Var finns min dotter?
De senaste veckorna har Emilias dagisfröknar berättat att dom sett en totalförändring hos Emilia. Hon har verkligen tuffat till sig, hon säger ifrån, hon pratar med personalen istället för att skicka någon annan och ja... blygheten har släppt helt enkelt.
Jag tyckte att det var super! Man kan ju inte pressa ett blygt barn att börja pladdra med alla, men jag har försökt prata med henne om att det är viktigt att säga nej och säga ifrån vad det än gäller om något känns fel.
Därför var det en enorm lättnad nu när dom gav henne en massa beröm och sa att förändringen verkligen var till det bättre.
Men då undrar jag i samma veva, vad fasen hände med min dotter här hemma? Hon tuffade till sig och shaped up på förskolan men hon blev en bebis på nytt hemma! En enorm förändring har skett den senaste veckan, först trodde jag att det berodde på sjukdom men nu vet jag inte längre...
- I vanliga fall har hon alltid varit ett matvrak men nu strejkar hon. Det spelar ingen roll vad man serverar, hur man serverar det eller när man serverar det... det passar inte bara. Hon äter ingenting!
- Sömnen är totalrubbad. Det gick bra att somna själv i ett par nätter sedan blev det omöjligt, nu är vi på ruta ett på den fronten (igen) och hon vaknar hela nätterna och sömnen blir lidande för oss båda.
- Hon har fått för sig att hon inte klarar av att borsta tänderna och kissa på kvällarna - hon VÄGRAR göra det själv, jag skall följa med och jag skall hjälpa.
- Bada och duscha är likadant, det går absolut inte. Hon vill att jag skall sitta och stirra på henne och hjälpa henne med att tvätta sig och sedan upp fort. Förut kunde hon bo i badet i flera timmar om hon fick...
Listan kan göras lång. En totalförändring har skett och jag hänger fasen inte med! Dom går ju igenom faser enda sedan dag ett i deras liv, dom drabbas av olika sorters separationångest osv och det kan väl vara det som händer nu. Hon har fått det svart på vitt att hon är en STOR TJEJ på dagis som skall börja i skolan, även jag tjatar om att hon måste vara stor nu när hon skall bli storasyster osv osv... är det något som tynger henne? Att hon får lite panik över att bli stor - som en separationsångest? Folk har sagt att hon kanske är lite nervig över att bli syster och att hon inte vill "förlora" sin mamma men det tror jag inte... hon längtar som en tok nu, hon pratar om det jämt och har blivit supermysig med magen och pratar bebis stup i kvarten.
Jag vet inte, jag har försökt prata med henne men hon ser mest ut som ett frågetecken och undrar vad jag babblar om. Hon har mest enkla svar till alla mina bekymmer: "Men jag vill bara inte vara själv där, jag tänker på läskiga saker, jag är inte hungrig" etc... 
Det kan ju vara att hon ska bli storasyster. När jag fick mitt första syskon skulle jag fylla tre, jag hade precis börjat göra saker själv, men när brorsan kom ville jag vara liten igen, till och med ha blöja och napp. Jag ville bli omhändertagen och få lika mycket uppmärksamhet liksom. Hon kanske känner att hon måste bli stor nu och vill passa på att vara liten innan hon måste vara en duktig storasyster? :) För mig var det en fas som gick över rätt snabbt i alla fall enligt mina föräldrar.
Det är säkert bara en period. Det går över som allt annat. Att det har med lillebror i magen att göra tror inte jag. Han är ju inte ens här ännu.
va inte orolig! :D
jag är blivande förskolelärare och har sett detta innan det är en period! :)
det kanske låter konstigt men hon håller på utvecklas samtidigt som hon går tillbaka i tidigare ålder det har lite med att hon ska få ett syskon, hon kanske är osäker och tror att syskonet kommer ta upp all tid men detta kommer gå över :) det var samma sak för min svåger dotter hon började med napp, blöja och flaska igen när hennes lillebror skulle komma :) oroa dej inte för mycket! stressa inte heller henne låt henne ha sin fas oj va långt det blev ^^;;
Jag läser till lärare och på en föreläsning förra veckan pratade vi just om det här.
Att gå tillbaka några stadier i utvecklingen lr ändra beteende (ofta till de barnsligare) är en jätte vanlig (omedveten) reaktion hos barnet i samband med övergångsperioder (som det kallas när något i barnets liv ändras, med förutsättning att ngt som var tidigare "avslutas" och ist "påbörjas" ngt nytt.
Att få småsyskon är ett solklart exempel på detta. Er nuvarande relation kommer oundvikligt att "avslutas" och ersättas med en ny form av relation för att göra plats åt Liten.
Du säger även att ni pratar om skolan, säkert gör dom det på fsk också..där väntar också en övergångsperiod som hon börjar bli medveten om och försöker hantera.
De vi fick lära oss var att detta är helt normalt, att man inte ska belasta barnet negativt..det går över!! (däremot är det ju inget fel i att tex säga "jo du kan torka dig själv när du varit på toa Emilia, det vet jag"..men tro inte att det är ngt fel på henne om hon gråter och vägrara)
Anledningen til att barnet gör såhär är för att skydda sig mot det nya och okända som de inte riktigt vet hur de ska hantera. Då går de omedvetet tillbaka några steg i utvecklingen...till tryggheten som var då, när de visste hur de skulle hanter situationen.
De man kan göra är att prata med henne om skolan..hur det går till, leka skola, läsa böcker om barn som börjar skolan mm
Och samma sak när det gäller Liten. Prata om hur det kommer bli, läs barn-böcker om att få syskon,osv...du förstår vad jag är ute efter :)
Men situationen är helt nornal och hon komer gå tillbaka till sitt vanliga beteende hur som hellst. men dessa ex kan göra vägen dit "tryggare" för henne!
Hoppas det går bra!
Vilken passande bild! >_<
Hon är ju så söt :)
Hej hur gör jag så ingen kan ta mina bilder på bloggen? Ser att du har det.
Haha gud så himla söt dotter du har!=)
i min psykologikurs läste vi att det är vanligt att barn som ska få/fått småsyskon "går tillbaka" i sin utveckling, som med det med att inte kunde borsta tänderna själv. ser samma sak med barnen jag bruka passa, den "stora" tjejen blir plötsligt som en bäbis när hon tycker lillasyster tar för stor plats. lycka till med tillskottet, ska bli spännande att få läsa om honom :)
Jag har en 6-åring här hemma som har varit lik din dotter sedan hon var 5½ år ungefär, det pendlar upp och ner som en bergochdalbaran.
Jag läser till lärare och arbetar inom barnomsorgen och har på den vägen fått lära mig att den åldern kallas "Lilla-puberteten", jag försöker tänka som så att är hon så här nu så kanske hon blir lugn som 15 åring och skulle hon nu inte bli det så kommer hon ha nog med skinn på näsan för att klara sig bra genom livet...;-)
Grattis till liten i magen och till den otroligt söta dotter du har, om än med humör och egen vilja...:-)
jättefin blogg och så söta barn du har! hoppas allt kommer gå bra för dig! :)
är hon inte lite lik bloggaren louise? www.febbs.se =)
