Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Då har jag snart avklarat den här tisdagen.  Av någon anledning mår jag alltid bättre mot kvällskvisten, allt känns liksom lättare.  Det är förmodligen för att jag är helt inställd på att det skall sätta igång på natten, men ändå.  Sedan kommer jag plågas igenom en lång natt, för att vakna upp på morgonen och känna efter "Nä, ingen värk, inte ens en sammandragning... ingenting i natt heller då..." och så fixas Emilia i ordning för dagen, traskar iväg till dagis och så är man lika sur och bitter igen i sin ensamhet.
Men det är som ni säger, nu är det faktiskt inte så långt kvar... ut måste han ju, på ett eller annat sätt.  Nu är det ju i sådana fall dagar istället för veckor.
Det är bara drygt, för dessa nio dagar på övertid har varit som en halv graviditet.  Det finns inte ord för hur jobbigt det faktiskt är.  Det plus alla krämpor, plus att man är tjurig och tråkig.  Man blir liksom trött på sig själv.

Hur som haver, positiva tankar var det.  Ut skall han.  Snart!

På tal om positiva tankar så var det ju strålande väder idag.  Varmt och skönt! Jag tog mig en promenad, dock en kort sådan... varenda steg var tungt som fasen.  Men en liten dos av frisk luft är bättre än ingenting.
Sedan hämtades Emilia och hon gav sig på cykellektioner igen.  Hon lyckades faktiskt cykla själv någon meter innan hon fattade det, blev rädd och tog i med benen.  Men som sagt, en början!
Efter det har det inte hänt så himla mycket mer.  Jag har frossat i tusen förlossningsberättelser på nätet (att komma på andra tankar, javisst!?) och läst om olika graviditeter.
Nu tänkte jag dock lämna det och kika på veckans Gossip Girl avsnitt istället, avnjuta en kopp hallonbladste och trycka i mig lite frysta jordgubbar.  Och irritera mig på Liten som inte fattar att han har det trångt, utan lever loppan där inne utan minsta bekymmer.