Valborg
Liten var hur snäll som helst och sov för det mesta hela dagen. Dessutom fick vi snällt nog sitta i ett eget rum för att slippa riskera smitta för Elians del.
Emilia hängde hemma hos en kompis under tiden och hade sjungit Singstar och fikat kaka och bullar... det var hennes förklaring på dagen i alla fall.
För att "fira" Valborg skall vi festa till det med flamberade biffar nu till middag.
Trevlig Valborg/Glad Valborg... säger man något sådant? Ähh, sup lugnt!
Önska inlägg?
Om du som läsare fick önska ett inlägg i min blogg, vad skulle det vara? Finns det något speciellt ämne som jag kan ta upp? En frågestund igen? Någon speciell bild? Jag vet inte, vad som helst. Vad är intressant? Och nu menar jag inte att ni skall påpeka att ni vill snoka i mitt privatliv. Detta är förvisso en väldigt ärlig blogg, där jag öppet skriver om svåra saker som hör till mitt liv... men det finns ju självklart en gräns.
Ibland känner jag för att passera den gränsen, just för att det finns så många människor som kan försöka trycka ned en med sina elaka kommentarer för att dom tror sig veta så himla mycket om mig och mitt liv, när dom inte ens vet hälften. Men med respekt för vissa människor (vissa som kanske egentligen inte ens förtjänar det) så väljer jag att hålla mig kvar på ena sidan och inte passera gränsen.
Ni förstår nog vad jag väljer att dela med mig av och vad jag inte tänker skriva om... men det vore som sagt väldigt roligt att få höra (läsa) om ni skulle önska något speciellt ändå.
Hur som haver, dagen har passerat med mycket vila, bajs enda upp på ryggen på Liten, gap och gnäll, en glad Emilia och matlagning. Sedan har jag även kikat runt lite och hittade gamla bilder på Emilia som liten och blev väldigt nostalgisk. Undra hur många gånger jag kan skriva: tiden går såååå fort!
Nu sover Elian och Emilia skall slängas in i duschen. Ha en trevlig kväll.
Less på febern!
Inte för att begära alldeles för mycket, men det hade fan varit skönt att få må bra och njuta av den här första tiden med min son istället för att knapra febernedsättande varje dag och bita ihop och praktiskt taget tvinga mig själv att inbilla mig att jag mår hur bra som helst.
Ont i kroppen och trött på febern!
Sedan fick Elian dessutom frispel när jag skulle amma honom. Han har aldrig skrikit så högt, mycket och länge som igårkväll. Han skrek tills han var blöt av svett och inte fick luft. Då provade jag att byta tutte och det var tydligen stenen som inte passade då, för han tog tag i den andra på en gång.
Jobbigt dock med tanke på att det är viktigt att amma ur den drabbade först, men då fick pumpen och mjölkfabriken komma fram igen och i natt har det varit lättare.
Emilia hade hur som helst haft det jättebra igår. Hon fick en sprillans ny sparkcykel i storasysterpresent och var helt överlycklig. Sedan hade dom mest hängt och ätit pannkakor... men det var nog bra för henne att komma härifrån en stund och få en massa uppmärksamhet.
Idag skulle dom på teater med dagis och sedan pratade hon om att leka med en kompis i eftermiddag, men vi får se hur det blir med det.
Nu skall jag försöka komma ihåg att äta något. Sedan vila.
Ha en bra dag!
Egentid
Jag tänkte bädda ned mig här i soffan och se på serier. Intresset har varit lika med noll sedan han föddes, vilket är ganska självklart... men nu tänkte jag faktiskt sysselsätta mig med det i lugn och ro.
Lillskrutt är så sjukt lik min brorsa när han var bebis. Skall försöka fixa bild och visa!
Kärt barn har många namn
Men Elian blir han väldigt sällan kallad även fast det faktiskt är det han heter. Jag säger det mest i seriösa sammanhang eller om jag skriver här i bloggen. Annars använder jag mig av alla hans tusen smeknamn.
Nu ligger han här på mig och kikar och är allmänt nöjd med livet. Men snart blir det mat för hans del och sedan sova.
Blandat väder
Och vad skall man säga om vädret då? Underbart! Att folk satt vid stranden i badkläder och andra kände på vattnet var för mig liiite överdrivet. Men att skippa jackan räckte gott och väl för min del.
Tjugo minuter efter att vi hade kommit in rullade mörka moln in och la sig som ett täcke över våran tidigare klarblåa himmel och nu regnar det... men det kan vi strunta i.
Elian har sovit i stort sett enda sedan jag gick ut i eftermiddags, bortsett från att vakna och käka och sedan somna om på en gång med lite gallskrik där emellan...
Förhoppningsvis planerar han inte att vara vaken heeela natten i alla fall.
Nu skall jag försöka få min överpigga dotter att varva ned, sedan skall hon nattas!
FAQ
Magknip och svartsjuka
Elian hade som sagt lite magknip igår och var rätt gnällig och bekymrad, stackaren. Mot kvällen blev det värre när Emilia plötsligt blev pangtrött och började gråta och säga att jag inte tycker om henne och aldrig vill vara med henne.
Hon är jättego med lillebror hela dagarna, är intresserad och vill gärna hjälpa till med allt och hålla, pussas och kramas... men just när hon blir trött så blir hon riktigt svartsjuk på Elian och då vill hon inte riktigt vara med.
Jag försöker att undvika hennes trötthet genom att natta i tid, men igår blev hon som sagt pang-trött från ingenstans och satt bara och tjöt.
Elian gallskrek, Emilia grät och mamman bröt nästan ihop. MEN vi klarade det med, jag fick prata ut ordentligt med Emilia och sedan somnade hon i lugn och ro... och så pratade vi mer i morse. Jag får alldeles ont i hjärtat när hon säger att jag inte tycker om henne längre. Samtidigt får man ju förstå henne... det har bara varit hon och jag mot världen i alla år.. och nu kom en liten grabb som stjäl delar av hennes uppmärksamhet.
Det kommer ta tid för oss alla att verkligen landa och komma in i det hela, han är ju inte ens två veckor gammal... men det är långt ifrån lätt.
Hur som helst, Liten sov bättre i natt men har ändå varit lite halvt bökig idag (att skriva det här inlägget har tagit ungefär hundra år).
Nu skall vi snart hämta syrran, sedan stannar vi nog utomhus en stund så länge det fina vädret varar.
Måndagssysslor
Sedan har han inte riktigt sovit gott idag på dagen heller... men han sover till och från, då och då.
Medan Emilia var på dagis och de stunderna Elian sov försökte jag städa undan lite och sortera bort saker. Det är sådant som inte riktigt prioriterats på sistone... men nu var det ett bombnedslag i varenda rum, så jag kände mig rätt tvungen att plocka lite.
Sedan har jag även skickat in papprena om Elians fullständiga namn (Elian Alvar Sebastian) då hans personnummer hade kommit.
Emilia är i alla fall lika pigg och hurtig som vanligt och studsar runt här inne.
Ren & Fin
Tydligen blev han trött av det för han somnade i soffan själv, vilket inte är så vanligt...
