Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Jag känner mig så glad, som om jag har växt som både förälder och människa.  Igår kom (ännu) ett mail som bekräftade allt jag har känt och gjort på sistone, alla mina val, alla gränser jag har satt för det bästa.  Och jag blir så glad av mitt sätt att reagera - det tyder på att jag har kommit en bra bit på väg efter allt som har hänt.  Jag bröt inte ihop, snarare motsatsen, jag blev inte ens förvånad.

Jag blir så glad av att det faktiskt finns människor med ett samvete och med hjärta.  Som tar sin tid att höra av sig och berätta.  Att ta sin tid att höra av sig och visa att man bryr sig - även fast människan i sig kanske inte ens känner mig.

Tack Sandra för ditt ärliga mail.  Och till andra tjejer som har hört av sig med deras syn och sina egna erfarenheter inom "detta".  Ni har hjälpt mig.  Ni har fått mig att inse att jag hade rätt hela tiden.  Jag vet att jag långt ifrån vet allt... att det förmodligen kommer dyka upp nya saker lite titt som tätt men jag behöver veta och nu vet jag att jag klarar av sanningen.  Jag mår bättre!

Jag är så glad.  Jag är stolt över mig själv, jag har två fantastiska och friska barn som ingen annan än jag själv uppfostrar, jag har underbara bloggläsare som lämnar spår efter sig dagligen, jag har vackra medmänniskor som mailar och hör av sig och jag har världens bästa nära och kära i mitt liv.  Jag har allt.  Tack till alla som nu kände sig träffade.