Denize - Ensam morsa till E&E i Spanien - Foto

Titta vilken liten Emilia! Här är hon ett år och några månader bara.  Söta skruttunge!

Läkarbesöket gick bra, det enda som kan hjälpa mig nu är vila och sjukgymnastik.  Så det blev en månads sjukskrivning.  Det känns sådär, jag vill egentligen verkligen inte det... jag vill inte ha ont och sitta hemma.  Men nu är det som det är och då får jag göra det bästa av det hela, jag måste ta det lugnt nu.
Till sjukgymnasten skall jag nästa vecka, jag hoppas på att få en TENS apparat eller vad fan som helst som kan bedöva min smärta lite med tanke på att jag inte får äta smärtstillande som jag i vanliga fall gör.

Hon gav mig i alla fall lite tips på om hur jag skall hantera mina yrselattacker och sedan pratade vi lite om mina sammandragningar, men det blir förmodligen bättre när jag får vila och inte springer och stressar på jobbet.
Vi får se helt enkelt.  Så länge det inte går att klocka dom så att dom kommer regelbundet så är det bara att slappna av och andas igenom dom. 



En trött och sliten flodhäst med en mysmage idag.

Jag har ont.  Min rygg är ett stort skämt, så pass ont gör det.  Jag går som om jag bajsat på mig, vaggar och haltar och ändå gör det så jäääävla ont! Tusen knivhugg för varenda steg jag tar och så fort jag kommer hem brister det; jag gråter, floder, mängder av tårar... för att det gör så jävla ont!
Jag är bra på att bita ihop och tänka att det inte är så farligt men så fort man slappnar av känner man hur intensivt det är.
I morgon jobbar jag bara fyra timmar, sedan är det off to läkaren och jag har bara en sak att säga: hallelujah! Hon måste hjälpa mig, hon måste göra något, jag orkar inte gå som en flodhäst längre och kämpa emot tårar.  Nope, icke. 
Sedan skall hon göra något åt att jag knappt sover pga att jag har så pass smärtsamma sammandragningar, hon skall komma på varför jag är så snurrig, virrig och tappar saker och tappar min egen balans för den delen.

Jag är gravid.  Jag får klaga! Så våga bara klaga på att jag klagar... för då kommer jag klaga på att ni klagar på att jag klagar. 
Nej men nu är det inte lätt, jag försöker... jag vill så gärna leva som vanligt, men fan... detta går inte! Det kan inte vara sunt att pressa sin kropp så pass hårt som jag gör. 
Men bara att tänka framåt, nu kan det bara bli bättre.  Nästa vecka skall jag även börja gå hos en sjukgymnast och få min tegelvägg till rygg masserad.  Längtar, längtar!

Hur som haver, nog om det.
Nu har mina päron åkt hem igen och dottern min följde med.  Det blev tomt, tyst och väldigt ensamt... men Emilia hämtar jag efter läkarbesöket i morgon.  En kväll och natt för mig själv, alltså... ett långt varmt bad, någon snabbmat och sömn... hoppas jag!

Nu sitter jag och Emilia och funderar på vad vi skall ordna till lunch.  Jag är jättesugen på en pepperonipizza som ligger i frysen och nästan skriker mitt namn så för min del blir det nog en sådan, när jag är sugen då är jag som sagt SUGEN!
Emilia förstår dock inte hur gott det är med pizza så hon vill ha något annat, helst ravioli eller nuggets.  Exklusivt och nyttigt? Oh ja.  Men det får funka en söndag som denna.
Ännu ett inlägg om mat.... underbart, flodhästen!


Visst är jag smal!? Och så kommer man på att detta bara är början...

Emilia däckade här i soffan medan jag skrev det tidigare inlägget.  Det känns helt sjukt att bära över henne när hon somnar här, hon är ju inte speciellt liten.  Jag undrar det ännu en gång; var fan tog tiden vägen? Jag försöker att ta vara på varenda dag som går nu... för jag har verkligen tagit tiden för givet och Emilias tidigare dagar kommer ju aldrig tillbaka.  Dock måste jag komma ihåg att hon är just stor, så jag inte gör henne till mammas stora bebis... det mår ju ingen bra av.

Kärleken till ens barn går inte att beskriva. 

Det finns något jag verkligen ser fram emot, nästa vecka! Mina föräldrar kommer nämligen ut hit och sover över ett par nätter... jag träffar dom så sällan, så det skall bli jättetrevligt. 
Dom ska hjälpa med att lämna och hämta på dagis eftersom jag börjar jobba så tidigt och Emilia skall få lite kortare dagar alt. höstlov.  Jag ser fram emot att få äta min mammas mat (ja nu börjar tjatet om mat igen!) och självklart bara att få umgås.  Emilia längtar efter att få visa hennes dagis och visa våran lägenhet förstås.

Nej nu skall jag nog krypa ned i en helt renbäddad och varm säng,
Flodhästen kräver sömn, en massa sömn känner jag just nu.  Trötter!