En pigg unge och en trött bebis
Nu har hon dock stängt in sig på sitt rum där hon sitter och pysslar med hemlisar. Hon är noga med att hänga upp en egengjord skylt där hon skrivit "Stegnt" på så ingen kommer in!
Men det dröjer nog inte alltför länge innan hon far runt här som en studsboll igen.
Liten ligger och sover på ena armen och jag försöker skriva med den andra så gott det går. När han bestämmer sig för att vakna skall han badas och sedan blir det middag.
Emilia mästerfotograferar med mina inställningar.
Pretty bubbles in the air
Emilia blåser bubblor på balkongen, Liten ligger och sussar men vad hände med vädret? Det var strålande sol i morse och jag har peppat mig själv hela förmiddagen så jag skall orka med en promenix... men så försvann solen bakom tunga moln och nu känns det inte lika lockande.
Men det är bara att peppa sig själv ännu mer, för ut måste vi idag. Emilia är dessutom cykelsugen som vanligt.
Morgonen började i alla fall med att Elian var lite grinig, han var trött och höll precis på att somna om när storasyster kom in i rummet... och så fort han hörde hennes röst slog han upp ögonen och så började hon sjunga för honom och vad händer? Ungen tystnar och blir helt kolugn. Han ÄLSKAR hennes röst och ännu mer hennes sångröst. Hon är en riktig hejare på att sjunga, så han är väl van vid det från tiden i magen och känner sig trygg.
Det blev i alla fall inte av att han somnade om, så upp gick vi och så frågade Emilia om hon fick byta blöjan (!). Hon var nämligen heeelt bestämd om att ABSOLUT INTE byta någon blöja på bebisen när han var kvar i magen... men saker förändras tydligen, för hon var minst sagt intresserad.
Men undra om man skall klä på sig nu när skrutten sover så vi kommer ut någon gång. Emilia har alldeles för mycket energi att göra av med... och det bör ske snarast innan vi blir tokiga på varandra.
Ha en trevlig Söndag!
Bloggpill
En febrig mjölkfabrik och kalas
Så det var bara att sätta sig med pumpen på patten. Mitt vardagsrumsbord blev till en mjölkfabrik. Pumpar, fyllda glas, inlägg och mjölkspill överallt. Emilia undrade vad det var för mjölk jag har egentligen, om det är komjölk. Hon tycker i alla fall att det är ganska weird att morsan sitter med tuttarna i vädret och full stråle ur dom... hehe.
Febern fortsatte i alla fall hela natten och även Liten sov oroligt så vi var trötta i morse. Nu knaprar jag febernedsättande och förhoppningsvis blir det helt bra snart.
Idag är storasyrran på kalas och började tjata redan i morse. Hon hann även med en cykeltur i förmiddags och nu kan hon cykla själv. Det lönade sig med att träna lite varje dag i alla fall. Taskigt nog trodde jag att hon var ett hopplöst fall för att hon är så jäkla feg... men det har ju gått superbra, hon är så duktig så! Hon är ju rädd, men hon visar det med att gapskratta.
Elian 1 vecka idag!
Idag har vi premiärbesökt BVC och min prins har växt hela 2 cm... alltså är han 53 cm lång och väger 3710! Det är helt sanslöst vad snabbt det går... jag ser verkligen till att njuta av den här första tiden för fulla muggar och blir nästan nedstämd när jag vet hur snabbt det går. Som sagt, med andra barnet är det verkligen helt annorlunda.
Dessutom har jag blivit en sådanhär putti-nutt-mamma som jag egentligen avskyr. Jag saknar Elian så fort jag lägger ned honom, jag pratar med bebisröst, luktar på honom stup i kvart och svävar på moln bara och ser inga bekymmer alls med bebislivet. Men lyckoruset släpper väl lite sen... kanske.
Eller så har jag blivit en nördmamma helt enkelt. För nu gulligullas det här hemma!
Bortsett från BVC var jag nere en sväng i centrum och införskaffade en ny amnings BH och köpte present till Emilias kompis som hon skall på kalas hos i morgon. Sedan mötte jag upp Caroline som följde med hem till oss och hälsade på. Jag tror att jag lyckades göra henne lite bebissjuk igen. Men vem skulle inte bli det?
Jag mår fortfarande lite halvkrassligt idag. Dock känns det inte i magen... det är någon skum muskel- och ledvärk... typ som febervärk fast utan feber. Dessutom känner båda mina föräldrar av det, så det måste vara något konstigt. Hoppas det inte är något som kan smitta skrutten bara.
Sen kliar och svider stygnen satan så det håller väl på att läka bara. Jag längtar bort från alla efter-förlossnings-krämpor nu. Skönt nog har min mage dragit ihop sig i alla fall, nu är det bara lite extra fläsk som hänger!
Ja, en massa otroligt viktig information. Intresset brinner för eran del? Hehe...
Måste passa på att be om ursäkt om min förlossningsberättelse skrämde livet ur vissa av er. Tänk på att alla förlossningar är unika och att få upp sitt barn på bröstet är bland det häftigaste man kan uppleva.
När Elian kom till världen
Förlossningsberättelsen. Varning för lång text!
Den 15e April går jag och lägger mig med ett enormt tryck nedåt, en märklig känsla i hela kroppen och massvis med "smärtsamma" förvärkar. Jag hinner sova någon timme innan jag vaknar upp vid halv två på natten den 16e av att det börjar göra riktigt ont och jag hajar på en gång att det äntligen är på riktigt. Jag ligger kvar ändå i fosterställning och andas igenom värkarna och lyckas slumra till emellan dom. Vid 4-tiden får jag den riktiga PANG-värken och får nästan lite panik. Jag hade gått 12 dagar över tiden och bara väntat på detta men när det väl var där på riktigt tänkte jag att jag kanske skulle ha orkat gå en till dag över tiden så man fick vila upp sig lite mer (typiskt tänkande). Jag gick hur som helst upp, värmde vetekudden och satte mig i soffan med MTV på och försökte andas så gott det gick. Värkarna var oregelbundna och väldigt korta så det gick ändå bra att stå ut.
Vid 5-tiden börjar det bli lite mer intensivt och nu kom dom regelbundet. Från 5-8 minuters mellanrum börjar dom plötsligt komma med 1-3 minuters mellanrum och det känns som om jag har värkar HELA tiden. Fortfarande är dom korta, de håller i sig mellan 40 sek - 1 min och därför är jag skeptisk till att ringa till förlossningen. Jag sitter och kikar runt på nätet så fort jag får en lugn minut och skräms av skräckhistorier om förlossningar som gått supersnabbt trots korta värkar så jag tar upp telefonen och ringer till SÖS. Jag får prata med en jättegullig barnmorska som hör att jag har ont, dock är det proppfullt hos dom så hon skulle ringa runt och fixa en plats åt mig och sedan återkomma.
En kvart senare ringer hon och berättar att hon har ordnat en plats på Huddinge, vilket var mitt sista val när det gäller sjukhus så jag känner mig riktigt besviken. Men vad skulle man göra? Proppfullt i hela Stockholm, som sagt. Hon hade skickat över min journal till dom och dom tyckte att jag skulle åka in på en gång.
