffat de sista elva dagarna.  Men hon var noga med att säga ännu en gång "MEN det är inte lika kul".

Men men, nu borde jag nog sova.  Borde man inte känna sig utvilad efter semestern? Jag känner mig helt död gånger tvåtusen.  Hur som helst, MIN säng kallar.