 

Bilderna (klickbart): Endast för att göra morfar stolt! Den första är otroligt gammal, med gammal bloggstämpel.  Men åh så fin hon är med halsduken! Snart skall en "född bajare" body köpas till liten.  Då blir han fin! 

I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven

"Mamma.... i natt drömde jag att jag hade en jättedum farmor och pappa som slog mig och ville döda mig... och dom gjorde så jag inte fick träffa dig nå mer.... o det är så jobbigt, för jag tänker på det hela tiiiden...."

Synd att man inte kan skydda sina barn från mardrömmar....

Det har varit en lång dag idag.  Det tog nämligen ett bra jäkla tag hos doktorn... en massa folk och lång väntetid men till slut fick dom ta alla prover och så fick jag träffa läkaren.  Blodtrycket var inte det bästa och det är nog därför jag är så extremt snurrig i skallen.
Sedan hittade han även en infektion som jag får äta penicillin mot.  Det kan vara det som gjort så jag svimmat, haft sömnproblem men ändå varit trött osv. 
Jag är i alla fall sjukskriven veckan ut och på måndag hoppas jag på att kunna börja jobba igen.  Något som jag verkligen vill, vill bara lyckas komma in i rutiner igen men nu skall mina chefer börja strula med en massa så vi får se hur det går med det.  Det är tråkigt när man inte riktigt är överrens om rätt viktiga saker.

Anyways, efter läkaren hämtade min faster upp mig och vi hämtade upp Emilia, svängde förbi Willys och handlade lite och nu har jag precis lagat mat och ätit. 

Nu skall jag proppa i mig chokladpudding och kolla på tv med skrutt.

Vackra Emilia, midsommar tidigare i år.  Ge mig sommar och sol, nu!

Då har man först växt ur XS, sedan S och nu M i byxor... till och med mjukisar som brukar vara lite större.  Magen ser ganska liten ut enligt mig men FAN vad alla kläder börjar bli obekväma. 
Nu tycker jag att tiden kan gå lite snabbare.  Jag längtar efter lillebror/lillasyster så jag spricker.  Jag vill ha April 2010 NU! Även fast tanken av att föda barn igen ger mig lite magknip.  Nejdå, det skall nog gå bra... oftast går andra förlossningen lite lättare och snabbare, man kan ju hoppas!

2010-04-04.  Vi väntar, vi längtar!

Min kära dotter är hemma hos en polare och leker av sig.  Jag skall snart bege mig ut i höstvädret för att hämta upp henne.  Liten ligger och sprattlar och slår kullerbyttor för fullt, nu börjar rörelserna bli starkare och starkare men det är fortfarande bara fladder och inga ordentliga sparkar.  Dem längtar jag verkligen efter!

Jag kan inte säga att turen är med mig just nu.
Dagens dusch resulterade i en översvämning i halva lägenheten.  Så jag sprang runt och skurade och torkade och kastade handdukar och var arg och så halkar jag såklart och ramlar rakt in i ett vägghörn.
Efter det skulle jag hälla upp mjölk i ett glas varpå det snurrar till i skallen (jävla yrselattacker) och jag tappar glaset.
Igår skulle jag laga lunch, men mådde illa av stekoset så tänkte att jag skulle gå ut ur köket i någon minut för att få luft, då sätter jag mig ned och tio min senare tänker jag "men fan vad det luktar konstigt då..." Ja, bränd mat luktar ju inte så gott?

Virrig eller? Sömnbrist gånger tusen!

Mysmage, underbart att vakna upp och känna den.  Jag är lyckligt lottad!

Nu börjar det växa, min lilla ängel växer för var dag och nu är han ca. 16 cm liten.  
Jag vet vad kärlek innebär ...

Mycket tankar fortfarande såklart.  Från att bryta ihop ena sekunden till att sedan slå all sin ilska mot väggar och soffan, så jävla mycket ilska.  Hata är ett starkt ord och jag gillar inte att använda det, men dom där två... fyfarao vad jag hatar dom! Jag hatar er och det kommer jag att göra tills dagen jag dör.  Ni bör hata er själva också.
Men som rubriken lyder, I'm better off without you.  Jag klarar mig bättre utan dig och din blodigel, för det är precis vad hon är... hon var på, på, på från dag ett och ville förstöra.  Well, congrats!
Detta kommer inte försvinna över en natt men jag VET att det kommer gå över och den dagen kommer jag kunna se på er båda och skratta.  Och så kan du fortsätta sitta och gråta över att du förlorat det enda du hade. 

Bebisen sprattlar till och jag undrar hur fan du kunde kasta bort detta.
Burn!

I'm your number one fan ;)

Emilia och en liten mage för några veckor sedan.  Hon kommer bli världens bästa storasyster.

Du ger mig ljus i allt mörker.  Tack älskade du för att du finns, du gör mig stolt.

Vad gjorde du samtidigt som jag låg hemma och grät pga dig? Du satte på en annan brud.
Pappan till mitt ofödda barn, mina damer och herrar.