Jag hoppade in snabbt i duschen, vilket var rätt skönt mot värkarna så jag fastnade en stund innan jag tvingade upp mig själv och klädde på mig, vilket inte var helt lätt med tanke på hur ont jag hade... hela tiden!
Jag meddelar mina föräldrar att det är dags och min pappa ordnar med skjuts åt mig, eftersom han skulle vara hemma med Emilia som låg och sov så gott under tiden. Till slut kommer min farfar och hämtar mig och min mamma som skulle vara med och han kör full fart till Huddinge.
Vid 7-tiden är vi framme och jag läggs med CTG vilket visar tydligt att jag har värkar konstant. Sedan kommer en riktigt speciell barnmorska in för att undersöka mig. Hon skämtar och snackar för fulla muggar och var... ja, speciell! Men jag kan inte låta bli att garva åt hennes kommentarer även fast jag har så jäkla ont. Hur som helst så var jag öppen 3 cm och hon säger "Nej inte skall du skickas hem nu i alla fall" och lägger fram den snygga landstingsrocken och de otroligt sexiga nättrosorna som jag får byta om till. Sedan visar hon oss till vårat rum och den där panikkänslan börjar sätta sig ordentligt. Vid varje värk fortsätter jag att andas mig igenom den men efter en stund kan jag inte stå eller sitta still så jag sätter mig på huk och hoppar eller gungar fram och tillbaka över sängkanten, vilket fungerar bra då.
Timmarna går och vid lunchtid ber barnmorskan min mamma att bege sig ut och köpa något att äta. Jag är mest orolig för att hon skall tappa bort sig själv och inte komma tillbaka så jag frågar barnmorskan gång på gång "men är det långt? Hittar hon verkligen sen? HUR långt är det?" och hon skrattar åt mig och säger att min mamma klarar sig alldeles utmärkt. Sedan håller hon mig sällskap i korridoren där jag vaggar fram och tillbaka med en gåstol. Vid en värk kan jag inte längre andas, jag skräms av smärtan och säger att jag vill ha hjälp tillbaka till mitt rum. Strax därefter kommer min mamma tillbaka och kastar i sig maten hon köpt samtidigt som hon masserar mig och peppar mig till att hålla ut.
Vid 14-tiden står jag inte ut längre och börjar gråta, jag känner att jag börjar tappa kontrollen. Jag hade ju egentligen tänkt mig en förlossning utan smärtlindring för att inte stanna upp förloppet vilket t ex Epiduralen kan göra. Men jag klarar inte längre av att andas, jag spänner mig, håller andan och gråter av panik. Min mamma trycker på larmknappen och sköterskan kommer snabbt och kopplar in lustgasen. Jag tackar självklart och tar emot och faaasen vilken befrielse det var. Den tog liksom inte bort smärtan, men den högg av topparna och bedövade det värsta.
Jag börjar med en "halv dos" gas men värkarna ökar snabbt i styrka och bara en halvtimme senare är jag uppe i full dos och det hjälper inte längre alls.
Barnmorskan tror att det är nära och gör en undersökning. Jag är beredd på att höra att jag är öppen 8-9 cm men så berättar hon att jag är öppen 5 och det känns bokstavligen som att hela min värld krossades. Jag hade kämpat i mer än 12 timmar och bara kommit halvvägs. Samtidigt har jag verkligen värkar konstant nu... topparna håller i sig i ett par minuter och går bara ned halvt därefter för att sedan gå upp igen. Ingen vila alls, dvs! Till slut skriker jag efter epidural och kl 15.25 kommer narkosläkaren in och skall sätta den. Hon är hyperstressad och berättar ingenting utan jag känner bara att hon lägger den fel och så säger hon att hon skall börja om. När hon väl lyckas känner jag av den efter ett par värkar och det var verkligen en hallelujah-moment. Jag kände fortfarande hur magen drog ihop sig och blev hård, men smärtan försvann och jag lutade mig tillbaka för att vila. Både barnmorskan och undersköterskan säger att det var ett klokt beslut, att jag inte hade orkat annars och att jag skulle passa på att vila nu och inte var alltför besviken på mina 5 cm, för det kan gå riktigt snabbt i slutet ändå. Jag irriterade mig på det för att det kändes som falska förhoppningar och räknade ändå med att det skulle ta 12 timmar till, minst.
Innan dom gick ut ur rummet bestämde dom sig för att ta hål på hinnorna, vilket kan snabba på det hela och självklart tyckte jag att det lät som en bra idé. Efter det hann jag sitta med en stor "blöja" på mig i ca. en halvtimme då jag började känna att det gjorde ont igen, men på ett konstigt sätt. Jag sa till min mamma att jag kände världens obehag och att det tryckte nedåt ordentligt... jag avvaktar ett par värkar men det blir snabbt så obehagligt att jag tappar kontrollen igen och smärtan är tillbaka, men hundra gånger värre. Och jag som trodde att det inte ens kunde bli värre. Epiduralen funkade alltså i ca. en timme innan jag fick såhär ont och plötsligt känner jag ett sådant enormt tryck nedåt och jag kunde verkligen inte hålla emot.
Barnmorskan kommer in igen och konstaterar att jag bara är öppen 6 cm och att det inte är krystvärkar jag känner, utan bara ett vanligt tryck nedåt. Jag har panik, kan inte röra mig och ligger bara och skriker. Då kopplar dom in lustgasen igen och jag försöker andas vilket är omöjligt när det känns som om jag måste bajsa ut en basketboll. Jag ligger istället och trycker på och skriker rakt ut i lustgasmasken medan alla i rummet försöker få mig att andas lugnt istället.
Klockan 17.50 försvinner Litens hjärtljud och in rusar barnmorskor och barnläkare. Jag är så tagen av smärtan att jag tror att jag ska dö, att både jag och bebisen skall försvinna. Dom skriker åt mig att försöka vända mig om men jag kan inte röra mig, jag kan inte andas, jag kan ingenting... så till slut hjälps alla åt med att få mig att ändra läge och efter 5-10 minuter kommer Litens hjärtljud tillbaka och går upp igen. Här någonstans får jag en 30 sekunders paus och jag börjar gråta förtvivlat för att jag var så fruktansvärt rädd. Smärtan var så skrämmande att jag inte visste var jag skulle ta vägen och jag var rädd för bebisens hjärtljud. Sedan var det så enormt frustrerande att höra att jag inte har krystvärkar när jag inte kunde låta bli att krysta. Så kl 18 undersöker dom mig och säger att jag nästan är helt öppen och snart skall jag känna de första krystvärkarna. Men de fortsätter och jag trycker på och skriker. Jag visste inte att jag hade en sådan enorm kraft i min röst och jäklar vad jag tyckte synd om alla på sjukhuset efteråt... för skrek, det gjorde jag!
Ironiskt nog hade jag ju skrivit i ett blogginlägg några dagar tidigare att "jag längtar efter att skrika: jag dööör" vilket jag absolut inte hade några planer på att egentligen göra. Men när jag låg där och hade så jäkla ont, krystade och samtidigt veta att jag inte var helt öppen så trodde jag verkligen att jag skulle dö. Jag har fått höra i efterhand nu att jag inte var ensam om dom tankarna, med tanke på att jag "försvann" och mina ögon rullades bak i huvudet.
