Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Textversion på svaren kommer senare....

Idag har vi roat oss med att filma flera gånger när Emilia svarar på alla era frågor.  Det var lättare sagt än gjort! Här ser ni.  Familjen kaos gör det igen....

Jag känner mig så glad, som om jag har växt som både förälder och människa.  Igår kom (ännu) ett mail som bekräftade allt jag har känt och gjort på sistone, alla mina val, alla gränser jag har satt för det bästa.  Och jag blir så glad av mitt sätt att reagera - det tyder på att jag har kommit en bra bit på väg efter allt som har hänt.  Jag bröt inte ihop, snarare motsatsen, jag blev inte ens förvånad.

Jag blir så glad av att det faktiskt finns människor med ett samvete och med hjärta.  Som tar sin tid att höra av sig och berätta.  Att ta sin tid att höra av sig och visa att man bryr sig - även fast människan i sig kanske inte ens känner mig.

Tack Sandra för ditt ärliga mail.  Och till andra tjejer som har hört av sig med deras syn och sina egna erfarenheter inom "detta".  Ni har hjälpt mig.  Ni har fått mig att inse att jag hade rätt hela tiden.  Jag vet att jag långt ifrån vet allt... att det förmodligen kommer dyka upp nya saker lite titt som tätt men jag behöver veta och nu vet jag att jag klarar av sanningen.  Jag mår bättre!

Jag är så glad.  Jag är stolt över mig själv, jag har två fantastiska och friska barn som ingen annan än jag själv uppfostrar, jag har underbara bloggläsare som lämnar spår efter sig dagligen, jag har vackra medmänniskor som mailar och hör av sig och jag har världens bästa nära och kära i mitt liv.  Jag har allt.  Tack till alla som nu kände sig träffade.

• SEDS-teknik låter dig ställa in sändningseffekt och därmed strålningsmängd
• Stör inte annan trådlös utrustning
• Tala till babyn-funktion
• Fjärrstyrd nattbelysning
• Fjärrstyrda vaggvisor
• Temperaturmonitor
• Kan monteras på väggen

Nu har ni chansen att tävla om en likadan till er själva, eller kanske som den perfekta julklappen? Lämna bara en kommentar här och motivera kort varför den skulle passa just dig/er.
Som vanligt får du pluspoäng om du länkar till tävligen i din egen blogg.  Och glöm inte mailadress!

Tävlingen avslutas på Söndag 21/11.

Stormväder, hängiga kids och hängig morsa.

Natten var hård.  Inte på grund av Elian, han sov faktiskt helt okej.  Bara ett par uppvak. 
Jag hade haft en jättetrevlig kväll med Idol, serier och sällskap och skratt.  Men så kom många ord som rev upp gamla sår.  Och jag frågar mig själv hur det är möjligt att en människa fortfarande kan göra en så illa? Och jag kommer fram till att jag aldrig har fått någon tid att bearbeta något.  Jag har haft fullt upp med att tänka på barnet, ge honom en bra start i livet - det enda han förtjänar.  Och samtidigt har jag fått ta emot så många slag i ansiktet, så extremt många hinder så jag har inte fått chansen att svälja och acceptera det som hände från allra första början.  Jag måste få tänka på mig själv nu, jag måste se till så att jag mår bättre.  Inte bara för min egen skull, men för alla i min närhet.  Mina barn förtjänar det bästa, och ingen skall ta det ifrån dom eller mig.  Ingen.
Jag tvivlar på att jag någon dag kommer förlåta dig för inte bara ditt svek mot mig, men även mot min son.  Gör mig illa, absolut, gör det... men blandar man in barnen, då har man passerat gränsen.
Men det enda jag inte tvivlar på, det är att BÅDA mina barn har det så bra som möjligt.  Oavsett vad du väljer, säger eller gör, så kommer jag inte tillåta någon av dom att ta skada igen.

Hur skall man göra när man inte vill tillåta sig att må dåligt längre? Folk pratar om att bara stänga av och inte bry sig, bara ignorera, låta det vara och att det kommer gå över.  Men jag får aldrig något lugn, jag får aldrig någon chans att andas.  Efter första saken så kommer nästa och det tar aldrig slut, det går aldrig över.

Jag skriver inget tyck-synd-om-mig-inlägg.  Jag vet inte ens om det går att förstå vad jag skriver.  Jag skriver bara för att det gör ont.  Det gör så ont inom mig för min egen del och för mina barns skull.  För att i framtiden kan dom lida av valen som somliga gör.  Jag mår illa av tanken av att dom skall känna sig övergivna eller lämnade.  Jag vill ge dom allt, jag gör det jag kan... men i slutändan... räcker det? Är jag tillräcklig?
Jag kan inte trolla.  Jag kan inte förändra situationen att jag är "ensam" med dom, att det enda dom har är mitt hjärta och mitt stöd, jag kan inte ändra på faktumet att det ÄR så.

Jag ber bara till högre makter att han skall sluta någon gång, att han får nog och äcklas av sin egen förmåga att göra någon så fruktansvärt illa.  Jag förstår inte, mår man verkligen bättre av att sparka på någon som redan ligger ned? Dagens samhälle är så läskigt elakt... var man än vänder sig så är det människor som trycker ned andra människor.  Vad vinner man på det? Hur lever man med sig själv?
Någon gång måste man väl öppna ögonen och inse att man har gjort tillräckligt? Att det får vara bra.

Nu skall jag tillåta mig själv att må bra.  Nu skall jag "face the pain" för att komma över det.
Nu skall jag börja leva igen.  Nu skall jag bli jag.  Du har förstört mig en sista gång, det får inte hända igen.

Emilia kom nyss upp och vrålade "mammaaa, jag drömde att glasögonen var slut!".  Vi snackade ju om att hitta på något, bara hon och jag, i morgon och hon valde bland annat 3D bio.  Jag förklarade hela grejen med glasögonen och hon var huuur taggad som helst.

Nu är hon dock väldigt orolig inför att det inte skall bli av.  "Men kan du boka biljetter bara? Snälla annars kommer vi inte gå".  Hon tycker att det skall bli skitskoj.  Jag med!