Du har det inte alltid lätt men du finns alltid här för mig ändå.  Även fast du själv kan må dåligt så kan jag ringa dig vilken tid som helst på dygnet och veta att du kommer orka lyssna och bry dig ändå.  Du är inte bara världens bästa mamma utan min allra bästa vän (även fast du kan vara rätt tjatig!!!).
Jag vet att du läser det här, därför vill jag att du ska veta att jag tänker på dig och vet att du inte har det lätt i natt eller imorgon bitti.  Jag hoppas allt går bra på sjukhuset och att det närmaste dygnet går snabbt för din skull!

Jag och mina fullt normala föräldrar för många år sedan.  Ni är galna, men helt okej ändå!

Mitt i all förtvivlan sparkar liten till där inifrån.  En påminnelse på att ett mirakel växer och gror inom mig? Känslan är obeskrivlig, jag älskar dig lilla vän.

Min dotter heter Emilia och fyllde fem nu i somras.  Hon är en på tok för snäll och varm brud som kan charma vem som helst.  Hon har en egen vilja som ingen annan, hon vill gärna bestämma och vara med i snack som kanske ibland är för vuxet.  Jag vill säga att hon är ett geni - vem säger inte sådant om sina ungar? - men nu menar jag allvar, hon har talang när det gäller mycket, det mesta.  Hon är snabblärd och lärde sig göra allt möjligt tidigt.  Hon bryr sig, enormt... det har hon alltid gjort.  Hon är väldigt rädd för att såra och detta beror nog på massvis med kärlek och trygghet redan från start.  Jag är stolt över henne, jag är stolt för att jag skapat och uppfostrat en sån speciell människa på egen hand.
För ja, jag har varit ensam med min dotter från ettårsålder ungefär då hennes biologiska far bestämde sig för att lämna pappalivet bakom sig.  Det har varit en tuff resa, jag var väldigt ung när jag fick henne och det har även sina nackdelar men med ett enormt stöd från föräldrar, annan släkt och vänner så klarade jag mig bra, bättre än bra.  Jag har hört att jag får det att se så lätt ut, men jag och min prinsessa har kämpat igenom motgångar och över hinder för att ha kunnit ta oss hit där vi är idag.  Men hon har alltid levt under ett tak med en enorm trygghet, jag har överöst henne med kärlek... för kan man ens skämma bort ett barn med för mycket? Jag är glad att min dotter får ha det så bra som hon har, för det har inte alla barn. 

Nu skall jag göra om det igen, få uppleva den magiska resan av att få se ett barn bli till, välkomna en ny människa till världen, till mitt och Emilias liv.  Jag tvekar inte en sekund på att jag kan klara det, för det vet jag att jag kan.  Jag har stöd, jag har det jag behöver - både praktiskt och känslomässigt.
Denna lilla människa är så otroligt efterlängtad och älskad redan idag.  Det kanske inte blir precis som jag hade tänkt mig, jag hade inte räknat med att bli ensamstående igen... men jag kan göra det här.

Som jag skrev, jag lever för mina barn.

Jag ställer mig upp, alltid.  Det skall ni veta... I slutändan står jag upp!

Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort.  Jag fixar detta på egen hand.  Ni gjorde mig en tjänst, ni gjorde min framtid så otroligt mycket lättare, för NI förstörde, ni försökte spräcka mitt skal.  NI kommer aldrig att komma åt mig igen. 
Det kan väl inte dröja så länge innan folk inser att du inte är den du försöker bevisa att du är.  Du är ingen oskyldig, duktig människa som bara gör rätt.  Du ljuger på din dotters bekostnad, du tar något så otroligt stort för givet och vet du vilka som kommer lida av det i slutändan? Du själv och din dotter.
Är det inte skrämmande?

Jag tackar högre makter för att ni gjorde såhär så pass tidigt.  Och även fast det gör ont, så otroligt ont så kommer jag inte låta det ta sönder mig totalt.  Varför? För att det inte är värt det, för att NI inte är värda den äran.  Ni kommer aldrig få leva med att ni är stora människor.  Ni är värdelösa och ganska tragiska faktiskt.  Och någon vacker dag kommer ni vakna upp, förhoppningsvis friskna till och inse vad fan ni har gjort tidigare i era liv.  Ni kommer att skämmas, ni kommer att äcklas - av er själva.  Ingen kommer då tycka synd om er, ingen kommer då finnas att stötta, för då har ni motbevisat och folk har insett vad och vilka ni egentligen är. 

Jag kan inte få bort samtalet, jag kan inte få bort all information... det sitter fastklistrat inne i huvudet på mig.  Att någon tar mig för en idiot, att någon trodde att jag var så dum i huvudet? Get lost, du är inte värd det... du visar dig, mig och alla andra att jag är värd SÅ mycket bättre och att DU bara kan byta ned dig.
Du förstörde för dig själv, du förstörde alla dina möjligheter och jag är så jäkla glad och lättad över att jag slipper sitta och tjata, lära, försöka förändra.
Du och hon, ni är allt jag hatar hos människor.  Ni är lögner, ni är falskhet... ja ni är tragiska helt enkelt.  I hope you end up together, så som det skall vara.