Men kl 18.20 inser barnmorskan att jag verkligen krystar på riktigt och att Liten skall ut NU. De hjälps åt med att flytta mig till gynställning och säger att bebisen huvud är precis där och att han mycket riktigt är på väg ut nu. Jag blir otroligt peppad och krystar allt vad jag har, även fast jag inte har någon värk (vilket egentligen är meningslöst). Det känns som om det brinner mellan benen på mig och som att jag har en basketball halvt utanför rumpan men barnmorskan får mig att fokusera och krysta på rätt sätt istället för att skrika rakt ut. Till slut glider huvudet ut och jag försöker invänta nästa värk för att trycka ut resten av kroppen men jag får panik när jag inte får någon, utan känner bara att halva Liten sitter fast inom mig och barnmorskorna säger åt mig att krysta snabbt... för nu har han suttit där för länge. Så jag tar i allt vad jag har och trycker på och så säger det plopp och så stannar världen upp kl. 18.35. Jag tittar ned och ser en blå bebis med navelsträngen runt både hals och axel och jag frågar hysteriskt "varför skriker han inte!?" men ett par sekunder senare skakar dom liv i honom och han landar på mitt bröst. Och där fick jag för att jag undrade varför han inte skrek. Jäklar, vilken stämma han hade. Han skrek och skrek och skrek samtidigt som jag grät och grät och grät. Jag tittar ned på honom och hamnar i chock. Jag var fortfarande tagen av smärtan och rädslan och jag kunde inte riktigt förstå att han låg där och andades och att jag levde, för jag trodde verkligen inte att vi skulle klara det i slutet.
Efter att ha gråtit och vi konstaterat att han var obeskrivligt fin fick jag krysta ut moderkakan och sedan sy ett par stygn.
Sedan kom den berömda fikabrickan in och Liten skulle vägas och mätas. 3585 gram och 51 cm kärlek.
Förlossningen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade onödigt nog ställt in mig på att andra förlossningen oftast blir lättare och går snabbare och även att jag skulle klara det utan smärtlindring för att skynda på det hela ännu mer.
Men den blev istället hundra gånger svårare och mer intensiv än Emilias och tog dessutom längre tid. Med Emilia tog det 14 timmar och med Liten 17.
Det jobbigaste var att jag hade intensiva värkar konstant, att inget hjälpte och att Liten inte mådde bra förstås. Jag var i ren chock efteråt och det är väl nu man börjar landa och släppa det lite. Även fast all smärta i världen är värt det så är det ändå en helt sjukt omtumlande upplevelse men jag är glad för att jag hade världens bästa stöd under hela förloppet.
Eftervärk
Alexander är bara tre månader äldre men gud vilken storleksskillnad det är, det händer så himla mycket på så kort tid. Nu med andra barnet vill jag bara stoppa tiden och ha min gosbebis för alltid. Skillnad var det med Emilia då man bara längtade efter alla framsteg, krypa, gå, första ordet osvosv. Nej, Elian får gärna vara min bebisskrutt för alltid!
För övrigt mår jag riktigt dåligt. Jag har ont i magen och mellan benen och känner av febervärk i muskler och leder. Jag har haft kontakt med sjukhuset och BB-avdelningen där jag låg och dom misstänker att det är en infektion på g. Egentligen tyckte dom att jag kunde åka in på en gång men jag vill verkligen inte sitta på akuten med Liten (kan inte lämna över med tanke på amning) i onödan så jag avvaktar och ser om det blir värre och om jag får feber, för då måste jag åka på en gång förstås.
Det kan ju vara stygnen som spökar och sedan eftervärkar fortfarande. Eftervärkarna sägs ju vara dubbelt så jobbiga i jämförelse med första barnet... så vi får hålla tummarna.
Pappsen
Mer tänker jag inte skriva om det här ämnet. Jag har sagt det förr; jag vill inte besvara frågorna eller skriva om det... det är alldeles för komplicerat och privat och vi väljer att hålla allt mellan oss. Det viktigaste är att vi båda vill Elians bästa... och vi ser till att ge honom det. Punkt! Därför får ni respektera detta och sluta tjata, det kommer inte löna sig att fortsätta fråga, för jag kommer inte svara ändå. Det finns en gräns till hur pass öppen man kan vara. Som sagt, Elian har en pappa... men det är för komplicerat att förklara hela historien.. och vi har dessutom ingen lust med det!
Hur som helst, nu skall jag passa på att duscha. Man glömmer bort sig själv på något sätt.
Jag återkommer med bilder senare!
Stolta syrran
I morse vaknade hon glad igen och kom in och pussade på Elian innan hon gick upp och gjorde sig klar för dagis.
Sedan har det inte hänt alltför mycket mer. Jag och Liten åkte iväg till apoteket och en sväng till affären innan vi begav oss till dagiset för att hämta storasyster som var huuur stolt som helst när hon äntligen fick visa upp sin lillebror. Hon sken verkligen upp! Sedan fick hönsmorsan lite panik när alla barn ville klappa och titta på honom. Jag såg liksom bara trettio små, smutsiga och snoriga händer överallt, hehe... men då sa Emilia att man faktiskt måste tvätta händerna innan man tar på hennes lillebror. Som sagt, snacka om stolt och mallig hon var!
Nu har lillskrutt sovit i nästan tre timmar efter dagens biltur. Han älskar verkligen att åka bil och somnar in stenhårt i bilstolen.
Men jag måste nog ta upp honom innan mina tuttar sprängs och även försöka få honom att förstå att man kan vara vaken lite på dagarna istället för nätterna.
Det blev alltså ännu en helnatt med honom. Men annars är han verkligen hur snäll som helst... och lyckan fortsätter att svämma över här. Jag ÄLSKAR mitt liv!
Måste ta tag i förlossningsberättelsen nästa gång han sover länge så jag får med allt för jag har redan börjat förtränga och glömma. Att andra förlossningen blir lättare och smidigare behöver verkligen inte alltid vara sant! Fyfarao...
Men men, amma var det ja!
Heldag med återbesök
Det är även lite svårt att besvara alla era frågor just nu, men håll ut.
I morse började det nya livet på riktigt. Efter en hel vaken natt med Elian skulle man upp på morgonen, fixa frukost åt både mig och Emilia, amma Liten, klä på oss alla, lämna storasyster på dagis osvosv. Jag hade gått upp tidigare med Elian för att hinna med morgonmys och kaffe ifred innan Emilia skulle gå upp och tänkte att jag hade all tid i världen på mig.
Ändå slutade det med att vi alla stressade runt i sista sekund.
Hur som helst, efter att Emilia lämnades tog vi oss till sjukhuset där jag och Elian skulle på återbesök. Allt var finfint med honom, han fick en massa beröm och är nu en "A-baby" i journalen.
Han fick spruta och blodprover och sa inte ett pip, det var mest jag som fick tårar i ögonen av att se på när dom tog blod från hans lilla hand. Amningshormoner? Nej, inte alls!
Sedan hann han även med att bajsa på doktorn innan det var dags att bege oss till nästa läkarbesök.
