Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Jag har funderat lite kring ett ämne som diskuterades en del i helgen.  Nämligen om vad som är okej att skriva om när det gäller sitt barn och vad som inte är okej.
Det förklarades även att man tänker igenom allt på ett annat sätt när barnen blir äldre.
När dom är bebisar är det naturligt att skriva om att dom spydde ned en stackars tjej på bussen... eller att bebben bajsade ned sig själv OCH mamman.  Det är naturligt, det är sådana liknande saker som händer de flesta om inte ALLA bebisföräldrar? Det är inget man höjer ögonbrynen åt.

Men desto äldre dom blir, desto personligare blir allt.  Man vaktar tungan inför vad som kan göra dom generade eller vad dom kan ta åt sig negativt utav.  Dom blir egna små människor med egna principer och åsikter och därmed är det inte lika okej att "hänga ut" allt det innersta.
Jag har som sagt funderat på detta med tanke på att jag fick ett par kommenterar tidigare om att jag inte skriver lika mycket om Emilia.
Även fast jag inte höll med - då jag skriver om båda barnen... så skall jag nu erkänna att det inte är lika lätt att skriva om henne som om Elian.  För hans del händer det ju nya men vanliga saker hela tiden, han är ett spädbarn som utvecklas dag för dag... och jag säger det igen: allt är ju naturligt.
Det finns ju hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om Emilia.  Men nu när hon är stor och är en helt unik individ så tycker jag inte att det är helt okej att skriva vad som helst.

Det handlar inte på något sätt om att jag inte älskar eller tycker om henne lika mycket, snarare tvärtom.  Man måste bara inse att hon är stor.
Nu är hon väldigt medveten om min blogg och vill ofta vara med.  Hon ber om att bli filmad eller fotad och tycker bara att det är kul.  Men det kan ju förändras med åren.