Men men, nu skall jag snart få alla kvällsrutiner att gå ihop med båda barnen och sedan hoppas jag på att få lite mer sömn i natt.
Så mycket känslor!
Dagen har bestått av att försöka landa och bara njuta. Få igång amningen och bara stå ut med smärtan... förhoppningsvis blir det bättre om ett par dagar. Elian har i alla fall ett jäkla sugbehov och snuttar på allt så det var inga problem att få honom att ta bröstet.
Nu skall jag snart ta med mig gosbebisen och gå och lägga mig för i morgon bitti skall vi tillbaka till sjukhuset på återbesök och läkarkontroll. Då blir han nog glad med tanke på att han älskade att åka bil!
Första dagarna tillsammans
Gårdagen blev väldigt lång. Liten var på ett jädrans humör och skrek i stort sätt hela dagen om han inte hängde i mina tuttar som nu blöder. Fyfarao vad ont det gör såhär i början!
Men han undersöktes av läkaren och eftersom allt var bra fick vi åka hem igårkväll.
Efter att ha skrikit heeeela dagen blev han helt knäpptyst så fort vi satte oss i bilen och det blev en lugn hemresa.
Väl hemma välkomnades vi av världens stoltaste storasyster och mormor och morfar.
Hans humör fortsatte en stund på kvällen men när vi väl somnade i natt sov han som en prins och idag är han jordens ängel.
Jag är så lycklig, känslan är verkligen helt jäkla obeskrivlig. Jag kan inte ens skriva, det går liksom inte att förklara eller formulera sig på ett bra sätt... man vill berätta så mycket men det blir bara en osammanhängande text.
Självklart är det väldigt omtumlande och igår kände jag mig som ett vandrande lik med hemska eftervärkar, ont i tuttarna och noll sömn på hur länge som helst... men så behöver man bara titta på Liten så är allt värt det.
Som sagt... lycka... jag svävar på moln!
Här får ni några mobilbilder jag har på en alldeles färsk Elian! Nu måste jag mysa...
Nu är Liten här
Förlossningen var intensiv och jobbig, jag återkommer med bilder och hel berättelse.
Nu ligger vi på special-BB med besöksförbud och oj vad jag längtar hem och efter storasyster Emilia!
Jag svävar på moln även fast jag är i total chock. Äntligen, äntligen...
Ja Pang sa det!
Nu är det ca 5-8 min mellan värkarna, korta men smärtsamma sådana.
Nu skall det födas barn.
Torsdagen min
Jag hoppas i alla fall innerligt att jag skall slippa igångsättning som inte kommer ske förrän om hundra år. Jag kan gå ca. 21 dagar över tiden helt utan problem så länge han fortsätter att må såhär bra. Tiden skall i alla fall bokas om en vecka från idag. Dock fick jag en rekommendation i min journal från min BM till förlossningen om jag skulle bryta ihop totalt. Då kan jag ringa om en tid för bedömning ännu tidigare.
Men jag är livrädd för en igångsättning, jag vill bara att det skall starta naturligt... NU!
Hur som helst, jag försökte mig på en promenix tidigare men det känns som om jag har ett bowlingklot mellan benen... fyfarao vilket tryck nedåt! Så det blev en snabbis bort till affären där jag hämtade ut paket och sedan köpte jag med mig en sallad till lunch. Intresset brinner, eller hur?
I paketet fick jag en massa nagellack, till både min och Emilias stora lycka. Hon är halvt besatt av att måla naglarna och jag klagar inte heller.
De kom från Nailmail... klicka in där och kika. Om ni anger mitt namn får ni 30% rabatt på första paketet. Kanske kan vara något?
Och senare på kvällen ringde det på dörren och in kom en kylväska fylld med Risifruttis säsongsmak "Sommarflirt". Mums!
Men nu skall jag kasta in barnet mitt i duschen och sedan måla hennes naglar med någon av de nya färgerna på hennes begäran.
Sedan blir det Förlossningskliniken, Barnmorskorna och serier på datorn.
Ha en trevlig torsdagskväll och fortsätt hålla alla era tummar och tår och hoppas på att snart få läsa ett "Nu åker jag in" -inlägg!
BF+11 Slemmigt
Molvärken sitter i och vissa sammandragningar är inte bekväma alls.
Jag var övertygad om att det skulle sätta igång i natt, jag hade verkligen ont igårkväll och sov som en kratta i natt. Men icke. Fortfarande obehag och molande värk bara.
Men en hinnsvepning sätter igång en förlossning (75% av alla fall) inom 48 timmar, så jag har inte gett upp hoppet än. Snälla låt mig vara en av alla de 75% som det funkar för, snällaaa!
Jag tänkte ta en promenad och hämta ut ett okänt paket för att skynda på det hela.
Sedan tänkte jag föda barn. Japp! Envisa unge...
BF+10
SF-måttet har ju inte alltid med vikt och längd att göra, det kan ju variera... men ändå. Allt för att jävlas, som sagt! Han var inte farligt stor, allt såg bra ut... men det var typiskt bara.
Hjärtljuden låg på 132, blodtrycket var bra och så vägde jag mig för sista gången. 18½ kilo plus på 9½ månader.
Behöver jag säga att jag längtar efter att bli smal igen? Jag verkar tro att jag kommer bli pangsmal direkt efter förlossningen och livet kommer vara rosa fluffluff med bebismys och glada dagar? Hehe.
Hur som helst, efter alla rutiner fick jag min hinnsvepning. AJ!? Det var lite föda-barn-känslor av det hela men jag höll ut och BM var helt övertygad om att det skulle funka. Hon tyckte att det kändes positivt och tillräckligt moget... så hon lovade att hålla tummarna åt mig.
(Hinnsvepning: Det utförs av barnmorska eller läkare. Han eller hon gör en inre undersökning på dig och "sveper" samtidigt med fingret runt livmoderhalsen (cervix). Syftet är att lossa hinnsäcken barnet ligger i från livmoderhalsen. Detta stimulerar frisättningen av prostaglandiner, ett slags hormoner som sätter igång förlossningen.)
Efter det lossnade slemproppen (som har återbildats tremiljoner gånger!?) och nu är det blodigt och geggigt. Jättemysig info, eller hur? Har haft en massa förvärkar efteråt som verkligen spänner på ordentligt.
Så nu när BM har varit och pillat på Litens huvud, som hon själv uttryckte det, så hoppas vi att han förstår att det är dags att komma ut nu.
Nojiga unge
Upp kom hon i alla fall i tid.. så klart! Men trött som fasen var hon.
Nu skall jag bege mig in mot staden och till MVC.
Det är förmodligen första gången jag inte riktigt ser fram emot det under hela graviditeten. Han skall ju vara här nu, jag skulle ha fått lyssna på hans hjärtljud utanför istället.
Men nu är han som han är och det skall bli skönt att få förklara för min BM hur jävligt det är just nu. Hon är jättego och förstående, så förhoppningsvis kan vi planera något.
Ha en underbar dag!
Att tänka positivt
Men det är som ni säger, nu är det faktiskt inte så långt kvar... ut måste han ju, på ett eller annat sätt. Nu är det ju i sådana fall dagar istället för veckor.
Det är bara drygt, för dessa nio dagar på övertid har varit som en halv graviditet. Det finns inte ord för hur jobbigt det faktiskt är. Det plus alla krämpor, plus att man är tjurig och tråkig. Man blir liksom trött på sig själv.
Hur som haver, positiva tankar var det. Ut skall han. Snart!
På tal om positiva tankar så var det ju strålande väder idag. Varmt och skönt! Jag tog mig en promenad, dock en kort sådan... varenda steg var tungt som fasen. Men en liten dos av frisk luft är bättre än ingenting.
Sedan hämtades Emilia och hon gav sig på cykellektioner igen. Hon lyckades faktiskt cykla själv någon meter innan hon fattade det, blev rädd och tog i med benen. Men som sagt, en början!
Efter det har det inte hänt så himla mycket mer. Jag har frossat i tusen förlossningsberättelser på nätet (att komma på andra tankar, javisst!?) och läst om olika graviditeter.
Nu tänkte jag dock lämna det och kika på veckans Gossip Girl avsnitt istället, avnjuta en kopp hallonbladste och trycka i mig lite frysta jordgubbar. Och irritera mig på Liten som inte fattar att han har det trångt, utan lever loppan där inne utan minsta bekymmer.
BF+9 Jag orkar inte mer!
Jag börjar tro att jag är nära bristningsgränsen nu. Jag är fortfarande arg och less, i natt kände jag mig allmänt nedstämd och ville bara gråta för allt. Jag grät för att Emilia såg så fin ut när hon sov, sedan grät jag för att Liten sparkade och knuffades i magen för fulla muggar och jag är så jäkla less på den känslan. Efter det grät jag för att jag hade ont, för att jag inte kunde somna, för att jag vaknade så fort jag hade somnat men INTE av värkar utan obehag bara.
Ett känsligt hormonmonster var det, ja. Ett slitet sådant. Jag är klar med detta nu, hör du det Liten!? Jag är sååå klar med detta. Nu får du komma ut istället, nu MÅSTE du komma ut.
I morgon blir det BM-besök. Jag minns när den tiden bokades för ett par månader sedan och jag skrattade åt henne och sa "HA! Knappast att jag dyker upp, då har jag nog en tvåveckors bebis hemma istället".
Och på sista besöket kramades vi och hon önskade mig all lycka till på förlossningen och sa att hon skulle gå och vänta på mitt samtal om att jag har fått barn.
MEN.... ja, men... så kommer hon få träffa mig i alla fall.
Jag skall gråta, böna och be på mina bara knän om igångsättning SNARAST. Jag skall hota om att tälta i väntrummet om hon inte bokar min igångsättning.
Och sedan när jag ändå är på och jobbig så kan jag tjata till mig en hinnsvepning också. Det verkar dock knäppt, med tanke på att hon aldrig har gjort en gyn-koll, varken nu eller när jag väntade Emilia. Men vem vet, om man gråter och tjatar så kanske hon ger med sig..?
Jag förstår ingenting. Ingen i min släkt har gått över tiden såhär, det var inte vanligt på faderns sida heller (det sägs ju vara ärftligt) och jag gick inte över med Emilia.
Men den här graviditeten. Den här bebisen... han gör ALLT för att jävlas.
9 Dagar över tiden.
NIO DAGAR!
Jag skall försöka få mig en promenad idag. Inte för att det hjälper... inget gör ju det?
Om vi alla ropar samtidigt: UT MED DIG! Så kanske han lyssnar?
BF+8
Dock sväller resten av kroppen upp och man känner sig tyngre ändå.
Att sova har blivit omöjligt, att gå utan obehag var länge sedan.
Liten rör sig i alla fall som vanligt, dvs har han frispel där inne till och från. Hur fasen får han plats!? Magen rör sig från höger till vänster och upp och ned mest hela tiden.
Det sägs ju att dom lugnar sig lite dygnet innan förlossning för att samla kraft... då är min förlossning alltså väldigt långt borta!
Skönt söndagsväder
Vi var i alla fall ute en stund och morfar hängde på och skulle lära Emilia att cykla utan stödhjul. Känns som om det är dags att lära sig för hennes del. Det gick däremot sådär... hon är lite feg av sig, men man måste ju börja någonstans! Hon var i alla fall noga med att skrika och se till så att han inte släppte taget.
Innan dess var vi och storhandlade... till och med de första blöjpaketen till Liten fick jag med mig hem. Det kändes dock onödigt med tanke på att han aldrig kommer komma. Han har ju bosatt sig i kaggen på mig för alltid.
Hur som helst, nu provar jag "mirakeldrycken" igen bara för att.
Alla som har haft BF samtidigt som mig har nu fått sina bebisar (forumkontakter)... till och med dom som varit beräknade efter mig och självklart är det jätteskoj att få se bilder på allas små mirakel men faaan vad bitter man blir. Envisa Liten, snälla låt mig slippa igångsättning som skall diskuteras på Onsdag annars.
Nä, mirakeldryck var det ja!
BF+7 FYFARAO!
Någon timme senare vaknar Emilia och vrålar, gråter och är allmänt hysterisk. Jag försöker lugna henne men hon vill inte lyssna på ett ord jag säger och vill bara sova PÅ mig. Jag går ned med henne till hennes plats flera gånger och ligger bredvid men hon vrålar ändå.
Det slutar med att jag blir arg och frustrerad. Egentligen inte på henne, utan på hela situationen... att jag är trött, att ungen aldrig kommer ut, ja... att ingenting funkar som jag vill just då och min ilska gör det såklart värre.
Snabbt efter får jag ångest för att jag blev arg, jag ger med mig och låter henne komma upp till min säng och vi somnar tätt intill varandra.
Sedan vaknar jag en kvart senare av att hon kickas och min kropp gör mer ont. Det är ju förstås därför jag inte tillåter henne att sova i min säng just nu egentligen.
Det positiva idag är att solen skiner. Tur det! Jag skall försöka få i mig några liter kaffe innan jag beger mig ut med Emilia. Det blir nog en cykeltur eller liknande, så länge vi kommer ut.
Och slutligen: idag är jag arg på bebisen. Riktigt arg. En jävla veckas övertid...
Långa, gråa lördag
Vi har inte gjort så mycket skoj alls idag. Jag har roat mig med att tvätta och springa lite i trapporna upp och ned till tvättstugan, vikt tvätten, sorterat och fixat med lite småsaker och Emilia har för det mesta roat sig själv.
Dock har hon mycket spring i benen och skulle behöva en powerwalk-runda (eller en trip till lekparken). Men inte ens hon vill gå ut pga regnet och det mörka vädret. Hon nöjde sig med en promenix till affären i förmiddags och en när det skulle slängas grovsopor en bit bort.
Men hon är lika glad ändå och sysselsätter sig själv så gott det går med att pyssla, skriva, läsa, spela och kika på barnprogram. Tur att någon är hurtig och positiv i alla fall...
BF+6
Jag vaknar upp varenda morgon och blir lika besviken. Jag är nämligen helt säker på att det kommer sätta igång mitt i natten. Jag vet inte om det är för att det gjorde det med Emilia, men det känns bara så... det känns onaturligt att det skulle sätta igång mitt på dagen. Hur vanligt är det egentligen?
Jag hade i alla fall några stycken rejäla... förvärkar... i natt. Jag trodde till slut att det kaaanske var på g ändå, så jag tog två panodil för att somna och samla kraft. Istället somnade jag, sov tre timmar, vaknade upp kissnödig, gick och kissade och inte en enda sammandragning till efter det.
Från helt regelbundet.. var femte minut, de spände till i mage, rygg och ljumskar... till ett enda lugn. Jag vill inte ha lugn och ro längre... jag vill ha ont! Jag vill ligga inne på förlossningen och skrika "jag döööör". Nej, denna gången har jag lovat mig själv att inte skrika. Vi får se hur det går!
Nu blir det en promenix med Emilia till affären. Massa onyttigheter skall köpas... tröstäta kan vara bra ibland! Och senare blir det tvättstugan.
Happy Saturday
Min Graviditet:
Den första tiden bjöd på ett underbart illamående som tillät mig att flytta in på toaletten. Både hemma och på jobbet. Jag kräktes var och varannan minut, konstant, dygnet runt.
Sedan fortsatte det med yrselattacker... då kräktes jag bara inte var som helst utan svimmade också. Det snurrade till i skallen på mig hela tiden och det var riktigt otäckt vissa gånger att slå upp ögonen och inse att man svimmat och spytt ned sig på samma gång.
Sedan bjöds det på infektioner, de eviga ryggproblemen, blödningar och ett knäckt psyke.
Graviditeten har innehållit en rad olika krämpor och problem men självklart har det varit underbart till och från. Som dagen jag fick se Liten på rutinultraljudet och det konstaterades att det var en lillebror som skulle bli del av den här familjen.
Eller de allra första sparkarna, att kunna knuffa till magen och få en spark tillbaka som respons.
Att se magen växa vecka för vecka...
Den här graviditeten har varit ett underbart helvete helt enkelt.
Den har gjort mig snurrig i skallen, förvirrad, gett mig äckliga cravings, gjort mig svullen och fet, bjudit på svettattacker vid helt fel tillfällen, gjort mig finnig men ändå med torr hy, tvingat iväg mig på hundra läkarbesök och sjukgymnastikbesök, gjort mig till ett känsligt hormonmonster och fått mig att gå och kissa på nätterna tremiljarder gånger och fasen vad jag kan göra listan lång MEN viktigast av allt: den här djävulsgraviditeten kommer ge mig Liten. Världens bästa Liten.
Och även om han har jävlats med mig totalt och jag sitter här på övertid och bara vill att ungen skall UUUUT så vet jag att allt kommer vara värt det när jag får upp honom på bröstet.
Snart hoppas jag på att göra en fortsättning på detta och dela med mig av den sista delen: förlossningsberättelsen!
BF+5
Natten blev lång och sömnen kass, till och med Emilia sov dåligt. Hon skall i alla fall leka hos en kompis nu på eftermiddagen så jag får vara hur arg och bitter jag vill.
Dessutom har det hänt lite onödiga saker som inte gör livet lättare just nu. Det är inte lätt när det är svårt helt enkelt... men när når man bristningsgränsen?
Hur som helst, bloggen har flyttats och heter numera:
Vill du prova en mirakelkräm?
Det är en återfuktande kräm som man kan använda till både kropp och ansikte. Den passar även till blöjeksem, som användning efter sol och bad och även efter en dag i kylan.
Den passar dvs till hela familjen och gör huden mjuk och skön. Den är dessutom oparfymerad och passar den med känslig hy (såsom babyhuden).
Nu tänkte jag att tre av er kan få chansen att också få hem denna A-creme.
Lämna bara en kommentar till det här inlägget med mailadress.
Lycka till!
BF+4
I natt sov jag faktiskt helt okej, dessutom somnade jag om TVÅ gånger i morse efter att Emilia gick till dagis och sov till 11. Inte illa! Så just idag skall jag väl inte klaga, även fast jag känner mig nere, bitter och allmänt sur på min ofödde.
Jag tänkte bege mig ut på långpromenad igen och sedan städa. Om jag så skall lyssna på någons kommentar och skura golven för hand på alla fyra så skall det provas. Jag skall prova alla era tips helt enkelt.
Bortsett från "men tänk inte på det" för vet ni? Det ÄR omöjligt. Jag KAN inte "leva som vanligt". Jag känner mig övergravid i denna flodhästkropp, man blir ständigt påmind av alla "har han kommit än?"-sms och ja, jag kan göra listan lång. Det går inte att blunda för att jag gått fyra dagar över tiden och veeeerkligen vill ha ut ungen. Det går inte att njuta av en graviditet på övertid, i alla fall inte denna graviditet.
Men jag vet att ni inte menar något illa, så tack för tipsen ändå.
Nä, hålla sig aktiv var det idag, ja!
BF+3
I natt var jag säker på att det skulle sätta igång men icke det. Den där jäkla långpromenixen igår hjälpte ju inte alls så idag testar jag metoden att bara sitta och vila. Nackdelen är att tiden går så extremt sakta och man blir tokig. Vad skall jag göra för att få tiden att gå?
Liten ligger bara där inne och tjockar på sig och blir större och större.
Det gör mig lite nervös faktiskt. Nej, kom nuuu!
Min tisdag
Och om jag inte svarat så tackar jag er nu. Ni är bäst!
Idag har jag fått dagen att gå genom att ta en långpromenad. Så mycket som jag gått idag har jag förmodligen inte gått sedan jag blev sjukskriven i Oktober. Det gjorde ont, minst sagt ont... men jag hade så mycket frustration och irritation inom mig så efteråt kändes det bättre ändå.
Så fort jag kom hem var det bara att lägga sig i ett kokhett bad och försöka ignorera all pain och om jag inte sover i natt... då blir jag förvånad!
Jag har även fått i mig en MASSA färsk ananas idag, jag blandar hallonbladsté och basilikaté och hoppas på det bästa.
Idag har kroppen i alla fall svarat med en del förvärkar och molvärk till skillnad från andra dagar. Dock spelar det inte så stor roll egentligen... det är dom riktiga värkarna jag väntar på!
Emilia har i alla fall varit och är fortfarande med min faster idag. Hon hade längtat och så passade det bra nu när fastern min har "påsklov", så dom skulle till stallet och leka lite.
Emilia tycker nog att det är lite skönt att komma bort nu och få bli lite bortskämd och framför allt slippa den sura morsan. Men ändå är hon som en klisterlapp här hemma och är inte snål med att säga att 'mamma är bäst' jämt och ständigt.
Hon tycker väl synd om mig, samtidigt som hon tycker att jag är rätt jobbig.
Det är i alla fall tur att hon är så jäkla snäll och förstående för hennes ålder, trots att hon går mig på nerverna till max ibland, trotsar och käftar emot... men barn SKA ju vara barn!
Men huuur som helst, snart kommer hon hem och så blir det middag och vanliga kvällsrutiner. Sedan önskar jag mig lite sömn i natt! (eller värkar...)
Bjuder på en bild från helgen när hon fick fönsterfärg i påskägget. Det var en hit!
BF+2 - Klagosång
I natt sov jag så ruskigt dåligt... händerna och armarna började svälla upp precis som fötterna och det gör ONT, jag kunde inte ligga bekvämt på något sätt alls. Och när jag väl började somna så blev jag såklart kissnödig... i natt har jag varit uppe mer än en gång i timmen. Inte konstigt med all vätska förstås, men faaan NEJ nu vill jag inte mer!
Så tänker man på dom som går över mer än två veckor. Hur orkar dom? Hur skulle jag orka det? Tänk om jag skall behöva det? Alla krämpor blir verkligen värre för var dag nu och dagarna känns som en enda evighet.
Och stackars Emilia som har mig som mamma just nu. Stackars alla i min närhet för den delen.
Snälla, kom nu Liten så jag kan bli människa igen!
Drömma sig bort?
Var tog våren vägen? Har någon spolat tillbaka tiden? Snön är tillbaka och Liten vill inte komma ut. I don't blame him!
Hur som helst, vädret kan ta sig! Idag skall vi umgås med Amanda och Pontus. Dom flyttade ju till Malta i November så vi har inte träffats sen dess. Det skall bli sjukt trevligt! Dessvärre blir det bara någon snabbis innan dom åker tillbaka till värmen och fortsätter att leva livet.
Ha en treeeevlig dag i snön.
Sysselsatt till max
Det blev även lunch och glass och storhandling.
Resultatet av dagen? Inte en enda förvärk, knappt en sammandragning. Såhär lugnt har det inte varit på nio månader känns det som. Liten vill inte komma längre helt enkelt.
Hur som helst, dagen gick snabbt och det gillas just nu!
Apoteket tävlingen avslutas ikväll och det är inte jag själv som väljer vinnare så info om det kommer senare, ni får hålla utkik i era mail-inkorgar!
Den efterlängtade dagen
Men istället sitter jag här, övergravid med hängmage, vätskefyllda fötter och ben, en rygg som värker satan och ja, jag kan säkert komma på tusen andra klagomål. Jag är SÅ jäkla klar med att vara gravid.
Dessutom tycker nog alla andra detsamma. Nu kommer 100 sms om dagen "har han kommit än?" och alla är nyfikna och förväntansfulla. Så det går ju inte direkt att koppla bort tankarna och leva som vanligt... all fokus är ju på att få ut denna bestämda, envisa Liten!
Jag lovar att meddela mina nära och kära när det är dags, det vet ni! Dessutom vill jag uppdatera bloggen när det väl är dags så alla ni underbara läsare kommer också få reda på det.
Jag tänkte skriva en sammanfattning om hela min graviditet senare. Det har minst sagt varit turbulent och händelserikt... det har gått nio LÅNGA månader.
Men nu skall jag få denna dag att gå, jag skall ut och sysselsätta mig.
Rastlös gånger tusen
Dagen började med påskägg- och presentjakt för Emilias del. Hon var minst sagt nöjd med alla sina nya grejer.
Efter det begav vi oss ut och grillade och njöt av vårsolen en stund och Emilia lyckades gå igenom isen och få sig ett ordentligt fotbad. Jag sa åt henne fleeera gånger att inte gå ut på isen, att den inte skulle hålla och att hon fick vara på stranden bara... men självklart sprang hon ut med full fart efter ett tag och isen sprack.
Det gick ju bra men hon ångrade sig jäkligt mycket efteråt förstås.
När vi kom hem på eftermiddagen kunde jag verkligen inte sitta still. Rastlös som sagt! Jag skruvade ihop skötbordet, placerade det där det skall stå, städade undan, packade om BB-väskan, lekte hemma SPA med inpackningar, färgade ögonbryn, målade naglar and so on och sedan målades det ägg med Emilia och så åt vi påskmiddag med mina föräldrar.
Nu finns det inte så mycket mer jag kan göra av den här dagen bortsett från att natta min överglada unge och sedan kika på veckans Vampire Diaries avsnitt.
Sedan kan vi ju hoppas på att föda lite barn i morgon, eller hur?
Från oss, till er!
Långfredag
För en stund sedan kom min gammelfarfar förbi och lämnade påskägg och present till Emilia, snällt nog. Hon fick några pennor som man skall måla på fönster med så hon är helt uppe i varv och vill prova.
Jippi? Hehe, men det bör nog vara lätt att tvätta bort!
Vårkänslor
Vi tog sovmorgon och slappade sedan hela förmiddagen, sedan blev det småplock här hemma och en ganska sen lunch. Nu skall vi alldeles strax bege oss ut en stund och Emilia skall få premiärcykla för i år.
En rask promenix kan ju sätta igång förlossningen (jag veeet att jag tjatar och jag veeet att jag sa att jag skulle sluta upp med huskurer osv... men det är bittert just nu) så jag skall försöka vara så aktiv som möjligt, även fast jag är handikappad. Det enda resultatet lär väl bli extrem smärta i ryggen ikväll... MEN vad gör man inte?
Ha en fortsatt trevlig långfredag!
Akupressur då..?
Sedan stressade vi iväg till älskade Söder där min barnmorska väntade på mig. Jag hade gått upp 1 kg sedan sist, hjärtljuden låg på 144 som vanligt och magen hade växt precis som den skulle. Han ligger fortfarande fixerad och har sjunkit ned ännu mer... även det precis som han skall.
Min barnmorska visade mig även en punkt där man kan massera för att sätta igång förlossningen (akupressur). Just den punkten gör svinont, men enligt henne var det det enda man kunde göra själv OM det är tillräckligt moget och bebisen är redo... så jag får testa att massera lite. Nästa tid hos henne är i alla fall den 14e och då kommer vi beställa tid för igångsättning OM Liten inte kommit än, men det mååååste han!
Nu skall jag smälla i mig resten av den där mirakeldrycken, man skulle ju få i sig resten dygnet efter om inget hade hänt.
Men när den är slut så är det slut på alla huskurer. Bortsett från hallonbladstéet och färsk ananas... men bara för att det är sjukt gott! Men Liten kommer ju som sagt när han känner för det och om han tänker bråka så blir jag igångsatt, även fast det är hundra år kvar dit och både barnmorska och läkare tvivlar på att det skall behövas. BM gissade på 8e April och läkaren har ju sagt att det är dags och nära väldigt länge nu...
Här är dagens blivande storasyster med hennes påskpynt som hon gjort:
Skärtorsdag
Men men, nu skall jag snart bege mig in mot Stockholm, det blir som skrivet tidigare BM besök och sedan svänga förbi Caroline och plocka upp saker jag får låna av henne till Liten.
Jag får skjuts fram och tillbaka, skönt att slippa pendeltågen!
Emilia hänger på dagis som vanligt och är utklädd till påskkärring. Det var verkligen livsviktigt med sminket i morse.
Vi är lite sent ute men i morgon skall vi försöka plocka lite påskris och pynta med fjädrar osv...
Sedan kan vi hoppas att Liten kommer som ett påskägg lagom till påskhelgen och BF!
Ha en trevlig torsdag.
